I väntans tider.

Har jag gjort min planering, har jag en plan?
Nej.
Har jag gjort mina recept från kassarna jag fick för två veckor sedan? Nej.

Det gör ingenting. Jag känner mig egentligen rätt snygg och kåt men jag har inga sådana planer för jag måste faktiskt få vissa saker gjort i dag - MÅSTE (som är ett hemskt ord men ibland är det ett faktum). Mer viktigt att ta vara på alla livsmedel så de inte ruttnar bort i onödan, mer viktigt att få in all tvätt i garderoberna, mer viktigt att se över min ekonomi. post, göra helgfint - träningen springer inte bort och jag har ingen panik över det!
Har också fått "äran" att skriva löpprgm till två av mina kollegor som ämnar springa Tjejmilen på en viss tid. Det är en utmaning och ett förtroende men jag vill se dem springa samt deras kroppsliga styrkor/svagheter innan jag kan sätta schemat.

Nu verkar det som om jag bara väntar på att åka iväg till tandis så de får kolla att det läkt som det ska. De kommer också slänga fram sin hemska faktura eller jag måste slänga fram mitt hemska kort :).

Kortisol och dagens diskussion

Jag är fast i kortisolets grepp. Jag stressar både inåt och utåt, hinner varken med det ena el andra. Maten som jag nämnt tidigare, får lämna plats åt t ex badtjatet, sistaminutengrejer osv. Inte bra. Så kortisolet håller fast mig med järnhand runt midjan.
Finns mycket man kan säga om kortisol. Vi som äter Levaxin kan ju faktiskt få problem med nivåerna av sådana skäl också, alltså att dosering och upptag inte riktigt fungerar men kortisol utsöndras ju vid stress och för lite sömn och båda de sakerna är jag inte bra på. Det handlar ju om planering i ganska god grad men om man hamnar i ett läge där det inte finns utrymme för att ha framförhållning så är det ju rätt kört.

Men i dag och i morgon ska jag jobba på det tänkte jag. Varför bokar jag då upp mig på massage mitt i allt? Visdomstandskontroll och fixar massa film? Träning måste jag också sluta med att utesluta, det har jag gjort i två månader nu. Kom igång rätt hyfsat efter januari med gym, började springa lite i april och sen efter Lidingö Ultra 4 maj tog det stopp igen. Varken gym eller springa blev det.
Men nu, basta! De här två dagarna ska jag börja rita upp nån slags rutin tänkte jag. Lite spring, lite gym, lite utrymme för annan träning.
Magen fungerar inte heller vid stress så det är en bit jag måste ta tag i igen. Min mage är en tvärtommage i det fallet antar jag. Samma sak om jag åker utomlands, byter miljöer osv. Hopplöst.

Uppdatering. Det jag skrev här ovan var för sex timmar sedan. Har jag påbörjat någon planering? Nej jag gick på massage och fastnade sedan i samtal, diskussion, livsfilosofier - en del av spänningar och sorg kom ut - och klockan blev plötsligt 12.35. Hem och fixa mat (tog iof 10 min bara), dottern kommer hem och vi blir bjudna på fika hos en annan granne. Jag lägger i tvätt och sedan går vi dit. Nu har vi nyss kommit därifrån och typ nästan hela dagen har gått. Jag känner mig lite lätt illamående och undrar om det är för att jag inte druckit tillräckligt sedan massagen. Kan vara. Det satt verkligen hårt inne och hon fick jobba med min kropp. Allt släppte heller inte.

Jag inser dock att jag nog har en av de mest "rättvisa" bloggarna. Vi människor är komplexa och det är endast ett fåtal som verkligen är så enkla som många av oss vill påskina. Vi har mycket bagage som vi slänger ut här och där. I missnöje och missunnsamhet, dålig kamratskap, egocentricitet, skitsnack, kontrollbehov och bevakande. Vi väljer att visa vissa sidor och marknadsför de så stenhårt att de blir en del av oss, vår identitet mot andra - och många andra sidor förblir obearbetade och i låsta positioner.
Ja man kan välja att inspireras av människor med renodlade tränings, hälso, fashionbloggar - och tro att lyckan och värdestämpeln hittas därigenom. Vi kan fortsätta att flasha med statussymboler, snygga outfits, trimmade kroppar, fixade tuttar och shoppa oss fördärvade - vi kan fortsätta lägga ut det valda på Instagram, fejsbook, sitta böjd över mobilen i all oändlighet.
Många tycker det är lycka så fine. Och så länge det finns "köpare" till vår ytliga värld så finns det också offer (alla hens som väljer partner efter yta och utåt, nytta och praktiskt - företag som anställer efter yta och utåt, vänner som väljer umgänge efter yta och utåt etc).

