Så mkt som betyder så lite

- Mamma, vad drömmer du om?
- Jag tänker på begravningen..
- Jag tänker på Thomas. Jag tänker på att jag skulle kunna offra vad som helst. Jag skulle kunna offra mina två händer för honom. Skulle du mamma?
- Ja. Ja-a absolut, säger jag och faller i gråt igen. En tröstande hand från andra sidan mig kommer om min kind och jag känner barnens värme och tröstan.

Meline, 8 år kommer ut ur rummet där vi samlat artiklarna och dödsannonserna. Hon är otröstlig och går rakt fram till bordet där alla konvalescensblommor står tillsammans med foton av Thomas som vi ställt dit. Hon upprepar ordet ”varför” och det skär i hjärta och bröst.

Mamma som hittar en penna som hon fått av Thomas och börjar gråta. Pappa som fått ett nytt uttryck i ansiktet som vittnar om indämda känslor, syrran som varit den praktiska förra veckan och nu rasat ihop. Och alla vi har nog sjunkit ihop kroppsligt en aning.

Så har vi det. Vi håller oss ändå uppe med saker som måste göras. Det är tvätt, mat, disk, gå ut med hundarna. För en vecka sedan orkade vi inte ens med det. Fortfarande är det tröttsamt att man måste vara så klartänkt mitt i allt, för inte stannar världen till som man tror. Det är praktiska saker som rör hans begravning, försäkringar, jobbet, obduktionen – och våra egna jobb, rättigheter och skyldigheter. Man ska bestämma vem som ska bära kistan, vad man vill servera för mat, vilken kista man vill ha, dekoration, var han ska ligga, sånger, psalmer, annonser och inte minst ta emot blommor, besök och även räkningar som rör detsamma. Självklart är hans sambo inkluderad i detta. Men vi måste hjälpas åt.

Och jag är skyldig naprapaten pengar så jag skriver till honom och blir privat, jag skriver massmejl till jobbet, messar runt till kompisar som inte har fejsbook och försöker skriva svar på fina meddelanden jag fått. Jag funderar på om det ligger räkningar och förfaller till min nackdel, att jag inte har några kläder till begravningen och jag funderar även på alla som inte hört av sig.

Mest tänker jag på att jag inte fick träffa min bror som jag tänkt i sommar. Att vi inte setts sen jul och att det var det längsta uppehållet i vår relation på alla år..
Frågan varför finns hela tiden. Hela tiden. Och filmen rullas om och om igen – vad hände egentligen, hann han tänka att det går åt helvete, jag ser olycksplatsen och spåren han lämnat, jag tycker synd om honom som inte kommer få se sina barn växa upp, att hans barn inte får lära känna sin pappa.

Jag är också riktigt självömkande. Varför lämnade han mig? Vi var tvillingar och har följts åt sedan magen. Gick i samma skola, samma umgänge - vi har precis samma historia. Och nu bröt han oss itu.

På senare år blev det mest tjat om att jag borde flytta upp, att det var jag som fattades. Och så var det verkligen, det var vi tre, jag han och syrran – trots att vi alla hade skaffat egna familjer. Och nu finns inte det mer. Han ömmade så för mig och jag ömmade så för honom. Tvillingar. Det är hårt. Jag känner mig straffad.

När pappa ringde på söndagen kl 07.30 så hann jag inte fatta att det var han som ringde. För alla vi barn visste att när pappa ringer så är det något som är mindre bra. Jag var i en sovsal i Vålådalen med okända människor och pappa säger ”jag har tråkiga nyheter. Din bror förolyckades i går kväll”. Jag tror honom inte först och sedan måste jag fråga ”menar du totalt”. Jag skriker rätt ut och är sedan otröstlig. En tjej kramar om mig, någon annan sa också nåt. Att jag sedan kan packa ihop och få i mig frukost är mig en gåta.

Jag får genomlida en mycket lång dag med okända om än väldigt gulliga människor i en bil upp till Luleå. Helst hade man ju velat åka ambulanshelikopter eller jetplan. I dörren hemma möter jag mamma och pappa och vi möts upp i denna otröstliga och ofattbara sorg. Tyvärr var vi inte ensamma utan min kusin och hans tjej var där och det är kanske inte vad man vill möta men just då orkade man ju inte värdera dess mer.

Min syrra kom med barnen och jag berättade vad som hänt. Barnen fick alltså vara med och dela den ohämmade sorgen även om den var något mer behärskad då. Jag tror det var rätt beslut även om det naturligtvis är betungande för barn att få så tråkig stämning över sig.

