Fick chans att prata med en naprapat i dag och av mina symtom att döma så har jag det som kallas, lite felaktigt, för hälseneinflammation. Han frågade om höger var svullen också men det har jag inte kollat. Men jag har ont och är stel på morgonen, har ont när jag sätter på mig skor med högt valv där bak som trycker mot hälsenan, jag har ont när jag går och börjar springa men sen klingar det av, inte helt försvinner men så gott som. Jag har ont om jag klämmer om senan och då pulserar det en stund efteråt.
Nu har jag googlat också och finner samstämmiga uppgifter/råd om att just tåhävningar är the shit. Naprapaten här på idrottskliniken (AIK fotbollslags naprapat) menade att jag inte skulle stå på något trappsteg el likn som det står i alla trådar utan på golvet. Hm, vem ska jag tro på.
3 x 15 2 ggr per dag, både raka och böjda ben i ca 12 veckor. Inte vila hälsenan den ska belastas för att läka.
Sen om man ska springa eller bara gå verkar vara något man själv får känna efter. Ingen hög fart är samstämmigt samt helst inte terräng heller.
Tåhävningar verkar inte vara något man kan göra i förebyggande syfte heller om man ska tro trådarna men om man väl fått problem så kan man lika gärna fortsätta och för vissa tar det så lång tid som ett halvår att bli bra.
Nu är jag ju 100 på att det här är en överbelastning. Jag har starka breda senor..men jag har sprungit för långt i mina nya barfotadojjer punkt. Men så blev det bara just för att jag blev så överraskad av att jag ville springa för en gångs skull.
Jag är dock inte sur, förbannad, frustrerad som man kan tycka, när jag just hade kommit igång (kanske). Nä, jag känner faktiskt helt andra saker (tror jag).
Vilken insats jag gjorde i dag då. Stack iväg på gemensam Lucialöp med många andra okända människor - jag klädde ut mig dessutom!! Not my kind of bag liksom. Kände mig urfånig i min luciahybridutstyrsel but I did it. Och visade barnen sen för jag märker att jag influerat dem att inte vilja spexa med utklädnad.
onsdag, december 11
tisdag, december 10
När ordet sprider sig.
Fick ytterligare en förfrågan i dag. Två förresten. Men den ena är liksom inkörd så det pirrade inte lika högt. Jag ska hålla i ett pass för upp till 70 pers på en inspirationsdag i februari. Bra! Kul! Jag hoppas vissa omständigheter har ordnat upp sig till dess, jag tänker så iaf.
Ja, annars är jag i ett konstigt mood. Jag tror man kan jämföra det med någon som kör en detoxkur. Det rusar runt en massa slaggprodukter i kroppen och ibland mår jag riktigt bra och ibland saggar det till sig. Och det går inte att påverka så mycket utan det bästa är att acceptera det tror jag.
Kanske är det också så att jag är lite förbryllad över hur skönt det har varit att springa de här gångerna jag gjort det. Lite helande känsla, el ja förlösande då. Nåt. Jag har inte haft den känslan på 1,5 år.
Känslor ja. Det är väl den största komponenten som skiljer oss ifrån djurvärlden men jaja jag påstår inte att de inte har känslor men ni fattar. Känslor rusar, ser det bara på mina barn. Och mycket känslor tar mycket energi - oavsett vilka känslor det är. Fan att man ska vara sån känslomänska ;). Eller ja om det visade sig på vågen hade man ju kunnat se några fördelar. Skojar. Men jag är verkligen en känslomänniska. När jag tycker om så vill jag omfamna precis alla. Eller nja men typ alla mina vänner på fejjan säger vi. Alla är ju unika i min värld på sitt sätt och finns där av en anledning. Eller ja vänta nu kanske inte alla. Men ni fattar. Och ett enda litet pytteord kan göra mig upprörd ledsen el arg om jag är på det humöret.
Ja, annars är jag i ett konstigt mood. Jag tror man kan jämföra det med någon som kör en detoxkur. Det rusar runt en massa slaggprodukter i kroppen och ibland mår jag riktigt bra och ibland saggar det till sig. Och det går inte att påverka så mycket utan det bästa är att acceptera det tror jag.
Kanske är det också så att jag är lite förbryllad över hur skönt det har varit att springa de här gångerna jag gjort det. Lite helande känsla, el ja förlösande då. Nåt. Jag har inte haft den känslan på 1,5 år.
Känslor ja. Det är väl den största komponenten som skiljer oss ifrån djurvärlden men jaja jag påstår inte att de inte har känslor men ni fattar. Känslor rusar, ser det bara på mina barn. Och mycket känslor tar mycket energi - oavsett vilka känslor det är. Fan att man ska vara sån känslomänska ;). Eller ja om det visade sig på vågen hade man ju kunnat se några fördelar. Skojar. Men jag är verkligen en känslomänniska. När jag tycker om så vill jag omfamna precis alla. Eller nja men typ alla mina vänner på fejjan säger vi. Alla är ju unika i min värld på sitt sätt och finns där av en anledning. Eller ja vänta nu kanske inte alla. Men ni fattar. Och ett enda litet pytteord kan göra mig upprörd ledsen el arg om jag är på det humöret.
måndag, december 9
Hälsenan protesterar.
 |
| Bildförsök 1 - mina andetag kom i vägen.. |
 |
| Bildförsök 2 - inte så dumma hoods jag springer i |
Dessutom har jag inte cyklat denna höst i den utsträckning jag förr gjorde. Så parallellt med barfotaskor har det blivit rätt mycket högklackat - de kontrasterna är inte så kompatibla.
Jag är inte så planerande av mig (därför ingen bra triathlet) så pannlampan var urladdad och jag hade väl inte torkat av pulsbandet ordentligt så enheterna hoppade fram och tillbaka på pulsklockan. Det kan vara en insats bara att kunna slappna av och springa trots att man inte vet hur långt osv.
Min syster ska på långresa och det gör hon alldeles rätt i men visst är jag orolig. Samtalet gled förstås också in på alla känslor vi har kring vad som hände på dagen T (T som i Thomas och Tragedi). Vi inom familjen räknar ju tiden som före och efter den numer. Tyvärr (ännu ett T). Finns mkt ilska kvar mot vissa personer och saker. Säkert onödigt och energikrävande men att förlåta är nog ett för stort steg ännu. Speciellt när personer försöker komma undan, skylla ifrån, fega. När folk lägger sig platt har man lättare att vara generös, inte sant.
En av Thomas bästa vänner hörde av sig sent på födelsedagen. Han ville gärna träffa mig när jag kommer upp nästa gång. Jag kunde läsa mig till hans saknad och den värmer förstås även om det också smärtar. De umgicks inte så mkt på fritiden, spec kanske då han har typ 4-5 barn minns inte riktigt utan de var team på arbetet. Piff och puff. Knoll och Tott. Jag är ändå glad att han vänder sig till mig nu så att säga. Det säger lite.
Om du frågar mig, jag förstår det fortfarande inte och jag får ett sug i magen och själen varje gång tanken berättar det för mig. Eller ögonen glider mot hans foto. Jag och syrran pratar om det.
söndag, december 8
Födelsedag
Jag sov inte mycket förra natten. Något pågick i min kropp och föregicks av en ledsen kväll skall erkännas. Så mycket saknad.
Därför var det borta i morse och jag kunde uppriktigt uppskatta barnens stökande i köket och fasta förbjudande av mig att komma in dit. Haha, plötsligt hör jag "det där fixar jag" och sen plockades dammsugaren fram och kördes några sekunder.
Jag fick en mastodontfrukost där barnen liksom gått all in och fixat allt möjligt jag skulle kunna ta till frukost.
Till och med i Melodikrysset fick jag mig ett grattis i lodrät 5 om jag minns rätt :).
Den frukosten stod jag mig på i fyra timmar och en löptur. Inte dumt. Kände mig lätt i fötterna och stark i benen överraskande nog (kanske frukosten ändå :)) och sprang förbi Asicsbutiken och anmälde mig för en utlottning av skor. Som om man vinner.. haha.. men då hade jag ett mål med löpturen.
Att jag har vänner som ville få ut mig på julfest och/eller dans uppskattar jag och lägger mkt värde på, så pass att jag tror att det var därför jag var så tillfreds med att välja att inte göra något alls. Barnen ville äta tacos och vi fixade tillbehör och matlagning tillsammans, vi tände massa ljus och hade så himla mysigt. Sen att Simon i all välmening tänt ljus precis under en tavelram som inte är lika vit och symmetrisk/obränd längre..det är sånt som tillhör.
Ja..lite för mycket kolhydrater/stärkelse och Camilla tuppar. Ja jag kunde inte hålla ögonen öppna där ett tag. Kanske också förstås för att jag inte sovit mycket och att det tog ett tag innan jag fick mat i mig efter löpturen. Vaknar av att jag får fötter och vader insmorda med kall salva haha.
Jag pallade inte att svara i telefon, sms eller titta på fejsbook under dagen. Jag blir glad och rörd, verkligen och inget jag vill vara utan men jag ville ha dagen lite för mig själv om ni förstår. Inte säker alltså på hur jag skulle reagera om jag läser eller pratar med någon och inte har kontroll över vad som sägs och känns.
Jag såg dock lite på fejjan nu men jag tar det i morgon. Jag är riktigt rörd och får lust att fixa en 40 års fest för alla. Alla. 40 ja för att då var allt som vanligt. Jag vill svara upp mot allt fint.
Ett nytt år nu.
Därför var det borta i morse och jag kunde uppriktigt uppskatta barnens stökande i köket och fasta förbjudande av mig att komma in dit. Haha, plötsligt hör jag "det där fixar jag" och sen plockades dammsugaren fram och kördes några sekunder.
Jag fick en mastodontfrukost där barnen liksom gått all in och fixat allt möjligt jag skulle kunna ta till frukost.
Till och med i Melodikrysset fick jag mig ett grattis i lodrät 5 om jag minns rätt :).
Den frukosten stod jag mig på i fyra timmar och en löptur. Inte dumt. Kände mig lätt i fötterna och stark i benen överraskande nog (kanske frukosten ändå :)) och sprang förbi Asicsbutiken och anmälde mig för en utlottning av skor. Som om man vinner.. haha.. men då hade jag ett mål med löpturen.
Att jag har vänner som ville få ut mig på julfest och/eller dans uppskattar jag och lägger mkt värde på, så pass att jag tror att det var därför jag var så tillfreds med att välja att inte göra något alls. Barnen ville äta tacos och vi fixade tillbehör och matlagning tillsammans, vi tände massa ljus och hade så himla mysigt. Sen att Simon i all välmening tänt ljus precis under en tavelram som inte är lika vit och symmetrisk/obränd längre..det är sånt som tillhör.
Ja..lite för mycket kolhydrater/stärkelse och Camilla tuppar. Ja jag kunde inte hålla ögonen öppna där ett tag. Kanske också förstås för att jag inte sovit mycket och att det tog ett tag innan jag fick mat i mig efter löpturen. Vaknar av att jag får fötter och vader insmorda med kall salva haha.
Jag pallade inte att svara i telefon, sms eller titta på fejsbook under dagen. Jag blir glad och rörd, verkligen och inget jag vill vara utan men jag ville ha dagen lite för mig själv om ni förstår. Inte säker alltså på hur jag skulle reagera om jag läser eller pratar med någon och inte har kontroll över vad som sägs och känns.
Jag såg dock lite på fejjan nu men jag tar det i morgon. Jag är riktigt rörd och får lust att fixa en 40 års fest för alla. Alla. 40 ja för att då var allt som vanligt. Jag vill svara upp mot allt fint.
Ett nytt år nu.
lördag, december 7
Jag är där jag ska vara.
Visste du att 98 % som har sorg vill prata om det?
95 % av omgivningen vill inte prata om det..
Onykterhet är mer accepterat än storhulkande människa.
När folk sitter och skrattar när du kommer så frågar du kanske "vad har ni roligt åt" - när någon gråter så går du därifrån?
Nu är båda ungarnas sista utvecklingssamtal för året avverkade. Gick bra, stolt mamma. Vi har bakat ut 2/3 av pepparkaksdegen (mao 2 kg) resten hamnade i frysen. Det var lite.. tufft och blev ändå 3 fulla såna runda plåtburkar. Men behövs nog, av nån anledning ska alla ungar vara hemma hos oss..
Jag har också, jepp jag gav upp för inre demoner - bakat lussekatter. Jag har gjort saffransvåfflor, rostat frön, lagat god mat jamen såna saker som gör att jag känner att jag kommit tillbaka lite i köket.
Meline var hemma i dag, hon har varit tapper hela veckan med sin förkylning men helt riktigt att hon fick vila den i dag. Vi myste framför teven en stund på morgonen, sedan passade jag på att tvätta å sånt.
Gick på föreläsning i dag. Läker tiden alla sår, hette föredraget och hölls av en kille som har en brokig resa bakom sig med en frånvarande pappa, återkommande flyttningar under hela barndomen, droger, alkohol, grova rån, läste in gymnasium, gick Handels, blev drog och alkoholfri, mamman dog, antal separationer osv. Han utgick ifrån sin egen resa när han samtidigt förstås marknadsförde sin egen sorgbearbetningskurs på olika sätt. Inte minst genom att gå igenom statistik relaterat till sorg.
Det var mer underhållning än att jag blev illa berörd. Jag blev dock ledsen när vi skulle prata med vår närmaste granne för då blev det naturligt att berätta vilken slags sorg/förlust vi hade bakom oss, annars hade uppgiften blivit konstig. Det intressanta i det hela är att vi människor har oftast flera sorger och obearbetade förluster som kommer fram när vi bearbetar den centrala (som vi ibland tror).
I mitt fall måste jag ständigt påpeka att det är inte bara Thomas som dog. Det är inte den enda förlusten jag har. Jag sörjer att jag inte längre delar min identiska barndom med någon, någon som hade samma preferenser till föräldrar, syskon, släkt, klasskompisar, händelser osv. Jag sörjer Thomas barn, mina föräldrar, min syster, mina barn, min släkt, mina vänner, min livssituation, mitt bemötande från andra, drömmar, motivation och tillit. Jag sörjer förstås alla framtida händelser som jag skulle önska Thomas fick vara delaktig i. Mest förstås vad gäller hans egna barn/familj.
Det är därför det har tagit "så lång tid" för mig. Jag har inte blivit bemött som jag borde och det finns så mycket att bearbeta. Ingen har riktigt frågat mig hur det känns och vad jag tror jag behöver utan det är en massa spekulationer om vad som är bäst för mig, hur det brukar vara etc - jag har till och med blivit ifrågasatt. Och när alla utgår ifrån att det "bara" är en bearbetning av just den personen eller saken..det är ju så mycket omkring som följer med!!
Så stor skillnad när någon bara vänder på allt och ser mig. Lyssnar. Förstår. Ger med öppna händer utan förbehåll. Utan att tänka på vad det innebär för logistik eller uppoffring. Då kommer lusten från mig. Jag blir bekräftad, trygg och vill också.
Jag vill säga också att det här är under tiden då jag faktiskt inte hade förmåga att tänka logiskt själv utan var beroende av andras insikt och förståelse.
Jag blev varken ledsen eller glad av att vara där. Inte stärkt inte peppad inte övertygad bla bla. Dock bekräftad till viss del även om han inte alls pratade mkt om just dödsfall. Det var när han berättade om hur vi människor per default uppfostras i att förtränga känslor.
"det var inte så farligt", "det där gick ju bra", "ryck upp dig", "ta dig i kragen", "var tacksam över..", "var stark", "du hittar snart någon bättre", "tänk vad skönt"..osv
Det är därför det är så viktigt att låta barn få fortsätta känna, så som de/vi automatiskt gör när vi föds. Det är viktigt att vi får fortsätta känna, för att kunna hela.
Folk kämpar för att hitta rätt ord men det finns inget uppfunnet ord som kan beskriva vad man känner. Bättre att säga att man inte förstår eller vet vad man ska säga och sen lyssna i stället.
Fråga om du får ge en kram. Men inte en kram med klappar, strykningar - en kram. Håll om. Det kan bli länge 3-6 min kanske längre. Men förstör inte känsloruset som går genom den sörjandes kropp med klappar eller strykningar, då avstannar processen. Vänta tills den sörjande släpper taget. Du kommer få ett tack.
Jag är där jag ska vara. De orden bekräftade mest. Det vill säga att alla symtom är naturliga. När de än kommer. En period kanske du inte äter alls (check), för att sen äta för mycket (check) , inte sova (check), sova jättemycket (check) jobba bra, jobba dåligt, vara social, asocial, träna, inte träna - ja det är lätt att utveckla missbruk av alla slag, mat, alkohol, socker, sex, träning etc. Att allt går i perioder.
Att man är trött och koncentrationssvårigheter är mest utmärkande på någon i sorg. Kroppen jobbar så mycket med alla känslor.
Att jag gjort rätt som inkluderat mina barn bekräftade han också. Det sägs att man inte ska låta barn höra se att man är ledsen men precis som jag så är hans övertygelse om att man gör barn en otjänst genom att inte låta dem delta. Det kommer visa sig senare som sorg/förlust för dem. Vi vet ju att barn inte är dumma, inte sant.
Jag har eg gjort alla rätt. Jag har pratat, jag har gråtit, jag har kastat pilar runt omkring för att försök till självhjälp iaf, jag har inkluderat mina barn. Jag har stått upp för att jag känner. Trots att vårt samhälle inte är utbildade för det. Föreläsaren har gått åtskilliga kurser och utbildningar minns inte hur många samt åtgärdsprogram men det var många - inte nånstans har han fått utbildning i hur man hanterar förluster. Han har kollat med poliser, präster, diakoner, socialtjänstemän etc - skrämmande dåligt. Och då pratar vi alltså om att kunna hantera människor som inte bara förlorar någon i dödsfall, utan livshändelser, separationer, sjukdomar, flytt, ja vad det än må vara.
Jag vet och förstår att många tycker jag är jobbig. Kanske överdriven i min sorg och tafatthet. Och jag förlåter er. Jag förlåter er för att ni inte förstår bättre.
Jag är där jag ska vara. Och jag är en jättebra människa. Det är ingen affirmation i sammanhanget utan en bekräftelse.
Thomas, du och jag. Vi var tvillingarna som det pratades om, som folk ville hänga med, omtyckta och trygga. Sen kom älskade lillesyrran. Vi tre som skulle hålla ihop. Japp. Grattis fina bästa bästa brorsan, jag är så ledsen för att inte kunna dela födelsedagar med dig längre, tävla om vem som messar först osv. Du vet att jag alltid ville ditt bästa även om jag säkert gjorde dig besviken många gånger. Thomas åh vad du saknas här. <3
95 % av omgivningen vill inte prata om det..
Onykterhet är mer accepterat än storhulkande människa.
När folk sitter och skrattar när du kommer så frågar du kanske "vad har ni roligt åt" - när någon gråter så går du därifrån?
Nu är båda ungarnas sista utvecklingssamtal för året avverkade. Gick bra, stolt mamma. Vi har bakat ut 2/3 av pepparkaksdegen (mao 2 kg) resten hamnade i frysen. Det var lite.. tufft och blev ändå 3 fulla såna runda plåtburkar. Men behövs nog, av nån anledning ska alla ungar vara hemma hos oss..
Jag har också, jepp jag gav upp för inre demoner - bakat lussekatter. Jag har gjort saffransvåfflor, rostat frön, lagat god mat jamen såna saker som gör att jag känner att jag kommit tillbaka lite i köket.
Meline var hemma i dag, hon har varit tapper hela veckan med sin förkylning men helt riktigt att hon fick vila den i dag. Vi myste framför teven en stund på morgonen, sedan passade jag på att tvätta å sånt.
Gick på föreläsning i dag. Läker tiden alla sår, hette föredraget och hölls av en kille som har en brokig resa bakom sig med en frånvarande pappa, återkommande flyttningar under hela barndomen, droger, alkohol, grova rån, läste in gymnasium, gick Handels, blev drog och alkoholfri, mamman dog, antal separationer osv. Han utgick ifrån sin egen resa när han samtidigt förstås marknadsförde sin egen sorgbearbetningskurs på olika sätt. Inte minst genom att gå igenom statistik relaterat till sorg.
Det var mer underhållning än att jag blev illa berörd. Jag blev dock ledsen när vi skulle prata med vår närmaste granne för då blev det naturligt att berätta vilken slags sorg/förlust vi hade bakom oss, annars hade uppgiften blivit konstig. Det intressanta i det hela är att vi människor har oftast flera sorger och obearbetade förluster som kommer fram när vi bearbetar den centrala (som vi ibland tror).
I mitt fall måste jag ständigt påpeka att det är inte bara Thomas som dog. Det är inte den enda förlusten jag har. Jag sörjer att jag inte längre delar min identiska barndom med någon, någon som hade samma preferenser till föräldrar, syskon, släkt, klasskompisar, händelser osv. Jag sörjer Thomas barn, mina föräldrar, min syster, mina barn, min släkt, mina vänner, min livssituation, mitt bemötande från andra, drömmar, motivation och tillit. Jag sörjer förstås alla framtida händelser som jag skulle önska Thomas fick vara delaktig i. Mest förstås vad gäller hans egna barn/familj.
Det är därför det har tagit "så lång tid" för mig. Jag har inte blivit bemött som jag borde och det finns så mycket att bearbeta. Ingen har riktigt frågat mig hur det känns och vad jag tror jag behöver utan det är en massa spekulationer om vad som är bäst för mig, hur det brukar vara etc - jag har till och med blivit ifrågasatt. Och när alla utgår ifrån att det "bara" är en bearbetning av just den personen eller saken..det är ju så mycket omkring som följer med!!
Så stor skillnad när någon bara vänder på allt och ser mig. Lyssnar. Förstår. Ger med öppna händer utan förbehåll. Utan att tänka på vad det innebär för logistik eller uppoffring. Då kommer lusten från mig. Jag blir bekräftad, trygg och vill också.
Jag vill säga också att det här är under tiden då jag faktiskt inte hade förmåga att tänka logiskt själv utan var beroende av andras insikt och förståelse.
Jag blev varken ledsen eller glad av att vara där. Inte stärkt inte peppad inte övertygad bla bla. Dock bekräftad till viss del även om han inte alls pratade mkt om just dödsfall. Det var när han berättade om hur vi människor per default uppfostras i att förtränga känslor.
"det var inte så farligt", "det där gick ju bra", "ryck upp dig", "ta dig i kragen", "var tacksam över..", "var stark", "du hittar snart någon bättre", "tänk vad skönt"..osv
Det är därför det är så viktigt att låta barn få fortsätta känna, så som de/vi automatiskt gör när vi föds. Det är viktigt att vi får fortsätta känna, för att kunna hela.
