Är jag vad jag tränar?

Du är vad du tränar. Hm. Och jag som köpte kort på badhuset. Alltså jag vill inte låta fördomsfull eller nåt men man har ju sina favoritställen. Jag trivdes bra på Delta. Att det går omkring SvampBobfyrkanter och kvinnor med för manliga drag där bryr jag mig inte om, samtidigt är det tillräcklig gemytlig stämning och jag har lärt mig maskinerna. De här attitydpropparna finns överallt, till och med på badhuset, så de går nog inte att välja bort.

När jag kom från Luleå och veckorna gick, jag kunde inte förmå mig till att träna, ens komma mig för att göra nåt vissa dagar - ja en av dessa dagar efter dessa dagar då jag tyckte jag hade bestämt mig för att stoppa schangseringen - då gick jag och köpte kort på Stockholm Stad. Visst låter det bra med att få bada, styrketräna och gå på gruppklasser, ett kinderägg liksom men det är inte jag ändå, numer. Jag springer väl mest och går på gym ibland - mer behövs inte. Någon dansklass då och då vill jag nog ta då jag älskar den energin men den tanken har ju inte ens funnits på kartan denna höst. Musik gör mig inte glad precis men funkar ändå att ha i lurarna sedan några dagar tillbaka.

Jag har sagt det förr, man blir folkskygg och därför ville jag inte köpa kort någonstans där jag tränat förr. Vilket exkluderade Balance, BIM, SATS, Worldclass, Sportlife och Delta. Jag ville inte riskera att träffa någon jag känner, vare sig träningskompis eller instruktör, och jag känner ju en hel del nuförtiden. Det är ju inget personligt det är bara en bieffekt av sorg helt enkelt. Lättast har det varit att träffa kompisarna från BAMM så även om man kan undra hur jag kunde ta mig dit så är det något som underlättat tiden efter.

Det har gått över en månad sen jag köpte kortet och först nu har jag kommit igång med att träna. Jag är inte jätteförtjust i gymmet på Eriksdal och någon stämning är inte att prata om (fast Billy som visade mig maskinerna är gullig) men det får funka ett tag nu.
Ok om jag ska vara lite fördomsfull så är det nog så att nivån på gruppklasser är något lägre på ett sånt där "folkligt" ställe. De lockar inga superinstruktörer direkt. Jag tog en dansklass i går (!), det var en ok intensitet och instruktören var gullig. De flesta flåsade dock som förgjorda medan jag var hyfsat oberörd. Vilket understryker klientelet där eller om jag ska tänka att min dekadens inte är total. Men kilona vägrar flytta på sig.

Tur att alla försöker snacka sönder öronen på mig här hemma nu för egentligen är jag rätt dämpad. En kompis upplyste mig om att det gick ett program på Kunskapskanalen om att förlora sin tvilling - dels var det för sent för att se men jag pallar inte att söka upp det just nu ändå. Få se om jag orkar se reprisen på tisdag i stället. Hon sa att hon fann det väldigt intressant att få veta vilka starka band tvillingar har, det hade hon inte förstått innan. Då säger jag att det nog är först nu jag själv förstår hur starka band det faktiskt är. I alla år har jag fått höra; "oj har du en tvillingbror, det måste vara speciellt" "Tja.." har jag då svarat, "jag vet ju inte om något annat."
Men om jag hade förstått hur starkt det är då hade jag sett till att vi utrustat oss med kedjor så vi inte skulle fått gjort något utan den andres tillåtelse. Ok jag överdriver. Men det känns hårt att få gå igenom detta. Varför föddes vi som tvillingar om det här skulle hända?

Det är såna påminnelser hela tiden tillsammans med alla julförberedelser som gör att jag dippar hit och dit.
Thomas älskade snö, december och jul. Familjeliv. Som jag.

Nä nu får vi gå ut med vår helghund, handla och äta innan vi tar lördagkväll.

För att jag är värd det.

Vaknade i skräck och ångest. Försökte frysa känslan för att förstå varför. Då kom jag på att jag länkat/lagt ut min blogg igen. Å ena sidan står jag för det jag skriver och tycker stundtals det är viktiga saker jag berör - å andra sidan känns det lite för blottande, på gränsen, som om ni andra får krypningar av det jag skriver. Fattar ni de gånger jag provocerar? Är det därför?

