I dag har jag cyklat i snömodd och 5 minusgrader, sprungit rumpan kall i Hagaparken och haft löpstyrkepass. Inga tuffa pass i sig där cyklingen klart framstår som det jobbigaste men om man är osäker på sin status bör man nog skala av det man kan. I det här fallet hade jag ju kunnat åka kollektivt till träningen.
Jag förbisåg att lyssna på kroppen, vilket jag vurmar starkt för i mitt senaste inlägg - jag har också skrivit och lovat att gå och lägga mig kl 22 som en led i min förändring men bröt det redan i går kväll (efter 2 dgr). Men så funkar det när livet kommer emellan eller om man som jag har svårt att underkasta sig restriktioner. Trots att sömn är bland det viktigaste för att lyckas med både återhämtning och viktnedgång.
Jag har inte varit 100 i veckan men beror det på denna sorg jag har och "bakfylla" från alla helger eller beror det på att jag har någon infektionsskit i kroppen? Kanske en kombination. Det som gjorde att jag ville iväg är för att jag har betalat för skiten. Jag hör hur dumt det låter men det är en del av sanningen. En annan är att jag vet att om jag inte drar dit första gången då går jag inte dit alls. Mina föräldrar betalade för en gitarrkurs när jag gick i åttan men jag hittade inte dit första gången och då blev det inget alls därefter heller.
Jag har sagt det förr, olyckan har lett till en del infall från min sida och ett av dem var att jag fick för mig att vara med i en träningsgrupp inför Lidingö Ultra. Jag sprang det loppet förra året utan träningsschema, ja utan någon större träning alls och runt kom jag men med knäbesvär som tack.
Jag har inga direkta ambitioner med loppet utan jag famlar blint efter att hitta "det" som ska göra att jag kommer tillbaka vikt och träningsmässigt. Att anmäla sig till ett nytt ställe med nytt umgänge är kanske en del av tanken jag hade.
Va, de har inte plogat cykelbanorna. Jag sladdar fram i snömodden, dubbdäck fram som jag endast har. Det är tungt och jag är stressad. Överraskande kallt känns det också. Och skulle inte jag till Sveavägen 152, det finns ju inte? Stön, jag är ju i sista minuten. Tar fram mobilen och får fram en annan adress som också är fel. Varför läser jag aldrig igenom information jag får? När jag sprang Lidingöloppet så stod jag i kisskön när någon vänlig själ berättade att jag skulle starta 20 minuter senare och hade 2 km till start..
När jag hittar rätt har gruppen givetvis sprungit iväg. Jag tar det lugnt och lägger in min väska i skåpet. Springer iväg mot Hagaparken och roar mig själv i spåren tills jag vänder tillbaka för att inte missa styrkepasset i alla fall. Jag är kall och rumpan känns värst. Kläderna är alldeles blöta, det måste vara rätt fuktigt ute. Byter om till innekläder och sätter mig och väntar. Och väntar. Ser ett gäng komma in och hallå när är det där styrkepasset egentligen?
Till slut, en tjej jag känner igen. Jag hänger på mot gymmet och frågar "är ni ultragänget". Nej, men de visar mig till salen där de är. Där styrkepasset redan startat. Stön.
Jag är stark i de övningar de visar. Glänser lite när jag kan och håller andan för att verka oberörd. Ja-a det gör jag för vet ni. Jag kan egentligen inte sluta stirra i speglarna, jag är så tjock! Som en liten köttbulle som går omkring. Jag är övertygad om att de andra tänker "tror hon att hon kan springa 5 mil"? Och då måste jag ju få glänsa där jag kan. Ni har väl hört de "nya" rönen att det är bättre att vara lite rund men vältränad i stället för smal och svag. Säger väl sig själv i och för sig men det är lätt att luras av att alla smala personer är i bättre form.
Så lite avrundning med att snacka om träningsupplägget. Jag tycker det verkar för lite med tre löppass i veckan och ett styrkepass. Jag vill ju träna mer! Och det kommer jag göra också. Om inte annat så för att se om jag har stjälper mig själv till en sämre tid eller inte i slutändan. Det är en utmaning som passar mig bättre.
Vi får ju träna hur vi vill men träningsupplägget är framtaget och uppbyggt i en periodisering där man gradvis ökar intensiteten och då "ska" man inte träna annat än just vad schemat säger. Och visst, intervallträning sliter på kroppen och för att vara en bra löpare är det lagom med styrketräning som gäller men jag är ingen löpare och kommer aldrig bli, det vill säga jag har ingen löparkropp i sikte så jag kommer träna lite som jag vill men med schemat i bakhuvudet misstänker jag. Fast man kan ju undra varför jag då anmäler mig till en sådan här grej.
Resultatlistan är inte viktig i sammanhanget. Det viktigaste är att jag kan börja må så bra jag nu förmår och att det som kan ge mig annat att tänka på det ska jag bejaka i den mån jag orkar.
Försökte torka mina kläder i bastun en stund. Jag var så kall. Klädde på mig allt jag hade och cyklade hemåt. Nu hittade jag också en smartare väg. Och jobbigt så in i gatan var det. Ett tag tänkte jag hoppa av cykeln och leda den men ack så roligt ska vi inte ha det. Kom hem, tog mig en proteinmacka, ok två och hoppade i badet. Kände mig oerhört trött och tänkte att jag kanske gjort mig själv en otjänst. Somnade. Orkade nästan inte ta mig ur sedan och inga barn som kollat vart jag tog vägen. Synd om mig.
Men nu känns det fint och nu är det dags att äta något ordentligt. Borde ha tagit kort förresten.
lördag, januari 12
Lär känna din kropp.
Att känna sin egen kropp är guld värt. Då kan man lägga pussel och hitta svar.
Jag har till exempel två gamla whiplashskador som ger sig till känna när mitt immunförsvar är försvagat. Jag har blivit sparkad av en häst i ögat när jag var 11 och tyvärr är det så att det fortfarande begränsar mig och kan komma bli värre med åren. Mina tårkanaler på höger öga är förstörda och ingången till bihålorna har inget skydd. Därför har jag lättare att få in bakterier, jag är känslig för drag och så vidare. Just nu har jag en slemsäck i bihålorna som läkarna denna gång inte vill snitta upp (gjort det 2 ggr tidigare under åren) utan vill se om kroppen kan göra sig av med den själv. Det innebär att jag då och då får perioder när den ger sig till känna och då som huvudvärk. Jag har fått veta att det är ok att träna men en huvudvärk kan ju också bero på helt andra saker och därför måste jag vara uppmärksam om jag även har andra symtom.
Veckan innan mens blir jag trött och dagarna just innan kan jag bli lite snuvig och lätt halskänning till exempel. Lite infektionskänslig med andra ord. Tröttheten är av hormonell natur och därför ingen fara att träna utan bara bra om jag försöker motverka tröttheten men trötthet kan ju också bero på att kroppen just behöver vila.
Ingen fara med lätt träning om man bara är snuvig utan du kan till och med bli frisk genom att träna då, du kör igenom systemet så att säga - men här gäller sunt förnuft. Har man ont i hals eller bröst, hjärtklappning så är det big no no. Känner du dig tung i kroppen och varje steg uppför känns som grus i låren så är också något fel. Det kan man ofta känna när man går på detox eller tar bort kolhydrater. Antingen anstränger man sig inte då och låter kroppen jobba med en sak i taget eller så ger du den kolhydrater (= bränsle till kroppen) så funkar du snart igen.
Förra torsdagen så tränade jag ett cirkelträningspass, 30 min spinning, 30 min core och toppade det med 25 min styrketräning. När jag la mig för kvällen så kände jag att jag inte fått i mig tillräckligt. Kroppen kändes lite "skakig" och jag klev upp och drog i mig lax och keso. En proteindrink hade funkat lika bra. När jag vaknade på fredagen kändes kroppen stabil igen.
Vad jag vill säga är att det är viktigare att lyssna på kroppen än att din kaloriberäkning absolut ska stämma eller att du aldrig ska äta efter ett visst klockslag. Det är ju nämligen så att om du inte lyssnar på kroppen så går den sönder/du blir sjuk till slut. Då kan du ändå inte träna som du vill på flera dagar och din vinst är lika med noll. Så småningom har du hellre lärt dig att fylla på med bränsle i tid, det vill säga direkt efter din träning och du behöver inte använda natten till depåfyllning :).
Jag blir sällan sjuk numera och det beror just på, tror jag - att jag alltid försöker lyssna på kroppen, drar i handbromsen om jag får känningar men avväger också om jag i stället behöver komma ut. Om du har en stressig vecka på jobbet så kanske du ska lägga hårdträningen på is. När du känner dig stark utmanar du dig.
Att gå omkring med massa träningsvärk är lite kul men inte alltid så bra. Då är det toppen att småjogga lite eller ta upprepade promenader för att hjälpa kroppen få undan slaggprodukter.
All träning är nedbrytande kom ihåg det. När du bygger kroppen är det under vila. Återhämtning är alltså vila men du hjälper kroppen med en effektivare återhämtning genom att äta rätt också. Den mest effektiva träningen du kan göra är att lägga upp träningen progressivt, det vill säga att du ökar intensitet efter hand, inte nödvändigtvis tid. Men då är det lika viktigt att lägga in en återhämtningsvecka så kroppen och musklerna får chans att "växa till." Vanligast är att man lägger in en återhämtningsvecka var fjärde vecka men det finns olika varianter. Och då pratar vi vanligtvis högintensiv träning. Eller så lyssnar du på kroppen helt enkelt. Vi har olika förutsättningar beroende på hur vårt liv ser ut och stress, sömn, mat påverkar din status minst lika mycket som den träning du gör. Var alltså aktsam. Var snäll mot kroppen. Du tränar för livet, inte bara för att komma i din bikini så snabbt som möjligt.
Jag har till exempel två gamla whiplashskador som ger sig till känna när mitt immunförsvar är försvagat. Jag har blivit sparkad av en häst i ögat när jag var 11 och tyvärr är det så att det fortfarande begränsar mig och kan komma bli värre med åren. Mina tårkanaler på höger öga är förstörda och ingången till bihålorna har inget skydd. Därför har jag lättare att få in bakterier, jag är känslig för drag och så vidare. Just nu har jag en slemsäck i bihålorna som läkarna denna gång inte vill snitta upp (gjort det 2 ggr tidigare under åren) utan vill se om kroppen kan göra sig av med den själv. Det innebär att jag då och då får perioder när den ger sig till känna och då som huvudvärk. Jag har fått veta att det är ok att träna men en huvudvärk kan ju också bero på helt andra saker och därför måste jag vara uppmärksam om jag även har andra symtom.
Veckan innan mens blir jag trött och dagarna just innan kan jag bli lite snuvig och lätt halskänning till exempel. Lite infektionskänslig med andra ord. Tröttheten är av hormonell natur och därför ingen fara att träna utan bara bra om jag försöker motverka tröttheten men trötthet kan ju också bero på att kroppen just behöver vila.
