Kuken måste stå upp!

"Hej det är Camilla"
"Nämen hej ! Hur är det, vill du komma hit, en behandling?"
"Jaa..alltså jag ringer för att jag tänkte.."
"Du är hemma i helgen, det är jag med vill du komma i morrn?"
"Ok ja gärna"
"Eller vill du komma nu, är det akut Camilla"
"Nä, jag vill inte besvära, vi tar det i morrn ! det blir bra"
"Camilla är det akut så är det, kom hit nu, jag ska bara byta om"

S är egentligen alldeles för mycket. Hon pratar som en kulspruta, intensiv utan hänsyn till kroppszoner eller känsla för signaler och ganska ofta väldigt påfrestande i allt hon propagerar för. Men essensen av vad hon säger kan jag inte säga något om. Hon har på många sätt rätt i sina iakttagelser. Men att prata om att kuken måste stå upp till varje pris kan jag kanske förstå att vissa har svårt att ta till sig. Speciellt illustrerat på lappar uppsatta på Konsum.

Hon har en stor lägenhet där hon hyr ut två rum till inneboende. Vardagsrummet är avdelat till ännu ett sovrum och resten av ytan är belamrad med papper och grejer, "hennes projekt". Harkel, jag känner igen mig i uttrycket men jag ligger åtskilligt i lä och det är jag glad för. En balkong som vetter ut i högt läge över sjönära utsikt och i dag flödar solen in över massagebänken som tar plats mitt i kaoset. "Vi ska börja med ansiktsbehandling i dag för det behöver du". S ber mig ta av mig allt utom trosor och sedan lämnar hon rummet för en stund.

Jag tittar ned över mage och stuss. Både ser och känner mig plufsig och bullig. Synar bikinilinjen, jo den är ok. Lägger mig på rygg på massagebänken och låter det skarpa dagsljuset med sol skanna min kropp. Känns väl sisådär om jag ska vara ärlig men det är bara att gilla läget. S kommer in och lägger en filt över kroppen och börjar massera ansiktet.

Jag hade inte sagt vilken huvudvärk jag har eller att jag har bitit ihop käkarna varje natt. Ändå var det just käkarna hon gick på ganska direkt. Hon trycker, knådar, drar och smeker. Käkarna, ansiktet, huvud, nacke och hårbotten. Ömsom stilla och mjukt ömsom hårt och intensivt.
Det är svårt för mig att vara tyst och "njuta". Tankarna virvlar om vartannat och det hade varit skönt om hon ville prata på.
Plötsligt känner jag hennes händer skjutas ned mellan brösten och ta tag i min mage. Hon tar tag, masserar och händerna åker upp igen. Nästa gång tar de utsidan av brösten och jag hänger inte riktigt med. Hon masserar ovanför brösten runt nyckelben och bröstben. Det är intimt och jag känner hur nära det är. Och utan jag vet tanken av så är hennes händer på mina bröst. Smeker hon mina bröst? Jag kan inte lita på vad jag känner men visst var det det hon gjorde?

Musiken hinner tystna några gånger innan jag ombeds vända på mig. Det är en skön känsla att få vända huvudet mot ett mörker. Känns tryggt. Hon börjar med benen och dröjer sig där rätt länge. Jag märker att vaderna som vanligt är lite ansatta av spänning och blir imponerad av att hon hittar de kritiska punkterna. Vilket kanske säger lite om vad jag trodde innan.
När hon kommer upp mot låren känner jag mig obekväm. Jag får för mig att hon inte riktigt får grepp om dem och jag får en bild inom mig av gigantiska ballonglår som glider undan händerna vid varje försök. Låren är en av fettdepåerna på min kropp och jag känner hur de kladdar samman mot varann och det är inte en smickrande syn.
 Hon sveper med händerna över ryggen, ned över rumpans konturer mot låren, upp igen. Nedåt igen och där (!) åker ena handen in under troskanten och rör vid stjärtskåran (finns det något annat ord btw). Upp igen över ländrygg, skuldror, armar och tillbaka igen, till stjärtskåran. Jag låtsas som om det regnar. Eller, nej, det gör jag inte alls.

Hon lämnar inget åt slumpen. Hon masserar till och med fingrarna. Fast fötterna lämnar hon faktiskt. Kanske för att jag inte tagit av mig strumporna. Får kolla det nästa gång. Det är en två timmars högst okonventionell massage jag har fått. Och jag gråter efteråt. Kanske för de ord hon säger, det hon ville ge och faktiskt gav, för att I am sailing har spelats, för att spänningar släpper eller kanske är det inget konstigt överhuvudtaget.