Jag skriver förstås både blottat och tungt ibland. Dumt också. Sätter saker på sin spets och är provokativ. Saker som kan få er att hurva och tycka att det är obekvämt, bli less på mig och mina utläggningar om sorg och känslor. Att jag påstår saker som jag inte har en aning om osv. Absolut, så är det också. Oftast är det ju det att vi inte vet vad andra har för bagage, vi dömer efter egna preferenser och värderingar.
Vi är också fostrade till att tycka att vissa saker är ok och vissa inte. Till och med att vissa människor är bättre än andra. De som syns i media och de som är smala och framgångsrika. Vi vill gärna synas och vara tillsammans med dessa människor. Så till den grad att vi slutar tänka efter. Vi känner inte oss själva utan vi söker något som kan bekräfta eller tillfredsställa ett yttre behov och föreställning.

Det är intressant hur vi väljer partners, vänner eller hur de väljer oss. Fyller vi ett syfte i deras liv och tvärtom? Något utöver det vi kallar åtrå och kärlek. Varför flyr vi ibland, trots att vi hade en känsla att det var något bra? Varför stannar vi kvar när vi har känslan att det inte är bra?

Starka människor som inte kompromissar med sig själva är ofta ensamma. Också människor som är ärliga och utan uppsåt. Genuina och smarta. Inte sällan ser de bra ut dessutom. Hu, vilket hot dessa människor är, inte sant? Därför är de också lättåtkomliga för skitsnack och missunnsamhet.

Hm jag blev nog inspirerad av dagens diskussioner. Dagens iakttagelser. Se dig omkring, se på dig själv och har du inte börjat reflektera hur du själv är och fungerar i olika situationer, är andra värda dig och hur tänker du om andra - såna grejer, så do it. Livet är för kort för att följa med strömmen, göra saker för att det ser bra ut för andra, umgås med folk som stjäl din energi osv.

Utomhusträning och genetiska förutsättningar.

Jag ligger fortfarande i backlog. Jag klagar inte, men livet som ensamstående kontra par när det kommer till barn är en stor skillnad. Man hinner så lite tycker jag.
Jag vet inte om det är backlogen eller att livet börjar komma i kapp överlag - tidigare har jag inte ens haft ork att tänka att jag inte hinner, inte reflekterat över allt som ligger efter eller vad jag bör eller måste göra - jag har helt enkelt inte rent praktiskt kunnat förmå mig till att ändra på sakers förhållanden.
Jag säger inte att jag kan det nu heller, men jag börjar bli medveten iaf.

Och som jag inflikar ibland, det finns många frågor att lyfta och sätta perspektiv på men skriva tar ju också tid.
Jag tänker lite på boomen med utomhusträning nu. Tänker också på min vän som i går fått beskedet om att det är en aggressiv cancer med akut operation nu på fredag - mitt i det vi går omkring händer saker hela tiden. Det är tragedier, lyckorus och vardagslunk om vartannat.
Klart man kan tycka det är ytligt med allt ytligt folk fokuserar på. Eller är det just därför.

Jag tycker iaf att det är viktigt att värna om andra människor. Inte för sin egen karmas skull eller som show-off för sitt ego utan för att man vill, har medkänsla och för att man själv vet hur glad man blir när någon bryr sig, uppskattar och överraskar en.

