Gravid?

Jag vet, jag känner igen det här. Att jag skrivit så förr. När tuttarna växer och magen står rakt ut även om du tycker att du försökt hålla igen. Ja jag menar jag förstås. Jajemän så har det varit sista två veckorna. Men inte konstigt att magen står rakt ut när inte magen fungerar. En teori. Det är verkligen upprepningar, jag har en dåligt fungerande mage och jag vet inte om det beror på vad jag äter, när jag äter kanske hur eller om det har med min sköldkörtelfunktion att göra. Eller så är jag gravid. Nä jag tror inte det, borde vara ganska osannolikt och om jag så vore skulle jag få panik. Eftersom jag har gjort aborter tidigare så lovade jag mig själv efter jag fött Simon att jag aldrig skulle kunna göra abort igen och skulle jag vara gravid nu med tanke på hur jag ser ut så är det då försent :).

Så här är det tror jag. Jag tror att jag kan vara i dekadens rätt länge innan det märks så mkt på min kropp. Och sen bara flip flop så sitter allt på mig. Magen slutar fungera (den har fungerat hyfsat i sommar) och jag vill inte ens gå ut för att jag inte kan ha några kläder. Och om jag inte går ut så äter jag.

Men nu har jag varit ute och rört på mig lite, varit med på ett par gratisträningar ute - inget märkvärdigt eller så himla ansträngande men jag TAR MIG UT. Jag äter inte godis, glass, snacks, mackberg osv varje dag utan pytsar ut det lite mer..förhoppningsvis får jag balans på det där.

Men jag är ju trött. Det är man ju om man är gravid. Kanske också om man har synproblem, vilket jag har. Hur vet jag inte riktigt ska till Karolinska nästa vecka. Tyvärr tror jag att mitt högeröga håller på att ge upp (hästsparken), vissa dagar är det helt suddigt och svider. Nåväl jag vill inte bara klaga - vi hoppas på det bästa och det är inget jag tänker ihjäl mig på. Vad ska jag göra åt det liksom, låt undersökningarna säga sitt först. Ska börja med att köpa läsglasögon!! Ja, herreminje det kanske är dags för det nu, 40 + som man är. Paniiiiik. ;)

BH.n sprack.

Hej, det var ett tag sen. Ni kanske inte finns kvar för den delen, förstår er. Samtidigt som jag hade problem med att jag vet ett par som följde bloggen och utnyttjade information om mig fel. Me dont like. Jag ogillar verkligen små människor som lider brist på självdistans, reflektion och känslomässig mognad. Ibland taggar jag ned och tänker snällare tankar som att "de förstår inte bättre" eller som min goda vän brukar säga "man får plocka russinen ur kakan" meaning att alla vänner och bekanta fyller olika funktioner och att man får lära sig det, typ.
Jag kan ju heldissa folk och har på senare år också brutit med gamla vänner. Men de jag brutit med måste jag ändå säga visade färg eller att jag helt enkelt konstaterade att vi vuxit ifrån varandra och det kändes bara som att man höll fast vid något bara för att.

Nåväl. I morse sprack bh:n när jag skulle sätta på den! Eller sprack och sprack det är en typ sportbh som är jättefin annars också, som en top - och man drar igen den med en dragkedja fram. Den har varit tajt förr också och jag vet att jag måste hålla ihop bh:n innan jag drar igen. Men i dag hjälpte inte det, så fort jag dragit upp den så sprätte hela dragkedjan upp men själva draget fastnade längst upp och hade jag inte fått hjälp av mina ungar så hade jag aldrig kommit ur den utan att slita loss. Det tog tid.
Jag skrattar ändå lite - jag har ju sett att jag blivit bredare runt ryggen, midjan och att tuttarna har vuxit i sommar. Jag vet hur ledsna tuttarna är när jag har legat på "matchvikt." Matchvikt ur mitt och ett träningsperspektiv - det här är kanske mer matchvikt för någon som gillar att ta på mig hehe.

Jo men att jag skrattar ändå är för att det är ingen världsfråga - det har eg så himla liten betydelse i relation till andras sjukdomar, lidanden osv. Det är viktigt att komma ihåg. Övervägande kvinnosynen i media, reklam, samhälle, mode osv säger ju att vi bör vara si och så, annars måste vi träna hårt eller träna inåt, äta rätt, banta, detoxa eller ställa oss utanför. När det gäller resultat tar man sällan hänsyn till livssituation, bagage, barn, sjukdomar eller ålder.
Och om jag nu har en bh som sprättar iväg så säger det något till mig, absolut - bh:n var inte ens nytvättad - och det är upp till mig om jag gör ett nytt försök på ett tag, motiverad till att börja röra på mig igen, äta bättre osv eller om jag helt enkelt tar en annan bh, som jag ändå var tvungen till i dag.

psst. Jag tränade faktiskt i lördags och har sån grym träningsvärk - det existerade ju inte ens förr, så jag har mycket som talar till/emot mig. Gäller bara att inte bli hysterisk, det finns annat som förtjänar den energin.

Utomhusträning

Det var jättekul att träna tjejerna vill bara säga det. Sån bra energi, vilja och attityd.

Sorgestund

Sitter och äter chokladbollssmet direkt från bunken. Sånt får man göra när barnen inte är hemma ;). Sen gråter jag också. Saknar brorsan så nånting. Så blir det när jag får anledning att berätta för andra varför jag typ är som jag är eller liknande.
Då slår det mig, och jag får vrida på tanken några gånger för jag har ärligt talat fortfarande svårt att tro att det är sant. Kanske därför jag ändå klarar av vardagen så bra, eller typ. Ja för när jag sätter det på pränt eller säger till någon vad som hänt så tror jag inte mina egna ord.

Jävla helvete.

Jag är trött också. Haft loppis i dag. Lite sorg i det också, att förlora kläder och en tid som man saknar. Inte minst de pengar man lagt ut. Jag tänkte ett högre pris för allt men ur munnen kom ett lägre. Märkligt. Men vad är alternativet - att det blir liggande eller hur.
Nätet tycker jag inte är något alternativ längre - all tid för att paketera och inte får du mer eg. Undantag kan vara vissa märkesgrejer.
Det är ju faktiskt kul att det kommer till nytta för andra, kläder leksaker whatever!

Men jag har nog grejer för minst 3 loppis till, suck.

Nu ska jag snart träna tjejerna i vanlig ordning. Måste dock erkänna att jag inte har nån lust. Just nu vill jag bara vara i egen bubbla och få puttra på i maklig takt med vila utemellan.

Update

Tänkte faktiskt träna i dag. Men det blev några öl i stället med Andreas. Vad trevligt vi hade.

Så var jag hos sjukgymnasten. Hade tänkt att han var lite medelålders spanjor med svettpärlor på läppen men han var dessvärre ung med mycket muskler. Och inför honom skulle jag alltså både blotta lår (läs trosa) samt fula fötter.
Sa jag att han var snygg också. Får man säga det om nån som är sisådär 15 år yngre?

Nä nu är jag trött. :)

Slutar sköta hälsan när jag inte tränar.

Nä allt uppdaterar jag inte om längre, se förra inlägget. Vissa saker om min hälsa, vad jag pysslar med och mina vänner bör jag nog hålla för mig själv.

Men en fundering och ett faktum. När jag inte tränar slutar jag få i mig mina järntabletter som jag får för att jag ger blod, jag tar inte mina vitaminer, dricker nyttiga smoothies eller är särskilt nyttig alls. Jag måste fundera. Alla flashar sina magrutor, muskelstinna lår och armar nu inför beachsäsongen (ja den borde vara igång men det är ju så kallt). Jag blir knappast inspirerad men absolut imponerad och lite avis.
Men det känns lite artificiellt att sträva efter sånt. Lite ängsligt liksom. Men om det kommer på köpet är det ju inte dumt :D.

Barnen åkte till sin pappa i går. Skönt att det blev på kvällen. Vi fick en lugn dag på oss att packa, ha picknick, umgås. Och deras resepanik förbyttes nog under dagen till en förväntan faktiskt vilket var skönt för mig att känna.
Sen är det alltid tomt och oroligt att se planet rulla iväg.

Nu gäller för mig att få vissa saker gjort. Och jag har satt en jättestor sten i rullning och det vete tusan om jag får i hamn men så länge jag sitter här stoppar inga berg el vad man kan säga.

Ha så fint ni därute.

Ett inlägg om dumma människor.

Har nog aldrig haft uppehåll så länge sen jag började skriva, eller? Finns en del som frågat när jag ska börja skriva igen. Jag ska erkänna att det är svårt att låta bli. Alla de funderingar man går och bär på :). Samtidigt när jag vet att det finns de som läser den här bloggen fel. Visst det ingår i paketet att man inte kan ha kontroll över sina läsare om man inte väljer inlogg t ex. Men att ha folk i sin närhet som läser den och sen väljer att missförstå - för att man tolkar den efter egna preferenser och det i sin tur leder till att jag och en person blir ovänner på helt felaktiga grunder. Det är så jävla onödigt. Varför tar en tredje person sig rätten att tolka och "skvallra/baktala" så vi andra två blir ovänner. Vi två som är sköra av sorg och sjukdom.
Jävla käring rent ut sagt.
Men såna människor finns överallt, jag vet ju det. De mår inte själva bra och helt uppenbarligen ingen känsla el insikt för hur man bör - äh skit samma.

Men sluta läs min blogg käring för du gör det endast för att flukta i någon annans liv som möjligen mår sämre än vad du gör och det tröstar du dig med? Och sen hålla på att intrigera med en annan person som reagerar känslomässigt snarare än logiskt.

Så, nu fick jag det sagt. Gagnar det mig, blir jag lyckligare. Nä men jag ville ha det sagt. Det gör mig så förbannad när mindre begåvade människor stryker omkring och förstör för andra, beter sig som fjortisar, är småaktiga, missunnsamma och är omänskliga/inhumana.

Och om det finns fler som läser för att flukta, be my guest. Jag välkomnar iaf alla som läser för att de gillar mig och genuint vill veta hur det går och står till.

blåsljud på hjärtat

..ja det var vad som konstaterades och nu sist med två veckors mellanrum så hade de inte försvunnit. Nu googlade jag, som jag alltid gör - och det är väl självklart att jag ska få en remiss vidare för att kolla upp detta. En allmänläkare kan väl inte göra en bedömning genom att enbart att lyssna på hjärtat och avgöra om det är fysiologiskt eller inte. Det vill säga stress.