Och det där med att kuken måste stå upp handlar om att vara rakryggad, ha civilkurage, se till att leva (som man vill och inte åt eller för andra), vara medmänniska, human, ärlig mot sig själv och andra, reflektera, fundera. Ge och våga ta emot, ha mod och finnas till och säkert massa mer.
Låt stå!

En gåva blev dagens glädje.

Det började i går. Jag blev liksom överlåg. Och det betyder alla möjliga sinnesstämningar som ingen av dem är positiv. Jag förstår att det beror på att jag har jobbat för mycket i förhållande till vad jag klarar av just nu. Ville passa på så länge jag är kvar.

Det är helt galet att man ska försöka prestera som man gjorde innan den här, fortfarande ofattbara, tragedin.
Till vilken nytta? Jo för man vill visa att man är någon att räkna med fortfarande. Visst är det så?

Men jag är inte den bästa på att jobba just nu även om jag mår bra av det i lagom mängd (!), jag är inte den bästa kompisen just nu (sorry !), inte den bästa mamman (tyvärr), el älskarinnan (ok bunden möjligen det är väl same same - haha) och att få ihop livet med träning verkar bara göra att jag går in i väggen. Jepp de två gångerna jag har tränat har jag tagit helt slut, mer mentalt än fysiskt fast iof allmän ork är väl fysisk. Och många av er vet ju hur mycket jag tränade innan, jag borde inte ha så svårt att komma tillbaka?

Jag kan verkligen förstå ifall någon tänker att man borde orka eller att det låter konstigt. Det går inte att sätta sig in i hur det här är och det begär jag inte heller. Jag önskar förstås förståelse men inte för mycket hänsyn heller för det innebär att det ligger på mig att neutralisera den nivån vid ett senare tillfälle och ja, jag bara säger det.

När något sådant här händer så fylls man mest av ren sorg och saknad förstås, massa massa varför ? och jag kan säga att ibland tror jag inte ens att det har hänt, fortfarande alltså -
men också väldigt destruktiva och negativa tankar som "det borde ha varit jag, varför var det inte jag, det hände för att jag ska straffas" osv jag vill inte ens rada upp alla tankar.

I förlängningen tafsar det på självkänslan också. Destruktiviteten växer och jag tillåter mig inte att vara snäll mot mig själv. Bestraffningen fortsätter. Och med bestraffningen kommer obehaget. Dålig självkänsla, överkänslighet och nedstämdhet. Hela världen är emot mig.
Usch vad deprimerande va men jag tror det är så det ser ut i stora drag om jag ska analysera mig själv. Och då är jag ändå lite försiktig med vad jag skriver nu.

Jag är också mer lättrörd förstås. Så fort någon gör något vänligt mot mig och då företrädesvis inte de närmaste för de/ni är väl mer självklara i sammanhanget (hoppas jag kan säga så utan att slå någon på örat), så blir jag helt tagen.

I kväll när jag öppnar mejlen lyser en mening mot mig som gör att jag blir helt ställd. Mållös och rörd. Jag vet att jag borde säga vad det är men jag är fortfarande tagen och det gör ju att det hela blir så mkt större än vad det är. Fast det är stort för mig. Jättestort. Ett verkligen generöst erbjudande eller gåva ska jag nog säga från en professionell kontakt jag nyss inlett. Det är en gest som värmer mitt lågpumpande hjärta och gåvan är nog till stor hjälp för mig att hämta upp lite av den jag var innan Helvetesskiten. Bara jag ser till att förvalta den! Promise.

Så jag är ju faktiskt glad fast jag inte har den orken att bli sådär sprudlande som förr när man gick och tog danssteg överallt, ylade på en låt eller så - men glad. På ett rört sätt.

En annan professionell kontakt också nyss inledd - är spännande och intressant av same same but different orsaker.

Psykiskt sjuk

Jag är psykiskt sjuk. Jag har en psykisk sjukdom. Arsch jag smakar på orden och vet inte vilket uttryck jag ska välja.
När jag säger det till syrran så skrattar hon högt och mycket hjärtligt, kanske rått?
Det gläder mig att höra och jag vill säga det om och om igen.  