Folk kämpar för att hitta rätt ord men det finns inget uppfunnet ord som kan beskriva vad man känner. Bättre att säga att man inte förstår eller vet vad man ska säga och sen lyssna i stället.
Fråga om du får ge en kram. Men inte en kram med klappar, strykningar - en kram. Håll om. Det kan bli länge 3-6 min kanske längre. Men förstör inte känsloruset som går genom den sörjandes kropp med klappar eller strykningar, då avstannar processen. Vänta tills den sörjande släpper taget. Du kommer få ett tack.
Jag är där jag ska vara. De orden bekräftade mest. Det vill säga att alla symtom är naturliga. När de än kommer. En period kanske du inte äter alls (check), för att sen äta för mycket (check) , inte sova (check), sova jättemycket (check) jobba bra, jobba dåligt, vara social, asocial, träna, inte träna - ja det är lätt att utveckla missbruk av alla slag, mat, alkohol, socker, sex, träning etc. Att allt går i perioder.
Att man är trött och koncentrationssvårigheter är mest utmärkande på någon i sorg. Kroppen jobbar så mycket med alla känslor.
Att jag gjort rätt som inkluderat mina barn bekräftade han också. Det sägs att man inte ska låta barn höra se att man är ledsen men precis som jag så är hans övertygelse om att man gör barn en otjänst genom att inte låta dem delta. Det kommer visa sig senare som sorg/förlust för dem. Vi vet ju att barn inte är dumma, inte sant.
Jag har eg gjort alla rätt. Jag har pratat, jag har gråtit, jag har kastat pilar runt omkring för att försök till självhjälp iaf, jag har inkluderat mina barn. Jag har stått upp för att jag känner. Trots att vårt samhälle inte är utbildade för det. Föreläsaren har gått åtskilliga kurser och utbildningar minns inte hur många samt åtgärdsprogram men det var många - inte nånstans har han fått utbildning i hur man hanterar förluster. Han har kollat med poliser, präster, diakoner, socialtjänstemän etc - skrämmande dåligt. Och då pratar vi alltså om att kunna hantera människor som inte bara förlorar någon i dödsfall, utan livshändelser, separationer, sjukdomar, flytt, ja vad det än må vara.
Jag vet och förstår att många tycker jag är jobbig. Kanske överdriven i min sorg och tafatthet. Och jag förlåter er. Jag förlåter er för att ni inte förstår bättre.
Jag är där jag ska vara. Och jag är en jättebra människa. Det är ingen affirmation i sammanhanget utan en bekräftelse.
Thomas, du och jag. Vi var tvillingarna som det pratades om, som folk ville hänga med, omtyckta och trygga. Sen kom älskade lillesyrran. Vi tre som skulle hålla ihop. Japp. Grattis fina bästa bästa brorsan, jag är så ledsen för att inte kunna dela födelsedagar med dig längre, tävla om vem som messar först osv. Du vet att jag alltid ville ditt bästa även om jag säkert gjorde dig besviken många gånger. Thomas åh vad du saknas här. <3
torsdag, december 5
Storm på gång.
Undras om man skulle få till träning i dag. Jag vet inte om jag kallar ett pass Pilates för träning men det är i alla fall vad jag skulle vilja få till. Min goda vän Moa som kör det, kan dock vara fullt då det är öppet hus på Rosa Skrot dessa dagar!
Annars är det fullt upp som gäller redan ifrån nu för en timme sedan egentligen och jag har redan varit igång men satte mig ned en aning. Jag har några hålltider i dag vilket jag inte gillar men det är bara att gilla läget som man säger. Oj vad bra jag uttrycker mig..(inte ser jag).
Kanske jag ska ta kontakt med Garmin först. Mitt armband som flög all världens väg när jag brottades med Martin Lidberg härom dagen.
Vilken galen dag det var i går förresten. Och vad dåligt min kropp hanterar stress nuförtiden. Jag hade pulserande huvudvärk fast på sidorna av huvudet och runtom - inte i pannan så att säga, jag var varm och PMS symtom låg i attack (när det brinner i huvudet).
Men i dag känns det bra so far. Och jag tänker på hur illa jag gillar gnälliga människor. Alltså, jag vet att jag inte är så positiv alla gånger men jag har fan haft/har anledning. Men alla som gnäller trots att de inte borde! Men det är klart, gnällande och missnöje är lokalt..
Jag föredrar i alla fall människor med drivkraft, initiativkraft och som också har kraft och vilja över till andra. Sånt märks!
Och sån är jag. Hurra.
Hörni, stormen Sven kommer till södra Sverige i dag. Watch out.
Annars är det fullt upp som gäller redan ifrån nu för en timme sedan egentligen och jag har redan varit igång men satte mig ned en aning. Jag har några hålltider i dag vilket jag inte gillar men det är bara att gilla läget som man säger. Oj vad bra jag uttrycker mig..(inte ser jag).
Kanske jag ska ta kontakt med Garmin först. Mitt armband som flög all världens väg när jag brottades med Martin Lidberg härom dagen.
Vilken galen dag det var i går förresten. Och vad dåligt min kropp hanterar stress nuförtiden. Jag hade pulserande huvudvärk fast på sidorna av huvudet och runtom - inte i pannan så att säga, jag var varm och PMS symtom låg i attack (när det brinner i huvudet).
Men i dag känns det bra so far. Och jag tänker på hur illa jag gillar gnälliga människor. Alltså, jag vet att jag inte är så positiv alla gånger men jag har fan haft/har anledning. Men alla som gnäller trots att de inte borde! Men det är klart, gnällande och missnöje är lokalt..
Jag föredrar i alla fall människor med drivkraft, initiativkraft och som också har kraft och vilja över till andra. Sånt märks!
Och sån är jag. Hurra.
Hörni, stormen Sven kommer till södra Sverige i dag. Watch out.
onsdag, december 4
Sociala spelet
Jag tror jag har skrivit om det förr. Det uppenbara i hur en del använder sociala medier.
Likes eller inte. Fjäska eller inte. Känna sig så missunnsam så det knyter sig i magen. Eller så himla glad in i själen.Våga vara svag. Våga vara stark. Genuin eller fucked up. Välja efter utfall. Selektiv eller all out. Show off. Raggning. Mest egen. Humor. Opinion. Nätmobbing.
Facebook ser dig. Jajjemän :)
I övrigt så var det utvecklingssamtal med dottern. Jaha jag visste det, hon är fortfarande mönsterelev - finns inget att klaga på. I morrn är det utvecklingssamtal med sonen. Kanske samma ordaval inte kommer användas för den unge mannen med många idéer och tankar och mycket energi som vill ut men livväl ett mycket rörligt och känsligt intellekt som absolut inte bör underskattas. Skillnaden är som mellan en ridskolehäst och en lekfull enmanshäst. Eller..well. Ja varför inte :)
I går blev det faktiskt lite inklämd s k träning. Ett kortare löppass vid klipporna och sen en massa cykel inte minst.
I dag har jag bara stressat så PMS humöret fått utlopp (läs spiralen med samma symtom). Men nu när jag till slut knöt ihop säcken så blev jag lugn och ska nog ta mig en promenad och hämta in nytt syre.
Facebook ser dig. Jojo :D
Likes eller inte. Fjäska eller inte. Känna sig så missunnsam så det knyter sig i magen. Eller så himla glad in i själen.Våga vara svag. Våga vara stark. Genuin eller fucked up. Välja efter utfall. Selektiv eller all out. Show off. Raggning. Mest egen. Humor. Opinion. Nätmobbing.
Facebook ser dig. Jajjemän :)
I övrigt så var det utvecklingssamtal med dottern. Jaha jag visste det, hon är fortfarande mönsterelev - finns inget att klaga på. I morrn är det utvecklingssamtal med sonen. Kanske samma ordaval inte kommer användas för den unge mannen med många idéer och tankar och mycket energi som vill ut men livväl ett mycket rörligt och känsligt intellekt som absolut inte bör underskattas. Skillnaden är som mellan en ridskolehäst och en lekfull enmanshäst. Eller..well. Ja varför inte :)
I går blev det faktiskt lite inklämd s k träning. Ett kortare löppass vid klipporna och sen en massa cykel inte minst.
I dag har jag bara stressat så PMS humöret fått utlopp (läs spiralen med samma symtom). Men nu när jag till slut knöt ihop säcken så blev jag lugn och ska nog ta mig en promenad och hämta in nytt syre.
Facebook ser dig. Jojo :D
tisdag, december 3
Spiral Minerva.
Två samtal senare i går och jag lyfte upp mig. Nä det var inga tröste, peppsamtal nån som hade läst vad jag skrev i går..det ena var nog mer eller mindre slumpmässigt men styrde upp mina tankar en aning och det andra var en rolig förfrågan. Mer om det senare.
Jag har satt in en spiral sedan några veckor tillbaka och långsamt sväller jag som om någon blåser upp mig invärtes. Det är sant. Jag har en energiomsättning som gör att jag ständigt är väldigt varm och stundtals bränner det på punktplatser som under armarna eller på benen. Läskigt. Och det talar väl egentligen mot varandra, det borde ju tyda på ämnesomsättning..
När jag ligger med böjt huvud så känner jag hur allt veckar sig som på en engelsk bulldogg och det spänner kring bh helt galet. Ja brösten är 24/7 spända och det svider/bränner kring bröstvårtan ständigt.
Dottern frågade i går om jag var gravid samtidigt som hon rörde vid magen.
Eh..
- Ja för du är så konstig. Du säger att du ska träna hela tiden men gör det inte.
Det sa väl allt. Både att hon reagerat på magen som för övrigt tappat alla konturer och att jag inte kommer iväg och tränar.
Jag måste passa mig. Känns som att jag är en rökare som slutat. Förutom att det är lite mer läskigt att det handlar om hormoner. Håret är precis som innan mens, går inte att få till och inte lika lockigt. Huden bränner som sagt, jag är mer törstig än vanligt och läpparna är torra/bränner. Det är ju stört. Jag äter inte mer men sväller som sagt.
Och när jag googlar så väller biverkningarna fram..oj, det är inte så här läkemedelsindustrin eller mödravården lägger fram det precis, nä det är sååå bra.
Försökte ju med spiral för ett par år sedan men gav upp efter bara en dryg månad (s blödande). Vi får se hur länge jag står ut med denna.
Vill inget annat än att det ska funka!
Vad har ni för erfarenheter?
Jag har satt in en spiral sedan några veckor tillbaka och långsamt sväller jag som om någon blåser upp mig invärtes. Det är sant. Jag har en energiomsättning som gör att jag ständigt är väldigt varm och stundtals bränner det på punktplatser som under armarna eller på benen. Läskigt. Och det talar väl egentligen mot varandra, det borde ju tyda på ämnesomsättning..
När jag ligger med böjt huvud så känner jag hur allt veckar sig som på en engelsk bulldogg och det spänner kring bh helt galet. Ja brösten är 24/7 spända och det svider/bränner kring bröstvårtan ständigt.
Dottern frågade i går om jag var gravid samtidigt som hon rörde vid magen.
Eh..
- Ja för du är så konstig. Du säger att du ska träna hela tiden men gör det inte.
Det sa väl allt. Både att hon reagerat på magen som för övrigt tappat alla konturer och att jag inte kommer iväg och tränar.
Jag måste passa mig. Känns som att jag är en rökare som slutat. Förutom att det är lite mer läskigt att det handlar om hormoner. Håret är precis som innan mens, går inte att få till och inte lika lockigt. Huden bränner som sagt, jag är mer törstig än vanligt och läpparna är torra/bränner. Det är ju stört. Jag äter inte mer men sväller som sagt.
Och när jag googlar så väller biverkningarna fram..oj, det är inte så här läkemedelsindustrin eller mödravården lägger fram det precis, nä det är sååå bra.
Försökte ju med spiral för ett par år sedan men gav upp efter bara en dryg månad (s blödande). Vi får se hur länge jag står ut med denna.
Vill inget annat än att det ska funka!
Vad har ni för erfarenheter?
måndag, december 2
Födelsedagsnoja.
Oh nej. Jag har hamnat i ett tomrum. Jag känner ingenting, vill ingenting (inte riktigt sant för jag vill inte vara i detta tomrum, för att ge ett ex) men däremot förmår jag någonting. Tomrummet gör alltså inte mig helt passiv.
Dra inte för stora växlar åt något håll. Att det beror på det ena eller andra. Jag bara konstaterar och så kanske det är för oss som alltid känner mycket åt alla håll, intensiva och engagerade. Vi tar slut ibland och måste boostas.
Inte nödvändigtvis med smicker eller beröring även om det absolut bidrar. Men det kan faktiskt få motsatt effekt också av någon underlig anledning.
På lördag fyller jag år. Vi, jag och Thomas. Eller ska jag säga vi gjorde, nu är det bara jag?
Kanske är det så enkelt. Hitintills har jag blivit extra låg inför resor upp till Luleå, till fjällen, minnesdagar etc. Inte bara låg utan en oförklarlig känsla av obehag *shit nu börjar det klia på mig också typiskt neurotiskt eller liknande ;).
Ok det är bara att acceptera, rida ut det, se vart det hamnar. Vara glad över det lilla, som att jag i år i alla fall inte är helt oföretagsam, inte ser allt i nattsvart, inte gråter hela tiden. Att mycket är helt ok, att jag trots allt är rätt glad och tacksam och bla bla.
Men födelsedagen är komplex och motsägelsefull måste jag säga. Väcker mycket minnen och "helvete"känslor.
Ska träffa många vänner i veckan. Ser fram emot det. Och lite planerat är det faktiskt att gå ut och shejka loss på lördag. Det vore stort alltså.
Dra inte för stora växlar åt något håll. Att det beror på det ena eller andra. Jag bara konstaterar och så kanske det är för oss som alltid känner mycket åt alla håll, intensiva och engagerade. Vi tar slut ibland och måste boostas.
Inte nödvändigtvis med smicker eller beröring även om det absolut bidrar. Men det kan faktiskt få motsatt effekt också av någon underlig anledning.
På lördag fyller jag år. Vi, jag och Thomas. Eller ska jag säga vi gjorde, nu är det bara jag?
Kanske är det så enkelt. Hitintills har jag blivit extra låg inför resor upp till Luleå, till fjällen, minnesdagar etc. Inte bara låg utan en oförklarlig känsla av obehag *shit nu börjar det klia på mig också typiskt neurotiskt eller liknande ;).
Ok det är bara att acceptera, rida ut det, se vart det hamnar. Vara glad över det lilla, som att jag i år i alla fall inte är helt oföretagsam, inte ser allt i nattsvart, inte gråter hela tiden. Att mycket är helt ok, att jag trots allt är rätt glad och tacksam och bla bla.
Men födelsedagen är komplex och motsägelsefull måste jag säga. Väcker mycket minnen och "helvete"känslor.
Ska träffa många vänner i veckan. Ser fram emot det. Och lite planerat är det faktiskt att gå ut och shejka loss på lördag. Det vore stort alltså.
torsdag, november 28
Romantik
I juli skrev jag visst ett inlägg om komplimanger. Det såg jag nu när jag fått en kommentar på det. Det jag skrev är lika aktuellt som då men jag tänker just att ibland kan man vilja säga så himla mycket men det känns som om det inte blir så trovärdigt till slut..känner ni igen er? Svårt att ta emot komplimanger har jag också trots att jag gärna inte vill vara utan dem ;).
Det för tankarna till romantik. Vad är romantik, när är man romantisk och hur mycket romantik vill man ha. Det är ju alldeles olika förstås för gemene man.
Jag är inte speciellt romantisk, so I say. Kan jag tänka att en del tänker. Klart man är romantisk? Hm ja jag brukar säga att jag är naturromantiker. Jag kan fastna i en vy, eller stämning som har med naturen att göra. Alltså riktigt sådär innerligt fastna och få känslan att aldrig vilja ta mig ur den. Och särskilt roligt är det ju att dela det med någon el några. Jag tycker det är mysigt med tända ljus men det behöver inte kallas romantik för det? Men att någon listat ut vad man gillar eller behöver och ser till att man får det - en trevlig middag, äventyrsupplevelse, SPA det är väl i viss mån romantik enligt mig. Kanske också när en karl tar tag i något hemma och ser till att det blir gjort eller att han tar sig an mina barn - det är lite romantiskt också på nåt vis.
Att få blommor och choklad el nåt smycke, klädesplagg - uppskattning mer kanske än romantik? Men om man blir bjuden el meddragen på nåt som har med träning att göra, joo lite romantiskt va. Annars finns det många ängsliga människor som ger sin partner saker "för att" det ska läggas ut på fejjan el instagram och då blir det klassiska politiskt korrekt bajsnödiga saker som ska show offas. Eller har jag fel..
Att någon anstränger sig för ens skull med att umgås med familjen/föräldrar, släktsammankomster, varandras aktiviteter, engagera sig i resp jobb, intressen osv det hör väl till i en relation mer eller mindre men tja kan vara gulligt att uppleva.
Att bli omtyckt för den man är , är ju mest värt alla kategorier inte sant! Att riktigt känna det utan en massa "kompromisser" eller tillrättalägganden är nog inte självklart för alla men något att sträva efter och lyckosamt att få uppleva.
men ok, åka på "romantisk helg" köper jag också. Att få komma iväg, slippa tänka på barn, allt som behöver göras hemma ev, jobb, hemmet överlag och få ligga på ett hotellrum en hel helg om man så vill det behövs det också. Men att det skulle vara särskilt romantiskt det vete fan.
Det för tankarna till romantik. Vad är romantik, när är man romantisk och hur mycket romantik vill man ha. Det är ju alldeles olika förstås för gemene man.
Jag är inte speciellt romantisk, so I say. Kan jag tänka att en del tänker. Klart man är romantisk? Hm ja jag brukar säga att jag är naturromantiker. Jag kan fastna i en vy, eller stämning som har med naturen att göra. Alltså riktigt sådär innerligt fastna och få känslan att aldrig vilja ta mig ur den. Och särskilt roligt är det ju att dela det med någon el några. Jag tycker det är mysigt med tända ljus men det behöver inte kallas romantik för det? Men att någon listat ut vad man gillar eller behöver och ser till att man får det - en trevlig middag, äventyrsupplevelse, SPA det är väl i viss mån romantik enligt mig. Kanske också när en karl tar tag i något hemma och ser till att det blir gjort eller att han tar sig an mina barn - det är lite romantiskt också på nåt vis.
Att få blommor och choklad el nåt smycke, klädesplagg - uppskattning mer kanske än romantik? Men om man blir bjuden el meddragen på nåt som har med träning att göra, joo lite romantiskt va. Annars finns det många ängsliga människor som ger sin partner saker "för att" det ska läggas ut på fejjan el instagram och då blir det klassiska politiskt korrekt bajsnödiga saker som ska show offas. Eller har jag fel..
Att någon anstränger sig för ens skull med att umgås med familjen/föräldrar, släktsammankomster, varandras aktiviteter, engagera sig i resp jobb, intressen osv det hör väl till i en relation mer eller mindre men tja kan vara gulligt att uppleva.
Att bli omtyckt för den man är , är ju mest värt alla kategorier inte sant! Att riktigt känna det utan en massa "kompromisser" eller tillrättalägganden är nog inte självklart för alla men något att sträva efter och lyckosamt att få uppleva.
men ok, åka på "romantisk helg" köper jag också. Att få komma iväg, slippa tänka på barn, allt som behöver göras hemma ev, jobb, hemmet överlag och få ligga på ett hotellrum en hel helg om man så vill det behövs det också. Men att det skulle vara särskilt romantiskt det vete fan.
onsdag, november 27
Träningslös.
Det var ett tag sedan. Kom saker emellan som åt upp all min tid och engagemang. Nu är jag tillbaka i funderingar igen ;).
Som det här med hemmaträning och träningslös. Träningslös i bemärkelsen att man inte har något kort någonstans. Om jag är sugen på att träna vart går jag? Nä just det. Jag tror många som har kort nöjer sig med att de iaf har kort oavsett om de tränar eller inte. Och jag som inte har kort blir alldeles träningsförstoppad. Nä men då kan jag ju inte träna!
Att jag har löparskor till mitt förfogande, x antal träningsvideos eller ja det är ju bara att googla upp vad som helst. Jag kan ta min tabata-app och köra ett pass, va tusan jag hjälper ju andra med pass!
Och dessutom, jag kan gå till skrotet och träna.
Inte bara det, jag har faktiskt en stepupbräda hemma, ett hrm ja ett träningsredskap från tvshop till och med (finns tvshop fortf?), några lätta hantlar, ett gummiband och numer en nyinförskaffad bulgarian bag. Hallå hörde ni! Jag har en bulgarian bag och har inte ens rört den men min son har använt den som sittplats faktiskt så lite nytta har den gjort.
En bulgarian bag är inte billig även om jag fick ett superpris på grund av både charm och strategi.
I dag tog jag dock ett mikrosteg. Jag mejlade Micke som höll i träningarna i Rålis i somras och berättade att jag tänkte på honom när jag köpte BB. Men att den låg och samlade damm som det brukar bli..
Då erbjöd han sig att köra ett träningspass med BB med mig om ett par veckor. Jag tackar! Vilka guldmänniskor det finns!
Det är ju såna gånger man tänker att det passar sig inte att fortsätta vara en hösäck när det finns människor som vill hjälpa en att komma igång igen. Jag har sagt det så många gånger tidigare, varit kaxig som få så därför säger jag inte att nu är jag på g igen eller liknande. Men jag tänker iaf.
Som det här med hemmaträning och träningslös. Träningslös i bemärkelsen att man inte har något kort någonstans. Om jag är sugen på att träna vart går jag? Nä just det. Jag tror många som har kort nöjer sig med att de iaf har kort oavsett om de tränar eller inte. Och jag som inte har kort blir alldeles träningsförstoppad. Nä men då kan jag ju inte träna!
Att jag har löparskor till mitt förfogande, x antal träningsvideos eller ja det är ju bara att googla upp vad som helst. Jag kan ta min tabata-app och köra ett pass, va tusan jag hjälper ju andra med pass!
Och dessutom, jag kan gå till skrotet och träna.
Inte bara det, jag har faktiskt en stepupbräda hemma, ett hrm ja ett träningsredskap från tvshop till och med (finns tvshop fortf?), några lätta hantlar, ett gummiband och numer en nyinförskaffad bulgarian bag. Hallå hörde ni! Jag har en bulgarian bag och har inte ens rört den men min son har använt den som sittplats faktiskt så lite nytta har den gjort.
En bulgarian bag är inte billig även om jag fick ett superpris på grund av både charm och strategi.