Jag har ju tydligen något medfött fel som gör att jag har en tunnare vägg mellan klaffarna - blåsljud kan ju innebära att jag fått hål där. Enligt mina googlingar kanske det är därför jag har lätt att bli blå om läpparna också, jag har ju lite dålig cirkulation och det har blivit sämre!

Man kan vara nojig över mycket, ett knä eller en mage - men när man har hjärtkänningar på olika sätt så är det lite top notch, i negativ bemärkelse.
Jag skiter väl i om jag tuppar av men om jag gör det på fel ställe så mina barn inte får reda på nåt, och ja de blir ju faktiskt drabbade hur som - nä det känns olustigt.
De blir verkligen ensamma då :(.

Lite nervös. Ibland vill man ju inte veta, fast man vill veta.

Inför maraton.

Nej jag ska inte springa. Ska jag skriva tyvärr eller inte. Konstigt det där med att jag verkar ha en nerv som blir lika stressad om jag springer eller inte. Jag både vill och inte vill. Alltid. Och lika mycket. Eller det kan jag inte avgöra. I dag har jag iaf ätit som om jag ska springa imorrn :D. Varför garvar jag åt det förresten.

Nä jag ska inte springa och jag har inte tränat de senaste dagarna. Då borde jag kanske inte skriva nåt, enligt egen utsago.
Men jag känner i luften att det är maraton i morrn, på fejsbook är det en liten jäsande stämning och ute så..vet inte riktigt Sthlm vad den vill bjuda oss på (för väder). Ja både vi som ska titta på och de som springer.

Tänkte alltså titta. Kanske bra att jag laddat som jag gjort ändå. Ser fram emot att titta. Men när jag stod och hejade vid sidan om sist blev jag så yr. Det var löpare överallt och att ha fokus för att inte försöka missa nån man känner tog verkligen på krafterna!
Hoppas jag inte har mina synrubbningar imorrn då ;).

Ja, jag ser fram emot imorrn. Och jag kommer träffa folk jag känner och blir glad av. Och eftersom jag laddat så bra de sista dagarna så skulle jag kunna springa imorrn om det skulle vara så. Trots att jag fortfarande inte har några bra skor att springa asfalt i. Precis som förra året. Men inte hindrade det mig ändå.

alltså maraton är en folkfest bara att inse. Roligast är att springa terräng men det är föga publikvänligt. Maraton tjo och tjim - ta er ut och titta eller sätt er i soffan, det visas på tv! :)

Bikramyoga och energitjuvar.

Dags att inse att jag måste snörpa åt mitt inre och hitta mitt skrivande eller utlopp på annat sätt. Men jag ska försöka skriva träning här och bortse från allt runtomkring. Jag vill helt enkelt inte bjuda på det till dig/er som sitter och dreglar över min olycka. Och det är väl en sak men när man inte kan unna mig motsatsen det övergår mitt förstånd.

Fast jag har väl skrivit så förr antar jag, men hoppas jag kan hålla det!

Ja jag är (inte så) lite frustrerad och låter energitjuvar ta över - också något jag måste jobba med. Jag är så djupt stressad och svårt att släppa allt jag både vill och tycker jag bör göra. Jag får bröstsmärtor och hjärtklappning.
Var det vad ni ville bidra med?

Fick rådet att börja med Bikramyoga - sägs vara bra mot depression. Depression är ett ord och ett tillstånd jag inte vill röra vid men just sayin.

Jag står nästan inte ut med den yogan åsså har jag köpt 30 dagar via en Let´s Deal-deal. Jag har gått dit två gånger och det är absolut inget fel på stället eller så men 90 min ståendes på samma spot, i 40 graders värme - hallå!
Svetten bara forsar, man får ont i huvudet, dricker som en tok - man får inte gå ut.
Jag är orörlig.
De riktiga yogisarna har stoneface och tittar nedlåtande på oss nybörjare som är lite slappa i skinnet dessutom. Ok jag då. Inbillar jag mig. Nä skojar, jag bryr  mig faktiskt INTE men jag tycker en del ser så jävla sura ut faktiskt. Och de är så supersuperseriösa. De mest seriösa har inte ens vatten med sig in. Yes så är det.

Men jag accepterar dem. Självklart måste jag det. Jag har ingen aning om deras syfte med deras approach eller så tycker de inte alls att de själva är nåt speciellt förutom koncentrerade.

Jag får också nästan frossa efteråt. Kan ju bero på att jag inte duschar el byter alla kläder innan jag går ut/cyklar. Kontrasten är ju rätt stor. Och om jag vanligtvis är dålig på att dricka så har jag ju inte de bästa förutsättningarna.
Jag ska fundera. Och ta några vilodagar - yogan stressar mig ju! Såå lång tid, jag vet att jag inte fixar alla rörelser, jag måste stå stilla, jag kan/får inte gå ut, det är så helvetes varmt och jag kommer frysa och bli så in i norden helt slut efteråt. Kan det vara bra?

Det sägs att man ska ge det mer än en chans.

Spioner på sidan.

Jag har inte tränat på ett tag och det har varit skönt faktiskt. Jag vet inte, ibland är det så att träningen stressar trots att den eg borde, oftast har motsatt effekt. Men när man är stressad över allt annat, inte mår bra (hör ni att jag har börjat acceptera det..det har tagit två år - att inse och acceptera är inte samma sak) -

fan jag borde inte skriva här - jag vet att det finns idioter som läser min blogg - idioter, mindre vettiga personer som inte vill mig väl, stalkers, spioner kalla det vad ni vill. Till dig som inte vill mig väl vill jag ställa frågan, varför. Varför är du här för att snoka i mina känslor och hitta fel, vända till det negativa, försöka förstöra (ännu mer) för mig? Misstro mig och mina avsikter. Läsa in saker som inte finns.
Projicera, det vet du kanske vad det är?

Pratade med min naprapat som håller på att bli en god vän - och jag veet ju att jag inte ska bry mig om er som bara väntar på mer negativt i mitt liv, som konkurrerar mig på nåt underligt sätt eller bara som sagt, gläds i mina motgångar och håller er undan om det skulle gå bra. Snaskar i min olycka. Känns det bra, sover du gott, kan du sträcka på dig om dagarna?

Grattis om du tycker du är en bra människa, jag ler - jag tycker absolut du ska tycka det om du tycker det. Det hade inte varit roligare att försöka vara en god vän?
Jag har sett och förstått vad du går för men om du vill trösta dig med nåt så är du inte ensam - men det gör dig inte till mer attraktiv. Sorry.

Skitdag

Humörsmässigt en skitdag. Drömde om Thomas inatt och "för en gångs skull" en dröm där han var med som om allt var som det borde. 

Kanske la det an tonen för dagen när jag insåg/vaknade och jag aldrig får umgås med Thomas igen. 

En sådan dag när man inte har lust med nåt men gör ändå förstås. Gick till och med och tränade men bara för att jag lovat möta upp. Sinnet blev inte så mkt bättre av att träna.

Ser också att sökningarna/träffarna på mina inlägg om Paramotor olycka är i farten igen. Vill ta bort men orkar inte gå in där, kanske nån kan hjälpa?

Cykla till Mariefred.

Kliar på hela kroppen, får för mig att jag har fästingar överallt ;). Så går det när man varit ute och påtat, petat i trädgården hela dagen. Schyst väder och snackat runt med grannarna. Sen har jag lagat mat hela em, jisus vad tid det tar och vad man breder ut sig.

Efter några dagar med hjärtklappning och yrsel så lade det sig något under fredagen. Kom på att jag hade lite lågt blodtryck redan hos läkaren, eller lågt övertryck och högre undertryck hm. Nåväl, jag åt ordentligt - kanske hade slarvat med det också - (t o m det kan jag glömma nu när jag är så virrig).

Blev bjuden till Mariefred av Karin. Hade tänkt följa med henne ned på torsdag men då var det ju Simons avslutningsmiddag på skolan så det gick inte. Jag tänkte, jag tar cykeln (min goa arbetshäst Phoenix Fokus) på lördag om jag känner mig ok.
Tog det dock lugnt på morgonen, åt frukost med barnen ute, pumpade och smorde kedjan.

De som känner mig vet att jag inte lusläser kartor och planerar i detalj, är jag med andra så överlåter jag gärna den biten eller tittar tillsammans men jag är lite sådär "äh" och tänker kanske att det är en del av äventyret att hitta.
Så lite kringelikrokar runt Vårby (irriterande om jag ska vara ärlig), messande med barnen, kartläsande..jojomensan - så hittade jag rätt med hjälp av min intuition.

Njöt av härligt väder, andra cyklister, känslan av att känna mig stark.

Kom fram då kl visade 8,3 mil, de har lantställe lite utanför Mariefred men jag hade ju cyklat lite fel också minst sagt.. Good job. Vi fixade i ordning en sen lunch; härlig sallad, bröd, vin och satt oss i solen och njöt. Sen fick jag glass också, toalettbesök innan jag begav mig hemåt igen. Generösa och härliga Karin!

Så förvånad att jag inte fick ont i ben el liknande. Min vänsterarm är ju fortfarande dålig så fort den belastas och det gör den tydligen vid cykling (och dra upp rötter märkte jag i dag), min vänstra trampdyna blev lite stum ett tag också men inget som inverkade dess mer.

Avbröt cyklingen i Södertälje. 124 km. Tog pendeln hem, ville inte riskera att inte få avsluta kvällen framför Gladiatorerna med barnen på grund av felcykling el liknande. Jag samlade ihop barnen, köpte lördagsgodis, vi spelade boll vid skolan innan jag gick hem och duschade innan Gladiatorerna och myskväll med barnen.

Har cyklat med Simon i dag och känner inget i rumpan el ben, visst är det rätt amazing för nån som aldrig cyklar längre än 1-1,5 mil per dag i snitt?

Tietzes syndrom och blåsljud

Jag hade flera punkter att snacka med läkaren om i dag. Det var mina smärtor över bröstbenet på vänster sida som kommit tillbaka (hade det för ett år sen också), synrubbningarna, min inflammerade arm och att jag varit så trött.
Och om man googlar lite så kan man få mina symtom till tyst hjärtinfarkt, just sayin.

Hon blev yr och sa att det var alldeles för mkt. Ja det förstår jag och jag kan komma fler gånger men hon har ju inga tider. Och hon har själv sagt att hon föredrar att jag går till henne. Armen sa hon bestämt ifrån att prata om. Det skiter jag i, vill bara att hon printar ned det så det finns där.

Jag hade blåsljud på hjärtat och hon sa inte en bråkdel av vad jag kan hitta om jag googlar (just sayin) och visst låter det troligt att det beror på att jag har eller haft nån skit i kroppen (hade inte tänkt säga att jag sprang Tough Viking och elhindret men med tanke på hur besöket urartade sig så kände jag mig tvungen att ge all information).