Utomhusträning. Militärträningen var väl först, Army fitness och sen NMT. De har fått regera några år men nu har det exploderat. I Stockholms parker å gator ser jag MIT fitness, Urban training, Friskis o Svettis, Running Sweden, Nike running club, Asics clinic, Runday, Happy Run, She run, TNT, Marathonträningar, Fashionable fit, Petras löparstyrka, Xtreme fit och allehanda fler bootcamps och fitnessträning som sprids via PT:s, facebookgrupper osv.
En vill jag inte ens göra reklam för. Så oprofessionella. Och det är dit jag vill komma. Man kan locka och det gör de flesta också, med fina hemsidor, inspirerande och utlovande texter - men om innehållet är likt en våt pojkdröm om att tjäna snabba pengar och man inte kan kommunicera och hantera på en professionell nivå så faller det ju platt förr eller senare, iaf hos oss som ändå vet vad vi vill få ut av det. Man kan säga att man har 200 obesvarade mejl och att man inte hinner svara på sms men kontentan är ändå att det inte är en ok ursäkt.

Några av de jag nämnt här ovan är gratis! Det är goodwill från företag och det är träningsglädje från privatpersoner. En del som ett led i marknadsföring vilket känns helt ok för min del. Och det är absolut inte sämre än det som kostar!

Jag säger inte att man inte ska få tjäna pengar på det man brinner för och det som är ens profession - absolut inte. Det är väl ändå meningen!  Det jag menar är att det gäller att positionera sig rätt och att se till att man klarar av det man säljer och att inte underskatta kommunikationens och bemötandets värde för det är ändå det som ska sälja vidare i långa loppet.

Såg ni dokumentären på TV3 i går, två av mina träningsvänner var med där. Kanske svårt att säga något objektivt just om dem och deras insats så jag fokuserar väl på den tredje personen som var med (förutom Ann Lindberg). Det var en tjej som hade haft ortorexi och det har jag skrivit om förut. Kanske hade jag velat ha mer om det, eller var det tillräckligt - kanske var jag lite ofokuserad i går när jag såg den. Jag tror nämligen att det finns något där, något som är så mycket vanligare än vad vi tror och ser. Jag tror att det är jättemånga som har det som inte ens vet om det eller skulle tycka att de klassificerar sig där.

Det är så vårt samhälle ser ut just nu. Det är träning/prestation och yta/utseende som gäller - nästan mer än karriär vilket var tapeten för några år sedan. Alla sociala forum och löpsedlar skriker om dieter, livsstilar, livsmedel, träning, extremsport och resultat.

Jag tycker det är väldigt intressant att lyfta frågan om vad vi genetiskt passar för. Om vi nu vill träna på annat sätt än att besöka vårt vanliga gym våra gånger i veckan och nöja oss med det (vilket jag inte fördömer på något sätt obs!). Jag är nämligen övertygad om att vissa svarar på träning bättre än andra, oavsett förutsättningar. Vissa är mer tävlingsmänniskor än andra. Samma sak med kost - vi svarar olika på protein, kolhydrater och fett - också vid olika tillfällen. Men ändå tycker jag inte man ska behöva begränsa sig vad gäller träning. Gillar du att springa så ska du inte behöva bry dig om att du genetiskt inte passar så bra för det osv. men det kan ju vara bra att veta om inte annat. Inte heller bli sur eller förtvivlad om du tränar som attan men gör sämre ifrån dig än vad grannen som tränar 2 ggr i månaden. Ja men ungefär så. Eller, klart man blir sur men som sagt, vi har olika förutsättningar.

Vad gäller hälsoperspektivet när det gäller kosten så är det väl bra om man ändå försöker ta lite hänsyn till vad kroppen mår bra av även om jag personligen tycker det bör vara med måtta. Kroppen kan må bra av godis och alkohol också om ni förstår hur jag menar.

Mer om förutsättningarna tog de upp i Vetenskapens värld men nu ser jag att de tagit bort det avsnittet. Synd.

Nationaldag och Maddes bröllop.

Helt galna dagar. Såna här dagar som bara galopperar fram och man kommer i backlog hela tiden, med hemmet, mat och sig själv på något sätt. Men är det fint väder så är barnen som fågelungar som bara "mat, mat, bada, bada, ut, bada, ut, bada" och det är blöta kläder på golven, tallrikar och glas överallt. Sedan har vi varit hundvakt också. Elvis som är så fin - och inte en enda bild har jag tagit på honom. Får återkomma med det.
Ja det här med maten är sorgligt. Men jag kan inte dela på mig och den ena halvan går hem och fixar käk medan andra halvan bevakar barnen vid vattnet. Jag låter inte mina barn bada ensamma hur duktiga de än är på att simma, hoppa, dyka osv. Never. De har ändå varit under andra vuxnas försyn också, så chicken är jag inte. Men mycket snabblösningar med mat har det blivit och faktum är att jag är den som ätit sämst och minst. Det har gått i ett hela tiden.