I dag tog jag dock ett mikrosteg. Jag mejlade Micke som höll i träningarna i Rålis i somras och berättade att jag tänkte på honom när jag köpte BB. Men att den låg och samlade damm som det brukar bli..
Då erbjöd han sig att köra ett träningspass med BB med mig om ett par veckor. Jag tackar! Vilka guldmänniskor det finns!
Det är ju såna gånger man tänker att det passar sig inte att fortsätta vara en hösäck när det finns människor som vill hjälpa en att komma igång igen. Jag har sagt det så många gånger tidigare, varit kaxig som få så därför säger jag inte att nu är jag på g igen eller liknande. Men jag tänker iaf.
torsdag, november 14
Till slut.
Gråten kom till slut. Avlösande eller ej. Förlösande heter det väl, hur tänker jag.
Efter de tre mycket riktigt, samtalen så var klockan rätt mycket och plötsligt plingade det till. Syrran och jag KiKade.
Det ena gav det andra och vi "frossade" lite i minnen av vår bror som att betrakta oss själva utifrån. Vi tror ju fortfarande inte detta. Vi tycker det är s å o f a t t b a r t. Tårarna bara rann och allt blev en sorglig gyttja. Vi måste ju leva med den här sorgen hela vårt fortsatta liv och ingen av oss i familjen kommer vara fullständigt lyckliga igen. Så är det bara.
Nu är jag så trött. Rullgardin.
Efter de tre mycket riktigt, samtalen så var klockan rätt mycket och plötsligt plingade det till. Syrran och jag KiKade.
Det ena gav det andra och vi "frossade" lite i minnen av vår bror som att betrakta oss själva utifrån. Vi tror ju fortfarande inte detta. Vi tycker det är s å o f a t t b a r t. Tårarna bara rann och allt blev en sorglig gyttja. Vi måste ju leva med den här sorgen hela vårt fortsatta liv och ingen av oss i familjen kommer vara fullständigt lyckliga igen. Så är det bara.
Nu är jag så trött. Rullgardin.
onsdag, november 13
Busy busy
I dag är en sådan där dag som jag inte ens gått ut. Såg faktiskt ut som härligt väder, sol och bra med plusgrader. Glömde bort lunchen också så magen kurrade rejält 15.20. Jag stod en stund stilla och njöt av att känna mig sådär hungrig. Faktiskt är det inte ofta jag låter det gå så långt.
Har dock pratat i telefon så jag blev alldeles matt.
Nu har jag hunnit baka och laga middag, städa blir en annan dag. Förlåt, så jäsiken ointressant men det som är intressant kan jag inte skriva om.
Men jag ska messa min kusin nu. Vänta på ytterligare ett samtal, förhoppningsvis ett av tre även om det frestar på förresten.
Att tänka träning blir efter fredag. Bra återhämtning håller en frisk iaf, så kan jag säga :).
Har dock pratat i telefon så jag blev alldeles matt.
Nu har jag hunnit baka och laga middag, städa blir en annan dag. Förlåt, så jäsiken ointressant men det som är intressant kan jag inte skriva om.
Men jag ska messa min kusin nu. Vänta på ytterligare ett samtal, förhoppningsvis ett av tre även om det frestar på förresten.
Att tänka träning blir efter fredag. Bra återhämtning håller en frisk iaf, så kan jag säga :).
tisdag, november 12
Hälsomässan 2013
Jag vill också säga att hälsomässan ändå sammantaget var bättre än det jag först skrev. Många aktörer valde att komma först till helgen.
Tyvärr hade inte jag samma tid att florera runt men annars gillar jag ju sånt där med att få ta PH-värde, flumma lite med auror, spå-ning, provsmaka, bli masserad (ingen nyhet) osv.
Men överlag så var det ändå många stora aktörer som helt uppenbart väljer bort mässan. Någon sa också till mig att mässan hade inriktningen till redan aktiva i år, stod visst så i annonsen och då kanske många utställare förlorar på att det är de redan övertygade som kommer till mässan. Det kan jag förstå.
Men jag gillar att hänga där trots allt.
Tyvärr hade inte jag samma tid att florera runt men annars gillar jag ju sånt där med att få ta PH-värde, flumma lite med auror, spå-ning, provsmaka, bli masserad (ingen nyhet) osv.
Men överlag så var det ändå många stora aktörer som helt uppenbart väljer bort mässan. Någon sa också till mig att mässan hade inriktningen till redan aktiva i år, stod visst så i annonsen och då kanske många utställare förlorar på att det är de redan övertygade som kommer till mässan. Det kan jag förstå.
Men jag gillar att hänga där trots allt.
Freudiansk tisdag.
Ja nu är det mensdagen, alltså dagen då mensen kommer smygande och med de biverkningarna som svaghet i kroppen, frusenhet, nedstämdhet, till och med illamående där ett tag.
Träffade min fd kollega på lunch i dag, lite ogenomtänkt. Alltså jag har ställt in det 5 ggr redan så jag ville inte göra det ännu en gång - men just i dag var ingen bra dag att ses. Inte för PMS även om det möjligen förstärkte vissa känslor, M påminner rätt mycket om brorsan. Ja nu blir jag ledsen bara jag skriver det. Klumpen i halsen är tillbaka, mina kinder hettar och jag vill inget annat än att gråta. Mungiporna förvrids nedåt i min vilja att inte släppa på lipen.
Jag är så rädd för att inte sluta om jag börjar. Och jag pallar inte nu. Behöver den energi jag har till att slutföra en grej.
Till viss del utseendet men så mycket annat. Viljan att berätta om det han brinner för, ja det är rätt mkt som sagt.
Jaha så där rann energin av mig - missförstå mig inte, det var ju på nåt skruvat sätt också "mysigt" att få återuppliva brorsan hur fan skriver jag nu. Återuppleva. Fuck.
Well. Jävla PMS då.
Jag tvingade iväg mig på lätt träning sen i em. Kanske bra trots att jag inte mådde så bra. Men jag hade ingen energi men fick faktiskt energi av det passet för att det inte var så ansträngande!
Att både vilja släppa på gråten och inte. Erkänna att jag tycker en smula synd om mig själv. Skulle vilja ha en naken helkroppsmassage i tystnad, utan sexuella preferenser, med vacker musik, tända ljus, värme, vågskvalp, olja.
Äh det är väl närhet jag vill ha. Men ändå inte liksom. Bort, jag vill inte visa mig svag. Jag vill inte visa mig. Jag vill inte visa. Jag vill inte. Jag vill. Bort.
Freud hade nog rätt ändå. Om mig iaf.
Träffade min fd kollega på lunch i dag, lite ogenomtänkt. Alltså jag har ställt in det 5 ggr redan så jag ville inte göra det ännu en gång - men just i dag var ingen bra dag att ses. Inte för PMS även om det möjligen förstärkte vissa känslor, M påminner rätt mycket om brorsan. Ja nu blir jag ledsen bara jag skriver det. Klumpen i halsen är tillbaka, mina kinder hettar och jag vill inget annat än att gråta. Mungiporna förvrids nedåt i min vilja att inte släppa på lipen.
Jag är så rädd för att inte sluta om jag börjar. Och jag pallar inte nu. Behöver den energi jag har till att slutföra en grej.
Till viss del utseendet men så mycket annat. Viljan att berätta om det han brinner för, ja det är rätt mkt som sagt.
Jaha så där rann energin av mig - missförstå mig inte, det var ju på nåt skruvat sätt också "mysigt" att få återuppliva brorsan hur fan skriver jag nu. Återuppleva. Fuck.
Well. Jävla PMS då.
Jag tvingade iväg mig på lätt träning sen i em. Kanske bra trots att jag inte mådde så bra. Men jag hade ingen energi men fick faktiskt energi av det passet för att det inte var så ansträngande!
Att både vilja släppa på gråten och inte. Erkänna att jag tycker en smula synd om mig själv. Skulle vilja ha en naken helkroppsmassage i tystnad, utan sexuella preferenser, med vacker musik, tända ljus, värme, vågskvalp, olja.
Äh det är väl närhet jag vill ha. Men ändå inte liksom. Bort, jag vill inte visa mig svag. Jag vill inte visa mig. Jag vill inte visa. Jag vill inte. Jag vill. Bort.
Freud hade nog rätt ändå. Om mig iaf.
måndag, november 11
Nu skiter jag i allt eller det gör jag inte alls det.
Jag skulle vilja påstå att jag är en i grunden positiv människa med den inte allt för smickrande inställningen "det löser sig." Jag tänker varken försvara eller förtala den grundinställningen eftersom jag är född med den, det är en egenskap, handikapp eller vad ni vill. Sedan händer det saker i livet där de orden absolut inte dyker upp i mitt sinne. Det är förresten inget mantra som jag intalar mig utan det är min hjärna som normalt styrs av det och gör att jag kanske inte lägger alla hästar för att fixa en grej t ex. Jag är alltså inte stolt över det.
Jag är rätt glad att jag är en rätt glad person dock, trots allt. Sista året har varit allt annat än glatt överlag, det förstår ni också och jag behöver inte älta det och det känns också konstigt att benämna mig som en glad person numera men jag tror jag menar att jag trots allt kan välja mina stunder och försöka hålla oskyldiga människor utanför, nuförtiden iaf. Och de andra stunderna är jag rätt glad och härlig humor och allt det där.
Men så kommer PMS. PMS har fått uppsving sista tiden då kända människor trätt fram och berättat vilka konsekvenser PMS ger och får i deras liv. Hur det inverkar, påverkar och hur de/man mår. Många ställer sig helt oförstående till detta. Både män som kvinnor. Kvinnor som har hormondrogat sig sedan de var tonåringar mer eller mindre har ju inte dessa besvär så de är ju inget bra exempel för oss andra som inte gjort det.
Jag åt p-piller i många år, i mina unga år. Jag tyckte inte jag mådde dåligt av dem men när jag slutade med dem så upptäckte jag mig själv sexuellt. Wow, mina bröst var inte för stora för att vara känsliga för beröring och oj, jag blev visst kåt utan alkohol i bilden. Visst jag hårddrar det och det fanns säkert undantag men det är i stort sett så jag minns det. Eftersom jag också fick andra negativa följder av hormonerna som jag senare förstod - så var ju inte valet enkelt efter graviditeterna. Speciellt inte som jag också hade/har väldigt lätt att bli gravid.
PMS blev värre efter graviditeterna. Inte nödvändigtvis att jag kastade grejer omkring mig, nej det har jag faktiskt aldrig gjort - men små problem blev stora, jag tyckte synd om mig själv, jag blev låg, jag gjorde mig ovän med folk (alltid vid PMS jag skrev/skriver mina mejl, tycker saker osv utan att vara så värst nyanserad och genomtänkt kanske) samt allmänt rätt oföretagsam. Ibland vredesutbrott mot mina närmaste. Det var inte länge sedan jag försökte förklara för barnen. När jag var arg nästa gång kom det: "Nu har du det där CMS."
Värst var tröttheten. Veckan innan mens är det som en av och påknapp. När barnen var små så kunde jag inte hålla ögonen öppna så Bolibompa blev en barnvakt de dagarna.
Ja jag sökte hjälp. Jag fick höra att det enda jag kunde få var lyckopiller. Åsså skulle jag skriva ned hur jag kände mig/dagbok. Jag försökte förklara att jag ville ha hjälp mot tröttheten/hormonpåslaget som jag såg var så himla tydlig i samband med mens. Noll respons.
Därför har det gått några fler år och jag har försökt med lite andra medel, nej inte andra medel - men andra sätt. Inte gått så bra. Så förolyckas min älskade bror. Inte nog med att man är ledsen och har sorg i vanlig mening, när jag har PMS blir det etter värre. Jag vill göra slut med det mesta i mitt liv, kanske till och med själva livet. Jag blir ett monster invärtes. Mot mig själv. Och hela detta år har alla lopp råkat hamna på de värsta dagarna, dagen innan eller samma dag. Ni som vet hur det är förstår vilken prestation det är att överhuvudtaget anstränga sig de dagarna.
Om man drar den tanken längre så borde man fan ha någon procentuell avvägning var i menstruationscykeln du befinner dig (sägs att dag 18-28 har du sämre kapacitet, veckan efter mens den bästa).
Det har varit en mycket intensiv helg och jag har varit rätt hög med mycket energi (trots mitt i PMS) och i dag kom tomheten. Precis som efter en högprestation så blir man lite postdepressed. Separationsångest till det man nyss varit med om. Alla härliga möten, all härlig energi runtomkring, all träning som jag fan klarade av sånär som när sendraget i tårna försökte förstöra allt (jävla PMS *skojar).
Nu är jag där igen alltså. Jag tror jag ska isolera mig i några dagar så ni inte berörs eller störs. Gå och köpa mina cravings/trösta mig i fred, gömma den uppsvullna magen i stora kläder. Ja ni fattar.
Jag har inte haft tur sista året med de samhällets människor jag mött när tragedier inträffar men jag har fan haft tur med vilka vänner jag har runtomkring. Ni kan inte bli för många även om det är få förunnat. Jag vet också att några har kommit i kläm då sorgen och PMS har kommit i vägen. Jag beklagar det.
För ett tag sedan hittade jag dock rätt människa som inte skulle pracka på mig lyckopiller för PMS besvär och som förstod var mitt problem ligger (fast jag nämnde inte min sorg faktiskt, tycker det var irrelevant även om..ja) så nu klipper jag PMS strängen till förmån för hormonerna. Ser ingen annan utväg om jag ska få ordning på mig själv och resultaten ;). Samt försöka ha kvar alla mina relationer. Det är iaf ett sätt att gå. Jamen jag försöker juh!
Sen att jag tycker att det är ett satans otyg att vi kvinnor ska behöva underkasta oss extra hormoner då jag inte är alldeles övertygad om att det är så himla nyttigt - oavsett om det är för PMS eller för att inte bli gravida/för att det "alltid" är vi kvinnor som drar kortaste strået.
Och nä, alldeles rätt tänkt - jag har inte stora bröst längre.
Jag är rätt glad att jag är en rätt glad person dock, trots allt. Sista året har varit allt annat än glatt överlag, det förstår ni också och jag behöver inte älta det och det känns också konstigt att benämna mig som en glad person numera men jag tror jag menar att jag trots allt kan välja mina stunder och försöka hålla oskyldiga människor utanför, nuförtiden iaf. Och de andra stunderna är jag rätt glad och härlig humor och allt det där.
Men så kommer PMS. PMS har fått uppsving sista tiden då kända människor trätt fram och berättat vilka konsekvenser PMS ger och får i deras liv. Hur det inverkar, påverkar och hur de/man mår. Många ställer sig helt oförstående till detta. Både män som kvinnor. Kvinnor som har hormondrogat sig sedan de var tonåringar mer eller mindre har ju inte dessa besvär så de är ju inget bra exempel för oss andra som inte gjort det.
Jag åt p-piller i många år, i mina unga år. Jag tyckte inte jag mådde dåligt av dem men när jag slutade med dem så upptäckte jag mig själv sexuellt. Wow, mina bröst var inte för stora för att vara känsliga för beröring och oj, jag blev visst kåt utan alkohol i bilden. Visst jag hårddrar det och det fanns säkert undantag men det är i stort sett så jag minns det. Eftersom jag också fick andra negativa följder av hormonerna som jag senare förstod - så var ju inte valet enkelt efter graviditeterna. Speciellt inte som jag också hade/har väldigt lätt att bli gravid.
PMS blev värre efter graviditeterna. Inte nödvändigtvis att jag kastade grejer omkring mig, nej det har jag faktiskt aldrig gjort - men små problem blev stora, jag tyckte synd om mig själv, jag blev låg, jag gjorde mig ovän med folk (alltid vid PMS jag skrev/skriver mina mejl, tycker saker osv utan att vara så värst nyanserad och genomtänkt kanske) samt allmänt rätt oföretagsam. Ibland vredesutbrott mot mina närmaste. Det var inte länge sedan jag försökte förklara för barnen. När jag var arg nästa gång kom det: "Nu har du det där CMS."
Värst var tröttheten. Veckan innan mens är det som en av och påknapp. När barnen var små så kunde jag inte hålla ögonen öppna så Bolibompa blev en barnvakt de dagarna.
Ja jag sökte hjälp. Jag fick höra att det enda jag kunde få var lyckopiller. Åsså skulle jag skriva ned hur jag kände mig/dagbok. Jag försökte förklara att jag ville ha hjälp mot tröttheten/hormonpåslaget som jag såg var så himla tydlig i samband med mens. Noll respons.
Därför har det gått några fler år och jag har försökt med lite andra medel, nej inte andra medel - men andra sätt. Inte gått så bra. Så förolyckas min älskade bror. Inte nog med att man är ledsen och har sorg i vanlig mening, när jag har PMS blir det etter värre. Jag vill göra slut med det mesta i mitt liv, kanske till och med själva livet. Jag blir ett monster invärtes. Mot mig själv. Och hela detta år har alla lopp råkat hamna på de värsta dagarna, dagen innan eller samma dag. Ni som vet hur det är förstår vilken prestation det är att överhuvudtaget anstränga sig de dagarna.
Om man drar den tanken längre så borde man fan ha någon procentuell avvägning var i menstruationscykeln du befinner dig (sägs att dag 18-28 har du sämre kapacitet, veckan efter mens den bästa).
Det har varit en mycket intensiv helg och jag har varit rätt hög med mycket energi (trots mitt i PMS) och i dag kom tomheten. Precis som efter en högprestation så blir man lite postdepressed. Separationsångest till det man nyss varit med om. Alla härliga möten, all härlig energi runtomkring, all träning som jag fan klarade av sånär som när sendraget i tårna försökte förstöra allt (jävla PMS *skojar).
Nu är jag där igen alltså. Jag tror jag ska isolera mig i några dagar så ni inte berörs eller störs. Gå och köpa mina cravings/trösta mig i fred, gömma den uppsvullna magen i stora kläder. Ja ni fattar.
Jag har inte haft tur sista året med de samhällets människor jag mött när tragedier inträffar men jag har fan haft tur med vilka vänner jag har runtomkring. Ni kan inte bli för många även om det är få förunnat. Jag vet också att några har kommit i kläm då sorgen och PMS har kommit i vägen. Jag beklagar det.
För ett tag sedan hittade jag dock rätt människa som inte skulle pracka på mig lyckopiller för PMS besvär och som förstod var mitt problem ligger (fast jag nämnde inte min sorg faktiskt, tycker det var irrelevant även om..ja) så nu klipper jag PMS strängen till förmån för hormonerna. Ser ingen annan utväg om jag ska få ordning på mig själv och resultaten ;). Samt försöka ha kvar alla mina relationer. Det är iaf ett sätt att gå. Jamen jag försöker juh!
Sen att jag tycker att det är ett satans otyg att vi kvinnor ska behöva underkasta oss extra hormoner då jag inte är alldeles övertygad om att det är så himla nyttigt - oavsett om det är för PMS eller för att inte bli gravida/för att det "alltid" är vi kvinnor som drar kortaste strået.
Och nä, alldeles rätt tänkt - jag har inte stora bröst längre.
fredag, november 8
Hälsomässan.
Om jag hade skrivit blogg för två dagar sedan så hade jag skrivit något i stil med "otroligt jag väger mycket mindre än jag trodde", det tänkt efter några veckors riktig dekadens. Men i går morse ställde jag mig åter på vågen och den visade 1 kg mer. Vad det svänger! Med det sagt så menar jag att det verkligen är vanskligt att väga sig hela tiden. Man känner ju ändå i regel..
I går var jag på Hälsomässan. Nä jag är inte impad eller ens nöjd. Men iof inte missnöjd heller. Jag viftade bort en kille som gick omkring och gjorde enkät om mässan, men just då kunde jag inte uttala mig. Jag ser att många av de större "självklara" aktörerna inte finns representerade vilket kanske säger en del om förtroendet. Det är mycket massage, fotrelaterat och hälsokost/kosttillskott. En del kläder, nyheter inom fitness men inget revolutionerande. Man ska heller inte tro att det är så värst mycket billigare. För skojs skull kollade jag upp några produkter som vinschades stort som otroliga mässpriser..well, lite billigare men. Ja men.
Föreläsningar pågick ständigt och man kunde se att merparten (om inte alla) företräddes av folk/profiler som samtidigt släppt en bok och/eller hade annan agenda. Som 1,2 miljonersklubben som jag faktiskt tycker är ett mycket bra initiativ men det lilla jag hörde av den föreläsningen. Oops. Och när manuset bygger på att det är en stor uppslutning så faller det rätt platt när Alexandra Charles snurrar runt i någon slags dans inför kanske 5 st aktiva åhörare.
Nåväl. Några trevliga möten med gamla bekanta, några intressanta diskussioner med proffsiga utställare samt några samtal där man bara vill gå iväg men står kvar artigt och pratar en stund för att få den där vattenflaskan eller proväta de nyttiga chipsen, chokladen eller annat. En mässa helt enkelt.
Men i morgon och på söndag kommer jag se mässan från annat håll så upplevelsen sammantaget kanske revideras!
Och iof, det fanns både tester man kunde göra för att få något slags kvitto/status på ens hälsa, du kunde yoga hela dagen, gratis massage (lång kö) och vem säger att inte föreläsningarna är bra även om de vill sälja böcker. Chans att träna fanns både på spinningcyklar, i Spartanmontern som i Lappset, Crossfitanläggningen.
Åkte hem med Karin och sen fick jag äntligen äta min pullade pork. Mycket gott. Varför kom jag mig inte iväg och träna? Jo jag var helt slut.
I går var jag på Hälsomässan. Nä jag är inte impad eller ens nöjd. Men iof inte missnöjd heller. Jag viftade bort en kille som gick omkring och gjorde enkät om mässan, men just då kunde jag inte uttala mig. Jag ser att många av de större "självklara" aktörerna inte finns representerade vilket kanske säger en del om förtroendet. Det är mycket massage, fotrelaterat och hälsokost/kosttillskott. En del kläder, nyheter inom fitness men inget revolutionerande. Man ska heller inte tro att det är så värst mycket billigare. För skojs skull kollade jag upp några produkter som vinschades stort som otroliga mässpriser..well, lite billigare men. Ja men.
Föreläsningar pågick ständigt och man kunde se att merparten (om inte alla) företräddes av folk/profiler som samtidigt släppt en bok och/eller hade annan agenda. Som 1,2 miljonersklubben som jag faktiskt tycker är ett mycket bra initiativ men det lilla jag hörde av den föreläsningen. Oops. Och när manuset bygger på att det är en stor uppslutning så faller det rätt platt när Alexandra Charles snurrar runt i någon slags dans inför kanske 5 st aktiva åhörare.