Ingen fara med lätt träning om man bara är snuvig utan du kan till och med bli frisk genom att träna då, du kör igenom systemet så att säga - men här gäller sunt förnuft. Har man ont i hals eller bröst, hjärtklappning så är det big no no. Känner du dig tung i kroppen och varje steg uppför känns som grus i låren så är också något fel. Det kan man ofta känna när man går på detox eller tar bort kolhydrater. Antingen anstränger man sig inte då och låter kroppen jobba med en sak i taget eller så ger du den kolhydrater (= bränsle till kroppen) så funkar du snart igen.
Förra torsdagen så tränade jag ett cirkelträningspass, 30 min spinning, 30 min core och toppade det med 25 min styrketräning. När jag la mig för kvällen så kände jag att jag inte fått i mig tillräckligt. Kroppen kändes lite "skakig" och jag klev upp och drog i mig lax och keso. En proteindrink hade funkat lika bra. När jag vaknade på fredagen kändes kroppen stabil igen.
Vad jag vill säga är att det är viktigare att lyssna på kroppen än att din kaloriberäkning absolut ska stämma eller att du aldrig ska äta efter ett visst klockslag. Det är ju nämligen så att om du inte lyssnar på kroppen så går den sönder/du blir sjuk till slut. Då kan du ändå inte träna som du vill på flera dagar och din vinst är lika med noll. Så småningom har du hellre lärt dig att fylla på med bränsle i tid, det vill säga direkt efter din träning och du behöver inte använda natten till depåfyllning :).
Jag blir sällan sjuk numera och det beror just på, tror jag - att jag alltid försöker lyssna på kroppen, drar i handbromsen om jag får känningar men avväger också om jag i stället behöver komma ut. Om du har en stressig vecka på jobbet så kanske du ska lägga hårdträningen på is. När du känner dig stark utmanar du dig.
Att gå omkring med massa träningsvärk är lite kul men inte alltid så bra. Då är det toppen att småjogga lite eller ta upprepade promenader för att hjälpa kroppen få undan slaggprodukter.
All träning är nedbrytande kom ihåg det. När du bygger kroppen är det under vila. Återhämtning är alltså vila men du hjälper kroppen med en effektivare återhämtning genom att äta rätt också. Den mest effektiva träningen du kan göra är att lägga upp träningen progressivt, det vill säga att du ökar intensitet efter hand, inte nödvändigtvis tid. Men då är det lika viktigt att lägga in en återhämtningsvecka så kroppen och musklerna får chans att "växa till." Vanligast är att man lägger in en återhämtningsvecka var fjärde vecka men det finns olika varianter. Och då pratar vi vanligtvis högintensiv träning. Eller så lyssnar du på kroppen helt enkelt. Vi har olika förutsättningar beroende på hur vårt liv ser ut och stress, sömn, mat påverkar din status minst lika mycket som den träning du gör. Var alltså aktsam. Var snäll mot kroppen. Du tränar för livet, inte bara för att komma i din bikini så snabbt som möjligt.
fredag, januari 11
Yngre män.
En 25 årig taxichaufför som vill att jag ska hänga med hem till honom. Hur ställer man sig till det? Man fattar att det är någon slags invit men inte hur allvarligt menad. Lika väl som han testar ungdomligt så ska jag avväga moral. Halva kåren väser "Camilla, go for it" och andra "fy vad pinsamt."
Men jag är en nyfiken person och han ser rar ut. Jag berättar ganska omgående att jag egentligen inte alls är på humör.
Ja så här kan en story börja. När jag i dag ringde till min kompis i förtvivlan över alla känslor som rusar i mig, hur riktigt rejält ledsen och nere jag är, det är verkligen så att jag inte fattar, jag kan inte fatta för mitt liv att det är sant att min bror är borta. Och vad det innebär för hela mitt liv framöver. Jag bara gråter. Ja hon var så bra, tack P. Samtalet flöt så småningom över till annat och hon, som också läser min blogg nämner att hon tycker det är synd att jag inte gick hem med någon den där kvällen i Luleå. Då skrattar jag. Jag förstår.., det är sånt ni vill läsa om. Också. Och hon är inte ensam, I ´ve heard.
De senaste två åren har jag inte träffat någon tillräckligt intressant man, vi kan börja där. Eller jo säkert intressant men inte tillräckligt bra. Det är detaljer som avgör och jag förstår att jag börjar bli en käring. En som bara hittar fel. Men snart kommer det vända förstås och jag tar första bästa som vill ha mig. Är det inte så?
Nu skojar jag lite och raljerar över läget men det är naturligtvis en mer komplex fråga än så. Som singel har jag aldrig letat efter en ny om jag så säger. Runt omkring mig ser jag vänner och bekanta som jagar järnet på sina barnlediga veckor, massa dejter hit några dejter dit, middagar, sex, sex, sex, bekräftelse, tandgnissel, ibland skratt men naturligtvis också mycket längtan inblandad. Men all denna energi som det tar?? Alla bortkastade timmar? Förvisso kan det ju ge utdelning också.
Och tillräckligt ofta har jag också sett hur folk gängar sig rätt snabbt om de får chansen, för att de "nöjer sig." Man vill så gärna ha någon att det där med kärlek, det innersta pirret aldrig ens kommer uppstå och man nöjer sig med det. Kan ju förvisso växa fram.. Jag har diskuterat det där otaliga gånger med olika människor och ibland kan jag köpa att det är bättre att känna sig trygg än vild passion. Liksom stadigare att bygga på. Så jag undrar när jag kommer till det stadiet att jag nöjer mig med att åtminstone eller bara "tycka om." Eller, kanske börjar tänka praktiskt..jag vill ju renovera hemma så en händig karl är ju inte fel. Efter att renoveringen är gjord kanske jag ska träffa en mäklare..men en liten affär med en jurist däremellan eller ja åtminstone en revisor för det är ju dags snart. Men livet med en rockstjärna ..nej kanske inte det.
Åsså var det där med poliser. Senaste två åren har jag dejtat 3, eller är det fyra? Den ena var för smal och ung (tyckte jag då), den andre var för självupptagen (Säpo ni fattar) och den tredje (det var bara 3) han..hade någon diagnos. Men vi var ju mest ihop och det tog ett tag att fatta, jag fattade det nog inte förrän jag försökte avsluta. Det förstod nämligen inte han. Konstigt nog var det inte förrän jag berättade att min bror hade dött som han faktiskt försvann.
Jag brukar säga att man brukar få nöja sig med 2/3 i bästa fall och då menar jag att bra allroundkemi (man kommer bra överens, man klickar intellektuellt, man tycker om det man ser), bra sex (-uell kemi) och bra kyssar det är 3/3 men oftast är ju snälla män föga intressanta, de som är bra i sängen är kanske inte bra på att kyssas eller tillräckligt snygg eller ja hur det nu kan vara. Jag vet inte om storleken på penis ska ingå i bra sex eller om det ska ha en egen kategori. Tyvärr blir man inte kär per automatik även om man hittar en 3/3. Den där kärleken tenderar att hitta -3-1/3 och ändå övertyga.
Så jag är inte så lättimpad. Mina två senaste åren har varit stadiga 2/3 i bästa fall och jag har svårt att nöja mig med det. Fast sanningen är ju att jag inte blivit kär. Men visst, en jävligt snygg snubbe men..eller en jävligt rik generös snubbe men..eller en jäkel i sängen men..ja sådär tänker jag ibland när jag ska försöka klura ut hur jag tror att jag vill ha det. Fast med tanke på att jag har barnen 100 % så har jag ändå kommit fram till att ingen vill ha mig. Ja om de visste hur bra i sängen de får, och tillräckligt god mat och ett underbart fjällställe sen är jag hyggligt smart och intellektuell, bra på att kyssas och en fin kamrat men rik på pengar är jag ju inte och inte kan jag sy. Och jag går sällan på lokal.
Ibland tänker jag att jag måste hitta någon snart när "alla andra" tjatar för visst är det så att det är konstigt om någon i bekantskapskretsen inte är märkbart intresserade av att skaffa sig sällskap? Det är något lurt. Vad är det för fel?
Så grattis ni som verkligen (!) är nöjda med ert/har ett bra förhållande. När jag rör mig i sammanhang så bråkar par i kön, ser uttråkade ut i varandras sällskap, upprörda samtal i telefon - jag hör bland kompisar om alla svartsjukedramer, kontrollerande, vardagsträta - är det bättre än det jag har? Jo man räknas mer, man är lite snäpp bättre än andra om man inte är singel.
Man är inget hot och ingen loser.
Många stannar kvar i sina äktenskap, förhållanden av både det skälet och att man har barn. Det är en ädel tanke och funkar det så har ni min stora respekt. Men jag vet också att det förekommer mycket bråk i såna konstellationer som absolut inte är bättre för barnen att få utstå. Men vi lever i en värld som hyllar tvåsamheten och berömmer deras medlemmar no matter what och så länge det är så kommer jag inte få billigare resor om jag reser ensam med mina två barn.
Men hallå vart tog sexet vägen? Den där brusande ungdomliga MILF sammanstötningen som får Storforsen att blekna i jämförelse? Jo den finns där, nånstans mellan raderna. Jag måste bara fundera på hur det får mig att framställas. Alla som känner mig eller ännu hellre som varit med om något liknande förstår ju att lusten och det köttsliga behovet inte är eller har varit prioriterat. Inget jag ens har funderat på. Samtidigt så är ju en del oroliga för mig och vill att jag ska börja "leva." Andra vill sätta på mig. Så har livet sett ut i århundraden och kommer således fortsätta så och tur är väl det.
Jag provar mina vägar för att må bra igen och det är aldrig fel att bli uppvaktad. Och med tanke på hur jag testade (el testar) mig fram, genom att kasta mitt tillstånd i ansiktet på folk - så har jag kommit över min skräck för yngre män. De har levererat bäst. Det finns fina unga män därute, att jag inte träffade någon av dem när jag var i samma ålder?
Men jag är en nyfiken person och han ser rar ut. Jag berättar ganska omgående att jag egentligen inte alls är på humör.
Ja så här kan en story börja. När jag i dag ringde till min kompis i förtvivlan över alla känslor som rusar i mig, hur riktigt rejält ledsen och nere jag är, det är verkligen så att jag inte fattar, jag kan inte fatta för mitt liv att det är sant att min bror är borta. Och vad det innebär för hela mitt liv framöver. Jag bara gråter. Ja hon var så bra, tack P. Samtalet flöt så småningom över till annat och hon, som också läser min blogg nämner att hon tycker det är synd att jag inte gick hem med någon den där kvällen i Luleå. Då skrattar jag. Jag förstår.., det är sånt ni vill läsa om. Också. Och hon är inte ensam, I ´ve heard.
De senaste två åren har jag inte träffat någon tillräckligt intressant man, vi kan börja där. Eller jo säkert intressant men inte tillräckligt bra. Det är detaljer som avgör och jag förstår att jag börjar bli en käring. En som bara hittar fel. Men snart kommer det vända förstås och jag tar första bästa som vill ha mig. Är det inte så?
Nu skojar jag lite och raljerar över läget men det är naturligtvis en mer komplex fråga än så. Som singel har jag aldrig letat efter en ny om jag så säger. Runt omkring mig ser jag vänner och bekanta som jagar järnet på sina barnlediga veckor, massa dejter hit några dejter dit, middagar, sex, sex, sex, bekräftelse, tandgnissel, ibland skratt men naturligtvis också mycket längtan inblandad. Men all denna energi som det tar?? Alla bortkastade timmar? Förvisso kan det ju ge utdelning också.
