Lyxig chokladkaka utan mjöl!

Nä nu har jag fastnat vid teve och internet för länge. Hade gärna suttit i Malmö och recenserat melodifestivalens eller schlaaagerfestivalens genrep. Men nu är det ju hockey, tur att man har tvätt att sortera under tiden om man vill. Fast egentligen lagar jag ju mat. Älgkalops bland annat. Så himla gott.

Jag ska ge er ett fantastiskt gott recept. En variant på kladdkaka kan man säga men Utan mjöl ! Socker har den dock men ni som inte vill ha det och kan det där med alternativen vet väl hur ni ska byta ut det mot stevia, algavesirap eller annat.

Obs! Måste stå och stabilisera sig över natten :)

250 gr smör
250 gr mörk choklad
3/4 dl starkt kaffe
4 ägg
2,5 dl strösocker

Smält smöret i en kastrull, tillsätt chokladen delad i bitar och smält den på svag värme. Rör ned kaffet.
Vispa ägg å socker poröst, tillsätt chokladblandningen - rör ihop.
Smörj en rund tårtform ca 21 cm i diam. Klipp ut ett bakplåtspapper måttad som formens botten. Lägg i papperet, häll över smeten.
Grädda kakan på galler långt ned i ugnen.175 grader, ca 50 min.
Låt kakan svalna, täck den sedan med plastfolie och ställ kallt över natten.

Om det är svårt att få kakan att lossna, skär med kniv längs kanten och slå med handen på formens ovansida.
Servera med vispad grädde, glass eller goda bär.

Sorry att jag inte skrev det i går så ni kunde ha den till mello :). Får bli till söndagsmiddagen kanske?

Hysteri föder hysteri.

Det är ju hysteri åt alla håll, på alla kanter? Det är hysteri hos dem som går på s k diet eller som många själv kallar det, "ny livsstil". Hysteri för att det oftast är de som är mest matfixerade. De scannar nätet eller möjligen specialmagasin efter recept som ersätter den gamla livsstilen. I många fall äter de sina nyttiga chokladbollar, tårtor och mackor utan socker och mjöl mer än vad de hade gjort om de ätit "normalt". De är så rädda att trilla dit så de måste ha de där alternativen nära till hands för att tillfredsställa suget som kanske ändå inte var så stort problem tidigare.

Jag vet själv när jag fastade i min ungdom (det var jättepoppis förr), hur fixerad jag blev. Drömde om mat och bläddrade bland massor av recept och tänkte att det och det och det skulle jag göra när jag slutade fasta..

När man är igång och tränar regelbundet så äter man i regel mer allsidigt och regelbundet för att man vet att man måste och då minskar sockersuget automatiskt. Ja behovet av att äta onyttigt överlag minskar faktiskt trots att man då kan tillåta sig att äta mer onyttigt. Om man fortsätter äta enligt gamla vanor så sitter det mer i huvudet än suget påstår jag.

Men då har vi det här med Ortorexi också, och precis som det beskrivs så handlar det främst om en fixering vid att träna mycket och äta asketiskt helt enkelt men också att man är fixerad vid att träna bort varenda kalori man äter och hoppar man då över skaklarna och äter en kanelbulle så måste den tränas bort samma dag, oavsett tid på dygnet. Man lider då oftast också av hemska samvetskval över detta. Svårt att komma åt och diagnostisera då dessa människor ser ut som hälsan själv och blir experter på att kringgå sociala sammanhang/dra sig undan liksom att använda sig av sjukdomstillstånd för att bortförklara vissa livsmedel och ingredienser.

När man är igång och tränar regelbundet så äter man i regel mer allsidigt och regelbundet för att man vet att man måste och då minskar sockersuget automatiskt. Ja behovet av att äta onyttigt överlag minskar faktiskt trots att man då kan tillåta sig att äta mer onyttigt.

Ja det var medvetet som jag kopierade samma stycke igen. Ni som tränar och gillar mat, äta, dricka bör känna igen er. Och enligt min åsikt är det där man börjar fippla. I stället för att lära sig lyssna på kroppen eller möjligen t ex bestämma sig för att tillåta sig sina kolhydrater bara efter ett hårt träningspass, dag och hålla koll på dem samma de dagar du tränar mindre för att rimligen kunna hålla både vikt och humör i balans, så börjar man trixa med dieter och liknande och kommer in i fixeringsgänget.