Visst, tänker ni, psykiskt sjuk ja det kan man ju bli om man har sorg.
Sorgen är en sak, den största men jag tror att jag är högst normal vad gäller sorgbeteende och den psykiska, fysiska och själsliga sjukan även om jag också inom den ramen gör konstiga saker. Ok?

Jag tror och hoppas inte jag är dum trots min psykiska..ambivalens. Fast gränsen är hårfin och det är inte upp till mig. Dum är ändå kanske fel ord.

Jag tänker ibland att jag egentligen är ett geni och varje gång jag träffar på ett annat geni uppstår ok jag väntar fortfarande.

Vi kanske ska kalla det för att jag är originell eller ett original. Originell är ju som att man bara har en annorlunda form och ett original finns det ju bara en utav.

Stewart från Australien sa att jag var "such a character" och om ni slår upp den betydelsen så finns det mycket att välja bland. Jag log aldrig mer mot honom den sommaren, vilket var fånigt jag vet.

Jag tänker också att de flesta nog tänker att jag är rätt smart men så hör de om det här och hur tänker de då? Eller Ni.
Framförallt hur tänker jag.

Det handlar om mejlbombning. Jag är expert på det men tyvärr ingen OS-gren.

Jag skriver ett mejl och jag får svar. Jag skriver tillbaks och invecklar mig.
Jag måste prompt skriva det "jag vill och tror mig behöva skriva så den andre förstår" vilket är ofta fem rader för många eller tre mejl för mycket.
Ibland kan jag inte vänta på svar utan skickar ännu ett mejl. Kanske två till och med.

Jag tänker att det är för att jag gillar att skriva men väljer fel plats. Eller att jag är social men bäst bakom en skärm. Att jag tänker för mycket och det måste ut.
(ett geni som är infantilt rädd för att bli missförstådd, som alla andra genier i historien)

Problemet är att det oftast är till folk jag inte känner. Som kanske inte vill känna mig (frivilligt). Och det är det som triggar mig. Och det är ju sjukt. Det handlar om psyket. Psykiskt sjuk?

Nämen allvarligt, det här går ju att grotta i hur mycket som helst. Vilka behov i mitt inre handlar det egentligen om? Vilka störningar ligger till grund? Finns en bokstavskombination på det här?

Jag diskuterar gärna det här med dig. Skicka mig ett mejl bara så svarar jag.

hur skapades värderingarna?

Har suttit snart en timme och väntat på "min" kurator, hon psykosyntesterapeuten och ja kurator. Hon hade tydligen bokat en tid och jag en annan. Hon lämnade mobilsvar " ring vänligen" - men hallå var ska jag ringa?? Säg ett vårdställe i Sverige du kan ringa tillbaka om du inte personligen fått ett direktnr av någon.

Jag blir mer och mer upprörd över att jag inte fick en tid förra veckan för att hon var fullbokad. Som jag mådde förra veckan och inte hade någonstans att ta vägen. Prata i telefon ger mig ingenting. Tror jag. Nä det gör det inte.
Nu får jag väl ingen tid den här veckan heller. Ska se till att få remiss till det där speciella sorgecentret i stället. Där förstår de säkert att man måste hålla efter en person i sorg.

Det talas mycket om 2012 och jordens undergång. Ja den har redan skett om du frågar mig. Men för att fortsätta på temat ironiska sammanträffanden så har man ett datum på undergången också. 21 december. Thomas namns dag.

Min morbror Thomas

När vi tittar på Ung och Bortskämd och jag kan skratta tillsammans med mina barn som är 8 och 10, åt ungdomar som är 18 och uppåt som tror att fiskpinnar är en fisk då sväller hjärtat en aning av glädje. När ungdomarna på teve får skriva ett brev till sina föräldrar och jag säger att mina barn gärna får skriva ett brev till mig så brister hjärtat när sonen säger "mamma, ord kan inte förklara kärleken jag har till dig. Den är mycket större än så."

Det leder nämligen tankarna till Thomas och Thomas barn. Det är möjligt och mycket troligt att de får ett jättebra liv trots allt men om allt är normalt kommer de en dag att fundera på vem deras pappa var och vad hos dem som kommer från honom. De kommer sörja att de inte fick lära känna honom.

Det är så sorgligt och sådana gånger önskar man verkligen att man pratat om döden med honom. Vad han hade önskat och tänkt om olika saker.
Thomas Thomas ja jag säger då bara det. .kan du inte snälla komma tillbaka?