Får jag ångest när jag skriver något som kan betecknas som hyfsat normalt, kanske till och med lite energifullt? Är jag rädd att ni tror att nu är allt normalt igen? Är jag rädd för att visa mig glad ibland? Ni som hållit er undan kan börja andas ut?
En sak som är säker i alla fall är att det tar mycket energi att vara social, trots alla fina människor därute. När det blir tal om brorsor. När alla är så himla glada, så där bekymmersfritt som jag också var förr. Inte för att jag inte hade bekymmer men man kunde vara glad ändå, det var inte på den här nivån.

Varje gång jag ser något jag skulle velat förmedla eller köpa till brorsan. När jag tänker på familjen. Hans barn, hans liv som han borde ha fått och i går när det kom snö på marken. Han fick aldrig uppleva denna vinters första snö. Snö, som han älskar. Jag har ångest för att det är december i morgon. Min och hans månad.

Och när man läser om den där tjejen som föll ombord. Dessa kval hennes föräldrar och ev syskon har just nu. Alla dessa tankar om varför, om inte.. och om hon hann tänka och känna det eller det. Jag lider verkligen med dem. Hennes pojkvän mår säkert inte heller bra. Han känner säkert skuld över att han inte var med henne eller saknade henne "i tid." De hade visst bara varit ett par i tre månader och jag tänker om det gör det än värre eller inte. Det är nog både ock.
Fattar ni vad hemskt? Nu tror jag inte de orkar läsa tidningarna men när det bara står "man ser på övervakningskamerorna att hon faller ombord. Hon bara försvinner." Ah hur låter det?

Psyktanten (jag säger fortfarande så när jag inte vet om hon är psykoterapeut eller psykolog) sa att jag inte ska behöva känna ansvar för hur social jag ska behöva vara, finns inga måsten med att ringa, svara i telefon, sms eller behöva umgås. Hon sa, precis också som de flesta säger, att ansvaret mer ligger hos andra. Att jag måste hitta en balans i det jag gör och utsätter mig själv för. Jag känner att det är bra att jag kastar mig ut ibland men boomerangen kommer ibland tillbaka hårdare.

Som i dag. Jag skulle helst bara vilja krypa ihop i fosterställning - hur trevlig än dagen i går var. Jag är dock lika rädd som förhoppningsfull vart jag är på väg nu. Eller förhoppningsfull är nog inget bra ordval men jag menar. Jag vet att jag inte kan få tillbaka Thomas och det gamla livet hur ledsen jag än är, därför ställer jag min förhoppning till att jag ska få den "kompensation" jag förtjänar för den jävla förlusten. Jag är fan värd det bästa just nu. Och jag är ju inte mindre bra för att det här har hänt.

I kväll kom jag ut. Jag gillar tjejer.

Några av mina största "kvinnliga" förebilder är min egen dotter och hennes kompisar. Jajamän, blott 8 år är dem. Och de kan umgås i stora gäng. Visst har Meline sin favvobästis men på skolan umgås de lite härs och tvärs och har Meline en kompis hemma och det ringer på dörren så är den personen lika välkommen. Både från min sida som från deras. Det kanske låter självklart men i sonens klass har det inte varit så. Simon hade en period då han lika gärna umgicks med en tjej som följt sedan dagis, men så fort dagis övergick till skola kom han trumpen hem och berättade att hennes mamma sagt att "X redan var med den" eller "skulle vara med den." Jag minns att jag irriterade mig på detta.  Varför kunde inte Simon också få vara med? Ska man inte snarare uppmuntra till att umgås flera stycken? Och var det inte kanon att uppmuntra unisex?
Det är vi som föräldrar som måste försöka påverka till en sund attityd, det är vi som på- och inverkar!

På bussen i kväll skränade tre tjejer någon jullåt. De var i 14-årsåldern. Det lät inte bra men de hade kul. Plötsligt ville de av men i sin sångiver så glömde de trycka på stoppknappen varpå chauffören aldrig stannade. De tittade mot chauffören som fågelholkar och en av tjejerna utbrast:
"Men stanna, vi ska av ! ...vafan det är ju jul juh"
Haha, det var riktigt roligt - chauffören stannade inte och de var inte desto surare heller.