Jag är verkligen emot uttrycket att bara träna för att kunna äta likväl som att inte kunna träna det man vill för att man går på underskott. Ändå är det i praktiken kanske de enda alternativ som finns för att lyckas. Det vill säga att om du gillar att äta mer än träna så måste du nog underkasta dig träning oavsett vad du tycker, för att just kunna äta det du vill utan att bli fet. Och vill du gå ned i vikt så måste du nog fokusera på kosten främst ett tag och anpassa din träning efter det. Om du nu orkar bryr dig så mycket/vara fixerad, är kontrollfreak eller vill ha snabba resultat.

Annars tycker jag som sagt att om du skippar all denna fixering och tränar mycket (minst 3 ggr per vecka) för att du tycker det är kul, utnyttjar vardagsmotionen (transportgå, cykla, spring - hundpromenader, trappor, vedklyvning, skotta) och sociala sammanhang som gårdsstädning, brännboll, stå och titta på fotbollsmatcher i flera timmar osv - och därutöver lyssnar på kroppen vad gäller matintag (inte äter enligt gamla (o)vanor, det du tror du är sugen på samt varken mer el mindre) så tror jag att du håller vikten alldeles utmärkt. Till och med går ned i vikt om det är det du vill.

En annan som är inne på samma sak och skriver om det i dag är Blossom. Jag håller verkligen med och det hon skriver om är ett led i denna fixering, lite same same but different - som livsmedelsproducenter inte har varit sena att hoppa på. De är rovdjur som spelar på suget/behovet vi alla (tror att vi) har. Suget och (o)vanan att alltid vilja äta framför teven som i sociala sammanhang. Många gånger bara för ätandets skull. Samtidigt förstår jag oss själva. Vi konsumenter som gärna äter god mat och dryck i sociala sammanhang. Som tar till det här med att äta och frossa. Vi vill bjuda på nåt när vi träffas, vi vill äta och dricka ute på lokal, på picknick men även om vi också är ensamma. För att vi är ensamma. För att vi njuter av någon annans sällskap. Mat och dryck är tröst efter en lång arbetsdag, tuffa förhandlingar, ledsna dagar, mycket bråk, sorg likväl som en glädje och belöning efter en lång arbetsdag, tuffa förhandlingar, glada dagar, kärlek. Till exempel. Mat och dryck är både straff som belöning för gemene man. Något som också förenar och knyter an.

Jag tycker absolut att man kan se över sina matvanor, sina snacksvanor - vad när och varför man äter. Att man ska våga säga nej ibland när man faktiskt inte är sugen (jag tillhör dem som oftast inte orkar argumentera, tacka nej när någon trugar på att jag ska smaka osv oavsett om jag är sugen el inte). Men att vi har mer mat att välja bland än på 70 talet har väl sina naturliga orsaker. Också idealen. Det var inte så mycket utseendesnack förr till exempel. Då var det mer kurvor, fria tuttar som gällde - remember. Att ha skön sex, helst i gangbang med grannarna var mer en social grej än OLW cheeseballs (fast folkölen fanns nog då också eller det var väl då den fanns förresten).

I dag matas vi kvinnor med sjuka sice zerobilder med silikontuttar och anknäbbar, salongsfixade naglar, ögonfransar, ögonbryn samt hårextensions. Det är ingen hejd på hur konformad en s k kvinna porträtteras (alltså är jag ingen kvinna per den definitionen). Lägg därtill stressen kring våra barn. Jobbet går först så måste vi så blir det Gorbys och Findus köttbullar till middag, glass som tröst för att vi inte hinner umgås osv.
Det är många många faktorer till att (dålig) mat och förhållningssätt (dieter, fett- och kolhydratfixering) finns i dag. Och att vi så gärna glatt slänger i oss allt möjligt eller serverar detsamma när vi hamnar i soffan. Den poängen missar hon.

För att sammanfatta tar jag till en ytterligare dimension och det är att det är så viktigt att förstå varför saker ser ut som det gör. Alltså för var och en annan. Det är dags för reflektion som utgår ifrån dig själv och ditt liv, din situation och förutsättningar. Omständigheter. Det är en stor skillnad på att ha obegränsade möjligheter/råd att leva hälsosamt och inte. Faktiskt. Att ha barn och inte. Att leva ensam eller i familj. Vilka gener och arv du har. Självbild och självförtroende. Mål. Vilken slags träning. Hur du jobbar, hur mycket "problem" du har runt dig osv osv.