Jag har också fått tillbaka Tietzes syndrom och nu läser jag om att den kan vara stressrelaterad (alla läkare säger bara att ingen vet varför man får det).

Det blir remiss för mina synrubbningar, försökte verkligen säga att kanske ska jag ha läsglasögon men det var visst inte såna symtom.

Det är som det är. Känner mig inte sugen på att träna eller nåt, känns bara som om jag ska försöka ha hjärtat i ett varmt bad hela tiden så att det och jag får slappna av en stund.

Imorrn blir det att ta en massa blodprover samt sänka. Häpp.

Blodgivare och författarkväll.

Jag lämnade blod i måndags. Kroppen ville inte släppa till, blodkärlen hade dragit ihop sig. Och jag kände ju hur det var lite spänt i underarmen, det är ju min stiffa inflammerade arm så jag kanske borde tagit den andra armen. Sköterskan var väldigt om sig och kring sig och jag blev orolig om det var något fel på mig! Fick ta blodtryck också och första mätningen visade ett alldeles för högt undertryck, när vi gjorde om det så hade det dock sänkt sig något.

Jag ville så gärna lämna blod när jag visste att det var brist på min blodgrupp, för ovanlighetens skull. Jag ville därför inte säga att jag inte känt mig 100 % sista tiden. Jag hade iaf inte ätit några värktabletter på 2 dgr vilket är deras gräns. Men visst det kanske inte var optimalt varken för mig eller för blodgivningen.

Hon tvingade mig att bli kvar och fika efteråt trots att jag faktiskt såg till att äta innan. Shit, det gjorde mig orolig - och dålig cirkulation är också något jag haft sista tiden. Why!

Glömde dock bort att gå med cykeln som jag hade tänkt och jag kände mig helt ok, bra tryck i benen också men jag vet att svagheten brukar komma dagen efter.
Och så gjorde det, i går var jag varken tuff eller pigg (återigen) men det är värt det!
Om man inte har lågt blodtryck, dåligt blodvärde eller av andra anledningar inte bör lämna blod, så uppmuntrar jag till det!

Tror det är bra att byta blod på sikt och det känns bra att kunna hjälpa till.

Den här veckan överhuvudtaget är jag uppbokad på massa saker. Trist då att min nattsömn havererar igen. Tankarna snurrar om medium, brev jag bör eller inte skriva, saker jag borde göra, hur ska jag ta tag i det och det osv. Det är så utsugande, uttorkande el vad säger man. Dränerande.

Var på författarkväll i går. Försöker placera mig i sammanhang för att hitta mig själv, vem jag är nu. Visst är det konstigt att vad jag än tittar på teve, var jag än befinner mig så kommer sammanhanget kring sorg, utmattningssyndrom och de där djupa tankarna. Hos andra alltså. Det slog mig att kanske det är så att det föds många författare ur depressioner, sorg, utmattning - ja det är kanske inte så konstigt när man tänker efter. Det var så många av de som pratade igår som satte ord på mina tankar och känslor så återigen! så blev det ett känslospäckat event.
Och återigen så slår det mig hur mkt jag dras till personer som har insikt, djuphet och genuint intresserade av andra och sin egen utveckling, person och reflektion. Vilken människa Dogge Doggelito är btw, helt fantastisk!
Sen finns det såna som går gräddfil hela livet igenom och kan äta tryffel när det behagar och aldrig skulle komma på tanken att reflektera över sig själv och sina medmänniskor - ja det är en annan sida av kartan kan man säga.

Sen ska man iof alltid ha med sig att man har ingen aning om vad som eg pågår bakom kulisserna, hos nån, vilket bagage de bär med sig - vi hanterar saker olika.

Tough Viking 2014 Racerapport

Så var dagen D som i dags. Visst vänjer man sig aldrig? Hips vips så kommer den dag du sett fram emot, tvekat inför, tänkt att träna inför. Fast mest är det ju att du inte vet vad som väntar. Jag vaknade med ont i huvudet precis som kvällen innan. Men ett par dagar innan hade jag frossa, växelvis med varm - jag var tjock mellan huvudet så att säga.
Det var borta och det var heller inte riktigt det där spännbandet runt huvudet heller så, bara att köra. Men nu, några dagar efter racet så har jag "oroligheter" kring hjärtat - känns inte bra och jag ska till läkaren i dag. Tänk om jag, hemska tanke - skulle ha fått hjärtmuskelinflammation  och det på grund av att "jag ska vara så tuff" att köra fast jag hade förkylningssymtom.

Men ok. Lördagen. Åt gröt, hade inte så värst aptit så det var pretty much det jag fick i mig. Mötte upp mina lagkamrater, det hade ösregnat i två timmar men nu var det bara duggregn som återstod. Kallt i luften och jag hade med mig ullunderställ, vintermössa och handskar till ombyte. Min förberedelse låg i att ha tittat på bilderna från Slottskogen men i övrigt hade man ju ingen aning om vad som väntade, hur det skulle kännas osv. Jag hade fortfarande kvar alla blåmärken från helgen innan då jag var på Bosön och försökte mig på Väggen där ett otal gånger. Men härligt att möta upp ett gäng istället för att vara ensam måste jag säga.

Då vårt lag inte direkt tränat så himla mkt tillsammans så visste vi nog inte heller vilken nivå vi var på, så vår inställning blev att vi startar tillsammans och så kanske det blir så att man kör ihop ifall det passar typ.
Jag som sällan värmer upp, tycker oftast det tar för mkt energi från kroppen - var riktigt noga i dag, våndan över att min hälsena skulle bli värre var stor och jag ville verkligen att den skulle vara uppvärmd.

Så var vi iväg och första hindret var att passera amerikanska fotbollsspelare. Jag kom undan tre stycken men den fjärde bonkade ned mig i marken. Man tappar fattningen för en stund det gör man och det är lite overkligt men upp igen och springa mot iscontainern. Där blev det kö och jag hamnade bakom en tjej som blev handlingsförlamad väl nere i containern. Vi var ju tvungna att doppa huvudet under en skiva så vi verkligen skulle vara helt under vatten/is och hon stod bara paralyserad framför skivan (med isvatten upp till nyckelbenen, kul). Nåväl man kom ju ur det där. Sen var det en ganska lång springsträcka tills vi kom fram till tre containrar att hoppa in och ut i, de var tätt stående ihop. Vi pratar inte om några små gröna containrar här utan höga gula jobbcontaintrar. Giganter.

Monkey bar. Fanns tre att välja på och naturligtvis kö på den i mitten med en skummatta under. Jag hade klättrat upp, intet ont anande till den avsats som var den högsta fallmetern på så att säga. Nä det var inte värt min hälsena, el stukad fot - för de hade varnat för monkey bar att den skulle vara väldigt hal så jag chansade inte på att klara hela - tog mitt straff 30 armhävningar.

Ja, sen var det massa springa som jag kom ihåg, många containrar att hoppa in och ut i och jag var tvungen att få hjälp upp för det gick ju inte att springa och få sats utan först klättrade man upp på en byggsäck och sen var det ändå för högt upp för att nå. Som tur är så är det en förutsättning för att delta, man hjälper varandra. Jag hjälpte också andra.

Mycket upp och ned, Hagaparken är duktigt kuperad på sina ställen och det hade de utnyttjat. Jag hade gjort ett suveränt val av skor som gjorde att jag inte hade några problem att greppa i leran, eller ja i värsta gyttjan spelar det nog ingen roll vilka skor du har men det var som sagt mkt blött och jag tuffade på bra.

Ett tag var jag ensam i täten (inte av totala täten men det blev ju grupperingar) och blev orolig om jag sprang rätt. Jag var tvungen att hålla modest tempo så att jag inte förlorade Peter ur sikte som sprang någon 100 m bakom mig. Sprang också fel men tack och lov vaknade en funktionär till och ropade tillbaka mig. Om jag inte väntat in Peter (fast där kom han ju ikapp) hade jag inte haft hjälp vid de kommande planken, simple as that.

Sen kom alla vattenhinder. Krypa i rör, ned i vattnet - vada, upp på land, springa genom och längs lerigt djupt dike, under en viadukt, krypa nedåt i backe under militärnät, hamna i vattnet simma över och krypa uppför under nät igen och senare också simma 40-50 m? jäsiken vad det kylde till i muttan faktiskt - något annat la jag inte märke till - tur att jag inte hade sprungit på som en idiot iof eftersom kroppen antagligen får en liten chock av att hamna i det kalla vattnet. Så det kändes inte som nåt problem, bara att gört liksom.

Det var också ett vattenhinder precis innan målgång och där hade de placerat ut dunkar som man var tvungen att doppa huvudet under. Till sist elhindret och här var ju min akilleshäl. De hade ju sagt att om man hade hjärtbesvär så skulle man absolut inte ta det hindret. Jag vet inte om jag har hjärtbesvär som detta inkluderas under så jag borde väl eg ha tagit 30 armhävningar där men jag såg min chans att krypa under trådarna (sen vill man bara i mål tyvärr så man tänker inte så mkt). Jävlar vad de sprutade vatten på mig, tyckte väl jag var fegast i världen. Fick dock en stöt i huvudet,  kändes som om någon sköt mig (10 000 volt tack för det)! Sedan dess har jag lite ont på det stället vet inte om det är inbillning eller inte och att de konstiga hjärtkänningar jag känner nu beror på att jag sprang trots ev en liten infektion i kroppen eller på grund av elstöten?

Ja sen var man i mål. Och när jag kommer i mål och "är som vanligt", alltså inte känner mig helt slut, pulsen är hög osv då blir jag lite nollställd. Inte sur, absolut inte men liksom nollställd. Annars jättetrevligt (!) att prata med laget, fotas lite osv men nollställd. Vågade inte kolla resultaten på flera flera timmar efter annonsering. Kom på 17 plats av 575 tjejer - det är ju inte så dåligt eg trots allt. Och jag skulle ju ta det lugnt med tanke på allt. Allt. Jag är heller inte 25 längre även om jag glömmer bort det mellan varven.

Det var det. :)

Mumbo jumbo - mindfulness och ayurveda?