Och tillräckligt ofta har jag också sett hur folk gängar sig rätt snabbt om de får chansen, för att de "nöjer sig." Man vill så gärna ha någon att det där med kärlek, det innersta pirret aldrig ens kommer uppstå och man nöjer sig med det. Kan ju förvisso växa fram.. Jag har diskuterat det där otaliga gånger med olika människor och ibland kan jag köpa att det är bättre att känna sig trygg än vild passion. Liksom stadigare att bygga på. Så jag undrar när jag kommer till det stadiet att jag nöjer mig med att åtminstone eller bara "tycka om." Eller, kanske börjar tänka praktiskt..jag vill ju renovera hemma så en händig karl är ju inte fel. Efter att renoveringen är gjord kanske jag ska träffa en mäklare..men en liten affär med en jurist däremellan eller ja åtminstone en revisor för det är ju dags snart. Men livet med en rockstjärna ..nej kanske inte det.
Åsså var det där med poliser. Senaste två åren har jag dejtat 3, eller är det fyra? Den ena var för smal och ung (tyckte jag då), den andre var för självupptagen (Säpo ni fattar) och den tredje (det var bara 3) han..hade någon diagnos. Men vi var ju mest ihop och det tog ett tag att fatta, jag fattade det nog inte förrän jag försökte avsluta. Det förstod nämligen inte han. Konstigt nog var det inte förrän jag berättade att min bror hade dött som han faktiskt försvann.
Jag brukar säga att man brukar få nöja sig med 2/3 i bästa fall och då menar jag att bra allroundkemi (man kommer bra överens, man klickar intellektuellt, man tycker om det man ser), bra sex (-uell kemi) och bra kyssar det är 3/3 men oftast är ju snälla män föga intressanta, de som är bra i sängen är kanske inte bra på att kyssas eller tillräckligt snygg eller ja hur det nu kan vara. Jag vet inte om storleken på penis ska ingå i bra sex eller om det ska ha en egen kategori. Tyvärr blir man inte kär per automatik även om man hittar en 3/3. Den där kärleken tenderar att hitta -3-1/3 och ändå övertyga.
Så jag är inte så lättimpad. Mina två senaste åren har varit stadiga 2/3 i bästa fall och jag har svårt att nöja mig med det. Fast sanningen är ju att jag inte blivit kär. Men visst, en jävligt snygg snubbe men..eller en jävligt rik generös snubbe men..eller en jäkel i sängen men..ja sådär tänker jag ibland när jag ska försöka klura ut hur jag tror att jag vill ha det. Fast med tanke på att jag har barnen 100 % så har jag ändå kommit fram till att ingen vill ha mig. Ja om de visste hur bra i sängen de får, och tillräckligt god mat och ett underbart fjällställe sen är jag hyggligt smart och intellektuell, bra på att kyssas och en fin kamrat men rik på pengar är jag ju inte och inte kan jag sy. Och jag går sällan på lokal.
Ibland tänker jag att jag måste hitta någon snart när "alla andra" tjatar för visst är det så att det är konstigt om någon i bekantskapskretsen inte är märkbart intresserade av att skaffa sig sällskap? Det är något lurt. Vad är det för fel?
Så grattis ni som verkligen (!) är nöjda med ert/har ett bra förhållande. När jag rör mig i sammanhang så bråkar par i kön, ser uttråkade ut i varandras sällskap, upprörda samtal i telefon - jag hör bland kompisar om alla svartsjukedramer, kontrollerande, vardagsträta - är det bättre än det jag har? Jo man räknas mer, man är lite snäpp bättre än andra om man inte är singel.
Man är inget hot och ingen loser.
Många stannar kvar i sina äktenskap, förhållanden av både det skälet och att man har barn. Det är en ädel tanke och funkar det så har ni min stora respekt. Men jag vet också att det förekommer mycket bråk i såna konstellationer som absolut inte är bättre för barnen att få utstå. Men vi lever i en värld som hyllar tvåsamheten och berömmer deras medlemmar no matter what och så länge det är så kommer jag inte få billigare resor om jag reser ensam med mina två barn.
Men hallå vart tog sexet vägen? Den där brusande ungdomliga MILF sammanstötningen som får Storforsen att blekna i jämförelse? Jo den finns där, nånstans mellan raderna. Jag måste bara fundera på hur det får mig att framställas. Alla som känner mig eller ännu hellre som varit med om något liknande förstår ju att lusten och det köttsliga behovet inte är eller har varit prioriterat. Inget jag ens har funderat på. Samtidigt så är ju en del oroliga för mig och vill att jag ska börja "leva." Andra vill sätta på mig. Så har livet sett ut i århundraden och kommer således fortsätta så och tur är väl det.
Jag provar mina vägar för att må bra igen och det är aldrig fel att bli uppvaktad. Och med tanke på hur jag testade (el testar) mig fram, genom att kasta mitt tillstånd i ansiktet på folk - så har jag kommit över min skräck för yngre män. De har levererat bäst. Det finns fina unga män därute, att jag inte träffade någon av dem när jag var i samma ålder?
Am I a survivor?
Kanske dags att prata lite om mig själv. Inte för att det är så intressant egentligen men jag tänker att om man ger en massa tips hit och dit så måste man ju någonstans ha en verifikation, en referens till vad man pratar om. Jag vet att många har haft mig som förebild och inspiration, den bilden kan definitivt vara borta nu - jag vet ärligt talat inte. Jag känner heller ingen press på mig att fortsätta vara det men samtidigt så har jag lärt mig rätt mycket under de här åren där jag testat många olika träningsformer, kommit i kontakt med många olika träningsprofiler och träningsfilosofier. Jag har en del att dela med mig av och gör gärna det.
Inte minst mina omständigheter som ensamstående med två yngre barn som bor hos mig 100 % utan närboende pappa, mor- eller farföräldrar. Hur många är det som säger att de inte hinner träna? Jag som sliter med ensam ekonomi i en värdelös BRF som bara höjer kostnaderna så att jag snart inte har råd att bo kvar. Som har en f d man som är så bitter att han fortfarande efter fem år motarbetar så mycket han kan och gladeligen skulle se mig i sank, betalar heller ingenting för sina barn. Jag förväntas gå på alla föräldramöten, skolhappenings, samla pengar, fixa matsäck, köpa lika dyra konsumtionsprylar som "alla andra barn får", det är läxor, aktiviteter och någon gång också VAB. Jag hamnade i sorg och förlorade mitt jobb.
Listan kan göras lång. Jag är ensam om det mesta men har ändå fixat att träna och jag jämförs och mäts mot människor som har så mycket bättre förutsättningar. Borde inte jag få handikapp vid varje tävling? Borde inte jag få pris som vardagshjälte (min 74 åriga grannes önskan). Borde inte jag få slippa missunnsamma människor (tro mig de finns och jag kan absolut inte förstå hur jag kan missunnas något).
Men det är väl så, jag står fortfarande på benen. Och jag har inte prioriterat eller sökt som en galning efter/nöjt mig med en ny man (som många i desperation gör). Jag är kärleksfull och har fina barn och fin familj. Jag kan fortfarande skratta och ha energi även om nu allt annat jag kämpar med toppades med min brors tragiska förolyckande. Visst är det konstigt? Jag borde ligga inlagd på psyket vid det här laget. Jag är skrämmande. Jag är ett hot mot alla andra som tycker synd om sig själva eller tycker de är snyggare än jag (men det är lite en annan diskussion :)).
Jag har gått upp rätt många kilo sedan den tragiska olyckan hände. För den här toppen på allt gjorde trots allt att jag inte fixade att träna. Träning handlar om motivation och hur kan man ha motivation i sorg? Men jag är inte arg på mig själv, hur kan jag bli det?
Jag har dock kunnat träna sista månaden. Jag har ännu inte fått lust till snabba löprundor men i övrigt så känner jag att styrka och lust till att träna sitter där igen. Träningen har vänts till ett utlopp för alla mina känslor. Det är dock aggression, sorg och frustration snarare än träningsglädje. Men jag känner ändå glädje över alla andra som tränar och vill må bra ! Och strax ska jag köra igång med mina adepter igen, på eget bevåg har de inte velat belasta mig trots att jag själv tyckt att jag kunnat jobba med dem redan i höstas men det är klart att jag är i bättre balans nu.
Men nu är det dags trots allt att tänka till. Jag jobbar på ett gym ibland och måste känna mig bekväm i min egen kropp. När till och med min syrra medger att jag blivit en tjockis. Nåja, kanske inte de orden men hon är ju diplomat. När det känns som att jag har två underställsbrallor under jeansen och muffinsjäsningen har nått sitt max över byxlinningen. När jag inte ens kan ha mina sportbh:s utan att orsaka skavsår.
Att tuttarna visat oanad förmåga till att återgå till en del av sin forna glans har uppskattats av vissa förstås men jag känner det som att jag har fått ovälkommet besök. Jobbigt med big tits!
Så nu börjar jag med två förändringar. Inte äta efter klockan 20.30 och i säng vid 22. Sömn är oerhört viktigt för återhämtning samt att undvika för mycket påslag av stresshormonet kortisol som sägs ligga bakom mångas bukfetma. Hör gärna av dig till mig med vilka förändringar du gör/har gjort. Eller hör av dig till mig ändå.
Inte minst mina omständigheter som ensamstående med två yngre barn som bor hos mig 100 % utan närboende pappa, mor- eller farföräldrar. Hur många är det som säger att de inte hinner träna? Jag som sliter med ensam ekonomi i en värdelös BRF som bara höjer kostnaderna så att jag snart inte har råd att bo kvar. Som har en f d man som är så bitter att han fortfarande efter fem år motarbetar så mycket han kan och gladeligen skulle se mig i sank, betalar heller ingenting för sina barn. Jag förväntas gå på alla föräldramöten, skolhappenings, samla pengar, fixa matsäck, köpa lika dyra konsumtionsprylar som "alla andra barn får", det är läxor, aktiviteter och någon gång också VAB. Jag hamnade i sorg och förlorade mitt jobb.
Listan kan göras lång. Jag är ensam om det mesta men har ändå fixat att träna och jag jämförs och mäts mot människor som har så mycket bättre förutsättningar. Borde inte jag få handikapp vid varje tävling? Borde inte jag få pris som vardagshjälte (min 74 åriga grannes önskan). Borde inte jag få slippa missunnsamma människor (tro mig de finns och jag kan absolut inte förstå hur jag kan missunnas något).
Men det är väl så, jag står fortfarande på benen. Och jag har inte prioriterat eller sökt som en galning efter/nöjt mig med en ny man (som många i desperation gör). Jag är kärleksfull och har fina barn och fin familj. Jag kan fortfarande skratta och ha energi även om nu allt annat jag kämpar med toppades med min brors tragiska förolyckande. Visst är det konstigt? Jag borde ligga inlagd på psyket vid det här laget. Jag är skrämmande. Jag är ett hot mot alla andra som tycker synd om sig själva eller tycker de är snyggare än jag (men det är lite en annan diskussion :)).