Själv då? Jag var en rätt poppis tjej i skolan. Jag misstänker att det var för att jag hade en tvillingbror. Usch det är verkligen hade i ordets bemärkelse :(.
En dag upptäckte fröken att det fanns en lapp i min bänk där det stod två namn och någon slags poängställning dem emellan typ "bära väskan" och ett streck för det osv. Ena tjejen hade en dagisfröken som mamma och det slogs på stora trumman "Camilla är dominant"! Mina föräldrar fick skämmas förstås och det var bara tråkigt att de inte vågade stå upp för mig. Jag minns inte heller om jag försökte försvara mig.
Jag minns i alla fall att det var orättvist. Jag kunde inte rå för att de här båda tjejerna så mycket ville  vara med mig, ställa sig in hos mig eller vad jag ska kalla det för? Jag tyckte i själva verket att det var jobbigt att de t ex sällan ville ge förslag på vad vi skulle göra. "Vad ska vi göra" "Bestäm du" "Nä men bestäm du" och sådär höll det på tills jag ledsnade, och bestämde. Jaha, då var jag dominant?? "Jag kan bära din väska" "Nej jag kan" -- suck. Ingen av dem ville umgås alla tre och kanske var det så att vi gjorde olika saker. Den ena var det hästar som gällde och den andra, typ annat? Optimalt var det då inte. Jag hoppas iaf att de inte kände sig utnyttjade för det var aldrig min mening!! Som skönt är har jag kontakt med dem båda än i dag.

Jag var rätt (häst)stark och dängde också in en kille i väggen och det fick både jag och han höra i många år. Jag har således aldrig känt behovet av att måsta söka mig till just kvinnliga sammanhang för att känna mig bekväm. Till exempel. Jag gillar ju att dänga på killar.

I kväll har jag varit med på B.A.B.Y shower. Ni vet, sånt de vanligtvis håller på med over there före en bebis kommer. Som blivande mamma får man presenter och kanske en massa tips om kommande ansvar. I kväll var det same same but different. Babysen, el snarare bejbsen i det här fallet är ett gäng renommerade träningsprofiler på ett eller annat sätt som har startat upp ett kvinnligt nätverk för träningsvilliga tjejer: B.A.B.Y heter det och du hittar mer information här med vidare länk till hemsidan. Och om du söker på "alla vi tjejer" på fejsbook så hittar du fb-gruppen. Alla är välkomna! Ja om du gillar träning och hälsa förstås. Och är tjej/kvinna. Tillställningen hölls på tjejgymmet Rosa Skrot, mkt passande förstås. Det var mingel, godis, vin, presentation, goodiebag och utlottningar. Najs kalajs.

Behövs det här? Kommer de andra gymmen sugas ut från kvinnor? Nej det handlar förstås inte om det. Det handlar om, som jag ser det, att erbjuda alternativ och försöka komma ifrån det som vi inte sällan råkar ut för och som ofta lyfts fram i diskussioner och undersökningar. Att vi tjejer inte är bra på att backa upp varann, jobba för varann och nätverka med samma ambitioner.
Min egen uppfattning är att vi tjejer är bra på att peppa varandra till en viss gräns och mest så länge någon är i underläge. Men när någon börjar bli för duktig (snygg), når framgång eller är poppis bland andra - då snarare motverkar man, snackar skit eller står inte kvar. Fast gärna solar sig i glansen när det passar. Man slutar uppmuntra och bevakar sin position. Det är ensamt både på botten som på toppen som man brukar säga men varför då?

Därför tror jag på detta. Ensam är inte stark. Även om man ska komma ihåg att till syvende och sist är man alltid ensam. Valen och känslor är alltid bara dina men för att råda bot på en cementerad könsdefinition så tycker jag att det här nätverket förtjänar sin plats. Inte minst inom träning och friskvårdssidan finns det alltför många snedvridna uppfattningar om varandra, varför man tränar, ser ut, träningsbloggar, kroppar, egna självbild och så vidare. Träna är kul, det är kul att träna tillsammans, inspirera och låta sig inspireras. Lyfta och lyftas. Ta nytta av varandras livs-, yrkes- som träningserfarenheter. Har jag sagt nog nu?

Det var starkt av mig att gå dit. Komma ut kanske man också kan säga. Jag gillar tjejer. Tjejer som vågar be om hjälp, tjejer som lyfter blicken, tjejer som gör något för andra tjejer, tjejer som vågar vara sig själva - för sig själva men även inför andra. Tjejer som ser andra tjejer. Generösa tjejer. Tjejer som min dotter och hennes kompisar. Och de jag tror jag träffade i kväll.