Och när dottern berättar att hon läste en bok i morse som heter Millans minnen och raden "min morbror Thomas" kommer..hur hon lägger ifrån sig boken och sätter huvudet i sina händer och blir sittandes så tills hon blir uppmärksammad av en lärare. Att hon får gå iväg och prata en stund. Hur allt blir mindre sorgligt när de börjar prata om Elvis i stället.

Alla dessa sammanträffanden. Varför? Och all denna sorg.

Lille Hugo ska naturligtvis också få sin namnsdagstanke även om vi passerat Ludvig nu. Hur kunde jag missa det? Grattis sötunge.

Fika för flera

Nu ska vi fika gott. Vi gratulerar Simon och morfar för Ludvig i dag och alla nära och kära för lika med Love.

Thomas hade varit självskriven den lilla stora sockertoppen och jag önskar så, att systra mi var här.

Hoppsan, tumgreppet förstörde det estetiska intrycket.

Syskonkärlek

Passerade precis den lobotomerade, nej förlåt det var orättvist - men understimulerade spärrvakten - hon såg inte att jag gråter.

Fick ett sms från syrran som är hos Thomas just nu. Hon har hälsat från mig men det är inte riktigt som det var förr, att det alltid är jag som saknas av oss tre. Nu är det han i allra högsta grad. Hon avslutar med att det är vi tre, för alltid - och jag förstår vad hon menar även om det inte blev som vi tänkt oss.

Det är varmt och trångt i tunnelbanetåget, jag gillar verkligen inte tunnelbanan och det är lite jobbigt att vara så ledsen och inte kunna släppa fram det. Till råga på allt står en f d kollega typ 1 meter ifrån mig och jag känner blickarna bränna. Inte någon jag vill prata med just nu.

Att det funnits dem som avundats vår nära syskonrelation är ingen hemlighet och den kommer inte försvinna med det här. Det är dock fördjävligt hela jävla helvetessituationen, att det saknas en i vår trojka.

När det finns så många idioter.

Men allt det vi hade och hade haft om allt varit som man önskar, det kan ingen ta ifrån oss.

Mammografi

Plötsligt händer det. Sitter i väntrummet på S:t Göran och undrar varför det bara är kvinnor som sitter där. Stupido, det är ju mammografiundersökning. Kvinnor ropas upp, går in, kommer ut enligt löpande bandprincipen.

Så blir det min tur. Jag får visa legitimation, klä av mig sträcka upp armarna mot den timida men korrekta kvinnan. Hon meddelar att hon kommer anteckna eventuella födelsemärken och liknande. Äter jag hormoner, några ingrepp?

Så till den omtalade maskinen som förminskar det lilla man har. Jag känner mig som ett ufo när jag ska stå si och vara avslappnad så samtidigt som järngreppet klämmer till.

Det är svårt och helt omöjligt att ens försöka fantisera att det är en mans smekningar när kvinnan ändrar riktning på tuttarna och instruerar maskinen till att trycka till igen.

Men efteråt när brösten upprört pulserar skulle man kunna intala sig i att man varit med om ett riktigt roligt (?) morgonäventyr.

Bakläxa suger.

Dessutom fick jag bakläxa från skrivläraren.
Äh vad var det för fånig idé. Skrivarkurs. Jag kan inte skriva om det ska ställas krav på mig och bli politiskt korrekt. Jag är en sängskrivare och kommer väl så förbli.
Jag kan inte skriva, ok. Min uppgift var att skriva en miljöbeskrivning och inte ens det kan jag prutta ur mig så det blir trovärdigt.

Och hunden snodde mat från diskbänken. I smyg skrattar jag för jag tycker mer och mer han påminner om en gatuhund från Brasilien som gör som han är präglad till än att vara den gulliga familjehunden han faktiskt egentligen är. Alltså han är en fantastisk hund som kan gå lös med barnen utan att jag är orolig för att han vare sig sticker eller hamnar i bråk. Och han är hungrig jämt och totalt ointresserad av sitt eget torrfoder. Han lägger sig vid mina fötter var jag än är och hur mycket mer barnen än är med honom så är det jag som är hans ledare och favorit.
Jag har heller aldrig träffat en hund som är så bra på att dricka. Men kanske därför han disponerar sina 15 kiss varje promenad väl.

