Om man jobbat 15 timmar och sen har svårt att varva ned, får mens, sover, vaknar i vanlig tid med barnen, sover en stund till därefter för att sedan stressa järnet till ett möte som jag ändå kom 9 min sent till. Fail. Jag cyklade inte då det regnade friskt och jag skulle vidare sedan för att hjälpa en kompis med flytt - jag blir vilsen utan cykeln och jag och kollektivtrafik rockar inte så bra med varandra.
Jag fick inte i mig någon frukost och mötet sträckte sig över lunch. Träffade en man som var uppenbart både kunnig och intelligent. Snackade dock så mycket att jag tappade bort hjärnan ibland.
Ja, fick faktiskt i mig det första för dagen först klockan 14.30 - då kan man snacka stenad i kåpan.
Jag kan verkligen inte förstå hur jag kunde springa marathon på min första riktiga mensdag (alltså första hela dagen) och Lidingö Ultra samma dag som den kom. Jag mår inte bra! Hela min kropp blir svag som sockerdricka, jag fylls av 2 kg vätska och är uttorkad som tusan förutom att jag får tryckhuvudvärk.
Min blogg är för övrigt inte till för att läsas finstilt. Nu påstås någon väninna till min väninna som har bröstcancer, ha läst mitt inlägg om vår väninna så att säga. Jag vet inte riktigt vem som är upprörd, och varför. Essensen i inlägget handlar varken om väninnan i sig eller hennes vänner i sin tur. Det är bara indirekt. Den vän som t ex lånade hennes lgh för att sova, gillar jag också jättebra det lilla jag känner henne. Och jag är övertygad om att hon har tvekat inför att fråga vår väninna, det tvivlar jag inte alls inför. Jag tror till och med att den väninnan gör rätt som vågar fråga om att få sova där. Min väninna kan ju faktiskt passa på att vila samtidigt och får även känslan av att vara behövd, sällskap etc.
Min väninna är en mycket generös människa, bland de mest generösa jag känner. Generositet sitter ju som ni vet inte i hur mycket pengar man har utan antingen är man en generös människa eller inte. Generösa människor är både naiva, alltid redo och säger oftast ja framför sig själv.
Jag veet att min väninna också mår bra av att få bjuda på mat, bjuda på sängen eller vad det nu är. Det ingår i hennes personlighet. Det jag åsyftade med inlägget är att trots att man känner till sidorna hos sina vänner som befinner sig i olika lägen (där man mår sämre) så kan man ju försöka lirka ut en väg så man ändå lyckas finnas där, underlätta etc. Det är vad
jag tycker. Vi har så lätt för att fortsätta döma våra vänner efter hur vi lärt känna dem, inte efter hur nuvarande status är.
Och nu måste jag understryka igen för att undvika missförstånd - det är ingen som gör fel som frågar om hjälp eller tar emot hjälp av mig eller min väninna t ex. Vi mår bra av bekräftelse och att vi känner att vi har kvar vår "plats" i vänkretsen - jag uppmanar bara att kanske tänka till ett varv till eller åtminstone ha i åtanke hur mycket energi det kostar oss jämfört med er eller som det var tidigare. Ni ska förstås inte ta allt ansvar för hur vi tänker känner el orkar men jag tror att jag pratar för de flesta i liknande situation, ibland vet vi inte själva bättre.
Jag kan inte låta bli att tänka att denna s k vän som blivit upprörd av mitt inlägg är en av dem som bara nöjer sig med att peppa och stötta på avstånd.
För att ta mig som exempel igen så får jag på allvar frågor som "hur går det med det där och det där" som om allt är som förut, jag får kommentarer som "men du har ju varit bättre tränad än det här" - jamen guess what has happened lately fuckin idt. Jag får även syrliga kommentarer och frågor om att jag inte tränar här el där, gör det eller det osv. Det är okunskap jag fattar det så det är lugnt så till vida men det är inget som underlättar min läkning. Det är en stress att förväntas vara som förut, fungera som förut, vara lika bra som förut. Som om jag inte duger nu.
Det är precis så jag känner.
De tog upp sorg i dag på Nyhetsmorgon eller nej Efter tio, såg jag. Eller jag såg det inte, jag pallar faktiskt inte men jag såg att det skulle vara. Någon som skulle ge råd hur man bemöter folk i sorg. Det är mycket som är individuellt men mycket som är generellt också så har man ingen erfarenhet av sorg tidigare så är det inte fel att kolla !
Uppe i norrland brukar man skoja om att männen där aldrig uppvaktar sina kvinnor, säger att de älskar dem osv - det är mentaliteten "jag säger till om det ändras" och så skulle jag vilja säga angående vänner osv. Jag umgås inte med dem jag inte tycker om och jag skulle aldrig skriva nedsättande om dem jag tycker om, helst inte om någon i persona faktiskt - så min andemening var människor som kollektiv - släpp egot, går bra att betala fadderbarn och vara en show off-medmänniska men att försaka lite tid till att (åtminstone) ringa en vän som ni vet mår dåligt finns inte?
Blev förresten ingen flytthjälp i dag. Min vän sa ifrån. Jag mår jättedåligt över det för jag ville verkligen och dessutom tror jag att jag hade mått bättre mentalt av att träffa henne och lite annat folk. Det hade ju dessutom kunnat fylla upp hålet i mitt liv just nu som stavas träning. Men mensen, mötet och påhopp x 2 dränerade mig så det var nog svårt för min vän att se hur jag skulle kunna göra nytta.
Nåväl. Nu sitter jag här med världens huvudvärk, svag kropp, jävla mens men jag har suttit med sonen och fixat hans engelskaläxa och det var inte dumt med den stunden. Vi har också fixat födelsedagspresent till hans kompis som har födelsedagsfest i kväll - det var hardcore då jag inte vet mer om henne än att hon gillar djur..men ville inte ha kattleksak för "det var inte kattens födelsedag" - helt rätt tänkt tjejen!
Och Thomas, oj vad jag saknar dig. Vi har så mycket att snacka om juh - kom tillbaka!!