Vad säger man, när fan blir gammal blir han religiös eller hur är det man säger?
Och det är inte ovanligt att när någon i ens närhet dör så vänder man sig till Gud, blir troende eller iaf hänger upp sig på nåt.
Mig vill ju vården få till Mindfulness vilket är ja det är väl ok fast inte så genomtänkt. Jag har skrivit det förr, mindfulness handlar mkt om att släppa det som varit samt acceptans och det är ju inte så lätt att köpa det i sorg och glömma vill man ju inte heller (normalt sett).
I går var sista träffen för gruppen och jag tyckte då att det blev för mycket. Dels satt gruppledaren och läste högt (!) inför oss vuxna människor som fick samma papper (det är iof min terapeut också och jag undrar om hon har någon hemlig önskan om att vara lärare) sen skulle vi svara på några frågor som hon kommer posta till oss om en månad. Men hallå..jag kan väl räkna ut vad man ska skriva och sen ska det låta så himla bra el tänkvärt när man öppnar det en månad senare.

Och sen som avrundning skulle vi lyssna på "vänskapshälsningen" el vad det hette där rösten talade om hur vi skulle tänka på någon vi tyckte om, någon vi tyckte mindre om, någon random (snabbköpskassörskan tex) samt någon vi absolut inte gillade - så skulle vi sända massa kärlek och lyckönskningar osv. Fy fan vad löjligt, jag köper det inte!

I morse var jag på Ayurvedisk yoga och föredrag..yogan var Aschtangayoga, en yoga med vanliga basövningar inget svårt utan mer stretch och uppvaknande av kroppen. Sen var det snack om Ayurvediska typer. Ok, det var inte dumt el snårigt utan det ligger väl nåt i det som var essensen av det hela - att vi ska sträva efter balans. Till exempel att vintern är den torra typen, vahta? och då ska vi dricka varmt, stressa ned, träna långsamt inte tävla osv, äsch jag ska inte uttala mig men jag tyckte två saker var bra sagt. Inte för att jag har många bland mina vänner som utövar läran men hon sa att vi västerlänningar gärna säger att "jag är en pithatyp, jag är en vahtatyp" osv men att det inte handlar om det utan det handlar om att skapa balans mellan alla typerna som vi alla har i oss. Och att en som är mycket i pithaläge, stressar - ska inte elda på det med mkt kryddor i maten, inte för het mat och det finns också teorier för när man ska lägga sig och kliva upp osv.
Sen om man vaknar och känner sig seg så ska man försöka t ex träna något mer intensivt - alltså handlar det inte om att du hela tiden är en typ utan det handlar mer om var och när du befinner dig i olika typer.
Jag tror att många omedvetet ändå känner att om man haft en period av stress så måste man väga upp det med några tidiga kvällar, kanske en promenad, inte träna högintensivt osv och om man går ned i slöläge så måste man piska igång sig själv. Är man trög i magen så kryddar man och är man lös så äter du stoppande osv osv.

Balans balans balans är vad allt handlar om, men det gäller att kunna sålla i allt som överöses oss i form av budskap hur vi bör och ska leva, äta, träna, må, fungera, lyckas, lyckliga osv.

Gratisevent

Jag är en sån där person man säkert kan sucka över. Eller ja det är jag absolut säkert. Men i det här fallet menar jag sucka över att jag dyker upp på gratisevent.
Man kan misstänka att det beror på att det är just gratis och visst är det trevligt och per facto så är jag inte välbärgad direkt. En biverkning av sorg, depression, utbrändhet kalla det vad ni vill men det är samma symtom - är att jag glömmer, förtränger och kan bli handlingsförlamad vid stress. Handlingsförlamad är inte rätt ord, vad jag menar är att jag helt enkelt inte kan stressa lika bra och att när det är stressigt så jobbar jag långsammare på något sjukt tvärtomsätt och fast jag är medveten om det så kan jag fastna i fel göromål och gör dem färdiga istället för att prioritera det viktigaste för att därmed inte bli försenad eller nåt. Jag har tappat mina nycklar, jag har missat flyg, jag missar räkningar, jag kommer inte iväg på träningar och hemmet ligger jag efter hela tiden.

Det är sjukt och sjukt svårt att acceptera och förstå ens för mig själv. Jag är glad att det iaf inte gäller jobb egentligen, men då har jag heller inte utsatts ännu för t ex ett inrutat jobb med fasta jobbtider och t ex stress jobb kontra hemmet osv. Nu är jag mest stressad att få ihop ekonomin med det liv jag lever i just nu. Samtidigt som jag slås över hur ledsen jag fortfarande är när jag pratar om T med någon. Eller som när jag sprang i söndags och det visar sig att en av tjejerna inväntade sin kille som just flugit skärmflyg, jag ville krympa och försvinna just då. Det kändes så konstigt att stå där och höra om det och säkert kom min bakgrund fram senare. Den världen är så liten också så att alla vet det vet jag.

Och när jag ser att folk läser mina inlägg om just det. Det lever i allra högsta grad. Olyckan. För andra något att läsa om, för mig och mina nära något att försöka acceptera och leva med. Inte så lätt ska jag säga trots att det gått dryga 1,5 år. Svårt att tro kanske och jag hoppas du inte behöver vara med om det bara för att förstå.

Det var inte det här jag skulle säga. Gratisevent. Det är kanske lite patetiskt att jag som är över 40 springer på sånt. Och när jag möter blicken från rynkfria bebissläta 25 åringar så tänker inte jag att de möter en rynkig, plufsig 40 åring. En annan biverkning av allt är att jag blivit lite folkskygg och känner mig obekväm i "party"sammanhang. Därför är det ett sätt att komma iväg, få träffa nytt folk som inte vet nåt och få lite input, ny inspiration osv. Sen att det ofta är träning inblandat är ju bara trevligt och det som är bra är att jag känner mig rätt bekväm i just det även om jag inte är lika smal el snygg som nån annan.
Däremot blir jag också inbjuden till it- och ledarskapsträffar men dit går jag inte. Jag skulle må dåligt av att träffa "karriärister" när jag är så långt därifrån. Däremot har jag missat många frilansträffar vilket jag verkligen borde gå på men nästa vecka är det dags, då ska jag förhoppningsvis få lite mer grodd i lådan så att säga.

Och för att återknyta till grupper på fejjan. Nä jag orkar inte gå in på det. Men Facebook är en låtsasvärld och man får påminna sig själv om det ibland, gör det du också :).

Knäböj och annat godtyckligt.

Jag är med i många grupper på fejjan. Kanske jag har nämnt förut - allt från alternativbehandling, träning till olika mediakanaler, säkert nåt freakigt också.
På ena träningssidan är det väldigt fokuserat på gymträning, fitnessdieter, flexa muskler, persa och sånt ni fattar.
Och det fick mig att börja fundera. Inte för att det är världsviktigt, absolut inte men väl värt att tänka på om man mot förmodan skulle fastna själv i de tankarna.
Alla pb:n som görs. Man har lyft sin kroppsvikt i knäböj och 100 i marklyft osv. Ok kan ju låta impressing men allt är ju mer el mindre godtyckligt kan jag lova.
För när jag kollar runt bland andra väl meriterade och renommerade personliga tränares sidor och dylikt så ser knäböj så olika ut. Det vill säga toleransen eller normen/standard för den. En del menar att man ska gå/räcker med precis under 90 graders vinkel och en del menar att en riktig knäböj är ned till vristerna. Så vad baseras pb:n på, du har ingen aning. Och räknar man maxlyft eller serie t ex.
Marklyft med eller utan teknik är en annan fråga. Ofta kan man ju få upp stången med den väldigt höga vikten men hur ser det ut?

Själv är jag "skadad" i vänster säte så jag kan inte utföra så bra korrekta marklyft utan att bli sned. Nu säger ju naprapaten (som kollar på det sättet) att ingen på ett gym (läs outbildad) skulle antagligen se att jag var sned men just för att jag har en skada så är det väldigt viktigt att jag byggs upp rätt och därför pickar hon på mig ordentligt och det svider som fan i rumpfilén. Egentligen måste jag se till att syresätta den muskeln varje dag för att det ska läka snabbare och bättre och hur skulle jag ha fattat det utan hennes hjälp? Så när jag är där får jag lyfta några marklyft och några knäböj så att hon ser att sätet får jobba. Svårt att få det att jobba riktigt utan vikter tyvärr.

Med andra ord så är jag säker på att det är väldigt många som lyfter och persar utan att göra rätt, det krävs nästan att du har en PT vid din sida eller att du iaf kört med en länge så du känner i musklerna när det blir rätt. Och jag anser dessutom att en ärlig PB är inte en PB där du haft fel teknik/"tungt till varje pris."
Marklyft el knäböj, bänkpress whatever kan man ju ifrågasätta i sig varför man "måste, bör borde" träna - i mitt fall så är marklyft bra stretch för mina otroligt spända, korta hamstrings samt skadade vänster säte/infästning till hamstring - knäböj är ju en bra övning för att stärka benen när jag inte tar mig ut och springer så värst mkt och också en övning för att öka rörligheten.

Om inte annat så är dessa basövningar marklyft, knäböj, bänkpress, militärpress och nån fler som jag glömt just nu, väldigt bra coreövningar också - man behöver inte köra situps och crunches som jag för övrigt inte tycker är så bra magövningar.

Mammografi

Har fått klämma tuttarna i dag. Jag klagar inte, bra att det finns. En vän till mig fick veta förra året att hon hade bröstcancer men som tur var så var tumören inte större än en mandel. Hon slapp strålning men måste äta hormoner i flera år. Hormoner som gör att hon får ledvärk och fick tillbaka klimakteriet. Men men hon argumenterar inte.

Jag har tänkt på en sak. Jag är knappast någon inspiration för någon. Det har ju liksom inte gått så bra för mig när man tänker efter.
Och mitt tråkiga babbel om min mage, om några kilon hit eller dit. Tror ni att jag egentligen bryr mig? Nej iaf inte tillräckligt.
Men jag svänger fokus till något som ni iaf kan relatera till. Min sorg och saknad och allt annat det fört med sig är nog svårt för er att förstå och relatera till.
Mycket handlar ju om vilken relation man har och vilka relationer det i sin tur innebär vidare.

Nåväl. Dammigt blir det fort inomhus, mina blommor har inte blivit omplanterade - kanske köper man bara nya, det är väl roligast ändå?
Fönstren tvättades när det var lite kallt ute vilket syns nu, det är lite flammigt. Så det ska också åtgärdas någon dag. Kanske med kokosolja, det verkar ju kunna användas till allt nuförtiden?

Snart påsk. Undras vad ni ska göra då?

Söndagen i bilder.

Sprang till Mälarhöjdens utegym och körde lite där. Men mina små lapphänder är inte skapta för monkey bar..

Självklart sprang jag uppför lilla berget här när jag var på väg hem.

Fin bild va? Söndagsträningen är igång.

