Sjukt sa räven.

Jag skrattar förstås inte över hur mina dagar är men det är bisarrt. Ta min dag i dag till exempel.

Vaknar tidigt, ruschar, ställer om väckarklockan, pussar på barnen och säger till dem att jag går. Kikar ut, i dag går jag före grannen och kan alltså inte åka med honom. Konstigt, jag har helt glömt bort det där med att jag har en cykel.
Småjoggar till bussen med min andra granne, han som är militär. I dag fick jag veta att han sitter på högvarteret i nån högre stabsgrupp. Jag berättar förstås att jag var på militärhelg, jag berättar förstås vad som hänt. Gråter. Han är äkta (vad bra folk jag mestadels träffar ändå) och ser långt efter mig när jag kliver av vid Mariatorget (jag känner hans medkännande blickar).
Gråter när jag åker rulltrappan upp.
Har fullt upp med att låsa upp, tända upp - fixa allt inför öppning 10 minuter senare. Har så fullt upp att jag nästan glömmer att ringa mina barn som jag alltid gör, i det här fallet blev det 07.17. De är vakna och allt är ok.

Messar med syrran om allt ofattbart. Om den ovissa framtiden.

En trevlig dag i det stora hela ändå som jag avslutar med att köra ett Tabatapass om 45 min. Trots att jag tveklöst är mest Anja Pärson -look a like vad gäller lår och runda kinder så håller jag högre intensitet än instruktören vilket hon också kommenterar (säkert jätteförvånad). När det kommer till fällkniven är jag inte lika kaxig efter 5/8 rundor - fällkniven är heller inte den bästa övningen i tabata då man verkligen måste vara vältränad för att fixa den så upprepat och jag var nog ändå starkast i gruppen trots att jag är svag så att säga.
Fick också en rejäl bula vid en krock med en annan deltagare när vi körde uppvärmning. Men så blir det när man är ivrig.

Bara jag som svettats så synligt på golvet så jag går och hämtar skurmoppen efteråt. Instruktören tar kort på mitt svettavtryck, säkert till Instagram eller Fejjan. Det är väl bästa intäkten för hennes pass kan tänka.

Klär om och ska gå ut. Jag och min avbytare pratar om extrakilon. Jag berättar om mitt senaste halvår. Börjar gråta, hon säger "kom hit" - vi kramas. En helt främmande tjej egentligen som jag träffade första gången i går.
Går ut i kyliga men klara luften. Försjunken i tankar. Går och käkar lunch och promenerar sedan hem. Går in på hederliga Konsum (nåja) i Gröndal. Träffar en före detta men han har dottern med sig så vi säger bara hej. Vi pratade ju faktiskt förra veckan när vi stötte ihop på ICA Kvantum. Han vet inget, kanske bäst att tillägga. Men han ska flytta till Kungsholmen, livet går vidare för vissa. Ja jag menar då jämfört med de där livet inte får chans att gå vidare - jag menade inget mellan honom kontra mig.
Stöter ihop med några kära kära gamla vänner sedan jag sjöng i kyrkokören. Detta härliga gamla par som badar nere i vår vik varje år mellan maj och oktober. Jag berättar. Jag hör att det hon kan förhålla sig till är till mina föräldrar, till tanken av att förlora sitt eget barn. Jag gråter när jag berättar och ännu mer när hon tycker jag redan haft min beskärda del. När hon säger snälla saker.

Ja, sedan gick jag de två sista kilometerna hem med varsin kasse i händerna. Ensam med mina tankar. Ingen hemma. Kissar.

Nu göra mat, ett utskick åt grannen och titta på Sugar Man. Ok Gladiatorerna ska jag också försöka klämma in med barnen.

Så här har jag det. Ni kanske tycker jag lägger över min sorg på andra? Sorry men this is me, for now.

Invägningen.

Jag hoppas jag har börjat ett nytt liv. Jag sprang en vända i går och i morse gick jag tidigare till gymmet för att fixa lite. Fast vin är oemotståndligt nästan och jag förstår dem (jag?) som helst hittar orsaker till att få dricka vin ofta. Inte känner man de kalorierna lägga sig så tydligt - tills de bara finns där typ.
Tror nästan jag behöver stänga ute mig från all social verksamhet om jag ska fixa att gå ned mina, håll i er! Mina..aghmpfga..jag får inte fram det, det tar emot för mycket.
Men mer om det sen, jag är så himlarnsch trött nu och värkande ont i fötterna. Kom precis på vad det var, jäsiken vad jag har varit på fötterna i dag, inte många minuter jag varit stilla.

Minus 19 var det i morse nu mer modesta minus 14. Kallare än i Luleå hela veckan, kan ni fatta?

