Snygga kläder i större strl sökes :)

Ett av mina sista minnen med Thomas här i Stockholm är att vi var på ICA Maxi Lindhagensplan. Vi köpte bland annat spolarvätska och det var en av de första sakerna mina ögon föll på av en slump i dag när jag gick där, nu med helt andra preferenser.
Han var stolt och nöjd med sitt senaste bilinköp som han hade hämtat i Göteborg och ivrig som han var ville han visa mig alla finesser, GPS inställningar och allt vad det var. Ni som känner, kände honom vet precis vad jag menar.
Han köpte småsaker till sina barn då han skulle återse dem dagen efter.

Bu vad sorgligt allt är.

Lunchen blev väldigt känslosam även om jag hade bett om att bemöta mig som om det inte har hänt och sedan om det kom på tal naturligt så var det en annan sak. Nu är det jobbigast att möta dem som jag inte träffat sedan det hände.
Men vad tror ni, klart att det inte går att undvika.
"Jag är verkligen ledsen för din skull" var det sista som sades innan vi skildes åt och jag fylldes av sådan sorg och självömkan. Ja ledsen är det minsta man kan säga.

Men heja mig att jag kom mig iväg.

Jag har redan köpt två nya blusar/tröjor, en ny klänning, en ny kavaj med anledning av min viktuppgång. Brallor har jag slutat använda. Brösten delas i två i varje kupa och ger mig således fyra bröst numer och så får det vara, jag köper banne mig inte ny BH - då har jag verkligen gett upp!

Men om ni har gått ned i vikt och har några snygga kläder som blivit för stora så hör gärna av er till mig. Ni gör en stor social och human insats i så fall! :)

Men ni gör det lika mycket om ni ser till att jag kommer iväg och tränar.

Den sinnliga människan

Ni kanske förstod att jag hade lite energi i går. Ja de jag pratat med har jag just sagt till att det är nog första gången jag har känt att jag har haft en bra energi, även om jag hamnade i gråtläge också under dagen.
Intressant nog så känns kroppen stel och trött i dag, som om jag tränat skiten ur den. Märkligt att det tar så mycket på krafterna.
Jag läste någon auktoritet i ämnet som sa att sorg tar energi som ett marathon, för själen. Varje dag. Det är något att ha i baktanken och beakta när hela ens jag kämpar för att "komma tillbaka", "vara som vanligt" osv. Tänk att man känner sådan press på sig.

Min son är hemma i dag. Han är helt klart sänkt och orkade inte ens med någon större frukost vilket brukar vara hans signum. Vi har tittat på Draktränaren ihop, vår favoritfilm och en av de filmer jag faktiskt kan se om och om igen.
Denna gång blev upplevelsen lite annorlunda. Det är mycket flygning, det handlar om död, kontroll som tappas osv och det är klart att jag fick många andra tankar då. Men det är fortfarande en mycket fin film och jag älskar rösten till huvudpersonen/pojken Hinke som tillhör Jesper Adefelt, en herrans mycket trevlig kille som jag gillar skarpt.

Nä nu ska jag testa mitt fysiska och psykiska läge genom att ta mig till en inbjuden lunch i dag. Simon har gett sitt godkännande och jag måste ändå handla lite inför helgen.

Jag ska faktiskt ta cykeln, även om jag inte sulat om den förstås. Den har stått orörd sedan allt hände, med undantag för två dagar. Det kanske är dags nu.

Hoppas ni är med mig.

Peppning. Tack.

U can do it, säger jag till mig själv. U can.
U can.
I can.
Jag kan.
Jag ska.

Så där.
Jaja, vi får se.
U can.
Ok.
Jaja vi får se.
U can. I can. Jag kan. Jag ska!

Att peppa mig själv är livsnödvändigt nu. Nej jag är inte deprimerad men jag känner att mitt självförtroende racklar.
Sorg, att sörja är både destruktivt som nödvändigt. Jag tycker att jag är stark som vågat visa mig svag, vågat be om kontakt. Nu vill jag inte längre be om kontakt, jag vet inte vad jag vill egentligen. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Men inget är eller blir som förr.

