Hamsterkinder och hård massage.

Kan det vara möjligt, tänkte jag? Nä. Det verkar helt sinnes.
Ok, jag är inte så himla intressant i sig, men det jag går igenom nu är ju eller borde egentligen vara intressant ur ett antropologiskt perspektiv om inte annat. Därför ska jag berätta vad som hände hos tandläkaren.

Tro mig, den smärta jag haft i munnen skulle inte många klara. Speciellt i går när samma nerv som kittlas precis innan du nyser kom i kläm hos mig. Jag hade alltså den där "kittlande" känslan, som inte alls är så kittlande efter en stund kan jag säga - utan att kunna göra något, utan ett crescendo. Det var vidrigt. Eller som i morse när jag aktivt tänker att jag inte ska äta något "hårt" som kan tända smärtan onödigt mycket, jag gör i ordning äggröra och tuggar som sagt inte mycket. Då smäller det uppe i högra tandraden och jag tror att tänderna ska ramla av. Det känns som när man ibland råkar klampa ned foten för hårt eller fel och reaktionen blir densamme - stöten går igenom foten upp till knät - har ni inte känt det nångång?
Hur som, jag cyklar iväg väldigt nedstämd - orolig minst sagt.

De är väldigt fina allihop när jag kommer. En privat tandläkarmottagning på fashionabla Östermalm. (Men faktum är att det känns snobbigare att stiga in hos den privata tandläkaren här i Gröndal faktiskt med sina orientmattor, klassiska akvarium, Bang Olufsen stereo osv). De på Östermalm gör inte så mycket väsen av sig, mer än att hon vid receptionen möjligen har en "snobbpage." Haha. Närå, jag fattar som sagt att ryktet har gått, ryktet om vad jag gått och går igenom. Säkert också min farhåga om att jag totalt förstört mina tänder under min akuta traumaperiod.
Jag sänker gardet totalt, med min smärta kan jag inte ha något för den delen. Jag får strypa mina tårar  när jag möter min tandläkares blick.

Röntgenbilder tas och han knackar runt efter att jag visat vilken tand som är värst, var all smärta utgått ifrån. Inga fel så att säga. Han trycker på fyra fem olika ställen runt om i ansiktet och det gör ont på varenda ett. (Han verkar ha stenkoll på var alla nervgångar finns).
Han säger att mina smärtor..att det är spänningar.
Jag tror honom inte och frågar minst ett par gånger om han verkligen har tittat ordentligt på röntgenbilderna (jag så övertygad om massa rotinfektioner, begynnande tandlossning osv). Han ber mig sätta handen mot kinden, bita ihop, slappna av, bita ihop.
"Du känner att du har en väldigt utvecklad käkmuskel. Du spänner dig. Du har ju gått igenom...bla bla" Jag vill inte titta på honom för tårarna bränner återigen. Tar det här aldrig slut? Den här mardrömmen.

Jag blev ordinerad hård massage, att röra munnen runt så mycket jag kan så får vi se om jag måste ha skena om det inte ger sig. Inte tugga tuggummi till exempel, där pressar man ju tänderna också.
Note to myself: Jag sa ju till min kollega att det jag misstänkte triggade igång allt det här var det där valnötsbrödet jag köpte förra veckan - det kanske inte var så fel. Brödet var segt och jag fick ont i käken av att äta det, möjligt att det fick de redan spända musklerna att gå i kramp och helt enkelt då stråla ut i alla möjliga väderstreck. Knasigt men vad annars? Mina smärtor kom ju från 0-100.

Därför kanske vi också ska ta bort mina visdomständer. Jag har så tätt mellan tänderna att spänningarna kan bli/vara värre på grund av det. Visdomständerna gör ju heller ingen nytta så om det kan "öppna upp" så..

äh det känns helt overkligt. Såna oerhörda smärtor på grund av..ja det är - sorgligt.

"Jag ser på dig att du spänner dig. Du har vad jag kallar "hamsterkinder""
"Hamsterkinder. Det lät ju smickrande."
"Det är dina spända käkmuskler. Jag ser det."

Blev skickad vidare till tandhygienisten (hade själv önskat det) som lämpligt nog var omskolad psykolog (hon visste inte vad som hänt men blev snart varse av mig då jag innan ville ursäkta mina "dåliga" tänder). Hon lade ned så mycket tid på att säga hm, bra saker vet jag inte i det här läget men hon var så mänsklig. Flera kramar på raken fick jag och tårarna bara rann. Sån är jag. Hon torkade.
Jag vet inte om hon ville trösta mig men hon sa att jag hade fina tänder och mycket salivproduktion.

Ja nu ligger jag här och försöker smälta allt. Det är så skrämmande att inse att man kan försöka lura sig själv, men man kan inte lura kroppen. Allt lagras och man måste vara uppmärksam - hitta sätt att kanalisera. Det är nog det viktigaste att komma ihåg. Och det är inte så enkelt som att bara gå och prata med någon, träna, jobba eller vad man nu intalar sig ska hjälpa. Säkert en kombination men det är också en ovetenskaplig ekvation. Allt annat som man inte kan påverka påverkar ju en också. Omgivningens reaktioner, omgivningens likgiltighet, minnen och saknad som sköljer över en, skriverier osv. Att man stundtals känner sig väldigt omtyckt men också väldigt ensam i det här.
Vad påverkad jag är.

Det har varit en fin dag trots allt. De var väldigt fina som sagt hos tandläkaren och jag är glad så här i efterhand att jag inte lyssnade på första rösten som sa att jag skulle ta en ny tandläkare (det är väldigt jobbigt att gå igenom och träffa "allt sånt som när jag sist träffade var innan black date" ).
Fina nya vänner och arbetsgivare. Tacksam.

Men oss emellan, jag kan inte fatta att man kan ha såna smärtor utan att det föreligger rotinfektion eller liknande.