Jag har gått upp rätt många kilo sedan den tragiska olyckan hände. För den här toppen på allt gjorde trots allt att jag inte fixade att träna. Träning handlar om motivation och hur kan man ha motivation i sorg? Men jag är inte arg på mig själv, hur kan jag bli det?
Jag har dock kunnat träna sista månaden. Jag har ännu inte fått lust till snabba löprundor men i övrigt så känner jag att styrka och lust till att träna sitter där igen. Träningen har vänts till ett utlopp för alla mina känslor. Det är dock aggression, sorg och frustration snarare än träningsglädje. Men jag känner ändå glädje över alla andra som tränar och vill må bra ! Och strax ska jag köra igång med mina adepter igen, på eget bevåg har de inte velat belasta mig trots att jag själv tyckt att jag kunnat jobba med dem redan i höstas men det är klart att jag är i bättre balans nu.
Men nu är det dags trots allt att tänka till. Jag jobbar på ett gym ibland och måste känna mig bekväm i min egen kropp. När till och med min syrra medger att jag blivit en tjockis. Nåja, kanske inte de orden men hon är ju diplomat. När det känns som att jag har två underställsbrallor under jeansen och muffinsjäsningen har nått sitt max över byxlinningen. När jag inte ens kan ha mina sportbh:s utan att orsaka skavsår.
Att tuttarna visat oanad förmåga till att återgå till en del av sin forna glans har uppskattats av vissa förstås men jag känner det som att jag har fått ovälkommet besök. Jobbigt med big tits!
Så nu börjar jag med två förändringar. Inte äta efter klockan 20.30 och i säng vid 22. Sömn är oerhört viktigt för återhämtning samt att undvika för mycket påslag av stresshormonet kortisol som sägs ligga bakom mångas bukfetma. Hör gärna av dig till mig med vilka förändringar du gör/har gjort. Eller hör av dig till mig ändå.
torsdag, januari 10
Nyårslöften och Vardagsvinster.
Generellt tycker jag inte det är fel, hellre styras av ett nyårslöfte än att det aldrig blir av. Men hur tänker Svenne Banan? Jo som de alltid gör, varje år. Rivstart - all in. Den attityden tycker jag att man ska ha men man ska koppla på vett och logik också.
Jag tror på att dela upp det. Det vill säga att man koncentrerar sig på en förändring åt gången i stället för att göra allt på en gång. Det är mycket få procent som klarar att ändra kost och få in en träningsrutin som håller om man gör det på en gång.
De flesta av oss har ett liv med barn och med den vardagen som kommer med dem och de är minst lika värda att innefattas av ett nyårslöfte, varje år. Vara mer närvarande med mina barn tycker jag borde vara ett självklart mantra som tål att sägas högt och om och om igen. Men jag tror att ämnet ska få en helt egen plats framöver. Vad jag menar är i alla fall att det är synd om du blir så fanatisk att du glömmer bort att leva mitt i all din önskan att bli snyggare. Det är ju inte det som kommer betyda något om något ställs på sin spets. Få alltså inget vredesutbrott över ungarna om de blir sjuka, behöver dig eller om partnern tvingas jobba över. Det är bättre om du tar den där mackan eller chokladbiten och har en hyfsad trevlig kväll och du kan alltid köra några armhävningar, knäböj, utfall, situps, rygg och rumplyft om det är så att du inte hinner iväg. Remember. Låt det inte få dig att ge upp, det är ingen katastrof att avvika från sina ambitioner då och då.
Alla experter inom träning och kost/hälsa säger same same but different beroende på vem du frågar, det fattar väl alla. Jag tycker du ska lyssna på allt du vill men lita på ditt eget omdöme om vad du tror skulle passa dig bäst utifrån dina omständigheter och förutsättningar. Då har du ju bäst chans att lyckas inte sant!
Jag tror i alla fall som sagt på de små förändringsstegen. Resultat är nämligen motivation i sig och när du ser att du lyckats hålla en grej så kan du ta dig an nästa. En liten förändring kan till exempel vara att du bestämmer dig för att sluta äta klockan 20 varje kväll. Liten förändring i det stora hela men som kan betyda väldigt mycket. Du begränsar dig alltså inte i det du äter men du är konsekvent med tiden. Många av de små förändringarna leder ändå till att man vanligen förändrar andra saker per automatik. Om jag skulle bestämma att sluta dricka vin så vet jag att mycket okynnesätande skulle sluta också eftersom jag har svårt för att bara dricka vin allena.
Andra exempel på små förändringar och då menar jag att man väljer en och inte alla ;) :
1. Bara äta bröd på morgonen.
2. Bara äta godis, dricka vin på lördagar.
3. Bara dricka vin när du blir bjuden/tillställningar.
4. Sluta äta chips/fikabröd..
5. Sluta äta klockan åtta på kvällen.
6. Inget smör på mackan, inte tillaga i smör, margarin
7. Bara äta kolhydrater fram till lunch.
8. Träna 3 ggr i veckan + promenader varannan morgon innan jobbet t ex.
9. 50 armhävningar, utfall el knäböj varje dag fördelade precis hur du vill (10 på morgon, 5 vid kafferasten, 10 på lunchen, 8 på kissepausen, 15 vid matlagning etc) med progressiv ökning vartefter veckorna går.
Sluta inte tvärt med något som är din svaghet, det är nästan dömt att misslyckas. Begränsa i stället intaget. Om du misstänker att du kommer moffa i dig godis, chips, alkohol till helgen för att du förbjudit det under veckan, pytsa hellre ut det typ 30 g snacks varje dag, 3 rutor choklad, 1 glas vin (max 15 cl) etc.
Bestäm inte att sluta ät kl 18 ifall du tror att du tredje dagen kommer att behöva äta "något lite" kl 21 som sen blir 3 mackor och 1 chokladkaka. Bättre att vara konsekvent med klockan 21 varje dag.
Att chocka kroppen med svullardagar är inte nyttigt oavsett vad någon säger.
Hur många är vi inte som säger "på måndag ska jag börja ett nytt liv" och med den övertygelsen moffar vi i oss allt vad vi kan tänka oss, även det vi inte är sugen på. Vi slutar heller inte när vi blir lite äcklad och "nöjd" - vi går all in även här. Så kommer måndag..och vad händer då "ah jag tar det i morgon" osv.
Ja du kommer säkert på själv vad som skulle kunna passa dig. Om man gör en liten förändring kostmässigt som man utökar låt säga i vart fall var tredje vecka - t ex du slutar äta chips för det är ändå inget du "måste" ha då kan du göra nästa förändring med att till exempel bara äta kolhydrater till lunch för att sedan som tredje förändring vara sockerfri 5/7 dagar ...tar man såna steg så tycker jag man kan på sig att starta träningen samtidigt. Mycket cardio/kondition = fettförbränning men i samband med styrketräning som får igång fettförbränningen. Cardio + styrka alltså.
Om du däremot bestämmer dig för en diet likt LCHF, GI, Viktväktarna osv så tycker jag inte att du ska plåga dig med att samtidigt kräva att du ska lyckas börja träna också! Promenader kan alla göra så självklart, men låt dina nya vanor få sätta sig annars kommer du trilla tillbaka igen med största sannolikhet.
Dieter överlag är jag tveksam till men om man kan vara sund och tänka att man vill förändra sin livsstil och "komma igång" med ett program så..ja ok om det passar dig!
De flesta väljer också denna variant men jag skulle säga tvärtom. Börja träna men skit nästan i vad du äter. Få känslan för känslan som man får efter man har tränat. Viljan att få mer. Endorfinsuget. Du kommer märka att du får mindre sötsug, du kommer automatiskt vilja äta nyttigare osv. Du kommer också märka att du måste äta bra för att få optimal återhämtning samt bra energi. Det i sig leder till att du söker information och den vägen får en massa insikter om hur du vill leva ditt liv.
En bra kombination med träning kan i och för sig vara att anmäla dig till Aftonbladets viktklubb.se, matdagboken.se eller ladda ned appen myfitnesspal som också är gratis. Alla tjänster erbjuder en kaloriberäkning som bygger på det du matar in. Du håller koll på in och ut, och det är ju ett väldigt konkret sätt att se om du vippar över på kaloriintag eller tvärtom. Båda är lika viktiga att hålla koll på! Viktklubb har den fördelen att du har kontakt med dietist, får massa recept och kan också hålla koll på vad olika träning ger för förbränning. Matdagboken erbjuder dig att följa olika dieterns matschema som LCHF, Isodieten, GI t ex. samt liksom Viktklubb har en stor community där man kan chatta och få stöd av andra, blogga också tror jag.
Jag vill också trycka på alla vardagsvinster du kan göra. Några exempel är (och du hittar alltid egna):
* Stå upp och jobba, gärna på en balansbräda så slår du två flugor
* Välj alltid trapporna
* Kliv av en hållplats tidigare
* Transportträna (cykla, gå, spring till jobbet och vänner)
* Stå utan stöd i tunnelbanevagnen och träna på balansen
* Stå på ett ben när du lagar mat, borstar tänder etc för att träna bålen samt balans
* Skotta snö, även till andra
* Ta med barnen på kvällspromenader, skridskor, skidor (ingen högintensiv träning förstås men du är ute, knyter kontakt till barnen på oslagbart sätt och är en bra förebild) - låna annars någon annans barn (då får du guldstjärna direkt)
* Rulla en tennisboll el likn under foten för att stärka inför vårens löpning eller bara som välgörande massage/cirkulation.
* Sex (å det är väl inget tvång hoppas jag)
Glöm inte själen och hjärnan. Korsord, sudoku, frågesport, handarbete, massage, gå ut i skogen, fiska, sjung, skratta, samtala med din partner och med dina barn, ansiktsbehandling, fotvård, sex och kärlek. Glöm heller aldrig att ge mår man också bra av.
Sluta sörja typ, eller?
Jobbiga dagar. Allt kommer över mig med full kraft och jag och syrran pratar i termer som att vi är bakis. Anspänningen med dessa helger, att det är så påtagligt att någon saknas, att man helt enkelt saknar så himla mycket. Att det är ett nytt år kanske kan tyckas att det är start på något nytt men för oss är det lika sorgligt - ett nytt år som inte är en del av Thomas, alltså en annan sida av myntet.
Jag förstår mer och mer att andra inte kan förstå, man måste vara invigd så att säga och det kan man ju lätt vara utan. Men nu är jag och min familj där och insikter klubbar oss i ansiktet mer el mindre dagligen.
Känslan och behovet att bryta vissa vanor, göra annat - äh det är så mycket som säkert låter oförståeligt, knasigt, ologiskt, dumt och så vidare men som jag och syrran brottas med hela tiden.
Åsså denna känsla av att "måsta visa sig normal, på G, skämta lite" - att försöka leva upp till andras förväntningar eller tro om att det nu ändå måste vara dags att move on, bli normal, "påverka det man kan påverka" och allt annat jävla tjafs som folk kan vräka ur sig när de inte fattar bättre (dags att börja leva, allt är karma, man får det man förtjänar, man får det man orkar bära) - ja det inom parentes är med något undantag inget någon sagt direkt eller just till mig men det är ju sådana floskler som florerar överallt.
