121 dikter till tröst

Oj så många som redan läst senaste inlägget där jag ger "råd" om att bemöta sorg. Jag har också fått respons (dock inte i paritet till antalet läsare, långt ifrån - lite synd ..vill gärna höra vad ni tänker) där ni tycker och tackar för min rättframhet.
Oj det var inte så jag tänkte att jag skulle framstå, alltså det var ju inget syfte att vara tuff mitt i allt - nej tvärtom känner jag mig väldigt sårbar, lite som ett offer ibland och rädd för framtiden.
Men om jag gör nån insats genom att dela det jag går igenom så är det väl bra?

Jag vill poängtera också att vi som sörjer har en skyldighet (kanske inte initialt dock) att söka professionell hjälp om vi inte kan ta oss vidare. Vi kan ju inte lägga över det på någon i vår närhet. Men jag som vän till många andra känner ju i alla fall att jag skulle vilja hjälpa om det händer någon annan något, jag har inte varit i den sitsen själv så mina tips är grundade på att jag själv skulle ha velat veta..

Men en sak minns jag, när en ytlig bekant, ja en kille som hade stött på mig, visserligen under ett års tid utan respons men det hade ju i alla fall lett till att jag kände honom lite ändå - han mejlade mig en gång och berättade att hans mamma hade dött. Jag blev arg att han skrev till mig om det, visserligen var jag redan irriterad på honom för att han ofta inledde sina kontaktförsök med "hej.." och det hatar jag - men nu förstår jag att man gör såna irrationella saker. Faktiskt "gärna" till folk man inte känner så bra av någon anledning. Helt ologiskt men det är som om man kastar ut osynliga förfrågningar om stöd överallt - kanske en omedveten handling för att se hur folk reagerar??
Så om jag gör irrationella saker..det är fullständigt normalt och hav överseende vänligen.
*hur länge får man göra irrationella saker? skojar..

Jag tänker mycket på mina föräldrar, vilken sorg att förlora sitt barn! Förlåt pappa att jag blottar dig, men du ropade så förtvivlat ut de första dagarna att det borde ha varit du.
Det berörde mig så starkt och jag förstår att det känns som ett straff och frågan varför etsar sig liksom fast. Jag känner ju lite så också, som tvillingsyster till Thomas..varför han..
Föräldrarna har i alla fall uppskattat besök och alla berättelser/minnen om Thomas, så oerhört mycket att det går nog inte att nog påpeka.
Av sina grannar fick de också en bok "121 dikter till tröst" tror jag den hette. Inte läser väl mina föräldrar poesi - någonsin. Förrän nu. De har lagt in bokmärken på många ställen där de antagligen funnit sina favoriter. Jag orkade tyvärr inte titta i den då.

Men det var en sådan fin gest och underbar idé. Och med det vill jag säga att tänk inte så mycket, gör det som känns bra för dig då känns det nog också bra för den som sörjer. Man vet inte alltid bäst själv vad som tröstar bäst..