Nåväl. Några trevliga möten med gamla bekanta, några intressanta diskussioner med proffsiga utställare samt några samtal där man bara vill gå iväg men står kvar artigt och pratar en stund för att få den där vattenflaskan eller proväta de nyttiga chipsen, chokladen eller annat. En mässa helt enkelt.
Men i morgon och på söndag kommer jag se mässan från annat håll så upplevelsen sammantaget kanske revideras!
Och iof, det fanns både tester man kunde göra för att få något slags kvitto/status på ens hälsa, du kunde yoga hela dagen, gratis massage (lång kö) och vem säger att inte föreläsningarna är bra även om de vill sälja böcker. Chans att träna fanns både på spinningcyklar, i Spartanmontern som i Lappset, Crossfitanläggningen.
Åkte hem med Karin och sen fick jag äntligen äta min pullade pork. Mycket gott. Varför kom jag mig inte iväg och träna? Jo jag var helt slut.
tisdag, november 5
Bubblare
Det ligger och pyr lite grejer. Det känns förtröstansfullt. Det som stör är ordningsmakten. Inte den ordningsmakt vi vanligtvis menar utan jag menar våra samhällssystem. Jag orkar inte utveckla det så mycket men ni skulle bara veta. Ni skulle bara veta!!
Det som också stör är rädda människor. Människor som läser politiskt korrekta böcker, skrattar på rätt ställe, säger rätt saker osv. ni fattar. Samhället lever på dessa människor som inte tar ett steg utanför, lyssnar till sina inre röster, vågar leva! Haha nu är jag dramatisk och jag menar faktiskt inte samhället som i ordningsmakten ovanför utan jag menar snarare företag och chefer, det som styr media och dess påverkan vad gäller mode, kanske till och med äkta hälftar vad vet jag. Fortfarande är jag dramatisk för vem är jag att påstå att folk inte lyssnar till sitt inre bara för att de gör vad som förväntas. Dock ser jag och hör dem/er varje dag.
Nåväl. Vi vill bli sedda. Vi vill inte hamna i kylan. Vad det betyder för dig och dina val vet du bäst själv.
Det som betyder väldigt mycket för gemene man är uppmärksamhet. Tänk om vi inte hade nån som är intresserad om vad vi gör om dagarna, vad vi tänker och tycker. Framför allt känner. Klart vi vill att någon ska lyssna och värdera våra åsikter, idéer. Vi vill att folk ska vilja umgås med oss. Att vi är omtyckta.
Och då för vi osökt in tankarna kring de som inte blir sedda, inte känner sig lyssnade på eller omtyckta. De som försvinner i pereferin eller begår våldsbrott, sprayar väggarna fulla, rånar butiken eller tar livet av sig.
Men vafalls. Varför hamnar jag nu i dessa bryderier. Egentligen borde jag koncentrera mig på att börja träna igen. En månads bortfall ju. På lördag ska jag träna megamycket är det tänkt. Då ligger jag väl som en strandad säl på söndag. Men det kan jag ju inte heller.
Som sagt, det bubblar i vissa hörn. Få se vart det landar.
Det som också stör är rädda människor. Människor som läser politiskt korrekta böcker, skrattar på rätt ställe, säger rätt saker osv. ni fattar. Samhället lever på dessa människor som inte tar ett steg utanför, lyssnar till sina inre röster, vågar leva! Haha nu är jag dramatisk och jag menar faktiskt inte samhället som i ordningsmakten ovanför utan jag menar snarare företag och chefer, det som styr media och dess påverkan vad gäller mode, kanske till och med äkta hälftar vad vet jag. Fortfarande är jag dramatisk för vem är jag att påstå att folk inte lyssnar till sitt inre bara för att de gör vad som förväntas. Dock ser jag och hör dem/er varje dag.
Nåväl. Vi vill bli sedda. Vi vill inte hamna i kylan. Vad det betyder för dig och dina val vet du bäst själv.
Det som betyder väldigt mycket för gemene man är uppmärksamhet. Tänk om vi inte hade nån som är intresserad om vad vi gör om dagarna, vad vi tänker och tycker. Framför allt känner. Klart vi vill att någon ska lyssna och värdera våra åsikter, idéer. Vi vill att folk ska vilja umgås med oss. Att vi är omtyckta.
Och då för vi osökt in tankarna kring de som inte blir sedda, inte känner sig lyssnade på eller omtyckta. De som försvinner i pereferin eller begår våldsbrott, sprayar väggarna fulla, rånar butiken eller tar livet av sig.
Men vafalls. Varför hamnar jag nu i dessa bryderier. Egentligen borde jag koncentrera mig på att börja träna igen. En månads bortfall ju. På lördag ska jag träna megamycket är det tänkt. Då ligger jag väl som en strandad säl på söndag. Men det kan jag ju inte heller.
Som sagt, det bubblar i vissa hörn. Få se vart det landar.
måndag, november 4
Hej november.
Jag har varit lite frånvarande. Jag har varit i skogen mestadels sista tiden. Nä det stämmer inte. Mest inomhus måste jag tillstå. Men jag har inte varit så uppkopplad.
Mitt liv har många kontraster, har nog alltid haft. Ah läste jag inte en ganska bra krönika i morse vänta..här.
Bra och bra men det är ju så. Så mycket som pågår samtidigt, överallt. I detta nu äter en del lunch, en del har nyss vaknat, en del jobbar på, en del slutar, en del simmar, en del lyfter, en del bråkar, en del har sitt livs upplevelse och en del förolyckas - jamen ni fattar.
Och det där med att man inte fattar var man befinner sig just nu. Barnen som kommer minnas sitt chokladdrickande som ljuvlig barndom, besöken hos sin farmor som tryggheten sig själv osv.
När man inte förstår hur bra man har det, just då eller där.
Hur barnslig man var då eller där.
Att man skulle ha passat på. Då eller där.
Jag har en till kompis som har fått diagnosen bröstcancer. Hon ska opereras i morgon. Hennes inställning är fantastisk även om jag förstår och hon också bekräftar att hon har sina mörka stunder, hon har söndergooglat ämnet och är förstås orolig också över vad de eventuellt hittar. Hennes inställning nu är dock "bra att de har hittat den, nu tar de ut den och sen ska det vara borta - och om det visar sig att den är väldigt aggressiv så får jag ta ställning då hur jag känner."
En följd av detta är dock att hon känner ett enormt behov av att rensa hemma. "Varför ha så mycket grejer och kläder som man inte använder eller mår bra av att ha."
Hon bokar en resa till fjällen över jul i stället för att som de senaste 15 åren bjuda in släkten till sig. Helt rätt!
Jag är så fascinerad av denna kvinna. Inte bara för att hon uppvisar sådant lugn och logik inför sin diagnos utan också för att hon är så generös, professionell i det hon gör och utstrålar sådan energi och positivism. Hon är också väldigt medkännande och hjälper gärna till om hon kan för andra. Imponerande.
Ja, när livskriser händer så omvärderas mycket i ens liv. Det är fullt normalt. Man blir mer känslig för andras ytlighet och "små" bekymmer och man funderar mycket. Ja jag tror jag stannar där.
Men de som är "ytliga" eller sorglösa eller möjligen bara oerhört rationella i sitt tänkande och agerande, grattis till det.
Ja men nu blev inlägget något helt annat än vad jag hade tänkt :). Fast minnet av att besöka kyrkogården vid allhelgona - inte trodde man det skulle betyda att man har förlorat sin bror vid så unga år. Mina barn som bröt ihop. Jag och syster som kramades och grät. Livet är inte rättvist.
Mitt liv har många kontraster, har nog alltid haft. Ah läste jag inte en ganska bra krönika i morse vänta..här.
Bra och bra men det är ju så. Så mycket som pågår samtidigt, överallt. I detta nu äter en del lunch, en del har nyss vaknat, en del jobbar på, en del slutar, en del simmar, en del lyfter, en del bråkar, en del har sitt livs upplevelse och en del förolyckas - jamen ni fattar.
Och det där med att man inte fattar var man befinner sig just nu. Barnen som kommer minnas sitt chokladdrickande som ljuvlig barndom, besöken hos sin farmor som tryggheten sig själv osv.
När man inte förstår hur bra man har det, just då eller där.
Hur barnslig man var då eller där.
Att man skulle ha passat på. Då eller där.
Jag har en till kompis som har fått diagnosen bröstcancer. Hon ska opereras i morgon. Hennes inställning är fantastisk även om jag förstår och hon också bekräftar att hon har sina mörka stunder, hon har söndergooglat ämnet och är förstås orolig också över vad de eventuellt hittar. Hennes inställning nu är dock "bra att de har hittat den, nu tar de ut den och sen ska det vara borta - och om det visar sig att den är väldigt aggressiv så får jag ta ställning då hur jag känner."
En följd av detta är dock att hon känner ett enormt behov av att rensa hemma. "Varför ha så mycket grejer och kläder som man inte använder eller mår bra av att ha."
Hon bokar en resa till fjällen över jul i stället för att som de senaste 15 åren bjuda in släkten till sig. Helt rätt!
Jag är så fascinerad av denna kvinna. Inte bara för att hon uppvisar sådant lugn och logik inför sin diagnos utan också för att hon är så generös, professionell i det hon gör och utstrålar sådan energi och positivism. Hon är också väldigt medkännande och hjälper gärna till om hon kan för andra. Imponerande.
Ja, när livskriser händer så omvärderas mycket i ens liv. Det är fullt normalt. Man blir mer känslig för andras ytlighet och "små" bekymmer och man funderar mycket. Ja jag tror jag stannar där.
Men de som är "ytliga" eller sorglösa eller möjligen bara oerhört rationella i sitt tänkande och agerande, grattis till det.
Ja men nu blev inlägget något helt annat än vad jag hade tänkt :). Fast minnet av att besöka kyrkogården vid allhelgona - inte trodde man det skulle betyda att man har förlorat sin bror vid så unga år. Mina barn som bröt ihop. Jag och syster som kramades och grät. Livet är inte rättvist.
måndag, oktober 21
Mammaboosten
I kväll var jag på Mammaboosten, ett arr av tidningen Mama och sajten familjeliv.se om jag har rätt. Showen inleddes med Hanna Hedlund (gift med Martin Stenmarck) och (en del av) hennes show om sig själv och hennes liv, som mamma bland annat. Showen hade stor igenkänningsfaktor både som gravid, mamma, partner och syster..
Tyvärr blev jag ledsen. Var ledsen redan på vägen dit, hela dagen har präglats av saknad efter Thomas. Kanske flera inkapslade dagar som inte fått nå ut.
När andra satt och skrattade så rann tårarna längs mina kinder och jag fick svälja gång på gång för att inte ge efter. Jobbigt.
När andra satt och skrattade så rann tårarna längs mina kinder och jag fick svälja gång på gång för att inte ge efter. Jobbigt.
Ville bara gå. Allt var så fint och jag som "gammal sångerska" noterade Hannas perfekta tonalitet och jag blev faktiskt sugen på att sjunga. Men i övrigt kände jag ingenting. Ingen kärlek till mina barn, nä tyvärr ingen kärlek åt nåt håll, ingen glädje, ingen power - bara tomhet. Ja jag skrattade och beundrade henne inte fråga om det. Men hon framkallade barndomsminnen, syskonkärlek så himla starkt. Men hon som person verkar vara fantastisk, förutom professionell - och jag älskar personer som pratar om sitt liv som hon gör. Avväpnat, rätt personligt och inte försöker få något bättre el sämre än vad det är. Trovärdigt m a o.
Sen var det paus och bubbel. Med choklad minsann.
Efter pausen kom Martina Haag. Alltså, jag visste inte att hon var syrra med Bea Uusma - sorry pinsamt, kanske - men ni som läste mitt inlägg om just henne så skrev jag väl att jag mest tänkte på att hon var så lik Martina. Just det. Koko. De snackar på samma sätt, samma barnsliga röst och framtoning, samma frisyr. Same same helt enkelt. But different. Bea som jag blev så impad av.
Martina gick inte hem i alla stugor det märktes. Hon är inte jätteverklighetsförankrad så som man ändå upplever att Hanna är. Martina med sina fyra barn, 2 hundar, 4 katter och 17 akvariefiskar i sitt hus i Bromma liksom. Martina försökte flirta med publiken om att hitta glädjen till att springa. Well. Hon hade visst söta anekdoter men jag hade nog hellre sett att hon hade berättat om det perfekta livet som författare, fyra barn med samme man som många tycker är sexig, förortslivet i fina förorten OCH springa - som ändå blev skilsmässa.
Vi behöver tröst ibland om att alla andra inte har det bättre. När Martina säger att hon är som en elefant i kroppsbyggnaden så..e..ja då är hon ju väldigt trovärdig.
Naturligtvis hade de satt den här livscoachen eller vad han är, sist. Michael Södermalm. Visste inget om honom, tänkte väl först att han är väl ännu en av de där käcka coacherna/föreläsarna med thumbs up, nu kör vi, det är bara att ta tag i sig själv, livet är toppen - mentaliteten. Och vad har han att säga till mammor liksom.
Jag hade velat dela honom med många kan jag säga. Alltså att alla skulle få chans att lyssna på honom. Med den bakgrunden han har och de saker han passerat i livet så har han både insikt som förståelse. Jag kände inte nu heller att tjoho - men han har också tänkt på klockan som tickar hos terapeuten och sagt upp sig därifrån. Han hade dock turen att ha en skärpt person på andra sidan som pratade tillbaka till honom på ett sätt som han kunde ta till sig, och stannade två år till.
Han hade riktigt roliga anekdoter och visst försökte han visa skillnaden på någon som är mer glad än sur osv men han pratade också om att det är skillnad när folk har skäl att vara nere.
Han försökte inte prata bort den där marginalen som så många gärna vill. Och han betonade verkligen att vi måste visa respekt. för varandra, vi har ingen aning om vad en annan går igenom.
Det avgjorde min röst för honom. Jag skrattade jättemycket när jag lyssnade på honom men hörde också massa annat i det han sa. De där budskapen som vi så lätt skämtar bort när vi stressar vidare i vårt liv. Det där livet som ska vara lyckat och lyckligt. Vårt prestationssamhälle där vi blir ett med det vi gör och inte vem vi är.
Sen var det paus och bubbel. Med choklad minsann.
Efter pausen kom Martina Haag. Alltså, jag visste inte att hon var syrra med Bea Uusma - sorry pinsamt, kanske - men ni som läste mitt inlägg om just henne så skrev jag väl att jag mest tänkte på att hon var så lik Martina. Just det. Koko. De snackar på samma sätt, samma barnsliga röst och framtoning, samma frisyr. Same same helt enkelt. But different. Bea som jag blev så impad av.
Martina gick inte hem i alla stugor det märktes. Hon är inte jätteverklighetsförankrad så som man ändå upplever att Hanna är. Martina med sina fyra barn, 2 hundar, 4 katter och 17 akvariefiskar i sitt hus i Bromma liksom. Martina försökte flirta med publiken om att hitta glädjen till att springa. Well. Hon hade visst söta anekdoter men jag hade nog hellre sett att hon hade berättat om det perfekta livet som författare, fyra barn med samme man som många tycker är sexig, förortslivet i fina förorten OCH springa - som ändå blev skilsmässa.
Vi behöver tröst ibland om att alla andra inte har det bättre. När Martina säger att hon är som en elefant i kroppsbyggnaden så..e..ja då är hon ju väldigt trovärdig.
Naturligtvis hade de satt den här livscoachen eller vad han är, sist. Michael Södermalm. Visste inget om honom, tänkte väl först att han är väl ännu en av de där käcka coacherna/föreläsarna med thumbs up, nu kör vi, det är bara att ta tag i sig själv, livet är toppen - mentaliteten. Och vad har han att säga till mammor liksom.
Jag hade velat dela honom med många kan jag säga. Alltså att alla skulle få chans att lyssna på honom. Med den bakgrunden han har och de saker han passerat i livet så har han både insikt som förståelse. Jag kände inte nu heller att tjoho - men han har också tänkt på klockan som tickar hos terapeuten och sagt upp sig därifrån. Han hade dock turen att ha en skärpt person på andra sidan som pratade tillbaka till honom på ett sätt som han kunde ta till sig, och stannade två år till.
Han hade riktigt roliga anekdoter och visst försökte han visa skillnaden på någon som är mer glad än sur osv men han pratade också om att det är skillnad när folk har skäl att vara nere.
Han försökte inte prata bort den där marginalen som så många gärna vill. Och han betonade verkligen att vi måste visa respekt. för varandra, vi har ingen aning om vad en annan går igenom.
Det avgjorde min röst för honom. Jag skrattade jättemycket när jag lyssnade på honom men hörde också massa annat i det han sa. De där budskapen som vi så lätt skämtar bort när vi stressar vidare i vårt liv. Det där livet som ska vara lyckat och lyckligt. Vårt prestationssamhälle där vi blir ett med det vi gör och inte vem vi är.
söndag, oktober 20
Viktigaste sakerna är inte saker.
Vad gör vi av vår tid? Vilket ansvar tar vi för oss själva i stället för att vräka ur vårt missnöje genom att skylla på andra, bli arga och besvikna på andra, snacka skit etc. Frågetecken.
Genom en promenad med en mycket god vän så penetreras mycket. Inte minst vår f d gemensamma arbetsplats som hen fortfarande har. Hur chefen där är spritt språngande galen och skyller sina egna tillkortakommanden på alla andra. Hur chefen vill puscha en speciell person framåt utan att agera professionellt och tänka på företagets bästa utan bara i eget intresse. Inte alls ovanligt, inte alls. Och ju mer vi blandar historier och lättar tankar så inser man hur komplext det är. Livet i allra högsta grad men nu pratade vi om arbetsplatser och profession. Till och med Leif Silbersky medgav ju att det inte finns någon domare som är helt objektiv. Det kan vi inte vara.
Och hur missunnsamhet och konkurrenstankar får oss att avstå från visst umgänge, ev snacka skit eller i vissa fall utnyttja valda delar. Också ett fegt sätt att ta sig an livet.
Det jag går mest i taket av tänker jag inte ta upp. Men det handlar om människor som hela tiden söker tillfällen till att höja sig själva. De kan göra det av helt egen maskin genom att ständigt prata om vad allt de köper eller har hemma kostar, samt allt de aldrig skulle köpa. Hur bra deras barn och de själva är och indirekt eller direkt, vad fanken, hur mkt fel det är på alla andra. Att ständigt jämföra sig med andra, oavsett vad som skiljer åt.
Kräver förvisso att de söker sig nedåt i sin jämförelse. Lika illa är förresten dem som inte kan stå för det liv de lever med allt vad det innebär. Anpassar det de säger till vem de umgås med för att det "ska låta bättre." Jag tycker synd om de här människorna eftersom de inte har förstått vad som är värt något men allra mest tycker jag ju synd om deras barn som får de bästa sämsta tänkbara värderingarna för att bli riktigt lycklig. Eller iaf förstå vad verklig lycka är. Eller iof, det är min värdering. Om de stannar kvar i "sin" värld och så småningom tillfredsställer sin egen upplevda lycka så är de ju också lyckliga i en mening.
Jag försöker iaf att få reflekterande barn, att de använder sin egen hjärna vad som är rimligt och inte. Vad man ska tolerera och inte. När man är snäll och när man är dum. Vad som hör till och vad som inte hör till. Att de viktigaste sakerna i livet inte är saker.
Därmed inte sagt att jag inte njuter av att köpa nya saker. Att jag inte njuter av nytt och fräscht framför gammalt och slitet. Det för ju direkt tankarna till förhållanden. När jag tänker efter så de som har värsta ha-begären verkar vara dem som lever i förhållanden. Det är nya prylar och det är massa dieter. De som är singlar satsar på upplevelser och resor. Jo men om jag scannar fejsbook så är uppdelningen rätt så tydlig. Man kan tro att det är de i förhållanden som inte kör en massa dieter och idéer men faktiskt. Och skrytstatistiken på resor och också mycket fokus på jag, jag är så bra - är också överlag singlar.
Jag läste nån som skrev att av 20 i topplistan på kokböcker förra året så toppas 11 av dem av LCHF el 5:2 kokböcker. Det är sorgligt. Inte så men så. Alla får göra som de vill men jag tänker att när ett liv blir så fixerat kring mat eller träning som är ett annat "sorgligt" kapitel så lever man då är min fråga?
Så för att återgå till ev statistik om jag nu har rätt. Allt detta ha-begär och behovet av att kontrollera sig själv, begränsa sig själv etc - vad betyder det i ett globalt perspektiv? Vad händer med oss här på jorden om allt handlar om att tillfredsställa sig själv genom andras beundran, godkännande och bekräftelse. Det är allt ifrån resultatlistor till likes på fejjan, följare på instagram och twitter - läsare på bloggen som magrutor och bicepsbilder.
Vi lever helt klart i en ytlig värld som snurrar snabbare och snabbare. Sköt dig själv och skit i andra verkar bli mer och mer det man måste rätta sig efter samtidigt som vi är så förbenat ensamma den dagen vi inser att vi inte är starkare ensam.
Nu snurrade jag iväg som vanligt. Om jag nu har rätt i min snabba, ensidiga, amatörmässiga kortvetenskapliga analys så finns det underlag för en studie helt klart. Vad har vi för brister i våra förhållanden som gör att så mkt pyser ut bakvägen, så många behov som aldrig blir sedda eller bekräftade, känslan av att inte vara nöjd med det man har? Och om man som singel inte passar på att jobba med sig själv i stället för att hänga på trenden om att tillfredsställa "andras" förväntningar - kan man nånsin bli lycklig på riktigt då. Mellan raderna kanske jag menar kan man möta en annan person då men jag vete tusan om jag tänker så om du frågar.
Mer frågor att lyfta än att ha något ensidigt självklart svar på. Och alla är olika. Men det är också intressant eftersom det är något vi gärna kastar omkring med "alla är olika"..och därmed är gaten closed för ytterligare diskussion. Tror inte det är så enkelt eller att vi är så himla olika.
När det kommer till den berömda kritan.
Ok godnatt for now.
Genom en promenad med en mycket god vän så penetreras mycket. Inte minst vår f d gemensamma arbetsplats som hen fortfarande har. Hur chefen där är spritt språngande galen och skyller sina egna tillkortakommanden på alla andra. Hur chefen vill puscha en speciell person framåt utan att agera professionellt och tänka på företagets bästa utan bara i eget intresse. Inte alls ovanligt, inte alls. Och ju mer vi blandar historier och lättar tankar så inser man hur komplext det är. Livet i allra högsta grad men nu pratade vi om arbetsplatser och profession. Till och med Leif Silbersky medgav ju att det inte finns någon domare som är helt objektiv. Det kan vi inte vara.