Jag är medveten om att det börjar ta en annan riktning. Att jag inte vill tala om det, för det finns inte så mycket mer att säga. Det är som det är.

Tar upp en halsduk som Thomas haft och sniffar djupt in i den. Låter kanske som en kärlekshandling närmare likt en sörjande älskande men förstår ni inte så gör det inte mig nåt. Det räcker iaf för att göra mig ledsen igen, trots att jag för första gången sedan det hände faktiskt aktivt har lyssnat på musik i dag.Vad jag menar är att jag har lätt att tro att jag snart ska bli immun mot plötsliga tårar vilket kanske är naivt att tro.

Jag kämpar också för att jag ska orka finnas till för mina föräldrar och syskon, förlåt, syster. Jag är kanske den som visat mig mest ledsen och insett att inställningen bland de andra är att visa sig stark inför varandra. Visst det är viktigt att kunna stötta vid starkare stunder men jag tycker inte det är fel att visa sig ledsen också, vi ska ju finnas till för varandra. Det är ju så få som förstår vad vi går igenom, på riktigt.
Därför är jag glad över de dagar jag och pappa var ensam uppe i fjällen. Vi var ledsna tillsammans, såhär lite senare i processen (inte desto mindre ledsen dock). När man hade delat det var det lättare att "vara gladare" sedan.
Det är inte ovanligt att familjer splittras vid sorg och jag vill inte ens gå in på det då jag mer än väl förstår varför det kan ske. Ni kan ju tänka er en bild framför er där varje del har sin betydelse och sedan faller en bort, kanske likt ett pussel - då skakar det till/om och det gäller att hitta nya lösningar för att få ihop det igen. Jag kan bara hoppas det blir så för oss men vi ska igenom olika dalgångar innan det visar sig (läs årstider, högtider, individuella processer, andra händelser som kan påverka etc).
Finns inget självklart i sånt här,  hur självklart man än tycker det var innan.

Att peppa mig själv är livsnödvändigt nu. Jag kan inte lita på att någon annan gör det.

Död utan reaktion?

Har ni sett nyheten om den unge mannen som blev påkörd/överkörd av ett tåg i Australien för två månader sen och inte är eftersökt?

Det är ju fruktansvärt. Jag tror säkert att det finns en familj någonstans som bara tror/hoppas att denne man bara har fullt upp med att leva, resa, upptäcka världen i stället för att höra av sig. Det känns så sorgligt. Ännu mer om de får nys om detta via media.

Jag tänker ofta på vad hemskt för mina föräldrar att se två poliser utanför dörren som snabbt ger beskedet om vad som hänt. Mitt i natten. Kan ni tänka er det, se det framför er, förstå att det måste vara det mest hemska du som förälder kan uppleva under din levnadstid?

Mina föräldrar, liksom alla andra föräldrar vars barn förlorats, bör ha all empati, stöd, förståelse och omtanke som bara går att uppnå. Allt annat är ju nästan bara baggisar i jämförelse, inte sant?

Bokslurkare

Bokslukare heter det kanske, nåväl.
Jag läser rätt mycket just nu ja så mycket har jag inte läst ens när jag tycker jag haft mina läsarperioder. Men när ska man läsa? Om man läser på kvällarna är man ju så trött på mornarna/dagarna och om jag nånsin tänkt komma igen med träningen så kan jag inte läsa på kvällarna längre. Hur gör ni? Ska man planera in läsning som med allt annat kanske?
Mellan 20-22 fast jag kanske vill se en film eller slökolla på teve när den stressiga perioden med middag och läxläsning, planera för allehanda utflykter, gympa, skoldisco, klädbyten, ytterkläder, tvätt och sedvanlig oerhört viktig samvaro och samtal med barnen är över..