Glömde ta fler bilder, körde cirkelträning i dag. Men på vägen hem fångade jag dessa bilder som visar att det är roligt att träna. Speciellt tillsammans.

Plötsligt blev det tyst. Är det sommartiden som tar ut sin rätt eller hur länge var han uppe natten innan eg? #sovöverhosenkompis

Trött i kroppen. igen.

Har ni känt ibland att ni både vill och inte vill. Och det går liksom inte att förbise t ex att kroppen både säger starkt att den vill ut samtidigt som den egentligen inte orkar? Vad gör man då? Jag tog mig iaf ut, en dryga timme innan Melodikrysset som jag tänkte förära i dag.
Fint vårväder men jag var inte ensam om att vara ute - måste nog gå ut tidigare nästa gång. Försökte mig på att springa men om det var kroppen som tog emot eller att jag inte kunde göra två saker på samma gång? Jag lyssnade på Marathonpoddens intervju med Emelie Forsberg. Blev glatt överraskad över Petra, tyckte hon var duktig, påläst, bra frågor, bra radioröst inte att underskatta. Emelie hade jag också en ödmjuk uppfattning om men när jag lyssnar på intervjuer med såna människor som är så duktiga som hon så ja, det som hon tonar ned kan ju vara ouppnåeligt för oss andra men jag hade en trevlig timme med de två.

Så kommer jag hem. Slut kaffe! Wtf. Ja ok ett koppmått fanns kvar och lite i kannan - blev en full mugg iaf men som alltid så är man som mest sugen på mer när det inte finns mer.

Min kropp är trött, så himla trött - och i går hade jag ju lite känningar i halsen - men ändå har jag ett driv det är lite jobbigt att förena båda de krafterna.
Låg är jag också samtidigt som jag där också har ett driv. Mina föräldrar är på väg ned till Umeå för att hälsa på Thomas barn och sambo. Det gör mig ledsen samtidigt som glad. Ledsen för att det är så här det ser ut nu och att ja, Thomas inte finns mer kort och gott. Glad ändå att de åker förstås.

Det är väldigt kämpigt att dras med alla känslor som spretar. Man är frustrerad för att man inte fungerar som man har lärt känna sig själv, man orkar inte samma, relationer fungerar inte samma, omvärldens förväntningar men kanske mest ens egna i kombination med det medfödda drivet trots allt.

Men, vad min mage fungerade efter promenaden!
Löparknät ja, fick veta igår att löparknä är ju ett symtom av att vara stel och obalans så lösningen är eg att träna på det, stelheten vet vi ju kommer från min bristning i vänster så det var bara att ignorera löparknäsymtomen och köra rörlighet och sen knäböj på det och hips vips så kände jag inte av det! Däremot rullade jag hardcore på foamrollern så jag formligen skrek. Kanske därför kroppen är så trött i dag, foamrollerna kommer ju verkligen åt bindväven, djupt alltså och det skickar väl en massa signaler runt i nervsystemet kan jag tänka.

Löparknä

Barnen har bett mig hålla mig undan på morgonen för de tycker de klarar sina morgonrutiner snabbare och bättre om jag inte är närvarande. Oops, det där med att vara närvarande trodde man är bra..men jag håller med. Jag är ju som mest effektiv när jag inte har barnen och låt mig se, hur ofta är det? Två gånger om året haha.
Men hursom, jag förstår om de får välja så är det kanske så, om jag skulle vara borta varje morgon skulle det nog inte vara lika kul.

Så i dag skulle jag masa mig ut på en promenad i den vackra morgonen. Men så stel jag var! Från yogan? Jag åt nog för lite - ställde mig på vågen - nog fan vägde jag lika mycket. Missförstå mig inte, det var inte medvetet att äta för lite i går. Jag hatar att hamna på energiminus och dessutom så fattar jag att kroppen liksom sväller upp när det blir fel kaloriunderskott. De som deffar eller dietar de gör ju det på ett kemiskt vis, antar jag - så det funkar.
Men min dag blev stressad iaf i går, nya bitar att ta tag i och sen när jag väl lagade mat så tar det ju så förbenat med tid.

Stel och noll energi. Jag fick verkligen anstränga mig både kroppsligt och psykiskt för att ta mig ut. Visst, härlig morgon och allt det där men jag hade noll motivation. Försökte också jogga en liten stund men vänster ben (med bristningen) ville inte med. Sen kom smärtan. Jag har aldrig haft löparknä men jag fattar direkt att det är det symtomet. En smärta som hugger på utsida knä vid varje steg. WTF!

Ska iväg till min samma hoods där också min "kompis" finns som är naprapat. Ska gå förbi och fråga om nån övning att stretcha, vet att det finns speciella sådana. Det måste ha kommit från yogan. Allvarligt, för jag har ju inte sprungit nåt sen Boot Campen. När man står i sån värme, även om det nu var svalare än vad det brukar - så tänjer man ju mer än om man varit i rumstemp. Det kan ju bli fel..kände i ländryggen i går kväll men det är borta.

Det blir lunch med vän och sen spurt innan helg.

Bikram ikväll.

Jag tycker egentligen det är roligare att debattera något än att prata om mig. Men jag har inte surfat så mkt, läst tidningar eller tittat på teve att jag har något att säga just nu. Vill bara säga det.

däremot har jag tre filmer att se tills imorrn kväll. Den jag tittar på nu suger men jag ska titta ändå. Måste bara få veta hur den här fjantiga filmen slutar. Och inte ens snygg är han. Jaja.

Nu har jag bokat flera luncher med fina vänner. Har alltså börjat titta upp över kanten något. Det är väl bra.

Yes jag var på Bikramyoga. Fast tydligen hade de fel på nånting så det var ingen fuktighet, bara värme liksom vilket gjorde det som ett bebispass i jämförelse. Nåja, det var väl en snäll introduktion för mig då. Jag har ju inget emot värme och kan prestera i värme så jag gillade det! Läste nu att det är bra vid depression. Tänkte ju testa redan i våras men då sprang jag ju fram och tillbaka och kollade hjärtat/EKG så då vågade jag helt enkelt inte. Det är svindyrt med Bikram, ja att gå på yogastudios öht. Jag kan inte fatta att det kan finnas så många, att det finns underlag.
Men just därför har de många erbjudanden för att fånga in folk, försöka iaf så jag ska nog köpa ett två eller treveckors kort för ett par hundra, det är det ju absolut värt - men jag tar det efter påsk.

Mer att säga om det? Well, förutom att jag var fetast och de andra hade Bodylicious kroppar (det funkar inte att ha så mkt kläder på sig) så  är det ingen jätteknepig yoga. Jag är ju jättestel och kort i hamstring och säte och kan inte göra vissa övningar (som alla andra naturligtvis kunde) men till min fördel är att jag är stark och kan vara i många av benpositionerna länge och långt ned.

Nä back to the movies.

Kroppsfixerad.

Ja nu är jag kroppsfixerad. I dag är det försent för jag har redan tagit min medicin men i morgon är det jag som går och lämnar prover. Jag skriver upp vad jag äter, ok, har inte gjort de sista dagarna, blir så när man är för stressad - men på ett ungefär. Nu har jag gått upp 2 kilo igen och magen är uppblåst och helt ja tjock liksom. Och då ska ni veta att jag försöker både utesluta vissa saker och öka andra. Jag har gått ned i vikt av att äta kaloriunderskott men också av att äta långt över. Jag har gått ned i vikt av att äta mer lchf men också gått upp. Jag har gått ned i vikt av att motionera men också gått upp. Jag har gått ned i vikt trots att jag äter kolhydrater men där måste jag säga att jag inte mår så bra av dem. Eller det beror på vilka kolisar vi pratar om. Nu åt jag vitt ris igår och tänker om det kan ha med saken att göra..alltså jag äter kolisar - både potatis (älskar potatis), ris och pasta (de är inte mina favvisar men kan vara gott ibland), sen alla andra kolisar som slinker ned, förutom vissa bra som finns i grönsaker och frukt så har vi ju bröd,vin, snacks.. å godis.

Det som händer när jag äter kolisar är förutom att jag fiser så mkt och inte går på toa - jag somnar. Men visst det har ju att göra med i vilket omfång jag äter. Men börjar man så..jag blir så trött så det är som en lysknapp, av/på och i det här fallet av.
Om jag inte äter kolisar så blir jag å andra sidan tung i benen, inget driv osv. vilket säkert säkert handlar om ett slags sockerbehov, så skulle LCHF:are påstå iaf.

Min kropp är ett mysterium det är nog det jag vill ha sagt. Det finns liksom inget svar hur jag ska göra för att den ska funka optimalt med toabesök, energi och gärna gärna släppa lite på fettet. Visst, jag har inte satsat på någon diet, det är klart att om jag skulle delta i Robinson så skulle jag gå ned i vikt det tror jag också.
I går till exempel var jag sjukt stressad ja i förrgår också - hela veckan. Men speciellt i går när stressen gått över till trötthet. Jag var så trött i hela kroppen och knoppen för den delen efter sena nätter, som jag inte pallar längre - att jag inte hade någon matlust. Tvärtom jag mådde illa. Men efter halva dagen så tänkte jag att jag vill ju inte bli sjuk eller ja att inte äta är ju inget alternativ så jag köpte teryakikyckling m ris. Ja jag såg till att få i mig mat i går. Och få i mig lite järn och vitaminer.

sorry det här inlägget gör no sense men det är jobbigt att leva med en sån här mage, I tell u. Den är helt unpredictable. Men vi får se, nu har en stressfaktor släppt nu ska jag börja med nästa. Kanske är jag nere på normala nivåer i morgon och då släpper dessa kilon :)

Om jag kommer mig iväg så ska jag testa Bikramyoga i kväll. DET kanske är grejen :D

Tjockdagar.

Har precis varit på mindfulness. Orkade inte ens vara irriterad över att jag var där och inte gjorde annat som behövs göra. Att jag har svårt att ta till mig det där. Speciellt avsnitten om att acceptera, lämna bakom, nybörjarseende, förlåtande och inte dömande. Fast allt är bra saker. Men i rätt sammanhang vill jag tillägga. Var sak har sin tid säger jag också och därmed är caset closed för i dag.

Jag är rätt missnöjd överlag i dag. Tjockfiltret som lade sig över mitt minne i går ligger kvar. Jag känner mig ful och fet och värdelös. Jo men nåt sånt. Jag har till och med ljugit i dag och det känns inte bra. I och för sig vägde jag upp det kanske lite med att vara väldigt ärlig också.