Och, jag är inte bättre själv. Jag har själv pratat om karma förr men jag vet bättre. Och inte bara genom det som hänt. Jag känner folk personligen som inte lever efter karma, som inte förtjänar men oj vad de går segrande och oförstörda ur alla situationer - " ja men det kommer komma ikapp dem " osv osv fortsatta floskler. Det är inget annat än en överlevnads- och tröstestrategi det där.
Hur som, livet är inte rättvist. Det är en konsensus.
Mitt liv och jag är förändrad.
Jag och syrran i ALL ära men våra föräldrar...att förlora sitt barn..
Nej fy fan. Det är tungt.
Om jag skriver något uppmuntrande till dig, skickar en present, ett kort, skriver en glad status eller kommentar på fejsbook - det är ärligt menat promise. Men det tar på krafterna ändå. Men visst känner jag pressen att "visa" att ja.."glöm mig inte typ", "tyck inte att jag är en looser" --
"nu måste hon väl förflytta fokus snart", " nu måste hon väl sluta vara så destruktiv" - ja jag tror de tankarna cirkulerar men hey, jag fokuserar inte på sorg men den kommer över mig ! och tro mig, ibland försöker och lyckas jag trycka undan den men ...känslor är en stark kraft.
Och precis som en vän skrev på fejsbook och som min läkare sa "var glad att du har ett så stort känsloregister, det är inte alla förunnat" - jag börjar förstå det mer och mer. Jobbigt att ha men det är ändå en mer tilldragande egenskap än motsatsen.
Jag får kväljningar och ryggar inför att träffa personer som inte på något sätt beklagat det som hänt, ja så är det. Krävs så lite, betyder oändligt.
Jag förstår mer och mer att andra inte kan förstå, man måste vara invigd så att säga och det kan man ju lätt vara utan. Men nu är jag och min familj där och insikter klubbar oss i ansiktet mer el mindre dagligen.
Känslan och behovet att bryta vissa vanor, göra annat - äh det är så mycket som säkert låter oförståeligt, knasigt, ologiskt, dumt och så vidare men som jag och syrran brottas med hela tiden.
Åsså denna känsla av att "måsta visa sig normal, på G, skämta lite" - att försöka leva upp till andras förväntningar eller tro om att det nu ändå måste vara dags att move on, bli normal, "påverka det man kan påverka" och allt annat jävla tjafs som folk kan vräka ur sig när de inte fattar bättre (dags att börja leva, allt är karma, man får det man förtjänar, man får det man orkar bära) - ja det inom parentes är med något undantag inget någon sagt direkt eller just till mig men det är ju sådana floskler som florerar överallt.
Och, jag är inte bättre själv. Jag har själv pratat om karma förr men jag vet bättre. Och inte bara genom det som hänt. Jag känner folk personligen som inte lever efter karma, som inte förtjänar men oj vad de går segrande och oförstörda ur alla situationer - " ja men det kommer komma ikapp dem " osv osv fortsatta floskler. Det är inget annat än en överlevnads- och tröstestrategi det där.
Hur som, livet är inte rättvist. Det är en konsensus.
Mitt liv och jag är förändrad.
Jag och syrran i ALL ära men våra föräldrar...att förlora sitt barn..
Nej fy fan. Det är tungt.
Om jag skriver något uppmuntrande till dig, skickar en present, ett kort, skriver en glad status eller kommentar på fejsbook - det är ärligt menat promise. Men det tar på krafterna ändå. Men visst känner jag pressen att "visa" att ja.."glöm mig inte typ", "tyck inte att jag är en looser" --
"nu måste hon väl förflytta fokus snart", " nu måste hon väl sluta vara så destruktiv" - ja jag tror de tankarna cirkulerar men hey, jag fokuserar inte på sorg men den kommer över mig ! och tro mig, ibland försöker och lyckas jag trycka undan den men ...känslor är en stark kraft.
Och precis som en vän skrev på fejsbook och som min läkare sa "var glad att du har ett så stort känsloregister, det är inte alla förunnat" - jag börjar förstå det mer och mer. Jobbigt att ha men det är ändå en mer tilldragande egenskap än motsatsen.
Jag får kväljningar och ryggar inför att träffa personer som inte på något sätt beklagat det som hänt, ja så är det. Krävs så lite, betyder oändligt.
onsdag, januari 9
Att välja bort vänner.
Det är både känsligt och jobbigt att välja bort. Men jag tror det är viktigt att våga. Jag har haft s k vänner som hängt med under många år men knappast tillfört något. När jag penetrerat relationer så kanske jag har tänkt att det inte finns något intellektuellt utbyte, vi gör ingenting förutom att fika kanske, jag används som energipåfyllning eller någon att känna sig mer lyckad inför. Alla vänner behöver inte tillföra intellektuellt i och för sig och jag vill gärna ge energi men jag tror ni fattar att det handlar om detaljer i det större hela.
Och det finns vissa som jag också kallar för vänner som jag kanske bara hinner ta en fika med då och då. Det är alltså inte svart eller vitt. Och det handlar ju till syvende och sist om att ha synergi i relationerna eller åtminstone att du är nöjd så som det är.
Vissa relationer kanske man inte ids göra något åt heller. De får vara och det kanske utvecklas eller rinner ut i sanden av sig självt - man gör inga aktiva val.
Jag ska inte påstå att höstens händelse påverkat direkt men möjligen indirekt. Visst är det så att i nöden prövas vännen, profilerna syns skarpare och kanske är jag mer benägen att värna om mig själv/visa självrespekt genom att välja. Och välja bort.
Jag vet att jag är naiv men jag tror verkligen på det genuina, äkta, den generösa sidan hos människan. Jag försöker leva så själv och jag vill omge mig med sådana också. Det finns ofta en orsak till att folk blir giriga, inte är ärliga, spelar en massa spel och låtsas, tror, vill vara någon annan, någon annanstans hela tiden och det är beklagligt. Men tyvärr inget jag står ut med i längden.
Proteinbröd och sconsk
Min dotter framför allt har tjatat om att jag ska baka "sconsk" och som den snälla mamma jag är så bakade jag i morse till frukost. Det går ju supersnabbt, hade bara önskat att jag hade haft lite fil kvar att blanda i.
Om ni tittar noga på bilden så kanske ni tycker att de ser lite konstiga ut. Lite "artificiella"? Jag bytte nämligen ut 1/3 av vetemjölet till vassleprotein för att öka proteininnehållet. Jepp det märks i smaken också och då säger jag att "man vänjer sig." Därmed inte sagt att man kanske alltid vill baka med det. Konsistensen blir lite som de muffins ni kan köpa i affären, färdigförpackade med lång hållbarhetstid ;). Alltså lite skumbetonade, kan det vara en rimlig beskrivning månne?
Men i går kväll bakade jag mitt favoritbröd. Bakade det uppe i Luleå för några dagar sedan och inte ett öga var torrt. Framför allt fungerar magen väldigt bra av detta :).
Det här är så gott, alla kategorier. Testa själv och gnäll på mig om det inte stämmer. Det finns många liknande varianter på detta bröd, I know men ni ska få mitt recept i alla fall, tål att jämföras!
Till en limpa (obs stor limpform annars en [mindre] ugnsform - beror på hur du vill ha brödet stort och mäktigt eller mindre och nättare).
4 dl vetemjöl
3 dl grahamsmjöl
3 dl rågsikt
1 dl vetegroddar
1 dl kruskakli
1 dl solrosfrön (el mer)
4 tsk bikarbonat
2 dl mörk sirap
0,5 dl olivolja
1 liter filmjölk
Sätt ugnen på 175 grader. Blanda alla torra ingredienser i en bunke, blanda väl. Tillsätt resten, blanda ihop hastigt - degen ska vara ganska lös.
Grädda i ugnens nedre del ca 1,5-2 tim. Denna anvisning gäller om du har den i en limpform - brödet behöver verkligen dryga 1,5 timme (1h 50 min på bilden) även om den kommer se klar ut tidigare. Har du den i en lägre ugnsform räcker det nog med ca 1,5 timme. Brödet ska dock se knaprigt välgräddat ut!
I det här brödet finns förstås utrymme att blanda in lite fler grejer efter tycke och smak. Till exempel linfrön, nötter, fikon, äpple, torkad frukt, russin, müsli. I tron att det var vetegroddar åkte 1 dl sesamfrön i för mig nu samt att jag la i chiafrön, vilka har många bra ingredienser som omega -3 och ett hyfsat högt proteininnehåll.
Denna gång bytte jag dessutom ut de 4 dl vetemjölen mot 4 dl Onebake vilket var vågat. Onebake är som ni kan läsa ett vassleprotein som man kan använda för att öka proteininnehållet i mat och bak. Man kanske inte byter ut så pass mycket andel som jag gjorde nu men å andra sidan måste man ju få testa sig fram.
Smaken är det absolut inget fel på men har man ätit vetemjölsvarianten så kanske man ändå föredrar den konsistensen som är lite fylligare, men har man inte smakat något annat så är detta ett kanongott alternativ. Äh det smakar ju som Gröndalslimpan (ni som nån gång köpt det på Konsum Gröndal) eller typ Danskt rågbröd. Fast godare, promise.
Och vetskapen om att det är nyttigare än bakat på vetemjöl smakar gott också :).
Annars tycker jag att man ska göra proteinpannkakor med detta Onebake. Inte för att jag har gjort det än men jag ska, snart. Nu har jag slarvat bort mitt pulsband till pulsklockan så nu kan jag inte springa och först när jag hittar den (borta i Luleå?) så gör jag proteinpannkakor. Eller, jag kanske ska gå och träna Crossfit eller Ruffie - då behövs bra grejer! Återkommer.
 |
| Röra ihop, kladda ut på plåt, ugnen 10 min, kan inte bli enklare? |
Men i går kväll bakade jag mitt favoritbröd. Bakade det uppe i Luleå för några dagar sedan och inte ett öga var torrt. Framför allt fungerar magen väldigt bra av detta :).
 |
| Camillas knock-out-kavring. För liten form dock denna gång :) |
Till en limpa (obs stor limpform annars en [mindre] ugnsform - beror på hur du vill ha brödet stort och mäktigt eller mindre och nättare).
4 dl vetemjöl
3 dl grahamsmjöl
3 dl rågsikt
1 dl vetegroddar
1 dl kruskakli
1 dl solrosfrön (el mer)
4 tsk bikarbonat
2 dl mörk sirap
0,5 dl olivolja
1 liter filmjölk
Sätt ugnen på 175 grader. Blanda alla torra ingredienser i en bunke, blanda väl. Tillsätt resten, blanda ihop hastigt - degen ska vara ganska lös.
Grädda i ugnens nedre del ca 1,5-2 tim. Denna anvisning gäller om du har den i en limpform - brödet behöver verkligen dryga 1,5 timme (1h 50 min på bilden) även om den kommer se klar ut tidigare. Har du den i en lägre ugnsform räcker det nog med ca 1,5 timme. Brödet ska dock se knaprigt välgräddat ut!