Bilden är lånad från mynewsdesk.com/se/pressroom/baby

Klart jag berättade för några jag träffade. Det pyser åt alla håll trots att jag försöker dra åt.

Mina lockar är borta.

Jag tittar på min profil på LinkedIn. En väldigt lockig Camilla. Och det har slagit mig att mina lockar är mer eller mindre borta nu.
Visst, jag har inte vårdat mig själv de senaste tre månaderna, varken med bra mat, bra sömn, träning som kroppen är van vid, tandborstning har jag också slarvat med samt även inte tagit hand om huden.
Barnen har jag i alla fall tagit hand om, godkänt i alla fall.

Mina muskler syns inte längre (kanske på grund av att de är borta?) och kiloparken är utökad.

Nu har jag ätit bättre de senaste två veckorna (ja ja det är väl nånting iaf), jag tar hand om huden, borstar tänderna, har också kommit igång med träning. Sömnen är dock fortfarande ett problem.

Hoppas lockarna kommer tillbaka.

Hur ledsen får man vara.

Skulle egentligen vilja skriva om "min" personlige tränare men jag kan för det första inte kalla honom för min då jag går alldeles för oregelbundet hos honom och för det andra så är jag inte förtjänt av att kalla honom för det då jag inte lever upp till det han vill hjälpa mig med. Än iaf.
Jag får be att få återkomma om honom. Han är värd det. Och han är på riktigt. Men jag orkar inte nu.

Jag orkar egentligen inte skriva något annat heller men fingrarna styr.
Var hos psyktanten i dag. Både i går och hela dagen i dag har jag tänkt att jag kanske borde sluta gå dit, vad ger det mig egentligen och så vidare. Så sätter jag mig i stolen hos henne och då börjar tårarna bara rinna. All min sorg får släppas ut och jag känner mig trygg med att hon inte tänker att det är konstigt att jag "fortfarande" är så ledsen. Hon är där för mig.
Förutom att jag i dag känner mig så förtvivlad över att det har hänt, jag orkar inte längre, jag vill att Thomas ringer nu ! som om inget har hänt --
så pratar vi om reaktioner från andra och det är så förlösande att hon skakar så innerligt på huvudet när jag berättar om alla som sagt och skrivit "hör av dig när du orkar", "jag finns här när du vill" osv. Hon säger också att hon är övertygad om att det är många som ursäktar sig med /lägger mer på mig genom att säga/tänka "Camilla vill nog inte att jag ringer, kommer, gör detta nu."
Det enda som betyder något är handling.

Jag kan upprepa sådant jag sagt förut, man blir folkskygg mer el mindre, man känner sig mindre värd av någon anledning, man o r k a r inte höra av sig och/men det blir inte bättre med tiden (!) - snarare så kommer man ifrån vissa som väljer att ställa sig utanför. För oss sörjande så är det ju ett tecken att de inte vill finnas när det är tufft. "Kom tillbaka Camilla när du är så där glad och energifull igen."

Det är en sorg faktiskt utöver sorgen, att se hur lite man betyder för vissa, som man trott på, det måste jag erkänna. Även om jag samtidigt tröstar mig med att dessa människor då inte är bra vänner helt enkelt. För om de riktigt tänker efter så borde deras rädsla för mig och för sorg som helhet/den belastningen, obekvämet som det innebär - vara underkastat den tragedi jag råkat ut för.

Som tur är pratar vi inte om många men visst är det så typiskt att det är de som sticker ut en sådan här gång. Är jag då otacksam..icket!!

Timmen går så himla fort och mitt i all ansiktsmos så ska man gå därifrån.

Lämnade blod. Det var också en barriär. Thomas och jag har "jämt" gett blod, jag har dock haft uppehåll alla gravida och ammande år så med mina 28 ggr ligger jag nog i lä hos honom ett bra tag. Men det var tungt. Blodsverige har verkligen förlorat en av de bästa, de också. Nästan så jag undrade om det stod någon anteckning om det när jag fick nämna mitt personnr.

Pratade med pappa. Fina fina sakliga pappa. Ledsna pappa. Han berättade hur tungt det var att se Thomas hus utflyttat, mörkt och tomt. Kallt. Alla minnen efter allt de gjort tillsammans. Alla projekt, alla drömmar. Allt i kras.
Nu är de uppe i Tjärnberg och där "staplas minnena som CD-plattor på hög, och tar aldrig slut". Visst är det sorgligt?