Och hur missunnsamhet och konkurrenstankar får oss att avstå från visst umgänge, ev snacka skit eller i vissa fall utnyttja valda delar. Också ett fegt sätt att ta sig an livet.
Det jag går mest i taket av tänker jag inte ta upp. Men det handlar om människor som hela tiden söker tillfällen till att höja sig själva. De kan göra det av helt egen maskin genom att ständigt prata om vad allt de köper eller har hemma kostar, samt allt de aldrig skulle köpa. Hur bra deras barn och de själva är och indirekt eller direkt, vad fanken, hur mkt fel det är på alla andra. Att ständigt jämföra sig med andra, oavsett vad som skiljer åt.
Kräver förvisso att de söker sig nedåt i sin jämförelse. Lika illa är förresten dem som inte kan stå för det liv de lever med allt vad det innebär. Anpassar det de säger till vem de umgås med för att det "ska låta bättre." Jag tycker synd om de här människorna eftersom de inte har förstått vad som är värt något men allra mest tycker jag ju synd om deras barn som får de bästa sämsta tänkbara värderingarna för att bli riktigt lycklig. Eller iaf förstå vad verklig lycka är. Eller iof, det är min värdering. Om de stannar kvar i "sin" värld och så småningom tillfredsställer sin egen upplevda lycka så är de ju också lyckliga i en mening.
Jag försöker iaf att få reflekterande barn, att de använder sin egen hjärna vad som är rimligt och inte. Vad man ska tolerera och inte. När man är snäll och när man är dum. Vad som hör till och vad som inte hör till. Att de viktigaste sakerna i livet inte är saker.
Därmed inte sagt att jag inte njuter av att köpa nya saker. Att jag inte njuter av nytt och fräscht framför gammalt och slitet. Det för ju direkt tankarna till förhållanden. När jag tänker efter så de som har värsta ha-begären verkar vara dem som lever i förhållanden. Det är nya prylar och det är massa dieter. De som är singlar satsar på upplevelser och resor. Jo men om jag scannar fejsbook så är uppdelningen rätt så tydlig. Man kan tro att det är de i förhållanden som inte kör en massa dieter och idéer men faktiskt. Och skrytstatistiken på resor och också mycket fokus på jag, jag är så bra - är också överlag singlar.
Jag läste nån som skrev att av 20 i topplistan på kokböcker förra året så toppas 11 av dem av LCHF el 5:2 kokböcker. Det är sorgligt. Inte så men så. Alla får göra som de vill men jag tänker att när ett liv blir så fixerat kring mat eller träning som är ett annat "sorgligt" kapitel så lever man då är min fråga?
Så för att återgå till ev statistik om jag nu har rätt. Allt detta ha-begär och behovet av att kontrollera sig själv, begränsa sig själv etc - vad betyder det i ett globalt perspektiv? Vad händer med oss här på jorden om allt handlar om att tillfredsställa sig själv genom andras beundran, godkännande och bekräftelse. Det är allt ifrån resultatlistor till likes på fejjan, följare på instagram och twitter - läsare på bloggen som magrutor och bicepsbilder.
Vi lever helt klart i en ytlig värld som snurrar snabbare och snabbare. Sköt dig själv och skit i andra verkar bli mer och mer det man måste rätta sig efter samtidigt som vi är så förbenat ensamma den dagen vi inser att vi inte är starkare ensam.
Nu snurrade jag iväg som vanligt. Om jag nu har rätt i min snabba, ensidiga, amatörmässiga kortvetenskapliga analys så finns det underlag för en studie helt klart. Vad har vi för brister i våra förhållanden som gör att så mkt pyser ut bakvägen, så många behov som aldrig blir sedda eller bekräftade, känslan av att inte vara nöjd med det man har? Och om man som singel inte passar på att jobba med sig själv i stället för att hänga på trenden om att tillfredsställa "andras" förväntningar - kan man nånsin bli lycklig på riktigt då. Mellan raderna kanske jag menar kan man möta en annan person då men jag vete tusan om jag tänker så om du frågar.
Mer frågor att lyfta än att ha något ensidigt självklart svar på. Och alla är olika. Men det är också intressant eftersom det är något vi gärna kastar omkring med "alla är olika"..och därmed är gaten closed för ytterligare diskussion. Tror inte det är så enkelt eller att vi är så himla olika.
När det kommer till den berömda kritan.
Ok godnatt for now.
Sköna stressiga söndag.
Hur känns det nu med två träningsfria veckor? Ärligt talat känner jag mig svampig i kroppen och jag har ont i ryggen. Sånt som jag säger till andra att de får för att de inte tränar. Katsching!
I går hade Simons klass loppis och jag satte som mest fart på morgonen. Det resulterade i ett hem som ser ut som "hej kom och hjälp mig." Inbrottsröra med andra ord. Det var precis som spindelbebisar, ju mer loppispåsar jag fyllde desto mer skit kom fram. Fanns inte en chans att skicka allt och en del skit vill man liksom ta hand om själv så i dag har jag hrm, chansen.
Och jag inser att vinterkläder och -skor måste införskaffas å det snaraste.
Efter loppisen hamnade jag på gårdsfest. Inte min egen utan grannarnas. Fick några gliringar om att jag var på fel ställe och inte städat för korven, spetten och vinet men är man trevligt sällskap så lugnar sig de flesta. När det blev för kallt att vara ute, trots liggunderlag och vinterhandskar så fortsatte vi hem till C. Barnen var med och vi lagade pasta, käkade godis och sjöng till SHM. Mannen i huset somnade och vi tog oss hem vid 22.
Lite seg i dag med andra ord även om jag var uppe rätt tidigt för att träna tjejerna. Härlig morgon.
Nu får jag akta mig så jag inte fastnar i denna dekadens.
I går hade Simons klass loppis och jag satte som mest fart på morgonen. Det resulterade i ett hem som ser ut som "hej kom och hjälp mig." Inbrottsröra med andra ord. Det var precis som spindelbebisar, ju mer loppispåsar jag fyllde desto mer skit kom fram. Fanns inte en chans att skicka allt och en del skit vill man liksom ta hand om själv så i dag har jag hrm, chansen.
Och jag inser att vinterkläder och -skor måste införskaffas å det snaraste.
Efter loppisen hamnade jag på gårdsfest. Inte min egen utan grannarnas. Fick några gliringar om att jag var på fel ställe och inte städat för korven, spetten och vinet men är man trevligt sällskap så lugnar sig de flesta. När det blev för kallt att vara ute, trots liggunderlag och vinterhandskar så fortsatte vi hem till C. Barnen var med och vi lagade pasta, käkade godis och sjöng till SHM. Mannen i huset somnade och vi tog oss hem vid 22.
Lite seg i dag med andra ord även om jag var uppe rätt tidigt för att träna tjejerna. Härlig morgon.
Nu får jag akta mig så jag inte fastnar i denna dekadens.
fredag, oktober 18
En annan Camilla.
I går levde jag också lite som en rockstar. Typ var lite effektiv på morgon/fm men blev sedan utbjuden på lunch och hängde rätt länge på fina haket. Vägen dit kantades förresten av att jag hoppade upp mot en vägg, som förr med NMT.
Man sitter och snackar om livet. Med sorg, barn, män och kvinnor. Jobb och måsten. Drömmar och ängslan.
Fast rockstars kanske inte snackar om sånt.
I dag fortsätter livet. Jag är varken stressad, frustrerad eller orolig för att jag inte tränar just nu. De här dagarna har annat hänt i huvudet som man ibland tränar el stressar bort för att man fyller dagarna för mycket. Splittrar sig.
Det är som jag sagt tidigare, också mycket mycket mycket som försummats, förträngts under senaste året. Jag tar de där myrstegen framåt och ser hur långt de bär. Ska bli intressant om jag får ihop säcken nån gång.
Jag är så tacksam för alla som hör av sig, särskilt de som bemödar sig beyond Fejjan. Bemödar sig om att försöka förstå i stället för att vända ryggen. Jag är tacksam för att jag också orkar ibland. Jag är tacksam för de som fortfarande frågar om jag vill träna el tävla med dem. Ja överhuvudtaget umgås. Jag har börjat vända alla kommentarer om att jag har varit bättre förr till att se det positivt.
Jag är kanske inte så dålig trots allt. Trots att jag förlorat min älskade bror, att livet vände upp och ned, jag blev svag, jag blev ledsen, jag blev orkeslös, träningslös, kärlekslös, arbetslös - jag blev en annan Camilla.
Hon är inte dum heller - fast hon saknar sin bror.
 |
| Det är lite upp å ned. |
Fast rockstars kanske inte snackar om sånt.
I dag fortsätter livet. Jag är varken stressad, frustrerad eller orolig för att jag inte tränar just nu. De här dagarna har annat hänt i huvudet som man ibland tränar el stressar bort för att man fyller dagarna för mycket. Splittrar sig.
Det är som jag sagt tidigare, också mycket mycket mycket som försummats, förträngts under senaste året. Jag tar de där myrstegen framåt och ser hur långt de bär. Ska bli intressant om jag får ihop säcken nån gång.
Jag är så tacksam för alla som hör av sig, särskilt de som bemödar sig beyond Fejjan. Bemödar sig om att försöka förstå i stället för att vända ryggen. Jag är tacksam för att jag också orkar ibland. Jag är tacksam för de som fortfarande frågar om jag vill träna el tävla med dem. Ja överhuvudtaget umgås. Jag har börjat vända alla kommentarer om att jag har varit bättre förr till att se det positivt.
Jag är kanske inte så dålig trots allt. Trots att jag förlorat min älskade bror, att livet vände upp och ned, jag blev svag, jag blev ledsen, jag blev orkeslös, träningslös, kärlekslös, arbetslös - jag blev en annan Camilla.
Hon är inte dum heller - fast hon saknar sin bror.
onsdag, oktober 16
Fräcka tights från New York!!
Hur kunde jag glömma att nämna att Moa köpt tights åt mig!!
Jag kan inte vänta, jag har inte fått se dem ännu.
Fast ännu hellre vill jag också åka till NY.
Ska säga det till X att det är vägen till mitt hjärta..harkel.
Hon har köpt tights till mig. Jag har köpt jordnötssmör till henne. Fair eller?
Godnatt. Före midnatt :D
Jag kan inte vänta, jag har inte fått se dem ännu.
Fast ännu hellre vill jag också åka till NY.
Ska säga det till X att det är vägen till mitt hjärta..harkel.
Hon har köpt tights till mig. Jag har köpt jordnötssmör till henne. Fair eller?
Godnatt. Före midnatt :D
Medium och onda ryggar
My body tells me. Trodde jag var så pigg i dag så jag tog cykeln. Ja det gjorde jag nog i går också - nej? Eller? Shit dåligt minne.
Sen råkade en 5 kg medicinboll ligga i vägen för mig så jag satte mig på golvet och körde dryga 100 russian twist med uppdragna ben innan jag blev less. Och såg hur skitigt det var på golvet. Blev andfådd också och lite senare även en vind av känningar i halsen???? WTF.
Nä det är verkligen så att jag bröt ned kroppen rejält Tjurrusetveckan så är det. Åsså ska jag ha mens eller är gravid och då är ju kroppen extra mottaglig.
Snackade med goinstruktörMoa, nyss hemkommen från best city in world NY. Hon tyckte jag levde som en rockstar och hyllade det. Typ dricka, inte äta innan Tjurruset å såna saker. Jaja, det var ännu en ny infallsvinkel. Jag är cool alltså.
Tog det lugnt på vägen hem, oh kalla vindar. Jag vill verkligen INTE att det ska bli kallt och ruggigt. Jag vill lapa sol, gå lättklädd och dricka kallt.
Pratade med en god bekant om seanser, medium etc. Frågan och tanken väcks på nytt. Jag tror jag måste.
Satans ont i ryggen har jag också. Ogilla.
Sen råkade en 5 kg medicinboll ligga i vägen för mig så jag satte mig på golvet och körde dryga 100 russian twist med uppdragna ben innan jag blev less. Och såg hur skitigt det var på golvet. Blev andfådd också och lite senare även en vind av känningar i halsen???? WTF.
Nä det är verkligen så att jag bröt ned kroppen rejält Tjurrusetveckan så är det. Åsså ska jag ha mens eller är gravid och då är ju kroppen extra mottaglig.
Snackade med goinstruktörMoa, nyss hemkommen från best city in world NY. Hon tyckte jag levde som en rockstar och hyllade det. Typ dricka, inte äta innan Tjurruset å såna saker. Jaja, det var ännu en ny infallsvinkel. Jag är cool alltså.
Tog det lugnt på vägen hem, oh kalla vindar. Jag vill verkligen INTE att det ska bli kallt och ruggigt. Jag vill lapa sol, gå lättklädd och dricka kallt.
Pratade med en god bekant om seanser, medium etc. Frågan och tanken väcks på nytt. Jag tror jag måste.
Satans ont i ryggen har jag också. Ogilla.
tisdag, oktober 15
Lågt blodtryck
Var tvungen att googla lågt blodtryck. Det visade sig vid gårdagens mätningar att det är precis det jag har vilket är väldigt förvånande. Är det något jag brukar ha så är det åt andra hållet snarare.
Och när jag tänker efter så har jag/är jag lite yr och svag när jag reser mig ibland t ex. Jag läser mig till att sjukdomsliggande, depression och bantning kan vara orsaker. Också om man hoppar över mellanmål och dricker dåligt. Dricker dåligt har jag alltid gjort och bevisligen ingen grogrund för lågt blodtryck för mig. Mellanmål egentligen likadant. Jag är ju duktigare på att få i mig mellis när jag tränar och nu har jag ju inte tränat återigen på ett tag, fast jag så fint skulle börja.
Motion höjer logiskt blodtrycket men alltså jag tog en rask promenad precis innan provtagningen och ändå lågt. Det grubblar mig.
Det är väl min inre influensa som är orsaken. Jag får tänka så och lugna mig därvidlag. Äta mer saltrikt och kanske ta och cykla lite i dag.
Det sjunker visst också i början av en graviditet. Jaha. Men vänta att säga grattis, tack.
Och när jag tänker efter så har jag/är jag lite yr och svag när jag reser mig ibland t ex. Jag läser mig till att sjukdomsliggande, depression och bantning kan vara orsaker. Också om man hoppar över mellanmål och dricker dåligt. Dricker dåligt har jag alltid gjort och bevisligen ingen grogrund för lågt blodtryck för mig. Mellanmål egentligen likadant. Jag är ju duktigare på att få i mig mellis när jag tränar och nu har jag ju inte tränat återigen på ett tag, fast jag så fint skulle börja.
Motion höjer logiskt blodtrycket men alltså jag tog en rask promenad precis innan provtagningen och ändå lågt. Det grubblar mig.
Det är väl min inre influensa som är orsaken. Jag får tänka så och lugna mig därvidlag. Äta mer saltrikt och kanske ta och cykla lite i dag.
Det sjunker visst också i början av en graviditet. Jaha. Men vänta att säga grattis, tack.
måndag, oktober 14
Vila i form.
Fick ett mejl från en god bekant som också är duktig PT. Han skrev
"så du har tagit det lite lugnt rent ut sagt, så bra! Bara amatörer som inte planlägger sin vila ; ) "
Haha det fick mig att le. En annan infallsvinkel på bristande motivation, bristande planering och kroppens "motstånd/svaghet."
Inte minst idiotiska prioritering.
Men ärligt, jag ska ändå ta till mig den meningen på ett bra sätt. Jag vilar mig i form.
Kort brief.
Oh jag vet inte vad jag ska säga eg. Jag tränar inget just nu och det beror ju på att kroppen kraschade. Jag tror att jag på det fick en inre influensa.
Jag ser i spegeln att jag är en krallig rultis och visst är jag glad så länge folk påstår att jag ser tränad ut men jag kan inte leva på gamla meriter. Inte ens när de gamla meriterna var färskare var jag speciellt tränad heller.
Fantastiskt väder i dag återigen och jag hoppas alla som har det här vädret också ser till att komma ut.
Jag tjatar om att jag är så känslig för att missa sömn och här sitter jag igen.
Jag tränar visst. Varje dag är det nåt. Just nu är det tålamodet som prövas, min självkänsla prövas, min mogenhet prövas.
Men jag ska sova på det nu.
Jag ser i spegeln att jag är en krallig rultis och visst är jag glad så länge folk påstår att jag ser tränad ut men jag kan inte leva på gamla meriter. Inte ens när de gamla meriterna var färskare var jag speciellt tränad heller.
Fantastiskt väder i dag återigen och jag hoppas alla som har det här vädret också ser till att komma ut.
Jag tjatar om att jag är så känslig för att missa sömn och här sitter jag igen.
Jag tränar visst. Varje dag är det nåt. Just nu är det tålamodet som prövas, min självkänsla prövas, min mogenhet prövas.
Men jag ska sova på det nu.
lördag, oktober 12
Bubblar.
Det bubblar lite i mig.
Att ha en knopp som inte funkar är nog bad. Att ha en kropp därtill som inte funkar är outhärdligt. Att slösa energi på idioter är onödigt. Att rannsaka sig själv är nödvändigt.
Men nu bubblar det lite i mig.
Och kanske inte bara för att jag känner att kroppen börjar hämta sig för denna gång.
Just i detta nu ser jag lite klart och kan acceptera vissa faktum (alltså ingen intäkt för att jag gör det imorrn).
Jag gillade att prata med min syster i går.
Jag utvecklar mig själv.
Fortfarande fattar jag inte att jag aldrig kommer träffa, prata, skratta eller kivas med brorsan igen. Den klossen lyfter jag bort, sätter dit, vrider, vänder, slår mig i huvudet, gråter över.
Men i helgen har jag skrattat med barnen åt den härliga hunden vi tagit hand om, skrattat med syrran, skrattat åt mig själv.
Att ha en knopp som inte funkar är nog bad. Att ha en kropp därtill som inte funkar är outhärdligt. Att slösa energi på idioter är onödigt. Att rannsaka sig själv är nödvändigt.
Men nu bubblar det lite i mig.
Och kanske inte bara för att jag känner att kroppen börjar hämta sig för denna gång.
Just i detta nu ser jag lite klart och kan acceptera vissa faktum (alltså ingen intäkt för att jag gör det imorrn).
Jag gillade att prata med min syster i går.
Jag utvecklar mig själv.
Fortfarande fattar jag inte att jag aldrig kommer träffa, prata, skratta eller kivas med brorsan igen. Den klossen lyfter jag bort, sätter dit, vrider, vänder, slår mig i huvudet, gråter över.
Men i helgen har jag skrattat med barnen åt den härliga hunden vi tagit hand om, skrattat med syrran, skrattat åt mig själv.
onsdag, oktober 9
Krasch.
Jadu, var det inte jag som mässade om människor som mår dåligt, när man kraschar, vad man bör och inte. Typ. I dag kraschade jag igen. Jag förstår att det finns utlösande faktorer som påverkar mer el mindre t ex om man känner sig orättvist behandlad, får ett nej, PMS och andra motgångar.
I dag satte jag ut en bild på mig och brorsan på fejjan. Jag gjorde det för att när mina barn bråkar ibland så har jag lust att skrika till dem att de fan ska vara glada att de har varandra, att man inte vet vad som händer osv. Men det vore ju orättvist så i stället lagras alla känslor inom mig. Så kom jag på att det var längesen jag och syrran snackade så det tog vi igen lite i dag, blev väl säkert 2 tim i telefon. Blev ledsen som vanligt. Om ni minns åkte jag in på akuten efter ett samtal med syrran.
Det är ju inte hennes fel förstås! Och jag klassar det som ett bra samtal trots allt. Men när vi snackar så kommer vi osökt in på allt och hon är ju den som går igenom samma sak och bara att bli påmind om vilka följder detta har gett oss och svallvågorna runt alla relationer osv det gör mig så ont. Det gör så ont.
Efteråt var jag så dränerad, ledsen och all kraft hade runnit ur mig. Jag kunde allvarligt inte ens öppna en skåplucka som var över axelhöjd.
Mamma ringde och jag sa till slut att jag inte orkade prata. Det hörde hon. Jag kunde inte hålla i meningarna och var lika sammanhängande som en drogad. Sen somnade jag vid matbordet, helt galet. Ändå har jag fyllt på med mat hela dagen för att jag har inbillat mig att jag ska bli piggare då. Förhoppningsvis kommer det retroaktivt tills imorrn.
Det gladde mig oerhört att telefonen ringde även om jag sov just då. Det var också galet, frågade om jag fick lägga mig bredvid dottern i soffan (efter sejouren vid matbordet) - de stackarna har svårt att förstå såna här dagar när jag inte orkar något. Jag hör inte ens telefonen, somnade på stört.
Fick sedan ett sms av vederbörande som ville höra hur jag mår. Gulligt, för hon har säkert sett att jag lade ut bilden på fejsbook och förstått att det var eller blev känslomässigt. Ja det värmer oerhört. Men jag orkade inte ringa tillbaka i dag iaf.
Men nu ska vi vara hundvakt över helgen, hämtar hunden imorrn. Det blir lite positiv energi i huset.
I dag satte jag ut en bild på mig och brorsan på fejjan. Jag gjorde det för att när mina barn bråkar ibland så har jag lust att skrika till dem att de fan ska vara glada att de har varandra, att man inte vet vad som händer osv. Men det vore ju orättvist så i stället lagras alla känslor inom mig. Så kom jag på att det var längesen jag och syrran snackade så det tog vi igen lite i dag, blev väl säkert 2 tim i telefon. Blev ledsen som vanligt. Om ni minns åkte jag in på akuten efter ett samtal med syrran.
Det är ju inte hennes fel förstås! Och jag klassar det som ett bra samtal trots allt. Men när vi snackar så kommer vi osökt in på allt och hon är ju den som går igenom samma sak och bara att bli påmind om vilka följder detta har gett oss och svallvågorna runt alla relationer osv det gör mig så ont. Det gör så ont.
Efteråt var jag så dränerad, ledsen och all kraft hade runnit ur mig. Jag kunde allvarligt inte ens öppna en skåplucka som var över axelhöjd.
Mamma ringde och jag sa till slut att jag inte orkade prata. Det hörde hon. Jag kunde inte hålla i meningarna och var lika sammanhängande som en drogad. Sen somnade jag vid matbordet, helt galet. Ändå har jag fyllt på med mat hela dagen för att jag har inbillat mig att jag ska bli piggare då. Förhoppningsvis kommer det retroaktivt tills imorrn.