I det här brödet finns förstås utrymme att blanda in lite fler grejer efter tycke och smak. Till exempel linfrön, nötter, fikon, äpple, torkad frukt, russin, müsli. I tron att det var vetegroddar åkte 1 dl sesamfrön i för mig nu samt att jag la i chiafrön, vilka har många bra ingredienser som omega -3 och ett hyfsat högt proteininnehåll.
 |
| Finns hos Fitnessguru.se |
Smaken är det absolut inget fel på men har man ätit vetemjölsvarianten så kanske man ändå föredrar den konsistensen som är lite fylligare, men har man inte smakat något annat så är detta ett kanongott alternativ. Äh det smakar ju som Gröndalslimpan (ni som nån gång köpt det på Konsum Gröndal) eller typ Danskt rågbröd. Fast godare, promise.
Och vetskapen om att det är nyttigare än bakat på vetemjöl smakar gott också :).
Annars tycker jag att man ska göra proteinpannkakor med detta Onebake. Inte för att jag har gjort det än men jag ska, snart. Nu har jag slarvat bort mitt pulsband till pulsklockan så nu kan jag inte springa och först när jag hittar den (borta i Luleå?) så gör jag proteinpannkakor. Eller, jag kanske ska gå och träna Crossfit eller Ruffie - då behövs bra grejer! Återkommer.
tisdag, januari 8
En utekväll i Luleå.
Min kompis lyste med sin frånvaro. Vi hade pratat om att gå ut men nu svarade hon inte när jag försökte nå henne. Kvällen gick och jag mådde inte dåligt av att umgås med föräldrarna i och för sig. Gott vin drack jag också. Men när klockan blev nio så var jag rastlös ändå - det var min sista kväll i Luleå, jag hade inte gått ut alls under hela julhelgen. Men stopp, det var inget självändamål och jag brukar inte gå ut i Luleå för den delen heller. Allra minst senaste halvåret har jag väl haft någon lust överhuvudtaget.
Men fasan för att träffa på någon som skulle "veta vem jag är" eller liknande som jag känt tidigare under jul fanns inte nu. Nu var jag bara rastlös, jag hade ju haft många andra sena kvällar och kroppen var inställd på det.
Åker in till stan denna trettondagsafton. I 18 bitiga minusgrader. Väljer ändå det uteställe som har kö utanför. Snacka om pucko. Typiskt svennetänkande om att då måste det vara bäst där. Tittar mig omkring, tycker att folk ser "äldre" ut. "Grabbarna" som står runt mig snackar och jag ser deras svepande blickar som nuddar mig varje gång. Till slut tilltalar en av dem mig och jag svarar förstrött att jag inte lyssnat på deras snack.
"Men varför står man här?" säger jag i nästa sekund och de skrattar gott. "Det kanske bara är äldre som går hit?" fortsätter jag. De tittar på mig och han med den mycket ärrade hyn svarar lite halvspydigt att "du är väl också det".
"Det var inte så jag menade" försöker jag och ja, jag menar det så också men var ställe brukar väl ha sin publik? Ärrkillen fortsätter att hävda att jag måste ha sagt så för att hans kompis ser äldre ut än vad han är men hallå, nej det var inte så jag tänkte.
Kommer ganska snart in och visst är det en hyfsat blandad publik men med gubbtantig inramning så jag går vidare till Olivers.
Där är det mer likt ett kryssningsbar i och för sig men de spelar faktiskt bra dansmusik. Jag går först runt bara och kollar om jag verkligen vill stanna där. Och nej helst vill jag åka hem eller få veta var man får mest ut av att vara denna afton. Jag hade lika gärna kunnat sitta och spela sällskapsspel i ett stort gäng.
Jag bestämmer mig för att vara kvar en stund. Ringer min kompis igen utan framgång. Känns ju nästan lite förnedrande men då jag vet att man ibland kan bli glad att få ett hjälpande samtal om man fastnat i något annat så är det nog ok. Hon hade också vetat var man skulle befinna sig denna afton samt känner mycket folk i stan. Beställer in en fyra GT. Perfekt att stå och zippa på under obestämd tid. I ögonvrån lägger jag direkt märke till den där snubben som zoomar in mig. Gah, så uppenbart. Hela hans kroppsspråk vrider sig mot mig trots hans försök att oberört stå och betrakta omgivningen. Hips vips är han inte två meter ifrån mig på min högra sida utan på min vänstra sida, armbåge mot armbåge. Jag låtsas fortfarande inte om honom.
"Vad dricker du för något?".."Ser gott ut, jag provar också en sån"..
Tiden förflyter. Han frågar spridda frågor om vad jag pysslar med, bor osv. Sedan vill han bjuda på en ny GT till mig ifall jag går med på att gå undan någonstans för att prata lite mer avskilt. Hm, ska jag låta mig köpas? Ok, kör till jag är ju inte här för något speciellt ändå.
När jag säger att jag gillar fjällen så säger han att han har krossat sitt ben så illa från ett 12 meters fall så han inte kan åka slalom något mer. När jag säger att jag inte haft lust att roa mig på ett halvår för att min bror har gått bort så berättar han att han själv "blivit av med en bror men att de var ju sju syskon..". Eh.
Jag tittar väldigt forskande på honom när jag frågar vidare. Hans bror blev ihjälslagen i Sthlm och de skyldiga blev aldrig dömda.
"Sluta titta på mig sådär."
"Men det är ju hemskt. Vad hann han tänka bla bla" . Jag blir uppriktigt väldigt tagen av historien. Och faller ned i egna tankar om min egen förlust förstås.
"Nä se inte så bekymrad ut, nu ska vi ha roligt." Han stryker mig på kinden lite hastigt och frågar om jag sitter kvar medan han besöker toan.
Jag tänker att man kan säga det där på så många olika sätt. Han har ju inte ens frågat vad som hänt min bror, inte ens beklagat. Jag veet, korkat att gå ut på ett ställe där folk vill roa sig och börja prata om detta men jag antar att jag testar gränser överallt.
Jag tänker också att han verkar lite ointellektuell trots trevligt utseende och alla pengar han påstods sig ha. Mest plus får han för att han trodde jag var 30. Men det var ju lite skumt därinne förstås.
Jag går därifrån.
Ställer mig och diggar lite till musiken. Tittar på alla som dansar på det knökade dansgolvet. Det är alla stilar. Blir lite sugen på att dansa men hejdar mig. I kväll har jag lite klass till skillnad mot många tjejer som t ex är klädda helt out of the blue. Både porrigt, billigt, trashigt som tråkigt. De som är oklanderliga ser jag antagligen inte.
Bäst på dansgolvet är en mycket ung kille som bara måste dansa professionellt. Det var rena uppvisningen.
Farsan i Jalla-jalla kommer fram med världens största mage och mustasch och frågar om jag vill dansa lika som en ung överförfriskad kille. Samt barkillen som också påpekar att jag försvann. Jag säger nej till allihopa. Hänvisar till min blyghet.
En snubbe i soffan intill blåstirrar på mig, klart jag känner det. Han försöker få min uppmärksamhet och vill att jag ska sätta mig ned bredvid honom. Jag avböjer och säger att jag behöver stå upp. Han säger upprepade gånger att "jag vill inget med dig och jag tänker inte försöka något med dig men du är väldigt snygg. " Jag bestämmer mig för att inte behöva gå så många meter till, jag kan gärna lyssna på vad han har att säga.
Han frågar om jag jobbar som gyminstruktör efter att han först gissat på kontor i och för sig. Han säger att han tränar själv därför kan han se när någon är vältränad. Jag avfärdar det hela med att jag tappat formen i höst men det vill han inte lyssna på (tack för det).
"Men du tittar ju på mina tuttar!"
Skratt. " Nee jag tittar på kroppen ok jag tittar lite på brösten, de är fina."
"Nej de är verkligen inget speciellt (den här bluffen med för bra bh:s nuförtiden är verkligen falsk marknadsföring) och framförallt inga sillisar."
Och nej sillisar ville han ändå inte ha och han ville ju heller inget med mig ändå hade han ju tidigare sagt.
När han hör att jag bor i Sthlm så berättar han att han har en bror där, med myyyyycket pengar, chef för en ideell organisation minsann. Han berättar lite mer om när han hälsade på sist och jag frågar vad han har för relation till sin bror. Då tittar han lite konfunderat på mig, tystnar lite och frågar varför jag frågar det.
När han säger att de inte ses mycket, bara en gång per år - då vill jag så gärna säga något men jag håller faktiskt tyst.
När jag slickat i mig all credit och även inbillar mig att vakten tittar uppskattande på mig (han har ju ändå uniform) då bestämmer jag mig för att gå. Jag är högst medveten om att det är nu när jag går som det kommer börja hända saker. Sista timmen - och Olivers är de enda som har öppet till tre denna afton. Det rör mig dock inte i ryggen, slipper gärna köttmarknaden.
Går ut i den kyliga natten och blir snart ropad på av en äldre man. Jaaa, han såg äldre ut.
"Såg du?"
"Nej vad då? " säger jag.
"Det var en Hells Angelssnubbe som blev stoppad av vakten. Jag har aldrig sett det förut."
Ok..
Vi går sida vid sida, han berättar om sin gran hemma som hans dotter köpt honom och som barrar som fan. Sedan frågar han och jag berättar att jag är på besök och bor hos mina föräldrar.
"Jag kanske känner din pappa" säger han då och inombords fnissar jag lite. Hur vanligt är det att man liksom säger så. Men det väcker ingen klocka hos honom och jag inser att han är 10 år yngre än min pappa och indirekt förstår jag också att han trodde jag var yngre än vad jag är vilket gladde min bekräftelseresa ytterligare.
Han berättar nöjt att han gått i pension vid 58 års ålder efter 30 år i räddningstjänsten och vill gärna också säga sitt efternamn då han förstår att jag känner folk vid brandkåren samt Luleås sportchef.
Vid hamburgeriet säger jag att jag ska gå in och käka en hamburgare. Han säger att han ska gå hem.
"Om du inte vill följa med hem?" säger han när vi står mittemot varandra för att säga hejdå. Lika snabbt avfärdar han det med att säga "nej jag har ju en fru, jag måste vara ärlig. Men du var fin." Haha det lät så kul och jag tyckte plötsligt det var en jättebra idé att ta med mig hem så jag fick lyssna på vad han skulle säga till sin fru.
På den korta biten hade jag förstås berättat om min brors tragiska olycka. Förstår inte hur jag får ingångar till det hela tiden. Och det sista denna herre gjorde var att beklaga det igen och jag såg verkligen det uppriktiga i det. Och det förstås, han har varit med.
Jag tog min burgare och jag tänker inte beklaga det utan jag ville verkligen ha den. Jag var heller inte berusad för fem öre. Åkte hem, tog ut hunden en sväng och sedan la jag mig och sov.
Att gå ut i Luleå en trettondagsafton var inte som jag minns. Jag minns år då man gick och dansade på Stadshotellet - och då pratar vi om typ 10 år tillbaka. Trots att jag då var upptagen, förlovad eller gift så blev jag uppvaktad och bekräftad med finess av män som var lagom äldre som jag då minns. Nu är jag 10 år äldre och de jag blir uppvaktad/bekräftad av med finess, är snarare de påtagligt yngre. Och då är det inte den här kvällen jag åsyftar i det fallet. Intressant. Men det är ju en annan historia. Jag blev ju bekräftad och uppvaktad i kväll också, varken med eller utan finess - men mindre finess än det jag åsyftar - kanske har en del med intelligens också - äsch nu trasslar jag in mig.