Thomas vi vet att du är lika ledsen som vi. Speciellt när du ser hur allt har blivit. Men som pappa också sa, ljusglimten är iaf alla arbetskamrater, barndomskamrater, träningskamrater etc som vittnar om hur mycket du är saknad.
Fast det är en jäkla klen tröst om man tänker efter. Kom tillbaka! Jag älskar dig.

I morse försov vi oss här hemma. Det är pinsamt tycker jag.
Jag har aldrig haft problem med sömnen, att jag ofta valt att vara uppe länge/sova lite det är en sak men att inte kunna somna är ju ett stort problem. Jag har allehanda apotekspiller för att sova, och sova länge men jag vill helst inte ta dem.
Dricka vin testade jag ett tag men jag måste alltid äta när jag dricker vin så tjohej det var ingen bra idé. Vin funkar heller inget bra när man är ledsen faktiskt, alltså gråta och dricka vin ihop klingar inte.
Och att sköta tider är ju väldigt svenskt och speciellt för oss 70-talister, eller kanske hela eran? Så det har jag ändå klarat den här perioden, varför detta bakslag?

Hur som helst, barnen kom ungefär 20 min för sent på morgonen och jag tror de får en prick för det som följer med dem uppåt i åren. Jaja, kanske ingen jättebigdeal men det var ju mitt fel och det tycker jag är orättvist mot dem.

Jag började se en film i natt för att försöka tänka på något annat. Det gick väl bra ett tag men är man ledsen över något är det lätt att hitta det i allt man ser hör och läser också.

Jag har inte pratat med mamma sen Melodikrysset. Inte för att jag inte vill, jag vill inget annat - men det tar emot. Jag vill inte vara med något mer. Jag vill ha ett slut på det här! Förstå vad energikrävande liv vi lever. Det knappa liv vi lever.Thomas kom tillbaka!

Syrran och jag messar till varann. Vi vill nog också prata men orkar liksom inte. Det blir väl för nära.
Thomas (och min) barndomskompis ringde. Det var lite fel läge och sedan kände jag att jag inte skulle orka prata/ringa upp.
Jag har varit så social i helgen och det kostar.

Men jag är så tacksam ändå.

Kram

Jag försöker i alla fall.

Hej, jag vet inte vad jag ska skriva. Finns mycket jag skulle kunna skriva förstås men mycket är ju att älta samma sak.
Jag är rätt dränerad egentligen efter en helg där jag varit bra social. Jag har också denna vecka ansträngt mig för att träna. Det har inte gått jättebra då jag ena dagen glömde pengar, andra dagen kom i tidsnöd och tredje dagen blev försenad för att jag satt i bil i 1,5 h av olika orsaker. Jag besökte dock ett gym i 30 min bara för att inse att jag är mycket svagare än förut, har heller ingen guts eller humör till att trycka till. Vid backträningen är jag sämst och jag får också ett sms av kompisen "du var nog vekare än du brukar." Jag tröstar mig lite med att jag fick mens dagen efter men återigen så finns inte det där lilla extra som gör att jag bryr mig, eller ids ta i ens en gång.

I dag var jag dock ute i mina gamla hästhoods. Det skänker många goda minnen faktiskt och jag är ständigt sugen på att rida igen. Nu är barnen så pass stora att jag skulle kunna vara borta lite längre/bli medryttare t ex.

Äsch jag märker att jag försöker skriva lite avslappnat men hjärnan tänker något helt annat. Så, jag har haft en fin helg på många sätt. I nöden prövas människan och jag har fina människor runt mig, jaaa jag vet att jag säger det hela tiden - nu har jag träffat några av dem också i helgen. Fina generösa (!) människor. Tack. Var till och med på fest. Men man kan gråta då också.

Att springa i en mörk skog där man skulle ha behövt ha ett öga på marken och ett öga på alla träd för att se markeringar kräver sin människa. Jag hade väldigt trevligt sällskap men så fort vi kom in på något samtalsämne som krävde att man hängde med eller hade åsikter så sprang vi vilse. Så tajt med koncentrationen var det. Det är såna gånger jag kan vara som mest avslappnad. Det är mindfulness och det är lisa för själen.

Men nu är jag inte i skogen längre.

Kärlek till alla er som bryr er! Kärlek till familjen.
Undras om du Thomas ändå inte var med i skogen i dag..det vill jag veta förr eller senare <3.