Vad jag läser. Ja med tanke på min skrivarkurs (som jag inte sköter) så ramlade jag över en ny bok av Kerstin Ekman som handlar om en författare som skriver om att skriva en bok, typ minns inte vad den heter, har den kvar i resväskan som jag måste packa ur. Lite skumt sätt hon skriver på men bra ur ett studerarsyfte kanske. Men lite boring än så länge.
Så då läste jag tre snabba lättlästa relationsromaner förra veckan i stället. Och halva den här.
Skulle köpa lite nya böcker åt pappsen i går och då ramlade jag över en löparbok - och jag vill ju så gärna hitta tillbaka till träningen så den köpte jag, Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar löpning.
Men jag har inte börjat läsa den, jag läser nu Femtio nyanser av honom..jajamän hur ska man undgå stora snackisen.
Sen har jag en bok om sorg/förlust också.
Sorg, träning, skapande och erotik. Snacka om att vara mångfacetterad.

Och ja jag har den där löparbibeln Born to Run också men vill inte läsa den ännu fast den är påbörjad. En annan bok om löpning som jag fick gratis vid en föreläsning har jag också påbörjat den var lite småkul men inte avslutad ännu. Och jag måste väl börja om när det är dags för de påbörjade jag ju i somras.
Annars är det Antboy, Bertböcker, Mio min Mio och Min dagbok för alla förvirrade fans som läses här hemma.

Pappa har annars nyss läst Frank Anderssons bok, Patrik Sjöbergs bok, Brobyggarna som jag också vill läsa samt att jag nu har köpt lite nya biografer om/av andra sport- och företagsprofiler. Sånt gillar min pappsen.

Kanske måste man läsa Zlatans trots allt? Och de här Snabba Cash och uppföljaren, det hör kanske till..såg att Ebba Lindsö har kommit ut med en bok? Sen har jag en bok som heter Mediababe här hemma som jag köpt men inte läst, nån typ skidbok som flera profiler har skrivit tror jag men den vet jag inte var den är. En drös chick-lit finns också. Av någon anledning så läser jag deckare först när jag inte har något annat att läsa. Min mamma och syster läser mer än gärna sånt, speciellt mamsen. Hon slukar allt inom genren.
Och eftersom jag umgicks med Camilla L förra man så kände jag mig tvungen att läsa några av hennes böcker och jag uppskattar nog iof deckare, thrillers när jag läser det men jag köper dem inte.

Kom gärna med boktips, både bra böcker rent stilmässigt och böcker man blir uppslukade av iaf.

Och nej jag har ännu inte blivit våt i trosan av Femtio nyanser, läser kanske den för mycket utifrån ett skrivarperspektiv eller så är det just inte my thing. Vi får väl se.

Fina människor.

Fina människor. Jag smakar på orden och tänker på innebörden. De finns överallt och ser olika ut. Fina människor är olika för olika människor.

Om jag är en fin människa borde jag få fina människor tillbaka. Det har jag i och för sig lärt mig den hårda vägen att det inte alltid stämmer. Men att fortsätta ge och vara naiv är nog viktigare än att täppa till. Även om jag misstänker att jag inte är så bra på att ge just nu. Inte bra på att höra av mig i alla fall, det är spridda skurar märker jag.

Fina människor gör mig varm om hjärtat. Verkligheten är stundtals hård och därför är det så tacksamt med alla fina möten. Jag är vidöppen för kontakter och alla receptorer är på skarpt läge men inte så sårbar ärligt talat.

Jag har iof ett sår som ständigt blöder men jag kan vända andra sidan till och omfamna det som livet vill ge mig just nu. Försöker.

Mycket märklig känsla att det är så mycket som betyder så lite för mig. Och att så lite kan betyda så mycket.

Reflektion och insikt.

Man ska vara försiktig när man uttalar sig, hur man säger, vad man säger. Vad som antas vara spekulationer eller uppfattas som fakta. En stark intuition som bygger på bra människokännedom eller den klassiska additionen ett plus ett är två. Missunnsamhet, kränkande? Eller bara ett skämt? 
Hur som, det är insikter som åker ut och in i mitt huvud dagligdags - ändå kan man ju aldrig reservera sig för hur andra människor tolkar det man säger, inte minst allt man inte säger.