Så himla lätt att bli inspirerad av hälsogurus och förebilder som äter enligt LCHF, LCHQ, Paleo, Periodisk fasta, 5-2 dieten, GI, Atkins och allt vad det nu är. Men tränar du och lever du som de gör - har du samma förutsättningar, mål osv. ? Då finns alltid nån som tycker att förutsättningar skapar du själv och du har alltid ett val osv men det är sanning med modifikation påstår jag igen.

Att vara smal och hälsosam, ha gått ned i vikt betyder inte per definition att personen är (mer)lycklig. Ändå har vi så lätt att understödja personer som motsvarar de ideal vi själva har/den karaktär vi själva önskar (som vi matas med och är förblindade av) med ytliga kommentarer, beundran, bekräftan när många av dessa personer i själva verket kanske lider av personliga problem, ätstörningar och dåligt självförtroende.

Det betyder också att "tjocka" personer inte per definition behöver vara olyckliga.
Att alla som käkar massor på buffé, pommes, chips, glass, bröd och socker och framför teven är dåliga människor utan karaktär.

Ja varför skriver jag så mycket om sånt här, jag torde vara rätt fixerad själv? Ja det är jag nog, på sitt sätt. Jag har dels blivit varse hur stort "problem" det här är, det är vår tids fixering over all och det är viktigt återigen, att förstå varför det är det och om du/man behöver dras med i det? Nu jobbar jag i en bransch som är överrepresenterad av kroppsfixering, matfixering, dietfixering, träningsfixering och ansikte utåt. Många trasiga, osäkra, pressade människor men också lyckligtvis många sunda människor som ändock har kontroll. Och en diet eller förändrad livsstil behöver inte vara fel, det har jag berört förut - det är återigen när man säger en sak men gör en annan, ljuger för andra och mest för sig själv och när det är sjukligt helt enkelt. Osunt. Man slutar leva.

Mycket handlar också om vilket umgänge och vilken omgivning du har. Vad andra får dig att tro att du behöver, bör göra osv och du slutar tänka själv? Om du slutar duga som du är och blir sedd först när du visar prov på "kontroll"/lever upp till sagda kvinno/träningsideal. Vad idealen är och vem som bestämmer normen är en ständig fråga att också fundera över.
 
Snart hockey och mello. Ser fram emot det. Gott! ;)

Om kritik.

Att ge kritik är känsligt. Har jag förstått med åren. Förr sa jag nog mer vad jag tyckte på en gång av den anledningen att jag då utgick ifrån mig själv och jag vill verkligen veta om jag gör något "fel", inte passar i något, kan förbättra mig eller det jag gör osv.
Absolut utgår jag ifrån att ni förstår att det jag pratar om är konstruktiv kritik och även om folk, jag själv anser att det man ger är just konstruktiv kritik så ska man ju vara medveten om att kritik många gånger ändå är subjektiv. Eller upplevs som sådan.

Vad gäller stavfel, meningsuppbyggnad ja svenska språket i synnerhet men även engelska - så har jag radarseende. Jag kan inte läsa en hemsida, bok, övrigt tryckta texter utan att registrera s k språk- eller uttrycksfel. Jag är också lite gammaldags så jag har svårt att acceptera att man numera får säga saktare till exempel. Jag kommer inte på fler exempel nu tyvärr men ni som hänger med vet att förr var man tvungen att lägga till mer och mest framför vissa ord också men det har också blivit liberalt med det.
Hur schyst stavas är också något som man ser flera alternativ på dagligen. Jag personligen tycker att man borde skriva schysst men enligt SAOL så är det shyst som gäller. Sen skriver vissa juste också. En del och andra säger jogart, jogurt, joggi. Det är mer en fråga om dialektala ordval, uttal osv som jag inte bryr mig om. Likväl som jumpa, gympa.

Hur som, stavningar finns det ju regler kring och är man duktig på språket så kan man tillåta sig att leka med det också, precis som copywriters gör, och vissa författare. Jag lägger gärna en punkt här och där som inte regelmässigt ska vara där, för att jag vill ha en viss effekt. Eller att jag tycker att det ser snyggare ut med bara två punkter i stället för tre när man skriver t ex "ok..".
Men det fick jag backning på hela tiden på skrivarkursen haha.