Det behövs en hemmafru i detta hem. Jag aspirerar gärna på tjänsten men jag har inte lyckats räkna ut varifrån pengarna ska droppa in. Kan man annonsera om sånt?
Åh vilken bra hemmafru jag skulle vara.

Moll

Jag har lust att skriva att alla är idioter. Mer eller mindre. Men självklart menar jag det inte fast jag menar det ändå.

Jag går på tomgång.
Mörka tankar.
Förstår varför folk tar självmord i det här landet. Finns ingen beredskap eller bra system för folk som mår dåligt.

Ja jag fattar att det inte är så attraktivt att skriva så..jag seglar inte direkt upp på någon tio i topp lista över vem man helst vill umgås med.

Ska vila.

Söndags-spec

Så, nu har jag skrivit min läxa. Men man skulle ha skrivit två läxor denna vecka men man får inte uppgift två förrän man gjort uppgift ett så jag ligger ju i bakvatten redan nu. Då var jag finurlig så jag skrev två varianter på uppgift ett för att försöka kompensera det faktum att jag inte fått uppgift två.
Hajar ni? Gör inget, jag svamlar bara.

Men vad svårt det är. Att skriva på allvar är ingen walk in the park. Om man nu vill vara korrekt.

Roligast i dag var kommentaren " Elvis har en äcklig vårta bakom örat".
Jag förstod direkt att det var en fästing och jag tackar mig själv för att jag en gång införskaffat en fästingsnara så jag slapp dra ut två meter papper som jag gjorde för massa år sedan för att slippa närkontakt med de där äckliga djuren.
Så, då vet ungarna hur en fästing som transformerats till en Michelingubbe ser ut.

Annars har Elvis fästingvaccinerats så han ska väl egentligen inte få fästingar på sig, enligt utsago. Vi får väl se hur det är med den saken ju längre veckan fortskrider.

Som vanligt tar det tid innan mina dagar kan börja. Jag är helt utan energi fram till 10-11 nånting. Melines kompis hann komma innan jag ens fått på mig kläder för dagen. Men efter det ryckte jag väl upp mig och dagen blev skaplig med både vällagad lunch som middag, supergod sockerkaka, långpromenad och picknick, kvällsbad, söndagsmys och skrivande.

Min granne B kom förbi med en orkidé till mig och varsin nyinköpt tröja till barnen? Gulligt värre. Hade det inte varit för att jag ville se Nordiska djur-serien samt att hon är allergisk så hade jag bjudit in henne på ett glas vin. Det får vi ta en annan gång.

Pratade med kära syster. Jag har varit så dränerad i helgen ja det har jag varit länge men till slut blev det för mycket helt enkelt. Jag kände att jag måste stänga ute mina känslor för det håller på att äta upp mig. Synd att jag inte fick samtalstid denna vecka som varit för det hade behövts.
Men nu kändes det enbart skönt att prata med syster. Vi börjar redan fasa för jul, å allas vägnar. Men först har vi pappas 70 årsdag. Fatta så jävla olämpligt.

Vi borde åka någonstans. Men det vill de inte för de vill krama ur all tid de kan med sina barnbarn (Thomas barn) innan de flyttar till Umeå. Fullt förståeligt. Men något måste vi göra. Något helt annat än vanligtvis.

Bästa PT-valet.

Det är ju bara några år sedan som det där med PT var något man trodde var vikt bara för kändisar. Att lägga så mycket pengar på träning ansågs både snobbigt och avlägset för oss vanliga.
Jag vet inte när vändpunkten kom generellt men efter att jag hade varit på ett träningsläger, ungefär ett halvår efter jag hade börjat träna överhuvudtaget, så sökte jag mig till min första PT. Det var våren 2010.
Inget fel på honom det var bara det att han hittade så många fel på mig.
Han ville korrigera allt sådant först och skrev ihop ett mycket ambitiöst rehabprogram och det fattar ju vem som helst som precis börjat träna och är taggad att man till sist ger upp.

Tänk om jag hade följt det där programmet, vad skadefri och stark jag hade varit nu, två år senare..