Det är konstigt, om du vill veta hur jag tänker. Jag tycker nämligen att om jag säger något så ska andra lyssna på just bara det jag säger. Jag är jätteduktig på att säga när jag spekulerar, överdriver en smula, "jag kan ha fel.." osv. Alltså, jag lägger in reservationer om jag har några.
Säkert slinkar det med några Freudianska meningar här och där där jag själv kommer på mig att tänka "oops varför sa jag så där, ville jag ha sagt något annat".
Jes, jag reflekterar alltid över mina dagar, de jag möter, det jag säger, det jag gör..och inte gör. Hur det rimmar med min moral, förväntningar på andra och så vidare.
Det borde vara varje mans (och kvinnas) sak att göra, varje kväll.

För att ge några enkla exempel. Saker som "det behövs dammsugas" betyder då inte "jag vill att du dammsuger" när du senare får ett raseriutbrott för att din partner, son, kompis inte dammsugit.

 "Kan du inte avvara en lördag utan att åka till landet och vara med mig" innebär heller inte att någon missunnar någon att åka till landet, missunnar någon att vara med ex partnern som denne person vanligtvis åker till landet med eller ev skulle vilja slå in några kilar mellan denne person och dess partner genom att föreslå att de inte ska vara tillsammans med en av alla lördagar osv. Det betyder bara, så vitt jag kan bedöma utifrån mina egna kriterier, att den här person möjligen kan kallas lite ego - men egentligen bara ett uttryck att den här personen vill umgås på tu man hand en enda lördag av alla andra. Således bör det uppfattas som både smickrande och något som kanske är viktigt vänner, alla relationer emellan- att visa att man gör s k uppoffringar om det nu är det det handlar om. Fast det egentligen handlar om att ta hand som sina viktiga relationer. Jag skriver viktiga, för det är där som akilleshälen kanske ligger hos den andre. Det är inte tillräckligt viktigt?
Men en dag kanske man inser att det var just det.

Finns tusentals exempel. Jag tror man måste tänka till. Om man reagerar häftigt när någon kommer med önskemål, förfrågningar, blir arga för något de tycker någon har sagt så finns det oftast något att hämta i "man dömer andra efter sig själv." Jepp, tråkigt med såna slitna uttryck kanske men jag tycker det ligger något i det. Både när jag reflekterar själv och analyserar andra.
Giv akt.

Och, därför ska jag då sammanfattningsvis också själv vara lite försiktig med det jag tänker och ser just nu. Jag ska iaktta ett tag till innan jag tror eller vet en totalbild.
Jag har varit uppe i Luleå och fjällen och det har hänt så himla mycket både framför mig som i kulisserna. Känslomässiga berg- och dalbanor.

Jag har gett mig den på att få kontakt med Thomas. Och om han tänker som mig, vilket jag är 96 % säker på  (och då är bara de där 4 resterande % bara en reservation för att det inte ska låta för snobbigt) - samt att han har fördelen att bevittna allt på samma gång..ja då har han haft lika många berg- och dalbanor denna vecka. Tyvärr lär han inte vara en lugn själ och det sörjer jag minst lika mycket.


Men som sagt, det återkommer jag om. Och blir det som jag tror då är jag nästan tvungen att skriva en bok om det. Eller åtminstone börja kämpa för att ändra både en och annan lagstiftning. Ni vet själva hur lagarna läcker när det är skarpt läge i de flesta andra sammanhang. Moral, samvete och relationer är en annan knepig fråga.
Så i dag var jag alldeles för dränerad för att ens gå till någon psykolog. Jag vet inte ens om det är så himla bra. Och då är jag tillbaka till gamla klyschor och förhållningssätt, förutfattade meningar, hela skalan.  Men allt uppkommer inte av en slump.

Och jag, är inte mer än en människa. Med alldeles för stort känsloliv.