Kritik var det. En del blir jätteglada av att få (konstruktiv) kritik för de tar det som att man bryr sig, engagerar sig och vill ens bästa. Så ser jag det! Det behöver inte ens handla om kritik, det kan vara ett faktum. Att jag har toapapper som hänger ned från trosan och kjolen som fastnat i densamma. Om jag kommer hem och ser detta och inser att jag i 3 timmar varit på krogen samt tagit mig hem utan att någon påpekat detta skulle göra mig uppriktigt ledsen.

Visst kanske man tycker att det inte blir något bra tillfälle att säga att det är något som fastnat mellan tänderna, mascara som flutit ut, snor i näsan men visst är det schyst att säga? Precis som jag kommer säga till en vän att hon har ett stavfel i sin banner.

Visst kanske man tycker det är onödigt att säga till någon att den aprikosa tröjan skär sig mot hens rosa hud - så länge hen inte frågat om en åsikt. Och där blir jag velig..allt behöver kanske inte sägas - det är ju en ytterst subjektiv åsikt som alla kanske inte heller delar så då är det väl bättre att vara tyst?

Jag skrev till en yrkesmänniska med hemsida de fel jag sett på hens hemsida. I all välmening. Jag fick aldrig något tack, hen låtsades inte om den informationen i vår kontakt. Jag tänkte att hen tog illa vid sig av något som man borde bli tacksam över?
En annan gång blev någon annan så tacksam att jag fick korrekturläsa och rätta hela deras utbildningsmaterial.

Känsligt är det också att kritisera någon som andra har så stor tillit till. Att få för stort tillit kan innebära att man missbrukar det till slut. Omedvetet medvetet i de flesta fall kanske men ändock. Där är jag just nu. Det är lite orättvist att hamna i ett läge där en annan person kommer undan för att de alltid skött sig tidigare, alltså lever på gamla meriter eller t ex har en närmare relation.

Samtidigt så har jag kanske börjat bli eller bör bli som pappa. Han tog aldrig strider såna gånger (i sitt yrkesverksamma liv). Han bråkade aldrig med folk som inte betalade hans fakturor till exempel. Han tänkte bara att då gör han inte affärer med dem igen (något som jag och mamma kunde få tuppjuck över).
Jag ska försöka tänka att förr eller senare så kommer det fram och gör det inte det så är det så.

Vad jag menar är att man ofta råkar illa ut om man ger kritik även om kritiken i sig leder till förbättring för den eller de personer, organisationer, företag whatever som man uppmärksammar (kritiserar). Det har alltid gått bäst för den eller dem som bara följer med strömmen (ridskolehästar brukar jag kalla det för) och svarar när de blir tillfrågade. Strategiskt smarta är en annan benämning.
Jag tillhör tyvärr inte dem. Jag tillhör idealisterna.

PT tillägg

I vanlig ordning måste jag väl tillägga att undantag finns åt båda hållen vad gäller PTs lämplighet som begåvning, ungefär som läkare, journalister whatever.
Man kan ha en säregen fallenhet för det man gör, ibland borde man göra andra saker eller mogna på sig en aning bara - så är det.
När vi pratar om ersättningar så är ju att vara PT inte så himla inkomstbringande. Det är en utgift för gemene man som ibland är svårare att prioritera än andra men för PTn ska dels inkomsten skattas samt att det föreligger både för- och efterarbete som kanske inte kunden alla gånger tänker på.
Men precis som att vara lärare ja läkare journalist osv så väljer man ju ofta de yrken för att man brinner för det. Eller nej så behöver det inte alls vara. Nu hamnar jag snart i en bidiskussion igen men jag menar att det är klart att man inte ska el kan sälja sig för billigt även om man är ny - dock bör man väl lägga upp en strategi, en handlingsplan som är rimlig och som man kan stå för så att man inte bränner några broar.

Och, jag känner inget i mina knän eller höft efter att jag var hos kiropraktorn. Varken när jag cyklar el gör annat. (jo första dagen efter men det är ju logiskt). Jippie!

Pollen, Petra och PT (och peminism)

Alltså shit vad trött jag var i morse. Vad trött jag varit sista..hur länge som helst. Är min era som nattsuddare och morgonrockare över? Är det dags att inse att jag inte är hm. 25 längre? Har det fortfarande med sorgen att göra? Äter jag fel? Tränar fel, för lite?
Är det typ pollen ändå? För att jag lämnade blod förra veckan mitt i allt och inte äter järntabletterna?
För att jag gör mer än vad jag egentligen orkar?