Det gladde mig oerhört att telefonen ringde även om jag sov just då. Det var också galet, frågade om jag fick lägga mig bredvid dottern i soffan (efter sejouren vid matbordet) - de stackarna har svårt att förstå såna här dagar när jag inte orkar något. Jag hör inte ens telefonen, somnade på stört.
Fick sedan ett sms av vederbörande som ville höra hur jag mår. Gulligt, för hon har säkert sett att jag lade ut bilden på fejsbook och förstått att det var eller blev känslomässigt. Ja det värmer oerhört. Men jag orkade inte ringa tillbaka i dag iaf.
Men nu ska vi vara hundvakt över helgen, hämtar hunden imorrn. Det blir lite positiv energi i huset.
Dags med vitaminer?
 |
| Dags att vända blad |
Blodgivningen väntar på mig och jag har ju inga lopp eller andra påfrestande saker framför mig mer än allt det vanliga så det är väl läge att traska dit också.
Men, ah de här symtomen som visade sig redan i fredags och lördags med lite svag kropp, känningar långt in i huvudet mellan öron och hals - finns kvar. Och nu har jag övertrasserat mina kalorier som vanligt så det kan inte vara nån restriktionssvaj.
Jag tror jag gör som jag brukar. Börjar från början. Dags att boosta kroppen med bra och ordentlig mat (när jag är trött och stressad blir det bara massa snabbalternativ och på sin höjd några stackars rester), de där vitamindrinkarna och bestämma mig för att kl 23 är högsta gränsen för att släcka lampan. I går blev det 24 vilket iaf var ett steg i rätt riktning från sista två veckorna.
I kväll blir vi dessutom hundvakt så dagarna framöver ska väl iaf fyllas av sköna höstpromenader om inte annat.
tisdag, oktober 8
Denna prestationsvärld.
Ärlighet är bäst. Alltid främst mot sig själv men om man är ärlig mot sig själv så brukar man automatiskt vara ärlig mot andra också - det är liksom enklast att förhålla sig till. Du blir heller inte besviken på samma sätt om du vet att du är ärlig. Å andra sidan kan man tro att man är ärlig, både mot sig själv och andra men oftast naggar ändå en annan röst bakom örat och/eller "sanningen" kommer förr eller senare fram.
I dagarna gick en rätt stor träningsbloggsprofil ut med att hen kanske har ett lite stört förhållande till både mat och träning. Hen skriver in sig på en klinik som ska hjälpa hen att se över och få koll på situationen. Mycket starkt och modigt gjort i en värld där många talar om för andra vad man ska och inte ska göra, ofta är fördömande mot människor som pratar dieter och träningsschema för att sedan vara strikt till absurdum mot sig själv - sammanfattningsvis ätstörningar på ett eller annat sätt. Inte minst att "alla" verkar ha så stort behov av att visa sina magar, armar/framsteg eller självkontroll med andra ord.
Hur kan det ha blivit så här, är det enkla svaret internet och sociala medier? Att synen på människor har att göra med hur villiga vi är att underkasta oss, antalet träningstimmar och rippade kroppar?
Många tror att de måste vara så nöjda jämt, ett leende på läpparna och tacksamheten över allt ska vara tydlig. Man jobbar, får bekräftelse, man tränar och får resultat, man får bekräftelse, man är en bra vän, man får bekräftelse, man ska vara en bra partner, man får bekräftelse. Det som räknas. Men så kraschar man. Och har man inte kraschat förut så är det först när man har gjort det som man verkligen vet vad det innebär. Jag hoppas alla förstår att den som visar sig svag är den verkligt starka.
Otroligt nog fortsätter dessa människor oftast med samma saker, i samma tempo under så lång tid att när de kraschar tror de att det mest beror på jobbet. För det är ju det första man inte klarar av. Så fortsätter dessa människor med träningen, vara en god förälder, partner, kompis, föreningsmänniska, fritidsintressen etc under tiden som ev sjukskriven. Jag tror man måste våga lite mer. Kanske skala av och prova nytt. Se vilka runtomkring som är for real. Alltså på riktigt. Men har man dålig självkänsla så vågar man varken riskera partner eller vänner. Och träningen nä gudbevars "den mår jag så bra av." Ok really?
Jag ser mycket sånt runt mig just nu. Folk som inte mår bra. Gemensamt är att de på nåt sätt eller nån stans inte blir sedda. Det yttrar sig oftast i att bli träningsgalen, jobbar järnet, shoppar järnet, blir elaka och väldigt ego. Självupptagna.
Det stämmer självklart för mig också förutom att jag dök åt andra hållet. Inte klarade av att se varför eller vad jag skulle må bra av. Det fanns ju inte? Min bror var ju borta och hela vår familjebild på ända. Fanns ingen som förstod tyckte jag och inte någon som fångade upp mig. Jag behöver inte skriva mer om det men när man är riktigt deprimerad, utbränd, i sorg etc så har jag förstått att det är precis så man blir. Tappar helt motivation till allt för det finns ingen kraft eller lust. Man är helt enkelt slut i både kropp och hjärna.
Jag hade nog behövt bli mer självupptagen, bara bara tänka på mig själv. Att jag tänker för mycket på hur andra mår och känner har kanske gjort att allt tagit så lång tid. Dränerat mig. För jag kan inte säga att man får så mycket cred av att tänka på andra. Jo självklart, sorry- men inte från de som är självupptagna. De tycker bara att det är helt i sin ordning. Och jag vill faktiskt inte bli sån.
I dagarna gick en rätt stor träningsbloggsprofil ut med att hen kanske har ett lite stört förhållande till både mat och träning. Hen skriver in sig på en klinik som ska hjälpa hen att se över och få koll på situationen. Mycket starkt och modigt gjort i en värld där många talar om för andra vad man ska och inte ska göra, ofta är fördömande mot människor som pratar dieter och träningsschema för att sedan vara strikt till absurdum mot sig själv - sammanfattningsvis ätstörningar på ett eller annat sätt. Inte minst att "alla" verkar ha så stort behov av att visa sina magar, armar/framsteg eller självkontroll med andra ord.
Hur kan det ha blivit så här, är det enkla svaret internet och sociala medier? Att synen på människor har att göra med hur villiga vi är att underkasta oss, antalet träningstimmar och rippade kroppar?
Många tror att de måste vara så nöjda jämt, ett leende på läpparna och tacksamheten över allt ska vara tydlig. Man jobbar, får bekräftelse, man tränar och får resultat, man får bekräftelse, man är en bra vän, man får bekräftelse, man ska vara en bra partner, man får bekräftelse. Det som räknas. Men så kraschar man. Och har man inte kraschat förut så är det först när man har gjort det som man verkligen vet vad det innebär. Jag hoppas alla förstår att den som visar sig svag är den verkligt starka.
Otroligt nog fortsätter dessa människor oftast med samma saker, i samma tempo under så lång tid att när de kraschar tror de att det mest beror på jobbet. För det är ju det första man inte klarar av. Så fortsätter dessa människor med träningen, vara en god förälder, partner, kompis, föreningsmänniska, fritidsintressen etc under tiden som ev sjukskriven. Jag tror man måste våga lite mer. Kanske skala av och prova nytt. Se vilka runtomkring som är for real. Alltså på riktigt. Men har man dålig självkänsla så vågar man varken riskera partner eller vänner. Och träningen nä gudbevars "den mår jag så bra av." Ok really?
Jag ser mycket sånt runt mig just nu. Folk som inte mår bra. Gemensamt är att de på nåt sätt eller nån stans inte blir sedda. Det yttrar sig oftast i att bli träningsgalen, jobbar järnet, shoppar järnet, blir elaka och väldigt ego. Självupptagna.
Det stämmer självklart för mig också förutom att jag dök åt andra hållet. Inte klarade av att se varför eller vad jag skulle må bra av. Det fanns ju inte? Min bror var ju borta och hela vår familjebild på ända. Fanns ingen som förstod tyckte jag och inte någon som fångade upp mig. Jag behöver inte skriva mer om det men när man är riktigt deprimerad, utbränd, i sorg etc så har jag förstått att det är precis så man blir. Tappar helt motivation till allt för det finns ingen kraft eller lust. Man är helt enkelt slut i både kropp och hjärna.
Jag hade nog behövt bli mer självupptagen, bara bara tänka på mig själv. Att jag tänker för mycket på hur andra mår och känner har kanske gjort att allt tagit så lång tid. Dränerat mig. För jag kan inte säga att man får så mycket cred av att tänka på andra. Jo självklart, sorry- men inte från de som är självupptagna. De tycker bara att det är helt i sin ordning. Och jag vill faktiskt inte bli sån.
söndag, oktober 6
Tjurruset 2013
Jag skrattade till nyss när jag läste ett inlägg på en löparcommunity på fejjan. Fast egentligen så häpnade jag. En kille som sprungit in på en mkt bra tid och placering på dagens Tjurruset (två dagar i år) skriver att "dock känns det att man var på oktoberfest förra veckan."
Är det sant? Ska man gå så all in när man inte är elit och hur många minuter tror ni vi pratar om här för min del i så fall?
Ja det är klart jag fattar att jag inte borstade framför egen dörr och denna gång var det helt ok. Känner mig nästan nöjd. Fast nästan bara. Eller så ljuger jag. Jag ljuger.
Men jag hade inte tänkt springa. De här loppen sista året har dränerat energi då konflikten mellan resultat och insats inte stämmer (jag har inte tränat löpning för att jag inte har haft löparlust men använt lopp till att försöka springa mig till känslan vilket förstås resulterar i orutin vad gäller skor, uppladdning, träning och resultat framförallt).
Så den här veckan blev det all in på nåt sätt. Jag tänkte att jag skulle börja springa igen så jag har sprungit både distans och intervaller trots mina delvis krampade baksida lår. Jag har försökt ha koll på kalorier vilket fått mig inse att jag vanligtvis ligger och övertrasserar på ca 7-800 kcal varje dag, det går man inte ned i vikt på. Kroppen är helt klart van med att inte behöva hejda sig så delvis har jag varit svajig och fått äta till mig. Tyvärr då inte med fullgoda näringsalternativ dessvärre. Jag har inte haft en dag före 01 i säng och går upp varje morgon kl 07. I fredags klappade dock det systemet i hop och jag slocknade med kaffekoppen i hand så fort barnen sagt hejdå.
I fredags blev det också en PW med god vän i stället för lunch så lunch/middag blev kl 15.30 - bestående av räkmackor och brieost med vin, hos min granne vars man jag åkte på hockey med ett par timmar senare..
På hockeyn hade vi sittplatser men stod med magnifika luleåklacken i stället, i flera timmar med öl i pausen. Men jag uppfattar inte att jag blev berusad, som tur är gillar jag inte Norrlands Guld och/el folköl så det blev knappt en öl bara.
Hem och väldigt sänkt och fredagskvällen blev iaf tidigare, kl 23 släckte jag lampan.
I går morse var jag således oerhört oerhört trött och både natten till fredag som lördag hade jag svettats rätt mycket. Är det förbränningen som kom igång, ägglossningen eller det faktum att kroppen helt enkelt var sliten bara? Jag velade och velade och visste ju att jag inte hade gjort mycket för att ge mig själv en bra chans. Jag missade första skjutsen men sen visste jag att jag skulle ångra mig också (ivrigt påhejad av mina barn) så jag intalade mig att medverkan iaf skulle innebära kaloriförbränning som jag inte skulle utsätta mig för annars så jag kom iväg.
Loppet är inte mycket att snacka om förutom att jag inte fattar varför jag inte försökte mer och att det då verkligen inte var något att vara nervös för. Jag tror jag såg det som nåt Tough Viking el liknande. Mycket backar och jag gick uppför varenda en?? Kan inte fatta att jag inte ens försökte pressa mig. Nedför lät jag benen rulla så där tog jag alltid några placeringar. Lät annars bara folk springa om, tändes aldrig någon gnista.
Kanske var jag omedvetet rädd om mig själv, men det kan också vara så att jag helt enkelt var så svag som jag inbillade mig.
Jag såg en bild på mig själv, såg inte ut som om jag varit i någon bäverdamm (där alla blev lerigast i stan). Kanske tydligaste beviset på att Camilla inte var sig själv, tillbaka, helt 100 - vad?
Förstås var det två orsaker till den prestationsångest jag också kände. Dels att mina gamla träningskompisar och jag själv har en annan syn på vad jag kan el bör prestera. Ja jag vet ju att jag inte är i så god form nu men andra tycks utgå ifrån att förra årets djupdykning inte satt sina spår el möjligen att jag borde ha hämtat mig.
Den andra delen är känslomässig. Att träffa en så stor andel gamla träningskompisar, många vet vad som hänt - jag har inte träffat dem sedan dess eller på lång tid. Ja att fejsa dem är inte lätt. Och så blev det en del antal tårar också i går
Med tanke på alla omständigheter, och de var inte få, tillsammans med det faktum att om man skulle kunna räkna åldersindelat mot resultat så gjorde jag nog sammantaget en riktigt god insats. Det är så jag får tänka.
Är det sant? Ska man gå så all in när man inte är elit och hur många minuter tror ni vi pratar om här för min del i så fall?
Ja det är klart jag fattar att jag inte borstade framför egen dörr och denna gång var det helt ok. Känner mig nästan nöjd. Fast nästan bara. Eller så ljuger jag. Jag ljuger.
Men jag hade inte tänkt springa. De här loppen sista året har dränerat energi då konflikten mellan resultat och insats inte stämmer (jag har inte tränat löpning för att jag inte har haft löparlust men använt lopp till att försöka springa mig till känslan vilket förstås resulterar i orutin vad gäller skor, uppladdning, träning och resultat framförallt).
Så den här veckan blev det all in på nåt sätt. Jag tänkte att jag skulle börja springa igen så jag har sprungit både distans och intervaller trots mina delvis krampade baksida lår. Jag har försökt ha koll på kalorier vilket fått mig inse att jag vanligtvis ligger och övertrasserar på ca 7-800 kcal varje dag, det går man inte ned i vikt på. Kroppen är helt klart van med att inte behöva hejda sig så delvis har jag varit svajig och fått äta till mig. Tyvärr då inte med fullgoda näringsalternativ dessvärre. Jag har inte haft en dag före 01 i säng och går upp varje morgon kl 07. I fredags klappade dock det systemet i hop och jag slocknade med kaffekoppen i hand så fort barnen sagt hejdå.
I fredags blev det också en PW med god vän i stället för lunch så lunch/middag blev kl 15.30 - bestående av räkmackor och brieost med vin, hos min granne vars man jag åkte på hockey med ett par timmar senare..
På hockeyn hade vi sittplatser men stod med magnifika luleåklacken i stället, i flera timmar med öl i pausen. Men jag uppfattar inte att jag blev berusad, som tur är gillar jag inte Norrlands Guld och/el folköl så det blev knappt en öl bara.
Hem och väldigt sänkt och fredagskvällen blev iaf tidigare, kl 23 släckte jag lampan.
I går morse var jag således oerhört oerhört trött och både natten till fredag som lördag hade jag svettats rätt mycket. Är det förbränningen som kom igång, ägglossningen eller det faktum att kroppen helt enkelt var sliten bara? Jag velade och velade och visste ju att jag inte hade gjort mycket för att ge mig själv en bra chans. Jag missade första skjutsen men sen visste jag att jag skulle ångra mig också (ivrigt påhejad av mina barn) så jag intalade mig att medverkan iaf skulle innebära kaloriförbränning som jag inte skulle utsätta mig för annars så jag kom iväg.
Loppet är inte mycket att snacka om förutom att jag inte fattar varför jag inte försökte mer och att det då verkligen inte var något att vara nervös för. Jag tror jag såg det som nåt Tough Viking el liknande. Mycket backar och jag gick uppför varenda en?? Kan inte fatta att jag inte ens försökte pressa mig. Nedför lät jag benen rulla så där tog jag alltid några placeringar. Lät annars bara folk springa om, tändes aldrig någon gnista.
Kanske var jag omedvetet rädd om mig själv, men det kan också vara så att jag helt enkelt var så svag som jag inbillade mig.
Jag såg en bild på mig själv, såg inte ut som om jag varit i någon bäverdamm (där alla blev lerigast i stan). Kanske tydligaste beviset på att Camilla inte var sig själv, tillbaka, helt 100 - vad?
Förstås var det två orsaker till den prestationsångest jag också kände. Dels att mina gamla träningskompisar och jag själv har en annan syn på vad jag kan el bör prestera. Ja jag vet ju att jag inte är i så god form nu men andra tycks utgå ifrån att förra årets djupdykning inte satt sina spår el möjligen att jag borde ha hämtat mig.
Den andra delen är känslomässig. Att träffa en så stor andel gamla träningskompisar, många vet vad som hänt - jag har inte träffat dem sedan dess eller på lång tid. Ja att fejsa dem är inte lätt. Och så blev det en del antal tårar också i går
Med tanke på alla omständigheter, och de var inte få, tillsammans med det faktum att om man skulle kunna räkna åldersindelat mot resultat så gjorde jag nog sammantaget en riktigt god insats. Det är så jag får tänka.
onsdag, oktober 2
Att hamna på minus är inte skönt
I förrgår var jag tillbaka i gamla takter. Jag säger inte att jag är i samma form bara att jag tränade som jag kunde göra förr. Att jag kunde göra så berodde på uteblivet jobb - alltså kunde jag "kosta" på mig att träna när jag ändå hade varit inställd på att jobba. Förr både tränade och jobbade jag, den biten har jag inte fått ihop nu och det är väl där skon klämmer för min del - att jag inte mäktar med så mycket när jag jobbar och tvärt om.
Jag sprang till gymmet (knappt 5 km) på en hyfsat bra tid - tränade cirkelträning 45 min och sprang hem igen. Käkade lunch och fixade lite. Sen drämde tröttheten till. Fick inte så mycket gjort senare delen av eftermiddagen men skulle ändå iväg på invigning av Crossfitdelen i Rålis. Träffade Karin och hennes chef samt ansvariga från Stockholm stad. Tittade på killarna från Strängnäs som demonstrerade sin styrka i ställningarna. Jag hjälpte den "vanliga" allmänheten med sina frågor om hur man kan använda grejerna. Det hann bli skitakallt ute - jag tappade energi och blev blå om läpparna. Men nu var jag så nära (rent geografiskt) ett Ruffiepass och hur länge sen är det inte jag tränade ett sånt? Jag stack dit och hann ta ett stopp inomhus för att få tillbaka värmen en sväng.
Träffade en jättego tjej som jag körde med. Hon var kortare och nättare än jag så jag körde över henne som en bulldozer. Snacka om att känna sig som världens Amazon (läs Gladiator Amazon) på ett negativt sätt. Jag vet själv hur stor inverkan längd och vikt har vid Ruffie så det kändes orättvist å hennes vägnar och jag fick knappast den utmaning jag hade velat ha. MEn, det var ändå alldeles lagom för i går kände jag av att jag inte hade lyckats få i mig tillräckligt med energi dagen innan.
När jag cyklade för att träffa f d kollegor på lunch fanns inte mycket kraft i benen. Återigen ingen träningsvärk..jag vet och brukar säga till mina adepter att träningsvärk inte är ett kvitto på kvalitativ träning men jag som tränat så lite borde ha det?
Så i går fick jag också eftermiddagsdipp som hette duga. Kaan bero på att jag numer nattsuddar så förfärligt..men jag äter alltid när jag är trött, känner mig lite svag etc så det var bara att överäta lite i går och hoppas på att depåerna skulle fyllas på.
I dag, ny dag. Alldeles otrolig personlig back-logg så det är bara att sätta igång dagen. Men i dag ska jag se hur det går att kombinera träning och jobb. Om jag kommer mig iväg.
Jag sprang till gymmet (knappt 5 km) på en hyfsat bra tid - tränade cirkelträning 45 min och sprang hem igen. Käkade lunch och fixade lite. Sen drämde tröttheten till. Fick inte så mycket gjort senare delen av eftermiddagen men skulle ändå iväg på invigning av Crossfitdelen i Rålis. Träffade Karin och hennes chef samt ansvariga från Stockholm stad. Tittade på killarna från Strängnäs som demonstrerade sin styrka i ställningarna. Jag hjälpte den "vanliga" allmänheten med sina frågor om hur man kan använda grejerna. Det hann bli skitakallt ute - jag tappade energi och blev blå om läpparna. Men nu var jag så nära (rent geografiskt) ett Ruffiepass och hur länge sen är det inte jag tränade ett sånt? Jag stack dit och hann ta ett stopp inomhus för att få tillbaka värmen en sväng.
Träffade en jättego tjej som jag körde med. Hon var kortare och nättare än jag så jag körde över henne som en bulldozer. Snacka om att känna sig som världens Amazon (läs Gladiator Amazon) på ett negativt sätt. Jag vet själv hur stor inverkan längd och vikt har vid Ruffie så det kändes orättvist å hennes vägnar och jag fick knappast den utmaning jag hade velat ha. MEn, det var ändå alldeles lagom för i går kände jag av att jag inte hade lyckats få i mig tillräckligt med energi dagen innan.
När jag cyklade för att träffa f d kollegor på lunch fanns inte mycket kraft i benen. Återigen ingen träningsvärk..jag vet och brukar säga till mina adepter att träningsvärk inte är ett kvitto på kvalitativ träning men jag som tränat så lite borde ha det?
Så i går fick jag också eftermiddagsdipp som hette duga. Kaan bero på att jag numer nattsuddar så förfärligt..men jag äter alltid när jag är trött, känner mig lite svag etc så det var bara att överäta lite i går och hoppas på att depåerna skulle fyllas på.
I dag, ny dag. Alldeles otrolig personlig back-logg så det är bara att sätta igång dagen. Men i dag ska jag se hur det går att kombinera träning och jobb. Om jag kommer mig iväg.
måndag, september 30
Essentiella saker.
Det här med att få till det varaktigt med relationer i "vuxen" ålder (läs med barn), är inte lätt. Ja jag tror säkert många fixar det superduperenkelt (eller låter det bara så) men jag kanske hellre backar än satsar eftersom relationer tar tiiid och energiii. Jag tycker också att jag numer är en mess på många sätt och dippar allt för oftast för att vara riktigt sådär Miss Energy som jag kallades på TV4. Jag vill heller inte ha de förväntningarna, att vara energin för någon annan än möjligen mina barn då.
Det är nog få förunnat att ha någon utomstående/fast nära som verkligen förstår och är så ödmjuk, stark och stor som människa att de bjuder på den mesta av energin. Förstår när det behövs. Men också fattar när man själv vill känna sig behövd. Jag känner mig nog lite mindre värd och sämre självförtroende nuförtiden också.