 - Du behöver väl ingen PT, hörs det. Du vet ju hur du ska träna.
Ja det där är en sanning med modifikation. Jag kan hålla med om att det sällan är något nytt under solen och jag har läst och provat på så pass mycket att jag "vet" det mesta.
Men det finns ju PT:s som själva går till PT:s. De kan förvisso göra det för att utveckla sig själva men jag tror också det handlar om att man tränar på ett annat sätt när man gör det under en PT. Det är någon som tittar på dig hela tiden och korrigerar teknik, får dig att göra det där extra du inte trodde och så vidare.
I mitt fall är det också egen tid. Jag som är till för andra hela tiden har någon som är till för mig. Jag köper visserligen den tiden och därför är det så viktigt för mig att det blir rätt.

Nästa PT fick jag via ett gym. Mycket kompetent men fast i sin arbetsgivares garn och gav aldrig mer än nödvändigt. Sådant fixar inte jag.

Jag gick till en privat tandläkare här i Gröndal för många år sedan, reagerade alltid på hennes mottagning som kunde jämföras med ett på Östermalm. Trägolv, persiska mattor, akvarium, gustavianska stolar, soft musik från en Bang Olofsen anläggning..
Nåväl, hon hade lagat ett hål på mig ett år tidigare och nu konstaterade hon att det var hål där igen och att det sannolikt berodde på att hon inte hade filat ned ordentligt så jag kunde komma åt med tandtråd. Jag sa då något om att då borde jag få rabatt då det var hennes fel.
- Ska jag laga eller inte? var hennes enda kommentar till det. Jag gick aldrig dit igen.

Jag fixar verkligen inte näriga personer och det beror sannolikt på mina erfarenheter med min före detta man och andra personer förstås. Jag tycker inte det är attraktivt eller en trevlig egenskap helt enkelt. Klart att folk måste få tjäna pengar det är inte det men man märker ganska snart om någon är närig eller inte. Jag blir personligen väldigt besviken när jag träffar sådana personer.

En PT jag testade fick jag aldrig några riktlinjer ifrån. Inte ens när det övergick till rehab. I stället stack han på semester. Sedan ville han att vi tillsammans skulle sätta oss och skriva ett träningsschema, är inte det hans jobb och något man brukar få automatiskt?

Att någon är professionell har olika betydelse för oss. En del tycker att någon är professionell som bara ägnar sig åt sin adept utan att bli personlig. En del tar illa upp om någon skrattar åt en, kan inte ställa för mycket krav och så vidare.
Jag mår bäst av någon som kan bjuda på sig själv, vara lite personlig, medmänsklig men vågar säga ifrån, säga vad de tycker, ställa krav och kanske ifrågasätta mig till och med.

Jag är ju ingen lätt kund. Jag är för personlig, svamlig och otålig. Jag säger att jag inte har några mål annat än att jag vill bli stark men bilden i huvudet är en omslagstjej på Fitness Magazine. Jag säger att jag inte har en löparkropp men ändå vill jag inte sluta springa. Jag vet att jag måste underkasta mig ordentlig prehab för axel och knän men jag vill inte fastna i sånt hos en PT.

Men på många sätt är jag en oerhört tacksam kund. Jag älskar (de) att träna, jag ger mig (nästan) aldrig och bjuder på några goda skratt då och då.

Men det här var ju då. Jag vet inte hur jag är nu. Jag är en annan människa helt klart.

Jag besökte en ny PT i veckan. Ja det var samma som skickade hem mig förra veckan då jag kom 6-7 minuter försent. Jag var nog inte redo då så jag är väldigt tacksam över det så här i efterhand.
Jag har följt den här killen ett tag och noterat hur engagerad han är i sitt jobb och får fina resultat med dem han företar sig. Han har ett stort renommé överlag och jag tycker det är en extra trygghet att han också är naprapat, massör och allt annat han nu är. Men jag tvekade om han är något för mig.

Kanske ska man gå till någon som är inriktad på samma sak som en själv. Ja nu har jag ingen inriktning så det är ju svårt men lite allround då..i det här fallet visste jag att han har genomgått sorg rätt nyligen och det var det som avgjorde det. Man gör konstiga grejer..

Jag gick till honom för att se om jag överhuvudtaget kunde ta i en vikt och lyfta den. Min motivation är lika med noll så hade jag inte haft en bokad tid hade jag inte kommit iväg. Bara att cykla dit tog musten ur mig. Antalet armhävningar var pinsamma. Vikterna var flera steg lägre än förr. Passade på att flyga ur roddmaskinen. Då skrattade vi. Och det var ju faktiskt ett tecken på att jag tog i.