Söta rara mamma och pappa, önskar jag bodde närmre och kunde hjälpa till, finnas till. Ni kan aldrig ana vilka sorgliga följder som följt med det sorgliga. Hur olika människor är och tänker..eller kanske inte tänker snarare..

I morrn fredag. Det tackar vi för. Godnatt.

Så lite man vet.

Hade absolut en bra dag på jobbet. Trots att jag lämnade mina barn för att ensamma käka frukost, sånt känns ju egentligen aldrig bra. De gångerna frågar alltid min dotter mig "mamma, kommer det gå bra i dag"? Och jag svarar alltid "klart det kommer gå bra."
För att i nästa sekund tänka "men man vet aldrig vad som kan hända." Det är ett faktum, så är det, och det innebär inte att jag är så destruktiv bevisligen att jag inte släpper iväg mina barn till skolan ensamma eller att jag själv inte beger mig ut och cyklar i Sthlmstrafiken som många varnar mig för. Jag går ut i mörkret, jag rör mig på allmänna platser för att nämna några andra exempel. Man vet aldrig som sagt men man kan ju inte leva efter det trots allt.

Men dagen var faktiskt helt ok förutom att jag är helt övertygad om att de har tjockisspeglar på gymmet. Fast det är bara mig de funkar på.

Jamen dagen nurå, för tredje gången. In kommer en tjej och vips har jag berättat vad som hänt. Hon ger mig ett visitkort med ett namn jag måste kontakta - med orden att nästa gång vi ses ska jag ha ringt. Blir nervös, lite panik.
Tårar i ögonen, vifta bort, blinka bort.

Handlar och åker hemåt. Träffar en granne. Misstänker att hon inte vet, hips vips berättar jag. Tårar rinner, blinka bort, blinka bort. Äkta medkänsla, kramar, "så lite man vet."

Ja så lite man vet.

Jag som tänkt börja ett nytt liv i dag. Jag var full av energi, efter två dagars totala tomhet. Trodde ta mig tusan jag tappat mig själv och min hälsa helt. Men i dag back on track och jag skulle minsann ut och springa som egentligen stod på schemat i går. Ja ni hör hur strukturerat jag berättar. Mitt liv är.

Sorg tar så himla mycket energi. Helt ofattbart mycket. Och har man som jag varit borta och inte hunnit med den biten också så suger kroppen ut allt den kan när den får så att säga - jag kan inte förklara bättre.
Jag vet att jag kan träna hårt numer och som i helgen bli rejält pressad och stressad men det krävs dubbelt så mkt återhämtning mot tidigare. Om jag är på en social tillställning så blir jag bakis oavsett om jag druckit eller inte. Ja det räcker nog med ett längre samtal bara. Det är en ständig kamp, en ständig resa. Att förhålla sig till det nya livet. Acceptera vet jag inte vad det är.

Nu har det blivit mörkt och jag är frusen. Men ok, det är väl inget hinder. Bättre att sticka ut en sväng än ingen alls.

Jag glömde bort att cykla i dag förresten. Och när jag satt i tunnelbanevagnen så tittade jag mig omrking och tänkte att det är rätt snyggt och attraktivt med alla våra linjer, rynkor och påsar typ - vackert ibland med babyface visst men vad vore vi utan våra linjer. Jo yngre och ibland är inte det en fördel. Inte minst i helgen har jag fått en backlash till de där dagarna man trodde man visste så mycket, det var viktigt att hävda sig fast egentligen var man bara osäker.
Ja det var nästan så att jag själv blev attraktiv genom att titta på andra som var äldre än 30.

Så varför ska jag vara ängslig när yngre stöter på en? Jag förstår dem! :)

Kaos.

Vet inte vad jag skriva egentligen. Hela jag är en stor trötthetsklump och det hade jag väl kunnat räkna ut att jag skulle dunsa till och bli alldeles utmattad, tom, förvirrad, rastlös, nere efter en helg där jag inte tillåtits få utlopp för saknad och sorg.
Fast det har funnits ändå. Det är så många ögonblick jag har tänkt på Thomas i helgen så det inte är klokt. Saker jag hade velat fråga, berätta, berömma och peppa.

Overkligt är ordet :(.

Jag känner mig som en dålig kompis, ensam, ful, fet, svag och värdelös. Lika väl som stark, duktig och bra människa.

Ja..så är det.

Börjar jobba klockan sju imorrn..hm..jaja det kan vara rätt skönt det med.

Att skjuta surfisar och AK 5:a.