Måste fundera.

Jag vill avpolletera en sak på en gång, pollen alltså ;). Visst jag har haft bubbelsnor en månad nu, det vill säga när jag cyklar eller anstränger mig, ute faktiskt slår det mig nu - så måste jag köra en raggarsnytning här och där och inte sällan flyger det iväg en riktigt stor kasse. Var bara tvungen att vara detaljerad (och där rök kvinnligheten också). Men, även om man är lite känslig för naturexplosioner vilket jag tror många är, i form av, kanske som jag, så är det väl inte pollen direkt? Det var någon annan som konstaterade att den personen också jämt måste raggarsnora ute i löparspåret, träningen så kanske är det bara så att vi rensar systemet genomgående och det kanske man bara ska vara glad för.

Har inte hunnit läsa så mycket debatter på sistone därav tyst på den fronten :). Jag ser att det cirkulerar "33 anledningar till att vara feminist" och den delas oerhört mycket på fejsbook samt diskuteras livligt. Jag ska läsa den men inte än. Läste dock ett inlägg från en man som menade att hm måste nästan kopiera det, vänta.  
De här 33 anledningarna är alla goda skäl för varför liberalismen, rättsstaten samt individuella fri- och rättigheter behövs. Men inte feminismen, för den bygger på strukturella förklaringar av individuella särdrag och kollektiv skuld och är därmed diskriminerande. De flesta skälen är dessutom av opinionsbildande karaktär, så det är kanon att man lyfter dem och påverkar människors tänkande. Men jag och många män står på barrikaderna för varje människas rätt att få vara den hon vill, att få vara fri, att få bestämma själv, att få utbilda sig, att få leva sitt liv i trygghet och i frihet från kränkningar - spotta inte på oss, beskyll oss inte för andras illdåd, stämpla oss inte som medansvariga och påstå inte att vi är fångar i strukturer. Det förlorar alla på och det är feminismens största misstag, enligt min mening.

Jag har alltså varken läst listan eller kan ha synpunkter på ovan/enligt ovan. Intressant är att det påstås att fejsbook inte accepterar länken? Har ni sett detta, tycker?

Jaja..

en övning icke att underskatta.

Just det, jag tränade i går. Det var en sådan bedrift av mig själv så ni anar inte. Efter en tidig morgon med för lite sömn och för mycket tankar och en hektisk fm mentalt så var jag rätt slut efter att också ha vickat på lunchträningen. Bara att få ihop en låtlista som ska funka med övningarna är en stressfaktor i sig (men en rolig sådan måste erkännas) som tar tid.

När jag under sen eftermiddag cyklade genom Tanto såg jag dels ett gäng som hade tröjor typ "Fitness boot camp" och sedan var det minst två andra gäng som tränade ihop. Det har fullkomligen exploderat det här med uteträning, boot camps, fitnessgrupper och inte minst löpargrupper. Många är gratis! Det var också denna träning med Petra Kindlund, traillöpare som har gratis utomhusträning varje onsdag fram till slutet av juni tror jag (be there). Jag hade sett detta men insett att jag själv normalt har löpargrupp (eh, kom med i den i stället!) just den tiden och onsdagar så jag hade räknat bort det. 
Nu stannade jag till och tänkte att vatusan. Jag tycker jag är så dålig på att få till träning själv just nu så jag måste liksom se de här tillfällena.
Kände mig trött, så oooerhört trött men tänkte att jag kan smita om det är så, fuska går ju också när man står på samma ställe hela tiden.