När vi sedan snackade lite så frågade han om och hur jag tänkte mig en fortsättning. Och då hamnar man ju i det där att vad har jag egentligen för mål (?), just nu handlar det mest om att komma igång. Lite överraskande säger han att han egentligen vill fasa ut mig så fort som möjligt så han kan hjälpa andra. Haha det var inte det jag väntade mig. Man är van med annat om jag säger som så. Jag ska köra ett underkroppspass med honom till veckan och sedan tror jag att han vet vad han kan hjälpa mig med. Om det så bara blir några ord på vägen eller annat.
Men han verkar schyst och jag återkommer med hans namn om ett tag. Måste bara få lite mer grepp om honom först.

Testade också något helt annat i veckan, något som jag förstår anses väldigt exklusivt - Takkei. Man får personlig träning fast under organiserade former. Det vill säga att du har din personliga tränare men med ett helt team bakom som planerar din träning, dina förutsättningar, svagheter osv. Du tränas efter ett elitsystem som en trappa där det först är balanspass tre ggr, så går du vidare till uthållighetspass tre ggr upp mot grundstyrka, explosivitet osv minns inte ordningen. Så börjar du om igen, givetvis inte samma slags pass utan det omstruktureras ju efter din utveckling, status och skador te x.
Det är förstås mest sådana som inte vill visa sig på vanliga gym som går dit, kändisar alltså samt högt uppsatta personer, personer som vill ha "kvalitativ" träning och känna sig exklusiva. Kanske också de som har så mycket pengar att det känns motiverat att gå dit. För pengar kostar det. Förutom att du betalar för själva träningen, omkring en tusenlapp varje gång så måste du betala för "tränarnas fortbildning", omkring 6oo spänn i månaden i medlemskap. Det du får är eget omklädningsrum, en personlig tränare, samt ett eget litet träningsrum utan speglar. Här känner man in rörelserna.

Det är vad jag förstår vidimerade personer och på varje anläggning finns åtminstone en SM-meriterad gymnast, träningen bygger mycket på att få in rörlighet och balans och därefter bygga upp kroppen med olympiska lyft t e x.
Absolut säkert jättebra och om jag hade de pengarna att lägga på min träning så hade jag kunnat gå dit en gång i veckan och "ha lite kul". Men efter mitt intropass så är jag inte så övertygad så att jag överväger att sälja min kropp för att få de pengarna (jag kanske inte får ihop den summan ändå förvisso). Tempot var lite för lågt för min smak, mycket snack och det jag jämt blir så less på är att snacket är samma vilken nivå du än är på. Hon måste ha snappat upp tidigt att jag lyft vikter, tränat mångsidigt osv men hon körde samma runda ändå.

Äh jag vet inte vad jag ska säga. Jag köper väl att det finns de som inte vill trängas på vanliga gym, att de som har pengar också ska kunna ha valmöjligheter på samma villkor som när de väljer frisör och resemål.

Man ska också komma ihåg att bara för att det finns ett antal namedroppers (kända el vidimerade personer i träningssammanhang) så är det ingen som säger att de är bra pedagoger, bra på att se vad andra behöver eller ens bra för just dig.

Till syvende och sist för mig så vet jag nog vad och hur jag borde träna, äta och sova för att bli mer nöjd med mig själv men att jag söker rätt stimuli för att också se till att göra det. Och än har jag inte lyckats.

Tyvärr kom det också något mycket tråkigt emellan.

Statistik och tecken

Sökord som lett till min blogg senaste veckan..:)

Rätt roligt att avläsa statistik ändå (det trodde du inte Erik Tjäder *mattelärare) - sökorden är ju rätt roliga..ja förutom en som verkligen gör ont bara jag ser det.
Jag tror bestämt att jag aldrig har skrivit några dikter här och jag uttalar mig väl inte om orientering hoppas jag.

Jag såg En gång i Phuket och han skrev en bok.
Jag såg Midnight in Paris och..han skrev en bok.
Jag såg "---" och det var en massa naket där.
Jag hittade en gammal artikel om hur man skriver en bästsäljare.
Jag är med i en skrivarkurs och första veckan har gått.
Jag borde kanske börja?

Jag har läsare i England, USA, Tyskland, Finland och Ryssland. Ok de andra men Tyskland och Ryssland? Who are u? De återkommer nämligen så det är "inget misstag".

Nu är jag trött. Puss Thomas. Jag står vid din sida.