Det är viktigt med reflektion. Ibland hinns den inte med i vår stressade vardag utan det är först när något händer som gör att man stannar upp, tänker till osv. Nu tänker ni att jag menar mig själv men det är inte just det som hänt mig jag tänker på även om det gett mig än nya insikter. Jag har varit en analyserande och reflekterande person i många många år. Att vara det är att ta ansvar både för sig själv och omgivningen. Det innebär dock inte att man är fri från dåligt omdöme från och till. Sedan kan alltid andra ha åsikter också om att jag inte reflekterat nog inom något område vad gäller mig själv och mitt beteende men då hoppas jag att de som tycker om mig tillräckligt för att vilja mitt bästa också delger mig sina tankar så att jag får möjlighet att ta till mig det och reflektera vidare.

Ibland handlar det ju faktiskt om att man missförstår varandras intentioner, personligheter, man "talar inte samma språk." Ibland stöter man på små människor som inte vill förstå andra. Ibland finns inte heller någon som helst kemi och då är det bättre att man inte har med varandra att göra.
Jobbar man med varandra eller har med varandra att göra i någon slags crossoverfamilj eller liknande så måste man ju åtminstone respektera varandras olikheter och det är inte så dumt att ta tid till att lyssna på varandra i stället för att bara negligera den människan i bästa mån. Oftast får man faktiskt revidera lite av sina cementerade förutfattningar.

Vissa väljer "köra på" spåret. Man låter livet ånga på och så länge det funkar bra så behöver man ju inte ändra på sig själv eller något annat? Eller? Om du har en stabil grund själv så har du bästa förutsättningarna för att också hjälpa andra inte sant? Se dig omkring, vad kan du bidra med?
Är det viktigast att självförverkliga/hjälpa dig själv och endast dig själv?

Jag personligen tycker det är roligt att hjälpa andra. Jag tycker det är roligt att ge. Jag blir glad om andra blir glada av något jag gör eller säger. Det fyller mig med en känsla och vilja att göra och säga mer. Jag har inte de största resurserna vare sig tidsmässigt eller ekonomiskt men jag har viljan i alla fall och kan jag göra något så gärna! Jag är mycket för att utvecklas som människa och menar också att ju mer man flyttar fokus från sig själv så växer man som människa.

På många sätt har jag alltså krympt som människa sedan jag förlorade min tvillingbror både för att jag helt enkelt blev halv rent faktiskt men också för att jag till viss del förlorade kraften att ge och blev mer beroende av att få.

Tur att vi blev bjudna på sen middag i går, annars hade det blivit "donken" eller någon pizza, yes det var inte läge för något annat. Jag har dåligt samvete att jag släppte en surfissmygare som tack för maten ungefär men det gick inte att hejda (det var i hallen så med lite tur har värdparet inte känt något). Denna torrmat som till viss del fick stå för helgens utspisning lämnar inte magen oberörd och när jag fick komma till hemmets sköna borg så fick även helgen göra det på sitt sätt. På något barnsligt sätt så roas jag av det, samt barnens reaktioner på denna odör. Jag var också för trött för att dricka själv så jag är tacksam att barnen fann ett nöje av att mata mig med nappflaska aka vattenflaska.

I helgen har det inte funnits mycket tid för reflektion. Ingen egen tid alls egentligen förutom till personlig hygien till viss del. Det militära schemat har varit pressat till sista byxknappen och det enda som jag hela tiden varit medveten om är att jag kommer ha mycket att reflektera över när jag kommer hem. Det som slingrande börjar omfamna mig nu efter att jag dök i säng ovaggad redan klockan 21 i går kväll.

Känslor och viss reflektion. Jag måste sortera alla känslor för att komma till en reflektion. Och jag reflekterar över alla känslor. Att samlas med en massa nya människor, nya situationer, nya omständigheter och begränsade förutsättningar skapar möjlighet för dig att ånyo få möta dig själv när du reflekterar över hur du reagerade över allt, interagerade med andra, klarade av uppgifterna osv.

Förhoppningsvis så är vi alla i ständig utveckling. Och det innebär att vi alltid måste jobba med oss själva i förhållande till vår omgivning om vi vill att det ska fungera någorlunda smärtfritt. Ibland leder det till skilsmässa, nytt förhållande, jobb, flytt, andra avsked, nya planer/mål men alla kommer inte så långt trots att den inre resan ständigt är i rörelse (detta sagt utan värdering).

Helgen? Det finns så mycket att säga eller kanske inget alls? Om jag börjar så är jag rädd att jag inte kan sluta men en sak kan jag säga. Och jag sa precis så när jag födde mitt första barn också: " Jag önskar jag hade börjat tidigare."
Och roligast, om jag måste välja en enskild händelse, sorry, men det var faktiskt att skjuta med en AK 5:a (och det har inget med något stridspittstänkande eller krigsromantik att göra - man vill skjuta mitt i prick liksom med övriga livet).