Petra är en himla gullig tjej, jag har inte riktigt koll på hennes ev framgångar eller så men hon har ju inte direkt några överflödskilon som hindrar henne att ta sig fram i skogen (en formidabel löparkropp med andra ord). Det lyser energi om henne och hennes initiativ med att dra med sig en DJ, högtalare, "scen" och göra detta gratis - självklart superbra marknadsföring av sig själv som nystartad egenföretagare - men ändå.
Fast återigen, jag tycker det är helt rätt. Jag är snarare förvånad över hur många nykläckta PT:s direkt ställer sig på en prisnivå som inte alls är långt ifrån de väldigt etablerade/erfarna. Helt enkelt för att det finns ett tak för hur mycket personer är beredd att betala.
Som nykläckt PT kan man ju tycka att man har de mesta aktuella kunskaperna och visst man är hungrig, man vill inte "undervärdera" sig själv osv. Men å andra sidan saknar du den erfarenhet som bara kommer med att ha jobbat länge, sett resultat eller uteblivna, förstår hur människor fungerar olika osv. Släppt egofixeringen som är oerhört stor inom branschen och antagligen baseras på att man mer eller mindre måste slå sig fram eller helt enkelt mest intresserad av att vara fit själv men "lika gärna kunna tjäna stålar på andra som vill bli det." 
Nu är jag inne på en helt annan diskussion (den fjärde t o m kanske) men att vara ödmjuk (inte minst inför sina mer erfarna kollegor), ha stort intresse för andra människor och ha förmågan att SE andra människor är nog den enskilt största framgången hos en PT/instruktör. Borde vara förresten, många som lyckas ändå. Men i långa loppet.

Petra ja, hon har inte begåvats med en bekväm röst att lyssna på dock så det skar i öronen ibland. Men men, jag blev kvar på passet förutom stretchen och fastnade på rätt många bilder. Två av dem ser du här, fler hade varit för mycket. Fotografer var Andreas Dedde Lindqvist och Jonas Rogert.
 
Varje utomstående pass jag är med på är ju faktiskt fortbildning, bekräftelse och inspiration. Nog så viktigt och motiverande att komma ihåg, för att komma iväg.

Jepp jag har sett frågan om tips om bh:ar. Jag återkommer, även om jag anser att det är högst individuellt.

 

Fail på trail.

Kom iväg och tränade traillöpning med TNT i kväll. Enbart för att en god vän messade mig på morgonen. Och en ytterligare senare på em. Se där vad det kan betyda mycket för oss som har lite sämre förmåga att komma iväg på egen hand.

Inte nog med det, två andra vänner fick mig att välja den tuffa gruppen. Hur tänkte jag? Jag tror möjligen att jag hade haft bättre förutsättningar om jag hade ätit bättre men vad tror ni om att endast få i sig yoghurt, nötter och bär till lunch, få i sig några skivor ost innan man besöker ungarnas Vårsalong (mkt fint de sjöng och visst roligt att titta på deras jobb i deras klassrum). Hem och laga mat, få i sig lax och potatis 45 min innan träning. Inte så lyckat för mig iaf. Eller så har det inte alls med det att göra.

Den förhållandevis snabba transportlöpningen utan uppvärmning (det är ju lite konstig med sån rivstart) klarade jag men mentalt fixade jag inte när ledaren berättade hur vi skulle springa en slinga obanat i skogen. Vi sprang den som en checkrunda först och det hette att det var "lugnt" tempo - bara då insikten att jag "skulle vara sist och inte hitta slingan" gjorde att jag bangade. Jag tog en kortare slinga tillsammans med en annan tjej som iaf kunde skylla på att hon hade en nyligen stukad fot. Fine. Jag kände mig tung och dålig. Sämst. Tung. Sämst. Men fötterna kändes ok! ;)
Så körde vi lite backintervaller.
Jag tog inte ut mig som de andra som stönade om mjölksyra och kräkkänslor.

Då är vi där igen. Camilla som inte vågar, Camilla som inte tar ut sig, Camilla som inte fixar att vara sämst. Camilla som inte fixar att vara tjej. Camilla som inte testar och låter det bära eller brista. Tänk om jag hade fixat det? Det får jag inte veta nu.

Camilla som inte accepterar att hon faktiskt inte är så tränad som förut när hon platsade i "tuffa" grupper och inte var sämst. Camilla som borde inse att om man tränar orkar man mer och platsar bättre. Camilla som däckar mentalt när en viss person börjar ropa att jag smygtränat då, i början när jag springer på bra. Men är så rädd att ta slut inför alla andra så hon fegar ur under passet. Nä.

När vi springer hem är jag nog den som fått minst för tiden. Det suger. Skärpning i huvudet.

En utmaning !

En sak jag måste lära mig som du kanske har lärt dig för länge sedan, säkert - jag har kommit på att jag är sent utvecklad så min ålder överensstämmer inte åt nåt håll. Alltså, å ena sidan har jag en vis människas kropp i mig, har alltid varit väldigt mogen för min ålder och klok å allt det där men å andra sidan så är det vissa lärdomar å sånt som planering - jepp den visa människan som återfötts i mig var inte duktig på att planera!