Jag har varit på minst tre möten i dag och inte gjort min "läxa" till nåt av dem. Naturligtvis också orsaker som späder på olustkänslan över mig själv.

En sak gör jag iaf som känns som mindfulness. Jag tittar ut en stund genom fönstret varje morgon och tar in vädret. Jag tittar om det är några vågor, om träden rör sig eller står stilla, ser jag några fåglar, skiner solen, hur mkt är folk klädda.

Däremot det som jag försökte starta här i familjen med att lägga ifrån oss mobiler, stänga av datorer och teve när vi äter eller pratar går väldigt mycket upp och ned. Men jag ger inte upp. Bara att äta tillsammans är framgång i sig.

Men, jag har rosa blommor i fönstret. De blommar och det är rosa och vitt som gäller nu. Såna saker känner jag väldigt starkt, gör ni?

Jag känner också väldigt starkt att det är dags att göra våfflor och sätta på diskmaskinen.

Kortisolet älskar mig. Eller nåt.

Vilken härlig morgon! Men så in i norden kall. Glömde överdragsbrallorna så det var kallt om häcken att cykla. Såg en tunn isyta både i viken som trekanten och frosten låg över Liljeholmsbron. Nåja, solen lyste som ni ser, alldeles magiskt.

Jag har en väldigt hög fettprocent, det kan ni se om ni ser de få bilder på mig som finns. Jag fick höra att jag inte borde ha så hög fettprocent med tanke på hur pass vältränad jag är. Kolla, nu skriver jag så - märk väl att det är ett citat och inget jag påstår själv.

Ja jag har också tänkt på det. Nu fick jag ju förklarat - fan jag mår fysiskt dåligt av att se bilder på mig själv (såg en precis på fejjan) - jo det är ju sån vetenskap med kortisolpåslag och är man stressad, deprimerad, sover dåligt bla bla så finns risken att kortisolpåslaget ligger konstant.

Om det är så skulle jag vilja smeta kortisolpåslaget och därmed min jvla fettprocent på väggarna!

Jodå, det är vad vissa försöker säga till mig. Balans. Om man är mkt stressad ska man t ex inte träna högintensivt utan söka sig till yoga och dylikt. Jag känner inte min egen stress själv - men när jag blir utfrågad och får fylla i formulär så inser jag också att jag är oerhört stressad.

Men. Om vi då ska vara ärliga en stund. Ja jag har problem med ämnesomsättningen till viss del och ja jag kanske har problem med för mkt kortisolpåslag som inte lämnar kroppen - möjligt. Kosten då? Joråsåatt. Jag är en medveten människa så jag vet vad som är nyttigt, äter också hyfsat bra om det inte vore för all "utfyllnad" - och när jag läser om andra som t ex har sockerberoende så tänker jag, ok ja det har ju inte jag. Därför kan jag äta godis varje dag, för jag gör ju det kontrollerat..
ok. Jag har insett att om jag inte får min dagliga dos av godis eller ja godis är det nog - så börjar jag leta i skåpen efter något motsvarande. Jag intalar mig att barnen blir glada om jag snabbt bakar ihop nåt. Wtf. Ni hör ju själva.
Under tiden äter jag ett par mackor - för att ofta inse att det inte alls gav mig nåt. Det var inte det jag ville ha. Nä men då..poppar jag lite popcorn då. Men, det var inte heller vad jag ville ha. Jag behöver inte fortsätta. Sådär ser det ut.

När andra lever 80/20 som låter rimligt - det är fre, lör eller lör, sön som man "unnar sig." Jag "unnar mig" varje dag. Alltid nåt. Ibland är jag ändå på kaloriunderskott det kan jag känna - men jag går inte ned. Då går jag oftast upp - kortisolet och andra hormoner är smarta. Shit, hon svälter, hon äter dåligt - vi måste rädda henne. Schopp så går jag upp 2 kg - vätska el whatever, det blir fett så småningom.

Jag gillar att träna högintensivt. Jag gillar att ta mig ett glas vin var och varannan dag och jag gillar mat. Men det blir lätt att jag småäter för att jag planerar dåligt. Och jag vill ha det där godiset att tugga på när jag sitter och är kreeeeativ. Jo jag vet fånigt. Trots att det skulle funka med morötter el sockerärtor eg. Och det är jag som går och köper helgsnacksen, inte barnen som ber om det.

Om jag ska lyckas med fettprocenten så tror jag att jag måste fokusera på kosten ett tag och lämna träningen åt sidan. Ev köra yoga dårå. Jag tror inte jag är så modig dock.

Uppvärmning och rörlighet.

Var på work-shop i går i ämnet. I vanlig ordning tänkte jag först inte gå dit, tyckte känslan av att ha en fri dag framför mig, gärna med barnen, lät så mkt härligare. Så tänkte jag, skärp dig, du har anmält dig, oförskämt bla bla plus att det var sol ute och jag kunde passa på att cykla dit!

Jag tycker alltid det är jobbigt att komma till nya ställen (resmål ej inräknat), man ska hejhej och det är alltid andra som känner varandra. Varför ser jag inte till att gå med nån då? Oftast är det väl helt enkelt så att jag bestämmer mig i sista minuten el så är det kort varsel, nåt jag ser på fejjan t ex.

Jag har ju redan börjat tänka på det här med rörlighet och uppvärmning och då kan jag lyssna mer utifrån om det är ett annat perspektiv eller om det jag lärt mig motsägs osv. Det som sades i workshopen som inledning var inga nyheter. Sedan blev vi indelade i tre olika grupper där jag började i hörnet med foamrollers. Bra, jag fick nya övningar, ny input (inte för att jag är duktig på att använda den hemma, borde bli ändring på det). Inte minst för mina inåtroterade axlar, en skön stretch som jag måste ha hjälp av nån annan.

Andra hörnet, kettlebells! Nu har jag ingen kettlebell hemma så det här är övningar jag får ta med mig om jag går till gymmet nån gång. Bra övningar för att koppla på nervsystemet. Bra bindvävstypövningar för hälsena/stela vader!

Tredje hörnet, använda sig av en pinne för uppvärmning.

Det är som ingen idé att jag förklarar övningarna här för det skulle vara så invecklat men ja, kanske får komma upp nån film här så småningom :).

Glad att jag gick dit! Hälsade på hos Rosa Skrot på hemvägen, lagade älgspjäll, åt med barnen innan jag tränade grannskapet - härlig kväll - sen skulle jag och barnen titta på Turbo. Simon blev verkligen begeistrad i filmen, för att använda ett..mammauttryck, min mamma alltså - åsså poff laddades datorn ut som vi tittade via - då iddes vi inte längre och har det godaste kvar!

TV3:s nya träningsprogram - hjälp!

Det är bra att sprida träningsevangeliet, absolut speciellt med tanke på att det endast är några ynka procent här i landet som når upp till den nivå av aktivitet som vi måste uppnå för att inte nå failstrecket för att vara hälsosamma. Ja så illa är det tydligen (jag var på föreläsning på GIH på fm i dag).

TV3 har en ny träningsserie, har inte fattat om den bara kommer visas på webben eller om den är på teve, jag såg den nyss på play iaf. Tidigare har TV3 haft Blossom, Martin Lidberg, Anders Lidstam och Erika Goldbaum el nej, vad heter hon? Iaf de har haft olika program i syfte att få folk i form. Nu är det Ida Warg, en tämligen okänd människa tippar jag, om man inte följer träningsbloggar t ex. Hon ska nu få andra bloggare i form, rättare sagt modebloggare (gäsp). Ok, det blir nån slags Vecko Revyn då alltså med fnisser, klädsnack, fåfänga och träning?
Endast 12 min lång kanske säger nåt om formatet, att det är gjort för webben men skit samma. Tjejerna bedyrar att de inte är i form (nä men en av dem har varit adidas ansikte för 10k träningsgrupp inför Lidingöloppet) och Ida ska testa deras nivå. Där, tror jag inte mina ögon. Hon testar dem i jägarvila, situps och plankan vad jag kan se.
Så mkt som jag lärt mig om träning så har jag lärt mig att situps och plankan inte är så bra magövningar. Den första belastar ländryggen för mycket och vill man ha en smal profil så är inte situps bra då de allra flesta jobbar med ytliga magmusklerna och därigenom endast skapar bulligt intryck. Plankan är en statisk övning som kan vara bra att kunna hålla i ca 2 min men efter det har du föga användning för den statiska färdigheten - sällan vi står stilla va?
Jag baxnar, Ida borde veta bättre. Och även om det är tjejerna som vill ha rekord i dessa övningar så än bättre om Ida då kunde berätta för dessa tjejer att de tänker fel. Åsså skulle hon se till att de fick väcka liv och lära sig från grunden hur man jobbar med de inre magmusklerna.

Ok, jag får återkomma om GIHs föreläsning. Det var inget revolutionerande utan mer sätter fingret på ngt som man kanske redan visste eller anade, men inget fel med det. Ska på nån slags föreläsning el workshop imorrn med. God natt!

Jo det jag eg ville ha sagt angående TV3 är ju att det är bra. Tanken alltså men inte just den här idén. Visst det är nog en annan målgrupp, yngre fashionistas, bloggisar osv - ok men kvalitén på vad som sänds ut el sägs borde inte vara sämre än om målgruppen är en annan. Men visst, jag ska inte ropa hej det kanske blir bättre, om jag kan förbise det där med dåliga övningar..

Haha hittade bästa inlägget om detta program, läs och njut, :D

MBG.

Jag har haft deadline i en vecka nu och samtalet med redaktören skulle jag ha haft senast i onsdags. Då fattar ni att jag inte borde skriva här. Tro det eller ej, samtidigt så jobbar hjärnan med att fokusera inför det jag måste prestera. Och det på ganska kort tid. Om några timmar ska jag få en naprapatbehandling. Har eg inte reagerat på något själv men fick höra i onsdags att jag såg lite sned ut i ryggen, inte mycket men tillräckligt för att inte vara bra.
Imponerad över att det finns dem som ser sånt. Och i morse kände jag faktiskt av det. Det drar lite i "falska ischias" stråket. Så det blir nog bra.

Värre är kanske min vänstra underarm nu. Jag överbelastade den vid onsdagens rörelseträning trots att jag kände att den blev stum (lite svag efter Krav Maga antar jag) och i går kunde jag inte lyfta en stekpanna, inte ens en papperskasse, tung visserligen, upp i kofferten. Sånt gillar jag inte. Och när jag säger det så känner jag också att jag är stel hela vänster nacke. En kompensation på nåt sätt. Jaja, bra att jag får hjälp då. Jag får hjälpen gratis. MBG! (Man blir glad).