Det var mycket tungt de första dagarna med ingen sömn, dåligt med mat men mycket besök. Folk strömmade till från grannskapet, Thomas jobb, Thomas och mina barndomskamrater och Thomas kompisar från Skärmflygarklubben. Även gamla bekanta till föräldrarna var snabba med att visa sitt deltagande. Det var mycket glädjande men också mycket sorgligt att inse hans popularitet. Varför just Thomas? En sådan glädjespridare som hjälpte allt och alla för att han gillade just att vara den som fixade allt. Och var överallt. Och så barnkär. Han var så lycklig som pappaledig och hans 4 resp snart 2-åriga söner fullkomligt avgudade honom. Det är så jävla orättvist!!

Dagarna fylldes också med besök på bårhuset (vilket hemskt ord), begravningsbyrån och olycksplatsen. När vi äter försöker vi äta det som Thomas gillade, vi skänker fisar till hans minne och vi finns till för hans sambo och deras barn. Folk kanske tror att vi samtidigt bearbetar vår egen sorg men när man måste vara stark för andra och annat så kapslar man ju in den i små vrår istället. Jag tror faktiskt varken vi eller någon annan kan säga hur sorgen tar.

I lördags kom vår annons in i tidningarna häruppe och vi har fått höra hur fin den är. Ja vi skrev den verkligen personlig så som vi uppfattade Thomas. I dag kom tre annonser till. Från barndomskamraterna, jobbet och skärmflygarklubben. Visst är det fantastiskt? Och de har besökt oss flera ggr. Vi pratar minnen, vi får kramar – vi blir sedda.

Är det något vi alla har lärt oss så är det att uppskatta uppmärksamheten trots att den smärtar. De som inte tassar runt den heta gröten utan kliver på, tar plats och till och med finns det de som har gjort mat och bakat åt oss.

Och alla konstiga saker som hänt. Hunden som blivit helt konstig och inte ätit, sovit mellan mamma och pappa tills nu för ett par dagar sedan då hon bara vill sova med mig och barnen, hela dagarna om hon får – hon vill knappt gå ut och hon äter dåligt. Palten och pizzan som jag tog med mig till Thomas på olycksplatsen som ligger helt orörd trots mycket räv och grävling i området, ja skator och kråkor inte minst. De vita stora munmolnen som jag och Linnea erfor samtidigt vid två tillfällen vid olycksplatsen (ni som sett sjätte sinnet förstår vad jag vill säga), kompassen som började med att åka ned i toastolen med bajs (Thomas pratade mycket bajs och det var hans kompass) och sedan ramlade ned varje gång jag och Micke pratade riktning och vägval på BAMM. Ja det har även hänt konstiga saker i huset, för pappa, mamma och syrran. Visst kan man avfärda det med att man ”vill se” en massa saker när något händer och vill du se det så så ”fine”.

Jag vet inte vad som händer framöver. Ett nytt liv är det ju ofrånkomligen då inget blir som förut. En del som varit med har sagt att efter begravningen kommer det bli tyst. Som om folk tror att sorgen därmed är över? Vi känner redan att det är tyngre denna vecka än förra. Jag kan inte ens förstå att jag åkte upp till Björkliden och BAMM och det känns inte som om jag varit där heller. Det som nu uppstått är en tomhet och kanske kanske börjar det gå upp för kropp och huvud vad som hänt. Jag vet inte, jag tror och hoppas fortfarande att Thomas ska komma bakom hörnet, dra upp dörren och stövla in. Ändå gråter jag när jag ser hans skor i hallen i sitt hus, hans sportkläder på en bag, kopian i sin äldre son och varje gång jag tänker på allt han inte kommer uppleva och allt jag inte får dela.

Jag vet inte om jag orkar med begravningen. Jag vill inte möta släkten framförallt. Just nu känns allt som ett hån och varför ska nån utomstående grisa sig i min sorg. Jag vet att jag kommer hulka som en övergiven. Jag förstår också att det kan låta småaktigt dels för att mina behov kanske inte är som övriga familjens och dels för att andra utanför familjen också tycker att de sörjer - men jag känner mig så ensam i sorgen. Så ensam. Och lite blir jag arg och besviken på vissa närmre som nöjer sig med ett beklagande via fejsbook och sms samtidigt som jag verkligen inte kan döma någon annan som troligen inte vet bättre eller kanske inte klarar av att möta sorg. Eller helt enkelt inte vill. Det kräver sin människa och jag är inte säker på att jag var den heller innan detta hände.

Samtidigt vill jag påpeka att jag är överväldigad över det stöd och värme vi fått erfara.
Och är jag inte värd att ha några bra människor runt mig framöver så är jag inte det.

Jag säger som min syster; Aldrig har så mycket betytt så lite - och då syftar jag till det man tidigare lagt vikt vid och allt vardagligt som annars är så stor del. I övrigt kan man också säga att aldrig har så lite betytt så mycket.

Förlåt mig, jag är inte så redig i mina tankar så jag vill understryka att jag inte har några dolda meddelanden till någon eller några specifika. Jag är bara så ledsen och sorgen spretar nog åt olika håll, hela tiden.

Lev väl