Sen kanske den där visa människan har kommit ikapp min ålder förresten, när jag var 23 och klok så hade det ett större värde än att vara.. 33 och klok ;). Man förväntas nog ha kommit lite längre nu.

Ja när jag tänker åt de hållen så tänker jag också, med ålderns rätt att vissa saker bryr jag mig "åssit" om (pitebondska för inte alls) - jag kan klä av mig näck och jag kan klaga på maten och jag kan gå i morgonrock och hämta tidningen. Jamen ännu värre än så - promise (åh det är så skönt att vara obrydd).
Men att bry mig för mycket om vad andra tycker har jag inte slutat med, alltså vad folk tycker och anser om mig (i vissa fall spekulerar jag ju bara) samt att känna mig dålig, mindre värd.
Nu när Thomas försvann har det blivit oftare. Konstigt och oförklarligt säkert både för mig och för er (och ändå inte så konstigt kanske) men hur det än är så blev jag halv och det innebär både sårig och vinglig om man ska titta metaforiskt på saken.

Det var inte det jag skulle skriva. Och jag har visst dagar som jag är fullt medveten om hur bra jag är och om någon ids snacka om mig så är det för att de tycker likadant !

Jag skulle skriva att jag har en "ledig" dag i dag som ändå innebär en hel del ärenden, åtaganden - inte minst på hemmaplan för nu följer några tjocka dagar där jag inte lär hinna något alls hemma. Åsså dyker något oväntat upp som omkullkastar min faktiskt då planerade dag. Men i och med att jag visste vad jag skulle göra så har jag inte dragit 20 strån till stacken för att börja med det så himla snabbt och effektivt det är ungefär dit jag vill komma. Att det alltid är bra att sträva efter att ha tid över. Det är det som möjliggör spontanitet, kreativitet samt oförutsedda händelser.
I detta fall en trevlig utmaning så jag får nog allt gjort ändå!

Nä Camilla så blir det nog inte faktiskt. En av insikterna från detta trauma är att jag inte kan pressa mig, just nu iaf. Jag ska inte låtsas som att jag är en maskin som orkar och hinner allt. Jag är nöjd när jag får "mycket" gjort utifrån mina nuvarande preferenser. Men faktum är ändå att min personlighet och inre kärna drivs av utmaningar som i sin tur handlar om bekräftelse och då vet jag nog att jag får till den här dagen på ett ganska bra sätt ändå. Om jag börjar nu vill säga (heja mig).

Fotarbete

Mysigt..var är toppen?

Sporttejpen var inte så ren längre. Det var dags att välkomna lilltån igen. Jag bad Simon som ändå satt vid mina fötter. Det var rena terapijobbet men for me, det gjorde inte ont. När han fått bort sporttejpen fortsätter han att dra samtidigt som han säger "det är en genomskinlig tejp här också". Eh va, nä? "det är hud" utbrister han varpå jag skriker till och säger att han får ta det lugnt. Jag frågar också om han kan se nageln. Han bekräftar det jag såg direkt efter loppet. Nageln är lös och sitter inkapslad i den här huden.

Ingen tejp, bara hudrester..

Det sista gick inte att dra bort, det gjorde skärande ont. Jag klippte bort det sista och kunde skärskåda nageln, uppäten och inkapslad av förhårdnadsblåsan som jag kallar den.

Man skulle haft en kamera inne i skon medan hela den här processen pågick !

Jag vet tår och fötter är inte sexiga normalt och framför allt inte på oss löpare. Men ni efterfrågar ju bilder..? ;)

Själavård och boost

Själavård kan vara att klä sig i färger, för mig iaf. Jag gillar färger, blir glad av färger och kanske kan jag göra nån annan på bättre humör genom att klä mig färgglatt. Så tänker jag. Innan denna outfit låg jag och planerade i en turkos bikini.

Som ni vet är jag inte mycket för att lägga ut bilder, dels tänker jag inte på bilder när jag borde och speciellt inte just på mig. Jag har dock fått förfrågningar att göra det, om det nu är något mervärde i det?

Nu testade jag och tycker själv att jag blir glad av dessa bilder. Jag behöver boost just nu och jag är rädd att jag får försöka boosta mig själv och inte vänta på nån annan.

Färgmix att gilla !

Coolt.

Upp å ned

Bra coach eller bra adepter?

Livet är ju upp å ned å det måste alla få känna på tycker jag. Det är en härlig bild!