Jag saknar att dansa. I just love it.
Men fasan för att träffa på någon som skulle "veta vem jag är" eller liknande som jag känt tidigare under jul fanns inte nu. Nu var jag bara rastlös, jag hade ju haft många andra sena kvällar och kroppen var inställd på det.
Åker in till stan denna trettondagsafton. I 18 bitiga minusgrader. Väljer ändå det uteställe som har kö utanför. Snacka om pucko. Typiskt svennetänkande om att då måste det vara bäst där. Tittar mig omkring, tycker att folk ser "äldre" ut. "Grabbarna" som står runt mig snackar och jag ser deras svepande blickar som nuddar mig varje gång. Till slut tilltalar en av dem mig och jag svarar förstrött att jag inte lyssnat på deras snack.
"Men varför står man här?" säger jag i nästa sekund och de skrattar gott. "Det kanske bara är äldre som går hit?" fortsätter jag. De tittar på mig och han med den mycket ärrade hyn svarar lite halvspydigt att "du är väl också det".
"Det var inte så jag menade" försöker jag och ja, jag menar det så också men var ställe brukar väl ha sin publik? Ärrkillen fortsätter att hävda att jag måste ha sagt så för att hans kompis ser äldre ut än vad han är men hallå, nej det var inte så jag tänkte.
Kommer ganska snart in och visst är det en hyfsat blandad publik men med gubbtantig inramning så jag går vidare till Olivers.
Där är det mer likt ett kryssningsbar i och för sig men de spelar faktiskt bra dansmusik. Jag går först runt bara och kollar om jag verkligen vill stanna där. Och nej helst vill jag åka hem eller få veta var man får mest ut av att vara denna afton. Jag hade lika gärna kunnat sitta och spela sällskapsspel i ett stort gäng.
Jag bestämmer mig för att vara kvar en stund. Ringer min kompis igen utan framgång. Känns ju nästan lite förnedrande men då jag vet att man ibland kan bli glad att få ett hjälpande samtal om man fastnat i något annat så är det nog ok. Hon hade också vetat var man skulle befinna sig denna afton samt känner mycket folk i stan. Beställer in en fyra GT. Perfekt att stå och zippa på under obestämd tid. I ögonvrån lägger jag direkt märke till den där snubben som zoomar in mig. Gah, så uppenbart. Hela hans kroppsspråk vrider sig mot mig trots hans försök att oberört stå och betrakta omgivningen. Hips vips är han inte två meter ifrån mig på min högra sida utan på min vänstra sida, armbåge mot armbåge. Jag låtsas fortfarande inte om honom.
"Vad dricker du för något?".."Ser gott ut, jag provar också en sån"..
Tiden förflyter. Han frågar spridda frågor om vad jag pysslar med, bor osv. Sedan vill han bjuda på en ny GT till mig ifall jag går med på att gå undan någonstans för att prata lite mer avskilt. Hm, ska jag låta mig köpas? Ok, kör till jag är ju inte här för något speciellt ändå.
När jag säger att jag gillar fjällen så säger han att han har krossat sitt ben så illa från ett 12 meters fall så han inte kan åka slalom något mer. När jag säger att jag inte haft lust att roa mig på ett halvår för att min bror har gått bort så berättar han att han själv "blivit av med en bror men att de var ju sju syskon..". Eh.
Jag tittar väldigt forskande på honom när jag frågar vidare. Hans bror blev ihjälslagen i Sthlm och de skyldiga blev aldrig dömda.
"Sluta titta på mig sådär."
"Men det är ju hemskt. Vad hann han tänka bla bla" . Jag blir uppriktigt väldigt tagen av historien. Och faller ned i egna tankar om min egen förlust förstås.
"Nä se inte så bekymrad ut, nu ska vi ha roligt." Han stryker mig på kinden lite hastigt och frågar om jag sitter kvar medan han besöker toan.
Jag tänker att man kan säga det där på så många olika sätt. Han har ju inte ens frågat vad som hänt min bror, inte ens beklagat. Jag veet, korkat att gå ut på ett ställe där folk vill roa sig och börja prata om detta men jag antar att jag testar gränser överallt.
Jag tänker också att han verkar lite ointellektuell trots trevligt utseende och alla pengar han påstods sig ha. Mest plus får han för att han trodde jag var 30. Men det var ju lite skumt därinne förstås.
Jag går därifrån.
Ställer mig och diggar lite till musiken. Tittar på alla som dansar på det knökade dansgolvet. Det är alla stilar. Blir lite sugen på att dansa men hejdar mig. I kväll har jag lite klass till skillnad mot många tjejer som t ex är klädda helt out of the blue. Både porrigt, billigt, trashigt som tråkigt. De som är oklanderliga ser jag antagligen inte.
Bäst på dansgolvet är en mycket ung kille som bara måste dansa professionellt. Det var rena uppvisningen.
Farsan i Jalla-jalla kommer fram med världens största mage och mustasch och frågar om jag vill dansa lika som en ung överförfriskad kille. Samt barkillen som också påpekar att jag försvann. Jag säger nej till allihopa. Hänvisar till min blyghet.
En snubbe i soffan intill blåstirrar på mig, klart jag känner det. Han försöker få min uppmärksamhet och vill att jag ska sätta mig ned bredvid honom. Jag avböjer och säger att jag behöver stå upp. Han säger upprepade gånger att "jag vill inget med dig och jag tänker inte försöka något med dig men du är väldigt snygg. " Jag bestämmer mig för att inte behöva gå så många meter till, jag kan gärna lyssna på vad han har att säga.
Han frågar om jag jobbar som gyminstruktör efter att han först gissat på kontor i och för sig. Han säger att han tränar själv därför kan han se när någon är vältränad. Jag avfärdar det hela med att jag tappat formen i höst men det vill han inte lyssna på (tack för det).
"Men du tittar ju på mina tuttar!"
Skratt. " Nee jag tittar på kroppen ok jag tittar lite på brösten, de är fina."
"Nej de är verkligen inget speciellt (den här bluffen med för bra bh:s nuförtiden är verkligen falsk marknadsföring) och framförallt inga sillisar."
Och nej sillisar ville han ändå inte ha och han ville ju heller inget med mig ändå hade han ju tidigare sagt.
När han hör att jag bor i Sthlm så berättar han att han har en bror där, med myyyyycket pengar, chef för en ideell organisation minsann. Han berättar lite mer om när han hälsade på sist och jag frågar vad han har för relation till sin bror. Då tittar han lite konfunderat på mig, tystnar lite och frågar varför jag frågar det.
När han säger att de inte ses mycket, bara en gång per år - då vill jag så gärna säga något men jag håller faktiskt tyst.
När jag slickat i mig all credit och även inbillar mig att vakten tittar uppskattande på mig (han har ju ändå uniform) då bestämmer jag mig för att gå. Jag är högst medveten om att det är nu när jag går som det kommer börja hända saker. Sista timmen - och Olivers är de enda som har öppet till tre denna afton. Det rör mig dock inte i ryggen, slipper gärna köttmarknaden.
Går ut i den kyliga natten och blir snart ropad på av en äldre man. Jaaa, han såg äldre ut.
"Såg du?"
"Nej vad då? " säger jag.
"Det var en Hells Angelssnubbe som blev stoppad av vakten. Jag har aldrig sett det förut."
Ok..
Vi går sida vid sida, han berättar om sin gran hemma som hans dotter köpt honom och som barrar som fan. Sedan frågar han och jag berättar att jag är på besök och bor hos mina föräldrar.
"Jag kanske känner din pappa" säger han då och inombords fnissar jag lite. Hur vanligt är det att man liksom säger så. Men det väcker ingen klocka hos honom och jag inser att han är 10 år yngre än min pappa och indirekt förstår jag också att han trodde jag var yngre än vad jag är vilket gladde min bekräftelseresa ytterligare.
Han berättar nöjt att han gått i pension vid 58 års ålder efter 30 år i räddningstjänsten och vill gärna också säga sitt efternamn då han förstår att jag känner folk vid brandkåren samt Luleås sportchef.
Vid hamburgeriet säger jag att jag ska gå in och käka en hamburgare. Han säger att han ska gå hem.
"Om du inte vill följa med hem?" säger han när vi står mittemot varandra för att säga hejdå. Lika snabbt avfärdar han det med att säga "nej jag har ju en fru, jag måste vara ärlig. Men du var fin." Haha det lät så kul och jag tyckte plötsligt det var en jättebra idé att ta med mig hem så jag fick lyssna på vad han skulle säga till sin fru.
På den korta biten hade jag förstås berättat om min brors tragiska olycka. Förstår inte hur jag får ingångar till det hela tiden. Och det sista denna herre gjorde var att beklaga det igen och jag såg verkligen det uppriktiga i det. Och det förstås, han har varit med.
Jag tog min burgare och jag tänker inte beklaga det utan jag ville verkligen ha den. Jag var heller inte berusad för fem öre. Åkte hem, tog ut hunden en sväng och sedan la jag mig och sov.
Att gå ut i Luleå en trettondagsafton var inte som jag minns. Jag minns år då man gick och dansade på Stadshotellet - och då pratar vi om typ 10 år tillbaka. Trots att jag då var upptagen, förlovad eller gift så blev jag uppvaktad och bekräftad med finess av män som var lagom äldre som jag då minns. Nu är jag 10 år äldre och de jag blir uppvaktad/bekräftad av med finess, är snarare de påtagligt yngre. Och då är det inte den här kvällen jag åsyftar i det fallet. Intressant. Men det är ju en annan historia. Jag blev ju bekräftad och uppvaktad i kväll också, varken med eller utan finess - men mindre finess än det jag åsyftar - kanske har en del med intelligens också - äsch nu trasslar jag in mig.
Jag saknar att dansa. I just love it.
Dagens lunch.
 |
| Jepp det saknas kolhydrater och jag väljer inte bort sådana men vi kom hem i går och jag har inte idats laga till något. Hungrig efter min shitty fm blev det mammas medskickade tjädergryta tillsammans med blandad sallad och nyttiga nötter såsom valnötter och mandlar. Magnesium, e-vitamin, b-vitamin, järn, kalium.. |
Alla fungerar vi olika vad gäller vad vi mår bra av att äta, bör äta, gillar att äta liksom olikheter kring metabolism/förbränning, återhämtning och behov av träning osv.
Det har med genetiska förutsättningar, ålder, ev sjukdom och skadebild att göra. Inte minst våra allmänna livsvillkor och leverne.
Jag har bland annat min ämnesomsättningsproblematik eftersom jag bara har en halv sköldkörtel kvar. Det innebär att hormonet som styr metabolismen måste tillsättas som medicin. Det säger kanske sig självt att det är svårt att hitta rätt nivå. Framför allt märker jag det med en icke så bra fungerande mage. Jag har fortfarande inte kommit på hur jag ska göra för att den ska fungera bäst. Jag måste dock träna rätt mycket för att den ska fungera naturligt. Och då pratar vi om att jag måste träna så mycket så att jag äter så påtagligt mycket mer, då funkar magen oftast perfa !