Har man barn har man också ett ansvar. Jag vill inte döma andra men jag förstår inte dem som nästan väljer bort sina barn för att roa sig själva. Egen tid och utveckling, hämta energi och bekräftelse på annat håll är absolut viktigt men det finns rimlighet. Det ursäktas med det ena eller andra men barn är inte dumma, de vet när de blir bortvalda. Och en dag slår det tillbaka, på ett el annat sätt. Men det kan det göra på många sätt iof men barnen är bara barn sån kort tid, även om de alltid är barn till dig förstås.
Hur som det är saker jag både ursäktar mig med men också begränsar mig. Inte lätt! Nu skrattar jag mest åt mig själv (fast jag inte skrattar bokstavligen) - hur jag slår bakut, försöker kasta av, ruska på mig, backar men även bockar, puttar och frustar. Vi får väl se hur det slutar. Har ni nån synpunkt på om det är fler än en det handlar om?
Men precis som hästar vill man väl bara känna sig trygg - och det har jag inte gjort sista året. Det har och är en hisnande berg och dalbana som ibland står still, ibland åker för fort nedför så man skriker och vill hålla ihop huvudet - ibland går det så långt uppför så man aldrig tror man kommer komma ned igen eller tvärtom - hur man nu vill se det.
Hästar testar..står och stampar av otålighet, småbits för uppmärksamheten, tittar oskyldigt ibland och avväpnar allt, blåser varmt och mjukt mot ens hand, svarar och ger efter vid arbete för att sedan testa ens gränser och provocera - inte sällan tar det tid att hämta från hagen också.
Om ni nu förstod all symbolik :). Intressant det där. Men också hela diskussionen kring egenvärde - självkänsla och självförtroende. Och hur en händelse kan rubba hela cirkeln.
Ingen träningsvärk i dag. Lätt besviken.
Det är nog få förunnat att ha någon utomstående/fast nära som verkligen förstår och är så ödmjuk, stark och stor som människa att de bjuder på den mesta av energin. Förstår när det behövs. Men också fattar när man själv vill känna sig behövd. Jag känner mig nog lite mindre värd och sämre självförtroende nuförtiden också.
Har man barn har man också ett ansvar. Jag vill inte döma andra men jag förstår inte dem som nästan väljer bort sina barn för att roa sig själva. Egen tid och utveckling, hämta energi och bekräftelse på annat håll är absolut viktigt men det finns rimlighet. Det ursäktas med det ena eller andra men barn är inte dumma, de vet när de blir bortvalda. Och en dag slår det tillbaka, på ett el annat sätt. Men det kan det göra på många sätt iof men barnen är bara barn sån kort tid, även om de alltid är barn till dig förstås.
Hur som det är saker jag både ursäktar mig med men också begränsar mig. Inte lätt! Nu skrattar jag mest åt mig själv (fast jag inte skrattar bokstavligen) - hur jag slår bakut, försöker kasta av, ruska på mig, backar men även bockar, puttar och frustar. Vi får väl se hur det slutar. Har ni nån synpunkt på om det är fler än en det handlar om?
Men precis som hästar vill man väl bara känna sig trygg - och det har jag inte gjort sista året. Det har och är en hisnande berg och dalbana som ibland står still, ibland åker för fort nedför så man skriker och vill hålla ihop huvudet - ibland går det så långt uppför så man aldrig tror man kommer komma ned igen eller tvärtom - hur man nu vill se det.
Hästar testar..står och stampar av otålighet, småbits för uppmärksamheten, tittar oskyldigt ibland och avväpnar allt, blåser varmt och mjukt mot ens hand, svarar och ger efter vid arbete för att sedan testa ens gränser och provocera - inte sällan tar det tid att hämta från hagen också.
Om ni nu förstod all symbolik :). Intressant det där. Men också hela diskussionen kring egenvärde - självkänsla och självförtroende. Och hur en händelse kan rubba hela cirkeln.
Ingen träningsvärk i dag. Lätt besviken.
söndag, september 29
Du är vad du tränar..jajemän
Va, det här har blivit en veckoblogg i stället för en väckelseblogg ;).
Haha, närå men jaja.
Den här veckan har jag ägnat åt mig själv men i sociala sammanhang. Försökt ge av mig själv i stället för att tack men nej tack.
Träning blev inte av förrän torsdag, efter ca 2 veckors uppehåll. Ja, så blir det nog lätt när man inte har något mål. Mitt mål är att ha ett mål. Men jag har ju inget som driver mig, lockar ja absolut men inte tillräckligt. Jag är ju en sån som vill ta genvägarna, inte direkt quick fix utan jag menar mer att jag har svårt att se långt framåt, hålla kursen men framförallt drivet saknar jag.
Jag har sagt det förr, jag är en njutningsmänniska - på gott och ont.
Men i torsdags så sprang jag en sväng på dryga 10 km. Fint klart väder och med pratsällskap. Efter det hämtade jag min kära trotjänare cykeln vars kedja hade blivit hoplappad och smörjd. I fredags tänkte jag träna men jag och tid är ju inte bästa synken så det blev 10 min rodd. Bättre nåt än inget!
Jag fortsätter mitt liv som fitnessalias (wannabee kanske ;)) på Instagram vilket innebär att jag till 98 % lägger ut det nyttiga jag får i mig. Det som ser bra ut både näringsriktigt som visuellt. Det är kul. Jag är nån annan för en stund och de som gillar mina bilder är övervägande mkt rippade och vältränade människor. Om inte det, så väldigt hälsomedvetna. Mina vänner gillar väl inte alltid mina bilder, men det är klart de vet ju hur jag mestadels/egeeeentligen äter..
Jag tycker dock själv att jag har en liten begåvning i att få till det med bilderna, det är inte alltid min ambition och ibland blir det heller inte bra - men oftast.
Folk påpekar det också så jag verkar ju inte ha helt fel :D.
En bekant vill till och med att jag ska följa henne och handla..fniss.
I dag tränade jag på gymmet efter jobbet. Ta da liksom. Jag har väl inte tränat på gym sedan...tam tam tam...feb, mars? Oh jisus men det är sant. Och det kändes. Jag vet mkt väl vilka vikter jag använde sist men det pallade jag inte i 3 set nu. Hoppas jag kommer igång nu..kan dock inget lova då min livssituation kommer förändras vilken dag som helst - men jag ska försöka!
Haha, närå men jaja.
Den här veckan har jag ägnat åt mig själv men i sociala sammanhang. Försökt ge av mig själv i stället för att tack men nej tack.
Träning blev inte av förrän torsdag, efter ca 2 veckors uppehåll. Ja, så blir det nog lätt när man inte har något mål. Mitt mål är att ha ett mål. Men jag har ju inget som driver mig, lockar ja absolut men inte tillräckligt. Jag är ju en sån som vill ta genvägarna, inte direkt quick fix utan jag menar mer att jag har svårt att se långt framåt, hålla kursen men framförallt drivet saknar jag.
Jag har sagt det förr, jag är en njutningsmänniska - på gott och ont.
Men i torsdags så sprang jag en sväng på dryga 10 km. Fint klart väder och med pratsällskap. Efter det hämtade jag min kära trotjänare cykeln vars kedja hade blivit hoplappad och smörjd. I fredags tänkte jag träna men jag och tid är ju inte bästa synken så det blev 10 min rodd. Bättre nåt än inget!
Jag fortsätter mitt liv som fitnessalias (wannabee kanske ;)) på Instagram vilket innebär att jag till 98 % lägger ut det nyttiga jag får i mig. Det som ser bra ut både näringsriktigt som visuellt. Det är kul. Jag är nån annan för en stund och de som gillar mina bilder är övervägande mkt rippade och vältränade människor. Om inte det, så väldigt hälsomedvetna. Mina vänner gillar väl inte alltid mina bilder, men det är klart de vet ju hur jag mestadels/egeeeentligen äter..
Jag tycker dock själv att jag har en liten begåvning i att få till det med bilderna, det är inte alltid min ambition och ibland blir det heller inte bra - men oftast.
Folk påpekar det också så jag verkar ju inte ha helt fel :D.
En bekant vill till och med att jag ska följa henne och handla..fniss.
I dag tränade jag på gymmet efter jobbet. Ta da liksom. Jag har väl inte tränat på gym sedan...tam tam tam...feb, mars? Oh jisus men det är sant. Och det kändes. Jag vet mkt väl vilka vikter jag använde sist men det pallade jag inte i 3 set nu. Hoppas jag kommer igång nu..kan dock inget lova då min livssituation kommer förändras vilken dag som helst - men jag ska försöka!
söndag, september 22
I svaghetens tecken.
Har ju inte varit så pigg i helgen. Lite ironiskt så var det väl så att jag hade lite för bra och positiv energi under halva fredagen som i sin tur överladdade mig så jag pös ihop under eftermiddagen. Lördagen blev en hemmadag, det otroligt fina vädret till trots. Eller ja här gällde också bara halva lördagen - ingen morgonträning alltså - det blev melodikrysset med kära mamma och sen bara typ laga mat, röja lite samtidigt som jag tittade på filmen Jakten med Mads Mikkelsen. Jag kände inte för att gå iväg på party men jag kände ändå att jag inte ville missa det, det var ju med mina kollegor från Rosa Skrot!
Som tur är så piggnade jag på mig och en given sak är ju alltid att duscha och sminka sig lite, det hjälper till oerhört mycket. Rosa Skrots VD Camilla hade bjudit hem oss till sitt hem med det fantastiska uterummet som ni kan se en glimt ifrån här på bilden. Såg just att en kollega hade fyllt sin blogg med andra fina bilder från goda maten, tilltugg, ölprovningen, stämningsljus etc men jag tänkte faktiskt aldrig så långt *skärpning.
Det var hur som helst en mycket trevlig afton och jag som nästan jämt väljer bort fester inser ju att det finns en viss poäng och behållning av att faktiskt komma sig iväg! Det här gänget kännetecknas ju av den gemensamma nämnaren träning och därför var det extra roligt och välbehövligt tror jag att ses under andra former (och kläder inte minst ;)).
När jag kom hem såg jag klart filmen Jakten som jag gärna rekommenderar, inte bara för att Mads är snygg, sinnlig och närvarande och man gärna drömmer lite om honom efteråt - utan också för att han är en fantastisk skådespelare och att filmen trots sin obehagliga handling egentligen, var bra!
I dag söndag har jag hunnit träna tjejerna, gått en promenad till Liljeholmen men är nu ganska sänkt igen. Frusen inte minst. Jag ska satsa på att ta ett bad och visualisera veckan vi har framför oss.
Sen har jag saknat brorsan oerhört mycket de här dagarna. Trots att jag ändå försöker att inte fastna i det så är tomrummet påtagligt stort.
 |
| Camilla pratar öl. |
Det var hur som helst en mycket trevlig afton och jag som nästan jämt väljer bort fester inser ju att det finns en viss poäng och behållning av att faktiskt komma sig iväg! Det här gänget kännetecknas ju av den gemensamma nämnaren träning och därför var det extra roligt och välbehövligt tror jag att ses under andra former (och kläder inte minst ;)).
När jag kom hem såg jag klart filmen Jakten som jag gärna rekommenderar, inte bara för att Mads är snygg, sinnlig och närvarande och man gärna drömmer lite om honom efteråt - utan också för att han är en fantastisk skådespelare och att filmen trots sin obehagliga handling egentligen, var bra!
I dag söndag har jag hunnit träna tjejerna, gått en promenad till Liljeholmen men är nu ganska sänkt igen. Frusen inte minst. Jag ska satsa på att ta ett bad och visualisera veckan vi har framför oss.
Sen har jag saknat brorsan oerhört mycket de här dagarna. Trots att jag ändå försöker att inte fastna i det så är tomrummet påtagligt stort.
fredag, september 20
Fredag
Varit rätt effektiv på fm med trevliga kreativa möten, gick en stund "på stan" efter det, i det härliga vädret. En del tycker det har varit kallt i dag men jag som gick i tunn blus och öppen dunväst kanske hade klätt mig perfekt då :).
Satt mig sedan och var effektiv vid datorn, fick t o m ett par samtal gjorda. Efter det knockade dock huvudvärken mig igen som jag hade trängt undan. Det är de där spänningarna igen som kommer från käken. Jag försökte massera käken en stund men sedan kapitulerade jag och sov ett par timmar! Skönt! Barnen var hemma och hade fått i sig tidig middag så det var lugnt.
Efter det har jag faktiskt fått två tvättar fixade, vi har fredagsmyst men nu ska jag hänga tvätten ta en värktablett och slagga. Hoppas spänningarna är borta då.
Tänkte faktiskt tanken att ta mig en springtur men kom inte längre än så. Men ändå!
torsdag, september 19
Menskrig.
Vill bara understryka att jag veet att jag inte ska skriva eller kanske ens prata med någon denna första dag av mens. Dagarna innan. Inte mejla heller (sis knows). Hormonerna leker krigsspel i min kropp och jag är lättstött, känslokänslig, tappar självförtroendet och självkänsla.
Eller, med andra ord. Jag vet att jag ska hålla mig på mattan. Undvika trubbel. När trubbel då söker upp mig under dessa dagar är det, mindre bra.
Om jag sköter kost sömn och träning brukar det gå bättre dock men nu har jag inte gjort det. Shame shame shape up.
Puss och kram vi väntar på att det vänder. Nu måste jag få lite kärlek känner jag.
Eller, med andra ord. Jag vet att jag ska hålla mig på mattan. Undvika trubbel. När trubbel då söker upp mig under dessa dagar är det, mindre bra.
Om jag sköter kost sömn och träning brukar det gå bättre dock men nu har jag inte gjort det. Shame shame shape up.
Puss och kram vi väntar på att det vänder. Nu måste jag få lite kärlek känner jag.
Ingen revision bara konklusioner.
Om man jobbat 15 timmar och sen har svårt att varva ned, får mens, sover, vaknar i vanlig tid med barnen, sover en stund till därefter för att sedan stressa järnet till ett möte som jag ändå kom 9 min sent till. Fail. Jag cyklade inte då det regnade friskt och jag skulle vidare sedan för att hjälpa en kompis med flytt - jag blir vilsen utan cykeln och jag och kollektivtrafik rockar inte så bra med varandra.
Jag fick inte i mig någon frukost och mötet sträckte sig över lunch. Träffade en man som var uppenbart både kunnig och intelligent. Snackade dock så mycket att jag tappade bort hjärnan ibland.
Ja, fick faktiskt i mig det första för dagen först klockan 14.30 - då kan man snacka stenad i kåpan.
Jag kan verkligen inte förstå hur jag kunde springa marathon på min första riktiga mensdag (alltså första hela dagen) och Lidingö Ultra samma dag som den kom. Jag mår inte bra! Hela min kropp blir svag som sockerdricka, jag fylls av 2 kg vätska och är uttorkad som tusan förutom att jag får tryckhuvudvärk.
Min blogg är för övrigt inte till för att läsas finstilt. Nu påstås någon väninna till min väninna som har bröstcancer, ha läst mitt inlägg om vår väninna så att säga. Jag vet inte riktigt vem som är upprörd, och varför. Essensen i inlägget handlar varken om väninnan i sig eller hennes vänner i sin tur. Det är bara indirekt. Den vän som t ex lånade hennes lgh för att sova, gillar jag också jättebra det lilla jag känner henne. Och jag är övertygad om att hon har tvekat inför att fråga vår väninna, det tvivlar jag inte alls inför. Jag tror till och med att den väninnan gör rätt som vågar fråga om att få sova där. Min väninna kan ju faktiskt passa på att vila samtidigt och får även känslan av att vara behövd, sällskap etc.
Min väninna är en mycket generös människa, bland de mest generösa jag känner. Generositet sitter ju som ni vet inte i hur mycket pengar man har utan antingen är man en generös människa eller inte. Generösa människor är både naiva, alltid redo och säger oftast ja framför sig själv.
Jag veet att min väninna också mår bra av att få bjuda på mat, bjuda på sängen eller vad det nu är. Det ingår i hennes personlighet. Det jag åsyftade med inlägget är att trots att man känner till sidorna hos sina vänner som befinner sig i olika lägen (där man mår sämre) så kan man ju försöka lirka ut en väg så man ändå lyckas finnas där, underlätta etc. Det är vad jag tycker. Vi har så lätt för att fortsätta döma våra vänner efter hur vi lärt känna dem, inte efter hur nuvarande status är.
Och nu måste jag understryka igen för att undvika missförstånd - det är ingen som gör fel som frågar om hjälp eller tar emot hjälp av mig eller min väninna t ex. Vi mår bra av bekräftelse och att vi känner att vi har kvar vår "plats" i vänkretsen - jag uppmanar bara att kanske tänka till ett varv till eller åtminstone ha i åtanke hur mycket energi det kostar oss jämfört med er eller som det var tidigare. Ni ska förstås inte ta allt ansvar för hur vi tänker känner el orkar men jag tror att jag pratar för de flesta i liknande situation, ibland vet vi inte själva bättre.
Jag kan inte låta bli att tänka att denna s k vän som blivit upprörd av mitt inlägg är en av dem som bara nöjer sig med att peppa och stötta på avstånd.
För att ta mig som exempel igen så får jag på allvar frågor som "hur går det med det där och det där" som om allt är som förut, jag får kommentarer som "men du har ju varit bättre tränad än det här" - jamen guess what has happened lately fuckin idt. Jag får även syrliga kommentarer och frågor om att jag inte tränar här el där, gör det eller det osv. Det är okunskap jag fattar det så det är lugnt så till vida men det är inget som underlättar min läkning. Det är en stress att förväntas vara som förut, fungera som förut, vara lika bra som förut. Som om jag inte duger nu.
Det är precis så jag känner.
De tog upp sorg i dag på Nyhetsmorgon eller nej Efter tio, såg jag. Eller jag såg det inte, jag pallar faktiskt inte men jag såg att det skulle vara. Någon som skulle ge råd hur man bemöter folk i sorg. Det är mycket som är individuellt men mycket som är generellt också så har man ingen erfarenhet av sorg tidigare så är det inte fel att kolla !
Uppe i norrland brukar man skoja om att männen där aldrig uppvaktar sina kvinnor, säger att de älskar dem osv - det är mentaliteten "jag säger till om det ändras" och så skulle jag vilja säga angående vänner osv. Jag umgås inte med dem jag inte tycker om och jag skulle aldrig skriva nedsättande om dem jag tycker om, helst inte om någon i persona faktiskt - så min andemening var människor som kollektiv - släpp egot, går bra att betala fadderbarn och vara en show off-medmänniska men att försaka lite tid till att (åtminstone) ringa en vän som ni vet mår dåligt finns inte?
Blev förresten ingen flytthjälp i dag. Min vän sa ifrån. Jag mår jättedåligt över det för jag ville verkligen och dessutom tror jag att jag hade mått bättre mentalt av att träffa henne och lite annat folk. Det hade ju dessutom kunnat fylla upp hålet i mitt liv just nu som stavas träning. Men mensen, mötet och påhopp x 2 dränerade mig så det var nog svårt för min vän att se hur jag skulle kunna göra nytta.
Nåväl. Nu sitter jag här med världens huvudvärk, svag kropp, jävla mens men jag har suttit med sonen och fixat hans engelskaläxa och det var inte dumt med den stunden. Vi har också fixat födelsedagspresent till hans kompis som har födelsedagsfest i kväll - det var hardcore då jag inte vet mer om henne än att hon gillar djur..men ville inte ha kattleksak för "det var inte kattens födelsedag" - helt rätt tänkt tjejen!
Och Thomas, oj vad jag saknar dig. Vi har så mycket att snacka om juh - kom tillbaka!!
Jag fick inte i mig någon frukost och mötet sträckte sig över lunch. Träffade en man som var uppenbart både kunnig och intelligent. Snackade dock så mycket att jag tappade bort hjärnan ibland.
Ja, fick faktiskt i mig det första för dagen först klockan 14.30 - då kan man snacka stenad i kåpan.
Jag kan verkligen inte förstå hur jag kunde springa marathon på min första riktiga mensdag (alltså första hela dagen) och Lidingö Ultra samma dag som den kom. Jag mår inte bra! Hela min kropp blir svag som sockerdricka, jag fylls av 2 kg vätska och är uttorkad som tusan förutom att jag får tryckhuvudvärk.
Min blogg är för övrigt inte till för att läsas finstilt. Nu påstås någon väninna till min väninna som har bröstcancer, ha läst mitt inlägg om vår väninna så att säga. Jag vet inte riktigt vem som är upprörd, och varför. Essensen i inlägget handlar varken om väninnan i sig eller hennes vänner i sin tur. Det är bara indirekt. Den vän som t ex lånade hennes lgh för att sova, gillar jag också jättebra det lilla jag känner henne. Och jag är övertygad om att hon har tvekat inför att fråga vår väninna, det tvivlar jag inte alls inför. Jag tror till och med att den väninnan gör rätt som vågar fråga om att få sova där. Min väninna kan ju faktiskt passa på att vila samtidigt och får även känslan av att vara behövd, sällskap etc.
Min väninna är en mycket generös människa, bland de mest generösa jag känner. Generositet sitter ju som ni vet inte i hur mycket pengar man har utan antingen är man en generös människa eller inte. Generösa människor är både naiva, alltid redo och säger oftast ja framför sig själv.
Jag veet att min väninna också mår bra av att få bjuda på mat, bjuda på sängen eller vad det nu är. Det ingår i hennes personlighet. Det jag åsyftade med inlägget är att trots att man känner till sidorna hos sina vänner som befinner sig i olika lägen (där man mår sämre) så kan man ju försöka lirka ut en väg så man ändå lyckas finnas där, underlätta etc. Det är vad jag tycker. Vi har så lätt för att fortsätta döma våra vänner efter hur vi lärt känna dem, inte efter hur nuvarande status är.
Och nu måste jag understryka igen för att undvika missförstånd - det är ingen som gör fel som frågar om hjälp eller tar emot hjälp av mig eller min väninna t ex. Vi mår bra av bekräftelse och att vi känner att vi har kvar vår "plats" i vänkretsen - jag uppmanar bara att kanske tänka till ett varv till eller åtminstone ha i åtanke hur mycket energi det kostar oss jämfört med er eller som det var tidigare. Ni ska förstås inte ta allt ansvar för hur vi tänker känner el orkar men jag tror att jag pratar för de flesta i liknande situation, ibland vet vi inte själva bättre.
Jag kan inte låta bli att tänka att denna s k vän som blivit upprörd av mitt inlägg är en av dem som bara nöjer sig med att peppa och stötta på avstånd.