För ett par år sedan flyttade en Birgitta ut här från huset. Vi sprang till varandra titt som tätt, lånade grejer av varandra osv. Nu har jag fått en ny Birgitta. Ja hon har funnits i huset några år förvisso men vi har inte haft kontakt. Hon går dock på samma Mindfulnesskurs som jag. Snacka om pinsamt när jag inte kände igen henne, från huset, första gången. Satt febrilt och tänkte om hon jobbade i någon affär, var lärare ell liknande. Åsså bor hon i samma hus. Jag är inte frisk.
I går ringde hon på dörren. Hade varit på Trädgårdsmässan och köpt 3 blommor åt mig. MBG.

Så i kväll ska också dottern och hennes bästis ha kalas. De har köpt samma slags kläder, suck, har fixat låtlista på Spotify, de ska hem till oss och sminka sig och locka håret innan..de är 10. Vi vuxna ska stå ute och grilla hamburgare åt dem - sånt gillar jag iof.

Ang bekräftelsemania och sociala debatter.

Häromdagen la fina Madelinn ut ett blogginlägg som formligen exploderade i massa delningar samt egna blogginlägg i samma ämne.
Madelinn har helt rätt. Även Anna Karin och de andra som skrivit och finns länkade i Anna Karins inlägg.

Men svårt att komma åt misstänker jag ändå. Lite som att de med pengar säger att pengar inte betyder något, eller? Jag menar Madelinn och många andra fitnessbrudar har en kropp som många dreglar över. Tjejer mest misstänker jag. Fortfarande är det så att många killar gärna vill ha lite former på en tjej och oftast inget sexpack (fast jag hoppas att killar gillar sina/oss tjejer oavsett om de/vi vill ha sexpack eller inte, hur vi är formade, stöpta osv).
Anna Karin och de andra tjejerna är också instruktörer och rör sig i en värld där de hela tiden jämförs med andra, rätt stor missunnsamhet i branschen trots att det skapas många nätverk, event och umgänge.

Vill man t ex gå till en PT som inte ser vältränad ut?

Och vad gäller killar. En del pumpar och pumpar och blir som SvampBob. Själva tycker de det är skitsnyggt, andra killar avundas medan många av oss tjejer tycker det är lite läskigt med såna kroppar. Alltså, många gånger har vi själva ideal som vi kämpar med att nå som andra ser förbi. Det är ju ändå inte det som är viktigt. Och vad är hållbart i längden? Många skulle tjäna på att personlighetsutvecklas säger jag. Men en snygg kropp till charmiga ögon och djup, insikt och intelligens - ja suck inte lätt det här.

Som sagt, gränserna är hårfina. En del inspireras verkligen av snygga kroppar medan andra bara slår huvudet blodigt i väggen och mår dåligt av sånt. Och lätt för de som har de där åtråvärda kropparna och framförallt vet hur man ska nå dit - att säga att vi andra ska sluta tråna efter tonade muskler, vi ska bara vara glaaaada när vi dansar zumba eller springer ett varv i skogen. Ni fattar.

Det var faktiskt inte länge sedan en tjej som enligt utsago har Sveriges populäraste träningsblogg, skrev något liknande. Hon fick massor av bra kritik men också massor av dålig. Hur kunde hon skriva så men själv flasha sig på framsidan med bar mage. Och så vidare.

Det är inte konstigt att de inom tränings- och idrottsvärlden har en stor andel ätstörningar och "missbruk". Mycket mer än vad du eller jag kan tro ens i vår vildaste. Även friskvårdskonsulenter, elitidrottare och de som så sunt ler mot oss i tidningar och teve. Yes de är fast i osunt leverne men kanske inte så som du eller jag. De är också fast i bekräftelsegarnet, tävlingsinstinkten som driver de att "lyckas" med sin kropp, sina resultat - på bekostnad - många drivs av sina tränare och inte minst alla våra barn och ungdomar utsätts nog för mer krav än vad som är bra.

Men, jag står bakom varje försök till att lyfta frågan varför vi tycker det är så viktigt med just sexpacket, sätta ut bilder el statusar för likes, selfies till höger och vänster. Alltså på riktigt fundera på varför. Vad är det som fattas oss i vårt "verkliga" liv? Eller är sociala medier vårt verkliga liv numer. Eller vi har två liv som vi växlar mellan? Vad  hände från att vi inte hade internet och mobiler till nu?

Och är det snygg kropp som räknas som lyckat numer framför allt annat? 

Vad hände med att vara medveten om vad som är hälsosamt men tillåta sig vara mänsklig och "fejla" - nej inte fejla, leva..? Att träna för att man älskar det, gör kroppen en tjänst, vill vara rörlig ett längre tag, hitta nya sociala sammanhang? Jag tycker det räcker så gott så.
Ändå kan jag heller inte undgå att titta på mig själv och fundera på om jag nånsin kommer bli av med allt flufffluff, hur bra än kroppen fungerar.

Holistic tänk.

Ibland ser man bara gravidmagar ute på stan. Oftast de som själva tänker i de banorna eller är gravida själva, bebisbubblan.
Jag tycker det är jättemycket om folk som förlorat sina nära och kära. Litteratur, skriver sånger, är med i teve, idrottsstjärnor.

När jag började träna så ramlade jag i vägen för min första PT. Han hette Fredrik Sjölander och är i dag fystränare för AIK hockeylag tror jag. Han var utbildad på STAC i Ronneby och där utbildar de holistiskt. Det vill säga att man blir skannad i både rörelsemönster, hinder, svaga och starka länkar.
Stackars Fredrik, så ambitiös och jag lessnade. Jo, jag lessnade med dessa basövningar som han hade sett att jag behövde.
Tänk! om jag hade hållit fast vid honom då hade jag varit uberstark i dag. Inifrån och ut, nerifrån och upp.
Många andra PT:s har passerat mig och alla har varit fullt kompetenta utom en skulle jag vilja påstå och det var tevestjärnan. Just nu är ekonomin ett hinder för mig och det finns framförallt en PT jag gärna skulle gå till, nej två åsså den här tredje haha.

Nåväl, holistisk innebär ju också rörlighet. Och det kommer rätt stort nu skulle jag vilja påstå. Vi har ju yoga först och främst som har hur många inriktningar som helst. Men från det så kommer många andra rörlighets/flow allt vad det nu vill kallas för. Det poppar upp work-shops, företag med inriktning rörlighet osv osv.

Jag som har inflexibilitet i höger axel, muskelbristning i vänster säte och en kanske nästan bra hälsena menmåstehållakollpådenhögra - har ju insett att jag måste rätta till dessa ojämnheter och även ge förutsättningar till att hålla framöver så jag har börjat läsa om rörlighet och försöööker få mig själv att göra lite enkla men för mig svåra övningar då och då.

Lätt för många att gå till gymmet och leverera tunga vikter. Eller köra en klass och känna sig nöjd. Men att bli synad i en klassisk Drakenposition och inse att man inte alls står rakt, att inse att man inte kopplar på sina inre magmuskler eller för den delen sätet - det är knock knock. Och jag tycker det är viktigt att få en insikt i mig själv och mina rörelsemönster, begränsningar osv, det tar tid men kan få gå hand i hand med min övriga rehabilitering av kropp och knopp.

Vad jag vill säga är, underskatta inte basträning. Rörlighet är funktion förr eller senare. Har du koll på/ om du kopplar på dina inre magmuskler samt säte? Många gånger tar bak eller framsida lår över sätets jobb. Och sätet samarbetar med core. Just sayin.

Svåra sorgen.

I lördags fanns ingen chans el tid att snöa in i andra tankar än vad jag gjorde just där och då. Å sen var jag ju så trött. Bra på ett sätt - det funkar alltså att luras med fysisk utmaning.

Varje gång jag går till terapeuten tänker jag att "i dag har jag inget att säga", "jag kommer inte bli ledsen." Slutar alltid med att jag är ledsen och att jag pratar. I dag tog dock orden slut innan timmen gjorde det. Jag var så krampaktigt ledsen så jag hade syrebrist och kraschade.

Jag vill inte säga mer än så. Skulle på ett sätt inget hellre vilja delge hur man kan må och tänka och känna men samtidigt är det liksom min sorg nu - alltså så svårt att förklara, hur ska jag ens tro att ni vill höra eller kan förstå. Jag har ingen tilltro till nåt av det. Men no fense! Jag kan trösta er med att jag hade inte heller förstått om jag inte drabbats av det själv.

Kan ni förstå att man inte vill öppna post? Att man får sociala fobier av folksamlingar, träffa folk man känner etc?
Hur barnsligt överglad man blir av presenter, uppmuntran och en tanke? Att vara uppbokad på dagarna gör en jättestressad. Alla fula tankar som kommer stundom. Well, inte lätt att tänka sig va. Inte heller vilken jävla sörja ett dödsfall kan ge i stora vida cirklar runtomkring.

Min terapeut kramade om mig länge och tittade oroligt på mig när jag skulle gå.

Bilder Blogger Boot Camp!

Kolla mitt inlägg från Blogger Boot Camp - nu har jag äntligen lagt in lite bilder!
Joina oss nästa gång!

Kram

Bajset, det centrala i vår hälsa

Jag vill bara säga, vad skönt när bajseriet funkar.
Ni som aldrig haft problem med det, grattis!

Jag har alltid haft problem och sen 2009 äter jag Levaxin, sen dess har jag perioder då allt funkar bra och sen har jag också sämre perioder.  Jag har ökat dosen ibland på eget bevåg (får man inte) och hips vips har magen svarat så visst har det lite med det att göra alldeles säkert, men nu vill jag inte experimentera längre. Man kan få problem med skört skelett också vid för hög dos Levaxin. Nåja, jag tar regelbundna kontroller och hittills har mina värden bara förbättrats!

Det lustiga är att jag nog inte innan 2009 visste vad en bra mage betydde. Jag har alltid skrattat åt mina "harlortar." Förlåt att jag skriver det men jag tror på upplysning. Jag har alltså alltid varit förstoppad. Iof gått på toa men det har inte varit exemplariskt bajs helt enkelt. För att inte tala om när jag reser nånstans - då tar det typ fyra dagar innan jag.

Men det här med mer fiber och mer vätska har inte funkat på mig. Fiber snarare tvärtom, då står magen ut som en blåsbälg. Träning, ja ibland har jag tränat varje dag och magen har belönat mig men när det var som sämst så vågade jag inte träna för magen gjorde så ont. Då fick jag göra en såndär trevlig slangundersökning bakifrån. Och med facit i hand, oj vad stressad jag var och vantrivdes på jobbet så in i vid den tidpunkten.