Nationaldagen, fint väder. Vi badar

och solar

Tar hem uppskattningsblomman jag fick från jobbet.

Nationaldagen tar slut alldeles för snabbt och fredagen anländer med tidig morgon på jobbet. Slutar dock efter att ha vickat på luncklass. Barnen bara väntar på att jag ska komma hem så de ska få bada. Jag tog mig dock snabba 1500 m på Eriksdalsbadet innan jag cyklade hem. Sa inte hej till min förra körledare när jag såg att han stod och duschade i utomhusduscharna som man gör hemma, ja nästan - stack ned handen både fram och bak i badbrallan och rörde runt.

På lördagen vaknar jag upp med en konstig känsla. Jag har drömt om Thomas som om han var i livet. För första gången. De få gånger drömmarna har försökt närma sig Thomas tidigare så har de slagits undan. De enda gångerna jag drömt om Thomas har handlat om obehagliga drömmar, det vill säga mardrömmar, drömmar som handlar om olika slags olyckor, sjukdomar osv men inte om den riktiga olyckan. Nu hade jag drömt om Thomas som en "vanlig" dröm. Det var mycket underlig känsla, lite obekvämt kändes det och även som om det förstås är någon slags bearbetning. Men självklart också besvikelse och tomhet.

Flippar 100 kg x 28 ggr

Tar lite tid att sega mig ur känslan och det blir bråttom i väg plötsligt till ett provpass utomhusträning. Som det har exploderat med olika slags utomhusträning..

..då ser man ut såhär efteråt

Sen är det bara bada hela lördagen i stekande hetta. Barnkalas är ordet.

Dotter m kompis.

Under em får vi höra från "de som har koll" att Madde ska åka båt till Drottningholm för middag och bröllopsfest. Då kommer de ju passera oss. Tidsangivelse 18.20. Vi går runt udden strax efter sex så vi står vid passagen. På Stora Essingen ropas det "ni på andra sidan" och vi svarar förstås "jajamänsan fattas bara". Uppslutningen är väl men inte hysterisk. En del har fina stora objektiv med sig. God stämning.


Verkar som om dottern övar på att vinka a la rojalister. Just det, Madde är ju på väg förbi.

Och här kommer brudparet och de vinkar för fulla segel, vi ropar, visslar, hejar, vinkar

Det här är verkligen en jättedålig bild - vi hade inga problem att urskilja brudparet, resten av familjen, båten var närmare än vad den förefaller här.

å efter kommer först poliser å andra säkerhetsskäl sen ett koppel av rojalister

Oj oj vad det var hysteriskt

Brudparet försvinner mot Drottningholm

Ja, det var det liksom - de nämnde iaf Ekensberg i teve..

Lika suddig som jag kände mig, solmosig å lång dag

Vaknar upp i dag söndag å minns att jag lovat hjälpa till vid försommarkalaset vi alltid har här nere vid vattnet. Det grillas strömming, lammkorvar, chorizos, barnkorv - kaffe, kakor, öl, vin - ansiktsmålning, fiskdamm, glass, pannkakor och saft. Tipsrunda och lotterier. Ah, rätt trevligt ändå på ett gammaldags sätt.


Som utlovat kommer åskan lagom till vi fått i ordning allt. Lite läskigt att vara så nära vatten, under träd och paraplyer när åskan och blixtarna drog över oss på sekunden.

Efter åskan, några tappra i regnet.

Det klarnade upp och affärerna/festen tog fart igen!

Ja, sedan var det bara hem vid 17 - ta ett snabbt varmt bad, ta några tuggor lax och jordnötssmör (jaa jag vet men jag hade inget annat snabbt), dricka vatten och sedan möta upp tjejerna för utomhusträning i den vackra kvällen. Bilden här nedan är från ett annat tillfälle.

Att helgen blev bra var ändå huvudsaken.

Jepp jag är trött det har inte varit rast el ro, huset ser ut därefter, hundhår överallt som en bonus och ekar tomt i kylen. Måndag i morrn, känns bra.