Men även om jag är medveten om det och inte minst en bra anledning till att träna så är det inte alltid lätt att efterleva. När saker blir till tvång så tappar jag ofta sugen.
Men jag gillar ju normalt att träna så när det fungerar som bäst så fungerar det utan att jag tänker att jag faktiskt också tränar för att magen ska fungera.
Men om magen redan börjat trilska så hjälper inte träning. Och om jag då ska försöka via kost och medicin så är inget logiskt. Om jag försöker med mer fibrer så kan det fungera för att nästa gång inte fungera alls vilket leder till uppblåst mage och riktig elak förstoppning. Samma sak med allehanda utskrivna pulver etc som ska sätta igång magen. Det tar ofta tre dagar innan det kommer igång och innan dess låter magen..en hel del, blir uppkörd, svullen, ont osv så det är inget roligt alternativ. Jag har tagit glutentest och det visar ingenting men har förstått att man kan vara överkänslig för spannmål generellt och då pratar vi om att inte ens kunna äta glutenfria alternativ. Men jag har inte testat att avstå på riktigt ännu, om jag någonsin gör det.
Jag har märkt att min hud varit väldigt mjuk och fin under jul trots kyla, torr luft både inne och ute och jag tror huden har en del med matintaget att göra. Jag pratar företrädesvis om själva kroppen och inte ansiktet. Där märker jag sällan skillnad, jag får mensfinnar varje månad så det där med att det bara skulle finnas i tonåren är helt båg.
Det enda jag kan komma på är att jag ätit förhållandevis lite mjölkprodukter under jul? Så det där med att experimentera lite för att komma fram till vad som passar just en själv är nog en förutsättning vad man än ska göra.
Vi får väl se, jag har ingen aning om var denna blogg tar vägen - det verkar som om det poppar fram lite vad som, vartefter livet bjuder ..
och jag vet inte om det är intressant att veta vad jag äter hur jag tränar tänker och lever men jag vet en sak och det är att ju fler tips vinklar insikter tankar man får och lånar från andra så har man större chans att nå fram till det där alldeles egna som är så viktigt. Och viktigast.
Jag tänker inte att det är bäst att förtränga min sorg men däremot så märkte jag nu i julas framför allt att träning är bättre forum att rasa ut i än att tröstäta till exempel. Eller att ligga för mycket i fosterställning och känna vanmakt. Det säger sig själv. Tycka synd om mig och min familj, Thomas och Thomas familj och i förlängningen alla andra som drabbats av denna förlust - ja det gör jag och det skäms jag inte för! Men jag förstår ju att jag helst inte ska lägga mig ned och lägga av.
Sammanfattningsvis så ska jag försöka skriva om hur jag ska försöka leva framöver vad gäller mat och träning - förhoppningsvis inspirerar jag några av er på något sätt och på köpet kommer jag själv på rätt köl igen vad gäller den biten i alla fall. Men minns att jag inte har svaren på bästa resultat utan det är det jag ska försöka ta reda på. Och allt jag gör passar ju inte alla, konstigt vore det.
Man måste ha i åtanke på hur ens liv ser ut också i övrigt. Och utifrån egna förutsättningar vara medveten om att andra kanske har bättre förutsättningar så måste man vara snäll och rättvis mot sig själv. Det innebär inte att man ska skylla ifrån sig titt som tätt att det inte finns tid men det är faktiskt så att livet så ofta kommer emellan. Var glad att du har ett liv säger jag då. Att träningen uteblir och att du äter för mycket här och där, so what? Kanske viktigare att du finns till för din familj, månar om vänner eller sover lite extra någon gång?
Första julen i sorg och saknad.
Jag borde vetat bättre än att boka in ett möte med min psykotant i dag. Det funkade inte efter att jag hade varit uppe i Norrbotten sist och det funkade sannerligen inte nu heller. Jag har haft en shitto fm. Av sorg blir man trött, så ofantligt trött där man helst skulle se att man kunde sova bort allt.
Vistelsen i Luleå nu under jul har ju varit så bra som den kan vara under rådande omständigheter. Däremot så kände jag att jag själv i den mån det gick faktiskt förträngde allt. Det var en ny insikt och känsla. Jag är som en vandrande sjö med det där bräckliga isskalet på. Ibland funkar det att gå på men man vet aldrig när man sjunker igenom. Ja jag skrev vandrande men jag menar just visuellt att det är en tunn yta som bräserar så fort jag påminns om ödet.
- Om vi inte förstår, hur ska då andra kunna göra det? sa min syster när vi stod vid graven och jag fortfarande är helt övertygad om att allt är ett skämt, vill att allt ska vara ett skämt. Jag sa till Thomas att jag förväntar mig att han dyker upp när som helst!
Ja, tänkte jag då, hur ska andra förstå om vi själva inte gör det. För det går tamejfan inte att förstå!! Bara genom att skriva dessa rader så brister det för mig och då kanske ni i alla fall kan förstå vidden av att leva i en slags overklighetskänsla där man ibland inte kan hejda sorgen, ibland trycker ned den, ibland faktiskt kan tänka och ha energi för annat. Men fortfarande, hela tiden, inte kunna ta in att detta verkligen har hänt. Att förstå att man aldrig kommer få träffa Thomas igen.
Ser att jag fått en kommentar från en tjej som förlorat båda sina föräldrar och sina bröder. Framgår i och för sig inte om hon har någon syster kvar men hallå, det är ju fruktansvärt! Och alla nyheter som visslat förbi under julhelgerna med halkolyckor, bränder, ihjälkörningar osv - jag sörjer med alla som får vara med om det. De efterlevande men också i allra högsta grad de som får sätta livet till.
Hur som, det där bräckliga skalet som ändå höll skapligt för att jag i möjligaste mån undvek att försätta mig i känsliga situationer. Fortfarande tittar jag inte på bilder, jag åkte inte ut till Thomas så mycket som mitt samvete egentligen säger att jag borde ha gjort men jag orkade inte! Samma sak med människor som har beröringspunkt till Thomas - jag vill träffa dem men ändå inte. Tyvärr stöp Thomas sambo och barn i samma flöde. Tyvärr. Jag hade också denna gång svårt för varje gång mina föräldrar, företrädesvis pappa, öppet dök ned i svackorna. Det är så tungt, det är så sorgligt, det är så påtagligt. Och jag får dåligt samvete när jag trycker ifrån mig känslorna men jag var tvungen. Bara helgerna i sig och att jag var däruppe was enough.
Därför köpte jag mig ett träningskort och tränade på rätt bra. Tillsammans med snöskottning, viss skidåkning, någon löprunda, en del promenader, lite kompisträffar men också träffa nya människor, känna lust att låta mig bli bekräftad vilket jag totalt stängt ned i höst - var mitt sätt denna gång.
Allra mest var jag dock med familjen. All läsning och skrivande jag tänkt blev inte av alls.
Så länge barnen var around så var det ju ändå "som vanligt" och det är inga svårigheter att få saker att kretsa kring dem och att också glädjas åt mycket fint under jul och vad samvaro ger. Att känna sig ihågkommen av folk som hör av sig eller kommer förbi är fortfarande lika uppskattat.
Att sedan komma hem och påminnas om den bästa sängen jag i brådskan sålde innan jul för att jag blivit lovad av en kompis att köpa hens fina sängskåp - inte finns kvar, inte heller löftet tydligen..är ju också mindre muntert.
Jag kan höra Thomas röst inom mig, vad han hade sagt om saken och i vilket tonläge.
Jaja, jag ska inte skriva om det sveket så mycket mer då jag fortfarande hoppas att hen ordnar upp saken. Men när money talks då går också vännerna.
Vistelsen i Luleå nu under jul har ju varit så bra som den kan vara under rådande omständigheter. Däremot så kände jag att jag själv i den mån det gick faktiskt förträngde allt. Det var en ny insikt och känsla. Jag är som en vandrande sjö med det där bräckliga isskalet på. Ibland funkar det att gå på men man vet aldrig när man sjunker igenom. Ja jag skrev vandrande men jag menar just visuellt att det är en tunn yta som bräserar så fort jag påminns om ödet.
- Om vi inte förstår, hur ska då andra kunna göra det? sa min syster när vi stod vid graven och jag fortfarande är helt övertygad om att allt är ett skämt, vill att allt ska vara ett skämt. Jag sa till Thomas att jag förväntar mig att han dyker upp när som helst!
Ja, tänkte jag då, hur ska andra förstå om vi själva inte gör det. För det går tamejfan inte att förstå!! Bara genom att skriva dessa rader så brister det för mig och då kanske ni i alla fall kan förstå vidden av att leva i en slags overklighetskänsla där man ibland inte kan hejda sorgen, ibland trycker ned den, ibland faktiskt kan tänka och ha energi för annat. Men fortfarande, hela tiden, inte kunna ta in att detta verkligen har hänt. Att förstå att man aldrig kommer få träffa Thomas igen.
Ser att jag fått en kommentar från en tjej som förlorat båda sina föräldrar och sina bröder. Framgår i och för sig inte om hon har någon syster kvar men hallå, det är ju fruktansvärt! Och alla nyheter som visslat förbi under julhelgerna med halkolyckor, bränder, ihjälkörningar osv - jag sörjer med alla som får vara med om det. De efterlevande men också i allra högsta grad de som får sätta livet till.
Hur som, det där bräckliga skalet som ändå höll skapligt för att jag i möjligaste mån undvek att försätta mig i känsliga situationer. Fortfarande tittar jag inte på bilder, jag åkte inte ut till Thomas så mycket som mitt samvete egentligen säger att jag borde ha gjort men jag orkade inte! Samma sak med människor som har beröringspunkt till Thomas - jag vill träffa dem men ändå inte. Tyvärr stöp Thomas sambo och barn i samma flöde. Tyvärr. Jag hade också denna gång svårt för varje gång mina föräldrar, företrädesvis pappa, öppet dök ned i svackorna. Det är så tungt, det är så sorgligt, det är så påtagligt. Och jag får dåligt samvete när jag trycker ifrån mig känslorna men jag var tvungen. Bara helgerna i sig och att jag var däruppe was enough.
Därför köpte jag mig ett träningskort och tränade på rätt bra. Tillsammans med snöskottning, viss skidåkning, någon löprunda, en del promenader, lite kompisträffar men också träffa nya människor, känna lust att låta mig bli bekräftad vilket jag totalt stängt ned i höst - var mitt sätt denna gång.
Allra mest var jag dock med familjen. All läsning och skrivande jag tänkt blev inte av alls.
Så länge barnen var around så var det ju ändå "som vanligt" och det är inga svårigheter att få saker att kretsa kring dem och att också glädjas åt mycket fint under jul och vad samvaro ger. Att känna sig ihågkommen av folk som hör av sig eller kommer förbi är fortfarande lika uppskattat.
Att sedan komma hem och påminnas om den bästa sängen jag i brådskan sålde innan jul för att jag blivit lovad av en kompis att köpa hens fina sängskåp - inte finns kvar, inte heller löftet tydligen..är ju också mindre muntert.
Jag kan höra Thomas röst inom mig, vad han hade sagt om saken och i vilket tonläge.
Jaja, jag ska inte skriva om det sveket så mycket mer då jag fortfarande hoppas att hen ordnar upp saken. Men när money talks då går också vännerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)