Alla pulver och tabletter som vården skrivit ut åt mig har inte funkat, de vill gärna ge diagnosen IBS utan att utreda ytterligare.
Jag hittade OxyFlush - de enda tabletter som funkar på mig och som jag nu tar ifall det blir stopp. Inovatol, ok men tarmarna spänns ut innan det börjar funka, plus att det tar några dagar - inte så trevligt när det väl kommer kan jag säga. Men som nödsituation absolut.

Nu är magen i en bra period. Det påverkar mig så himla positivt. Efter morgonkaffet, varsågod in på toa. Tack. Jag har faktiskt, efter 3 års planer - börjat skriva ned vad jag äter och mina aktiviteter för att hitta samband. Jag vågar inte säga nåt efter så kort tid mer än att jag ätit väldigt kaloristint sista veckan, långt över "rekommenderad" nivå. Och börjat träna - så ja vi får se.

Bästa bajset enligt nån definition är en ljusbrun korv som ligger och flyter precis under vattenytan ( i din toalett). Förlåt att jag länkar till Aftonbladet för en liten guide men i det här fallet är det en helt ok sammanfattning.

Hälsenan och Grimstaslingan.

Söndag natt gick jag upp vid 03 tiden och drog i mig dubbel Resorb. Jag kom p att jag inte druckit nåt vatten under hela Blogger Boot Camp! What! Det borde bli kvarsittning för det. Tog mig också en macka för "säkerhets skull."
Upp på morgonen och solen sken precis efter väderprognos. Skulle ut och träna tjejerna. Benen, kroppen kändes pigg (!). Ja får jag dra till med förlöst till och med?

Därför var det skönt att dra ut dem på lite jogging in i skogen först. Stannade för rörlighet och utemellan lite benövningar och burpees. Sen lite löpskolning, sprinter och därefter löpstyrka för framförallt höfterna/core. Avslutade med parövningar och som alltid är det då de förlösande skratten kommer, alltid lika roligt att bevittna.

Var kall efteråt, hade inte haft mössa el handskar på mig aja baja så dåligt. Ned i badet, fyllde på ordentligt med mat och sen dröjde det inte många timmar innan jag drog iväg för att springa med Ingela i ett område jag aldrig varit på. Jag och Ingela har försökt ses i säkert ett år..
Ok, jag tog mina brottsdojjor, de som gav mig hälsenebesvär. Hade jag vetat hur kuperad slingan var så kanske jag hade besparat mig påfrestningen men samtidigt så har det satt sig så mkt i huvudet att kanske var lika bra. Å jag hade å andra sidan inget val.

Vad vi snackade. I ett. Förutom en gång då det var så brant att jag tappade talförmågan bokstavligt talat. Tror jag skyllde på hälsenan en gång då jag kände för att sakta ned..haha och ändå sprang vi väl inte speciellt fort. Jag blir osäker på formen dock då jag inte sprungit på länge, inte haft någon som helst löpform och det har satt sig i huvudet att jag är i så dålig form (tänker på hammarbybacken sist när kompisarna påpekade att jag "var väl bättre förr", tänker på Å till Å då Victor säkert tyckte jag var en loser trots att vi kom trea men visst han hade vunnit med en bättre partner - osv).


Hatar att bli kall och jag frös verkligen hela vägen hem, mkt för att jag och Ingela förstås inte pratat färdigt när vi väl stannat av. Men men ringde barnen bad dem tappa upp ett hett bad, det stack i fingrarna ordentligt en bra stund..vi åt middag och sen kollade SNN news för att skratta en stund och sen goodnight.

I dag är jag smart och vilar. Från träning alltså. Tyvärr lite för mkt tid till att tänka på annat kanske.

Så var Blogger Boot Camp för mig i år!

Vaknade och den förväntade snöstormen var utanför fönstret. Jag hade två utomhuspass framför mig. Vad jag trodde. Senare fick jag minsann klart för mig att det var tre. Hade lovat kidsen att baka scones innan jag drog och fick förstås bråttom som alltid. Jag satt visst och glodde rakt in i väggen ett tag och det är aldrig bra för de viktiga minutrarna.

Bakade scones medan jag packade väskan (ytterst oprofessionellt att inte göra det kvällen innan jag vet) och brände dem förstås i min panik att hitta rätt handskar, tröjor whatever. Tittade på klockan, bestämde mig för att ta nästa buss. Nytt försök scones. Alltså, stress och bakning hör inte ihop, just sayn.

Tror du inte bussjvln drar iväg framför ögonen på mig. En promenad på ca 2,4 km i snöstorm, tack för den. Träden knakade så jag var rädd att få dem över mig.

Smaskig goodiebag, exkl erbjudanden

Ok, jag kom fram. Hade ca 2 min på mig att hitta mitt skåp, lägga in mina grejer och ut för första passet med Malin Ewerlöf. Lite nervös sådär som alla löppass är för mig av nån anledning. Nu har jag dessutom haft min hälsena och sätesbristning som påverkat huvudet negativt. Ja förutom löpning då förstååås. Gick så himla bra! Vet inte om det var den löpskolning vi hade först som gjorde att kroppen blev uppvärmd ordentligt - kanske det jag måste ta med mig mest. I dag hade jag med mig benen, löpsteget. Inte som jag haft de senaste månaderna, året att "vevet" inte varit med mig. Benen har inte velat lyfta från marken. Nu låg jag topp två på alla intervaller utom de två första kanske. Känslan att "segla" fram med Malin vid min sida var ganska grym även om hon ev joggade bredvid mig haha. Solen tittade faktiskt också fram i slutet av passet. Jaha, bara ladda om inför nästa pass med Malin Bengtsson. Men först fotografering så av med kläder, ta på den tshirt vi fick och sen posera..mm my favourite, not.
Frös som en nakenhund när jag kom ut igen. Tog ett tag innan jag fick upp värmen och hade nog också hunnit stelna till lite efter intervallerna. Vi sprang på lerigt halkigt gräs också när vi körde sprinter med Malin B och har man en bristning i sätet så vill man inte få den uppfläkt till akut igen, lovar.
Passet var som ett bootcamp pass men man kan ana mycket löpstyrkeövningar i detta upplägg. Ett avslutande crossfitupplägg. Bra, som jag trodde.

Oh, sen hade jag funderat på att byta ut Krav Maga mot en föreläsning. Inte minst när jag förstod att vi återigen skulle vara ute. Jag som hade googlat och sett en massa vita kampsportdräkter fick nu bara bli varse att allt kan se olika ut haha. Krav Maga är självförsvar. Vi började lugnt med teknik. Kände direkt att man skulle få blåmärken kring underarmarna och det är ingen underdrift. Sen ökades intensiteten och med den kraften. Stackars dem som fick köra med mig. Instruktörerna frågade dem om de tyckte det var för hårt och ja, en del pep lite om det men jag fick nog köra på bra. Avslutningen när vi stod i grupp om fyra st, en i mitten och vi andra 3 runtom med mitsar och man bara skulle brassa på - var så himla intensiv men kul.

Sen lunch. Tyvärr en sån där sallad med kanske 50 gr lax, 50 gr räkor, massa sallad och blek pasta i botten ni vet - gjorde att jag inte åt så mkt och jag vet att det är uberdumt men jag har ingen aptit heller när jag tränar så hårt. Försökte få i mig nån halv bar också. Satt och snackade med Pischa och Malin, snackade med sponsorerna Sodastream och Holistic. Trevligt folk.

Sista passet för mig, Kettleworx. Kettlebells förkoreograferad. Alltså, jättefina instruktörer, laddade som tusan och leende till öronen men jag tyckte ändå det var trist. Förkoreograferat är trist. Ja tydligen tycker jag det numer. Min problemaxel var lite kraschad sen Krav Maga så jag var försiktig med armhävningar.
Ja, och sen gick jag slutligen på två föreläsningar. Superbra båda två - alltid bra med input och upprepningar och här även "nytt" eller iaf saker att tänka på.

Ena föreläsningen var med Jacob Gudiol som driver sajten Träningslära. Den sidan följer jag och är ibland kanske för teoretisk för mig men väldigt ambitiös och man känner förtroende för det som skrivs där :). Jacob pratade om grenspecifik träning, alltså syftet med träningen ska styra vad vi gör. Låter självklart men..
Sen var det Andreas Öhgren som föreläste om snygg, stark och skadefri. Eftersom jag drabbats av skador nu när jag försökt komma igång här, jag förstår absolut varför det händer och därför drogs jag till föreläsningen och det sa också klick. Det är på ett djupare plan som man förstår om man gått igenom nåt liknande som jag. Alltså att kroppen är så komplex och det handlar inte bara om träning, den reagerar förstås på andra saker som händer och du gör.
Det är människor som Andreas man ska försöka se till att träffa när man vill komma vidare och jag ska absolut ha honom i åtanke den dag jag har råd att gå till någon, oavsett om det är som PT eller naprapat det går in i varann :).

Inte ens under dessa två föreläsningar åt jag eller drack något. Stupido. Drog i mig några Fazer Dumle mm så färska men kände att nu var kroppen i bakläge. Messade med dottern som tyckte jag kunde gå på festen efteråt men  jag kände att nej, det vill hon inte. Hon var ensam hemma då sonen sov över hos kompis. Så jag drog hemåt efter detta och vi två myste framför Gladiatorerna och det ångrar jag inte även om det förstås hade varit kul att snacka med alla trevliga bloggers. Vi somnade båda två framför teven hihi.

Några bilder från/Tack till: Uppochhoppa

Muskler är..bra :). Här Calvin headcoach från Concor Crossfit.

Dansa kunde man göra också, inte jag dock denna gång fast jag älskart.

Gruppbild från Bootcamp passet. Jag ser ut som en clown.

Japp här från Krav Maga. Jag ser ut som min farmor.

Malin Ewerlöfs pass var poppis.

Hoppsan, jag i bild minsann. Ser jättemunter ut. Bullig och mullig.

Söta Malin Bengtsson till vänster.

Lofsans grymma baksida. Hennes pass drog fullt lass!

Men så kul! Jag lämnar en banan och får en Gainomax!

Om man tar rätt bar nu så vinner man bilj till Fitnessmässan..

Kämpa! Upp med rumpan :)

Vi är koncentrerade, eager to knowledge

Självklart en rörlighetsklass, med fina Jessica Clarén

Inte alltid så lätt att få till

Fina snygga Pischa!

Bra träning!

Mäh! Tredje snyggingen från Rosa Skrot, Madelinn till höger!

Det sa klick i huvudet på Andreas föreläsning!