För att ta mig som exempel igen så får jag på allvar frågor som "hur går det med det där och det där" som om allt är som förut, jag får kommentarer som "men du har ju varit bättre tränad än det här" - jamen guess what has happened lately fuckin idt. Jag får även syrliga kommentarer och frågor om att jag inte tränar här el där, gör det eller det osv. Det är okunskap jag fattar det så det är lugnt så till vida men det är inget som underlättar min läkning. Det är en stress att förväntas vara som förut, fungera som förut, vara lika bra som förut. Som om jag inte duger nu.
Det är precis så jag känner.
De tog upp sorg i dag på Nyhetsmorgon eller nej Efter tio, såg jag. Eller jag såg det inte, jag pallar faktiskt inte men jag såg att det skulle vara. Någon som skulle ge råd hur man bemöter folk i sorg. Det är mycket som är individuellt men mycket som är generellt också så har man ingen erfarenhet av sorg tidigare så är det inte fel att kolla !
Uppe i norrland brukar man skoja om att männen där aldrig uppvaktar sina kvinnor, säger att de älskar dem osv - det är mentaliteten "jag säger till om det ändras" och så skulle jag vilja säga angående vänner osv. Jag umgås inte med dem jag inte tycker om och jag skulle aldrig skriva nedsättande om dem jag tycker om, helst inte om någon i persona faktiskt - så min andemening var människor som kollektiv - släpp egot, går bra att betala fadderbarn och vara en show off-medmänniska men att försaka lite tid till att (åtminstone) ringa en vän som ni vet mår dåligt finns inte?
Blev förresten ingen flytthjälp i dag. Min vän sa ifrån. Jag mår jättedåligt över det för jag ville verkligen och dessutom tror jag att jag hade mått bättre mentalt av att träffa henne och lite annat folk. Det hade ju dessutom kunnat fylla upp hålet i mitt liv just nu som stavas träning. Men mensen, mötet och påhopp x 2 dränerade mig så det var nog svårt för min vän att se hur jag skulle kunna göra nytta.
Nåväl. Nu sitter jag här med världens huvudvärk, svag kropp, jävla mens men jag har suttit med sonen och fixat hans engelskaläxa och det var inte dumt med den stunden. Vi har också fixat födelsedagspresent till hans kompis som har födelsedagsfest i kväll - det var hardcore då jag inte vet mer om henne än att hon gillar djur..men ville inte ha kattleksak för "det var inte kattens födelsedag" - helt rätt tänkt tjejen!
Och Thomas, oj vad jag saknar dig. Vi har så mycket att snacka om juh - kom tillbaka!!
tisdag, september 17
Hösten är här!
Antalet sidklick och sökningar på gamla inlägg som är träningsrelaterade ökar nu ser jag. Det beror sannolikt på att hösten är här och därmed allas förväntningar på sig själva, nya mål och hög inspiration inför kommande dagar, innan jul, med tanke på Beach 2014. Inte dumt!
(sen att jag ser att det är sökningar på Paramotor olycka också känns förstås i hjärtat men är väl svårt att undvika antar jag - både att det sker som i hjärtat..)
Jag kan faktiskt en hel del om både träning och kost inser jag ju mer jag hör andra prata och utöva det felaktigt. Och rätt förstås. Man kan visst och ska ifrågasätta mig också men nu har jag tränat en hel del år och i många olika former och under varierad ledning och profession samt att jag har ett stort slukande intresse som gör att jag hela tiden förkovrar mig, reflekterar, ifrågasätter och testar själv.
Jag blir faktiskt förvånad över dels hur mycket jag själv har snappat upp likväl som hur stor okunskapen därute är fortfarande. Så många som fokuserar på fel saker. Förändrar allt på en gång och tror att det ska lyckas. Som varken är rimliga eller logiska.
Nu måste jag nog schejpa upp mig själv lite och hänga på vågen. Jag har skyllt ett tag på att jag inte har några bra skor men nu har jag precis beställt lite nytt så får vi se vad jag skyller på sen (inte).
(sen att jag ser att det är sökningar på Paramotor olycka också känns förstås i hjärtat men är väl svårt att undvika antar jag - både att det sker som i hjärtat..)
Jag kan faktiskt en hel del om både träning och kost inser jag ju mer jag hör andra prata och utöva det felaktigt. Och rätt förstås. Man kan visst och ska ifrågasätta mig också men nu har jag tränat en hel del år och i många olika former och under varierad ledning och profession samt att jag har ett stort slukande intresse som gör att jag hela tiden förkovrar mig, reflekterar, ifrågasätter och testar själv.
Jag blir faktiskt förvånad över dels hur mycket jag själv har snappat upp likväl som hur stor okunskapen därute är fortfarande. Så många som fokuserar på fel saker. Förändrar allt på en gång och tror att det ska lyckas. Som varken är rimliga eller logiska.
Nu måste jag nog schejpa upp mig själv lite och hänga på vågen. Jag har skyllt ett tag på att jag inte har några bra skor men nu har jag precis beställt lite nytt så får vi se vad jag skyller på sen (inte).
I väntans tider.
Jag har satt på mig en vänsterstrumpa på höger och tvärtom, det kan jag berätta. Det gör ingenting. Jag vill också berätta att jag inte är på dåligt humör, jag är ganska neutral i dag vilket bådar gott för mina insatser i dag. Känner mig effektiv trots att jag inte riktigt kommit igång.
Men ni som vet hur det är, jag väntar väldigt ivrigt på att mensen ska komma. Ja man vill ju inte ha den men man vill.
Ska inte säga vad jag drog i mig i går i väntan på den. Det hjälpte heller inte inser jag.
Jag känner väldigt mycket att jag borde träna i dag, vi får se om jag tar mig tid till det.
Ha en bra dag därute nu. Tack för er närvaro.
Men ni som vet hur det är, jag väntar väldigt ivrigt på att mensen ska komma. Ja man vill ju inte ha den men man vill.
Ska inte säga vad jag drog i mig i går i väntan på den. Det hjälpte heller inte inser jag.
Jag känner väldigt mycket att jag borde träna i dag, vi får se om jag tar mig tid till det.
Ha en bra dag därute nu. Tack för er närvaro.
Att ha bröstcancer el annan skit
Det var så härligt i går kväll när det smattrade intensivt mot rutan. Allvarligt jag tycker verkligen det. Vi har haft en fantastisk sommar som sträckt sig fram till nu, och nu är det dags att njuta av hösten med allt vad det innebär.
Det enda jag tyckte var synd i sammanhanget var att mina barn i dag ska på friluftsdag hela dagen och man trodde ju inte på uppehåll direkt. Men peppar peppar det anas en sol och just nu är det mycket riktigt uppehåll. Man blir bara blöt en gång så regn är väl ingen större fara men kanske inte så trevligt med sånt där pepprande regn så matsäck och kläder inte känns så roliga.
I dag måste jag prata i annan sak. Jag har en väninna som börjat stråla sig mot bröstcancer. Hon tillhör dem som mer än de flesta alltid hängt upp sig vid utseende och ytliga saker. För henne är det förstås extra kämpigt nu när håret försvinner på alla ställen på kroppen, hon har svårt för peruk, tycker det är svettigt och jobbigt att gå i mössa fina dagar och är, trots att hon passar jättebra rakad på huvudet, inte redo att blotta hjässan. Om hon ens blir det. Brösten däremot har de mer eller mindre redan fixat, det finns verkligen duktiga kirurger därute (och hon är jättenöjd när det gäller den biten).
Jag har skrivit ett reportage en gång/en kärlekshistoria som tog sin början vid en bröstcancer så jag känner igen min väninnas redogörelse för alla behandlingar, hur hon mår, vad hon inte orkar etc. Många saker känner jag också igen sedan min egen resa från förra året. Vad jag blir lite förbannad å hennes vägnar är att folk tror att de gör en insats genom att skriva uppmuntrande saker på fejjan. Visst gläder det henne för en stund absolut men ibland reagerar hon som jag, så himla lätt att "komma undan" den vägen. Nu pratar vi att det är skillnad på folk och folk iof samt relation och relation. Eller?
Min väninna är rätt negativ och ältar samma saker och oro om och om igen. Det är ingen dans på rosor att umgås med henne. Men hon är också som vanligt snabb i tanken och har humor, kan skratta åt sig själv utemellan, men sorgen har sin fot i mitten. Hon har bett mig om hjälp ett par gånger och det är jag glad för - desto fler gånger frågar jag om jag ska handla åt henne, laga mat etc. Hon säger oftast nej men blir förstås glad när jag ändå gör något utan att fråga henne. Det är där skillnaden är! Tänk om alla förstod att jag hade mått bra av att bli tvingad ut, att fler vågade ringa i stället för dessa eviga sms, fbhälsningar osv. Om nån hade tagit ut mina barn eller kommit hem med mat. Det är de små sakerna.
En kompis till min väninna ville komma och hälsa på henne i lördags - min väninna blev jätteglad, kompisen bor i Södertälje så för min väninnan var det ett extra kvitto på att denna kompis ansträngde sig, eftersom S-tälje är en bit ifrån. Då ställer sig min väninna och fixar käk! Hon har säkert erbjudit sig och då kan man tycka att då är det upp till henne men nej, det funkar inte så. Man erbjuder sig per automatik men tänk om hon hade sluppit, då hade hon kanske haft krafter kvar på söndagen. Men det är det som händer, när man anstränger sig för mkt så klappar man ihop påföljande dag. Det hade ju inte varit nån större deal om kompisen köpt hämtmat inte sant!
I går kom min väninna förbi oss på em. För hon hade lånat ut sin lgh för att en granne som jobbat natt skulle få sova där eftersom de renoverade hemma hos sig. Jättegulligt förstås men min väninna hade alltså fått vara utanför huse hela em. Hon ville inte fika, äta, dricka kaffe eller nåt hemma hos oss - hon mådde dåligt, hade ont i bröstet och satt som en sopsäck på stolen.
Ja hon är snäll men är det inte hon som behöver få ta hand om sig? Och tänk inte att hon måste säga ifrån - för vi är få som verkligen fixar det. Hur hjälper/ser du andra i din omgivning?
Det enda jag tyckte var synd i sammanhanget var att mina barn i dag ska på friluftsdag hela dagen och man trodde ju inte på uppehåll direkt. Men peppar peppar det anas en sol och just nu är det mycket riktigt uppehåll. Man blir bara blöt en gång så regn är väl ingen större fara men kanske inte så trevligt med sånt där pepprande regn så matsäck och kläder inte känns så roliga.
I dag måste jag prata i annan sak. Jag har en väninna som börjat stråla sig mot bröstcancer. Hon tillhör dem som mer än de flesta alltid hängt upp sig vid utseende och ytliga saker. För henne är det förstås extra kämpigt nu när håret försvinner på alla ställen på kroppen, hon har svårt för peruk, tycker det är svettigt och jobbigt att gå i mössa fina dagar och är, trots att hon passar jättebra rakad på huvudet, inte redo att blotta hjässan. Om hon ens blir det. Brösten däremot har de mer eller mindre redan fixat, det finns verkligen duktiga kirurger därute (och hon är jättenöjd när det gäller den biten).
Jag har skrivit ett reportage en gång/en kärlekshistoria som tog sin början vid en bröstcancer så jag känner igen min väninnas redogörelse för alla behandlingar, hur hon mår, vad hon inte orkar etc. Många saker känner jag också igen sedan min egen resa från förra året. Vad jag blir lite förbannad å hennes vägnar är att folk tror att de gör en insats genom att skriva uppmuntrande saker på fejjan. Visst gläder det henne för en stund absolut men ibland reagerar hon som jag, så himla lätt att "komma undan" den vägen. Nu pratar vi att det är skillnad på folk och folk iof samt relation och relation. Eller?
Min väninna är rätt negativ och ältar samma saker och oro om och om igen. Det är ingen dans på rosor att umgås med henne. Men hon är också som vanligt snabb i tanken och har humor, kan skratta åt sig själv utemellan, men sorgen har sin fot i mitten. Hon har bett mig om hjälp ett par gånger och det är jag glad för - desto fler gånger frågar jag om jag ska handla åt henne, laga mat etc. Hon säger oftast nej men blir förstås glad när jag ändå gör något utan att fråga henne. Det är där skillnaden är! Tänk om alla förstod att jag hade mått bra av att bli tvingad ut, att fler vågade ringa i stället för dessa eviga sms, fbhälsningar osv. Om nån hade tagit ut mina barn eller kommit hem med mat. Det är de små sakerna.
En kompis till min väninna ville komma och hälsa på henne i lördags - min väninna blev jätteglad, kompisen bor i Södertälje så för min väninnan var det ett extra kvitto på att denna kompis ansträngde sig, eftersom S-tälje är en bit ifrån. Då ställer sig min väninna och fixar käk! Hon har säkert erbjudit sig och då kan man tycka att då är det upp till henne men nej, det funkar inte så. Man erbjuder sig per automatik men tänk om hon hade sluppit, då hade hon kanske haft krafter kvar på söndagen. Men det är det som händer, när man anstränger sig för mkt så klappar man ihop påföljande dag. Det hade ju inte varit nån större deal om kompisen köpt hämtmat inte sant!
I går kom min väninna förbi oss på em. För hon hade lånat ut sin lgh för att en granne som jobbat natt skulle få sova där eftersom de renoverade hemma hos sig. Jättegulligt förstås men min väninna hade alltså fått vara utanför huse hela em. Hon ville inte fika, äta, dricka kaffe eller nåt hemma hos oss - hon mådde dåligt, hade ont i bröstet och satt som en sopsäck på stolen.
Ja hon är snäll men är det inte hon som behöver få ta hand om sig? Och tänk inte att hon måste säga ifrån - för vi är få som verkligen fixar det. Hur hjälper/ser du andra i din omgivning?
måndag, september 16
PMS inlägg. :)
Antingen är jag inte så bra på att skriva längre eller träna ser jag. Senaste veckan har jag tränat som en medelsvensson antar jag, d v s 3 gånger. Det är ju inte alls mycket i min värld och jag tänker hela tiden att bara jag sätter mig ned och skriver ned någon slags träningsplan så ska jag börja följa den sen. Tills dess blir det lite hipp happ. Jag har inget speciellt mål och just nu tycker jag kanske till och med att det är överdrivet med alla vi 40 åriga mammor som ska träna som eliten - varför liksom. Speciellt när det blir en fixering där man inte ens ser hur det går ut över barnen. Barnaåren som säger svisch och när polisen ringer på dörren för att ditt barn har påkommits spraya nånstans eller inte klarar skolan eller blir deprimerad - ja då är det för sent att komma på att man inte var så närvarande. Äsch jag har PMS nu och då blir jag lite gnällig men faktum kvarstår, på många sätt har det gått till överdrift det här med att träna, äta, sova och tävla så schematiskt att folk slutar se sin omvärld - det bidrar till egoismen så till den grad att det också innefattar de närmaste.
Samma sak med människor som påstår sig vara bra vänner, bry sig, ha empati osv. De som verkligen är och har det behöver inte säga det. De som tror att bästa strategin är att alltid vara positiv, vara glättig och kastar omkring sig floskler och quotes om vartannat har oftast inget större djup än så, sorry det är min erfarenhet. Det kan vara så enkelt som att de inte varit med om saker som gör skillnad i ens insikt eller så saknar de känslomässiga spektran. Och det är ju som det är och det får man bara rycka på axlarna åt.
Fredagen speciellt var en shitty day. Jag skulle hasta iväg till ett lunchmöte och väl där så hann vi inte luncha direkt utan bara snacka. Helt ok om jag bara tagit mig tid att slänga i mig något på väg därifrån. Men nej då messar barnen att de inte fått med sig nycklar och de slutar klockan 12..jag hade dock ett till ärende innan jag kunde åka hem och det mötet slutade i känslomässigt kaos. Av olika anledningar så kom det fram vad som hänt mig senaste året och kranen var igång. Jag kände inte att jag var självömkande men om då vederbörande sitter och upprepar 46 gånger att "du är ju ledsen", "vad hemskt" och en massa andra saker, klart det påverkar.
Speciellt när personen avslutar med att "jag har också en tvilling" varpå jag säger "men din är i livet" - jag sa det inte syrligt absolut inte men jag har ju faktiskt förlorat min..då säger han "ja han mår inte så bra men han är ju i livet". Tack för den!
Kommer hem, gör värsta värsta rallystädningen och fixar mat inför att dottern ska ha tjejträff hemma, det är premiär för en ny film och vi är de enda som har den kanalen. Jag hinner inte få i mig något annat än en riskaka med jordnötssmör mellan varven och får ett PMS utbrott (eller blodsockerbrist utbrott) på barnen så inget känns kul längre. Jag blir less på mig själv. Jag och Simon är bjuden på grillparty för att senare gå till Ljusfesten i Vinterviken och jag är anmäld till ett pannlampelopp som jag ändå inte alls planerat att fullfölja.
Så får jag ett sms "jag hämtar dig 18.30". Vaaaaad ska jag göra?
Efter denna shitty day så är jag övertygad om att det bästa jag kan göra är att få ett glas vin i min hand och äta gott grillat men jag kommer på mig att skriva ok tillbaka till Victor och så springer jag nästan till kvartersbutiken för att köpa det sista till tjejernas fest, tillbaka och klär om, blandar en proteindrink och tar nån näve chips och smågodis och trycker i munnen. Följer Simon till grillfesten och frågar om jag får lämna honom där (han har bl a sin klasskompis där) och sen blir jag upplockad av Victor.
Det är kallt och ruggigt ute i Lida och jag känner inte alls min pannlampa. Som tur är får jag hjälp av TNT - gänget där det var fler som hade samma slags lampa som jag. Jag har dock aldrig varit så osugen att köra, så så nära att säga till Victor att jag stannar och väntar på att han har sprungit färdigt. Jag känner ingen slags prestige what so ever utan jag vill bara inte. Men så står jag där på startlinjen ändå, försöker intala mig att som alla andra lopp senaste året så är det en chans att låta kroppen få träna att springa. Starten är naturligtvis i botten av en slalombacke men så farligt stor var den inte så den var snart avklarad. Pulsen var dock igång och jag lät benen trumma på. Det gick helt ok. Jag var snäll mot kroppen och pressade inte den i denna råa kväll. Jag är känslig för rå luft och jag tyckte inte det skulle vara värt att få luftrörsproblem. Banan var som man kunde förvänta sig med en hel del obanad terräng, stock och sten, rötter och ris, uppför som nedför. Jag såg det som ett träningspass och det var rätt mysigt med marshaller och reflexband i skogen. Sen att jag fick inte så lite ångest över att springa över en äng där det kom kallras det förstår nog bara mina närmaste..
Man ångrar sällan ett träningspass och det gällde förstås även nu. Att sen komma hem till nöjda barn som fått vara med sina kompisar ensamma, det var städat och ha hela helgen framför sig - det var kanon.
Samma sak med människor som påstår sig vara bra vänner, bry sig, ha empati osv. De som verkligen är och har det behöver inte säga det. De som tror att bästa strategin är att alltid vara positiv, vara glättig och kastar omkring sig floskler och quotes om vartannat har oftast inget större djup än så, sorry det är min erfarenhet. Det kan vara så enkelt som att de inte varit med om saker som gör skillnad i ens insikt eller så saknar de känslomässiga spektran. Och det är ju som det är och det får man bara rycka på axlarna åt.
Fredagen speciellt var en shitty day. Jag skulle hasta iväg till ett lunchmöte och väl där så hann vi inte luncha direkt utan bara snacka. Helt ok om jag bara tagit mig tid att slänga i mig något på väg därifrån. Men nej då messar barnen att de inte fått med sig nycklar och de slutar klockan 12..jag hade dock ett till ärende innan jag kunde åka hem och det mötet slutade i känslomässigt kaos. Av olika anledningar så kom det fram vad som hänt mig senaste året och kranen var igång. Jag kände inte att jag var självömkande men om då vederbörande sitter och upprepar 46 gånger att "du är ju ledsen", "vad hemskt" och en massa andra saker, klart det påverkar.
Speciellt när personen avslutar med att "jag har också en tvilling" varpå jag säger "men din är i livet" - jag sa det inte syrligt absolut inte men jag har ju faktiskt förlorat min..då säger han "ja han mår inte så bra men han är ju i livet". Tack för den!
Kommer hem, gör värsta värsta rallystädningen och fixar mat inför att dottern ska ha tjejträff hemma, det är premiär för en ny film och vi är de enda som har den kanalen. Jag hinner inte få i mig något annat än en riskaka med jordnötssmör mellan varven och får ett PMS utbrott (eller blodsockerbrist utbrott) på barnen så inget känns kul längre. Jag blir less på mig själv. Jag och Simon är bjuden på grillparty för att senare gå till Ljusfesten i Vinterviken och jag är anmäld till ett pannlampelopp som jag ändå inte alls planerat att fullfölja.
Så får jag ett sms "jag hämtar dig 18.30". Vaaaaad ska jag göra?
Efter denna shitty day så är jag övertygad om att det bästa jag kan göra är att få ett glas vin i min hand och äta gott grillat men jag kommer på mig att skriva ok tillbaka till Victor och så springer jag nästan till kvartersbutiken för att köpa det sista till tjejernas fest, tillbaka och klär om, blandar en proteindrink och tar nån näve chips och smågodis och trycker i munnen. Följer Simon till grillfesten och frågar om jag får lämna honom där (han har bl a sin klasskompis där) och sen blir jag upplockad av Victor.
Det är kallt och ruggigt ute i Lida och jag känner inte alls min pannlampa. Som tur är får jag hjälp av TNT - gänget där det var fler som hade samma slags lampa som jag. Jag har dock aldrig varit så osugen att köra, så så nära att säga till Victor att jag stannar och väntar på att han har sprungit färdigt. Jag känner ingen slags prestige what so ever utan jag vill bara inte. Men så står jag där på startlinjen ändå, försöker intala mig att som alla andra lopp senaste året så är det en chans att låta kroppen få träna att springa. Starten är naturligtvis i botten av en slalombacke men så farligt stor var den inte så den var snart avklarad. Pulsen var dock igång och jag lät benen trumma på. Det gick helt ok. Jag var snäll mot kroppen och pressade inte den i denna råa kväll. Jag är känslig för rå luft och jag tyckte inte det skulle vara värt att få luftrörsproblem. Banan var som man kunde förvänta sig med en hel del obanad terräng, stock och sten, rötter och ris, uppför som nedför. Jag såg det som ett träningspass och det var rätt mysigt med marshaller och reflexband i skogen. Sen att jag fick inte så lite ångest över att springa över en äng där det kom kallras det förstår nog bara mina närmaste..
Man ångrar sällan ett träningspass och det gällde förstås även nu. Att sen komma hem till nöjda barn som fått vara med sina kompisar ensamma, det var städat och ha hela helgen framför sig - det var kanon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)