Internetdejting 2012 ?

Jag fick precis frågan ifall jag vill bo med en kille på hotell en natt nu till veckan. Frågan ställdes via facebook. Det händer inte alltför sällan att jag blir kontaktad via facebook om allehanda saker.

Folk kontaktar säkert er också, det är ju ett nätverk för fler än jag - jag säger inget annat.  Dock har jag fått kommentarer om att "jag vill också att nån kontaktar mig"  mest skämtsamt säkert, inte vet jag men om ni tänker tanken varför så pass många skulle kontakta mig specifikt så lämna den därhän. Dels har jag redan tänkt den själv och dels så är det ointressant, det är faktum, punkt - typ.
Det är alltså allt ifrån människor som vill veta min åsikt i en fråga, de vill ha tips om saker de tror jag vet, det är vänförfrågningar och tydliga flirtar. Och, från både killar och tjejer.

Men när jag berättar om detta till folk så är allt flirtar. Alla kontaktförsök. Hm, tanken är ju smickrande men jag vägrar tänka så. För om jag tänker så innebär det ju att alla inledande kontakter jag själv gör är flirtar. Och det är det ju inte. Eller?

Det tas ju för givet att man är singel om man inte har skrivit annat på facebook visst är det så? Jag har haft relationer utan att jag annonserat det på fejjan. Det betyder inte att oh jag vill hålla alla dörrar öppna eller liknande men just kärleksrelationer jag vet inte, det är väl inte det första man behöver göra och ja, måste man? - sen en annan sak - det blir en smula..löjligt när folk skriver sina gullegull meddelanden på facebook till sin kärlek, med hundra hjärtan efter, tycker ni inte? Absolut nån gång då och då - hallå jag menar inget annat (för om man inte gör det alls är man antingen singel, ovän eller okär eller hur) men ständiga kärleksbetygelser..via facebook? Trots allt är ju kärlek något mellan två människor och inte en show-off på nätet? Säg det med ett sms, med en blomma el hellre ett lämnat kärleksbrev på kudden. Personligen får det gärna sägas med diamanter och utlandsresor. En häst eller en snabb bil. Ok då, en fotmassage duger också bra.
Men det anses ju missunnsamt, bittert eller avundsjukt att säga och tycka sånt här så det passar jag mig för. Men oss emellan så..

Nu kom jag ifrån ämnet känns det som. Men jag tänkte bara att kanske är det därför det anses riskfritt att kontakta mig för att jag inte har någon relationsstatus på facebook. Men det är ok. Jag dömer ingen och jag tycker i grunden att det är befriande med människor som vågar!

Lite gulligt med dessa 25-åringar som skriver rara saker, typ att de vill träna med mig eller annat. Och naturligtvis inte bara från människor jag inte känner. Det kommer meddelanden från människor jag känner mer eller mindre också som skriver uppmuntrande saker, tips eller bara en liten hälsning. I like it. Det som är en liten suck över är när det kommer en vänförfrågan,  jag frågar alltid då hur vi känner varandra. Då skrivs det ofta "oj förlåt det var ett misstag, jag trodde du var en annan osv". Eh ok, ja så kan det ju vara - eller inte. Om det inte är så är det ju charmigare att säga "nej vi känner inte varann men jag skulle gärna vilja" :). Men om jag nu godkänner denna förfrågan så innebär det ju inte att jag automatiskt vill dejta dig?
Det har hänt att jag godkänt en vänförfrågan för att denne någon är en god vän till en god vän till mig. Så har rena trakasserierna börjat med påhopp som "när ska vi träffas, för jag ska ha träffat alla jag är vän med", "vill du inte träffas din fegis" osv.

Jaja. Så fick jag nu denna frågan om en hotellnatt. Återigen, all heder till folk som vågar leva, vågar fråga, vågar ta risker, vill och vågar visa att de vill, vågar känna, vågar!
Det enda jag begär överhuvudtaget när folk tar kontakt är att det måste vara med en viss finess och självklart respekt. Finns inte det då är det inte ens värt att ha en dialog.
Jag har gått så långt att jag vänt frågan vad som förväntas. Det förväntas inget mer än att få träffas.

Vem är då denna person? En person som har försökt träffa mig i ett års tid. Vi har gemensamma bekanta, vi har träning och friskvård som gemensam nämnare samt viss gemensam bakgrund. Dock skiljer det 11 år mellan oss. Om jag går med på att träffa honom, gör jag det då för att tillfredsställa hans önskan (om att träffa mig, sakta i backarna nu) eller gör jag det för att jag är nyfiken.
Hur mycket spelar fördomarna in om hans ålder (vs äldre kvinna), viss meddelandestatistik samt det faktum att han faktiskt frågat om jag vill bo på hotell med honom. Vad jag menar är att hur mycket han än bedyrar att han inte "vill nånting mer än att träffa mig" så talar mycket emot honom i det fallet. Men om jag returnerar det rakt i fejjan på mig själv så skulle jag också kunna fråga en sådan sak till en annan. Utan att mena annat än att jag faktiskt tycker det är kul att träffa nytt folk, en förutsättning dock är ju alltid att personen är intressant på något sätt, helst smart och att vi har något att utgå ifrån. Så varför låta mig påverkas av hur samhället (läs de flesta andra) tror i liknande fall.
Ok, hotellinviten är ju tveksam fortfarande. Men visst fasen är det lite smickrande ändå?

Bär dina kassar rätt.

Fastnade framför den totalt meningslösa American Dreamz. Men mitt i alla dessa totalytliga amerikanska produktioner kan man faktiskt hitta både sociala rörelsemönster som vi alla har eller önskar att vi har - bitar av oss som finns även om vi aldrig skulle skylta eller släppa fram dem. Samt även budskap om hur man blir en bättre människa om man gör om och gör rätt.
En sak kan man aldrig ta ifrån amerikanarna i alla fall och det är just The American Dream. Det är inte fult att vilja något och tvärt emot Sverige så får man aldrig frågan vad man gör "på riktigt" om man skulle råka sjunga på ett hak och anses begåvad. 

När jag var på gymmet häromdagen så hamnade jag mitt i ett samtal mellan en PT och hennes kund. Ja inte så att jag deltog i samtalet - mer att de stod precis där jag stod och harvade. Jag log. PT:n skulle titta på kundens hållning och förklara vad allt detta kontorsjobb gör med våra (framåtroterade) axlar.
Ett enkelt tips eller jag tror det snarare var en uppmaning - var att börja bära kassar med handflatorna utåt för då aktiverar man tydligen rätt muskler för att hjälpa hållningen.
Jag log av två orsaker, det ena var att tjejen/kunden verkade så ung att jag funderar på om hon verkligen börjat bära de där riktigt tunga kassarna som spelar roll. Det andra var att det var så bra, så klockrent att använda såna konkreta tips/vardagliga. Men knappast att en manlig PT skulle säga det ;).

Bara för det kollade jag på alla som jag såg kom bärandes på kassar, på vägen hem. Bingo ändå. Jag skulle säga att 3/5 bar smart. Det är bara jag som inte har varit så clever då.

Fredagsformen

En liten update är vad jag orkar. Och ungefär ni också antar jag.
Det är mycket intensiva dagar för mig på nygamla jobbet och jag trivs verkligen bra med miljön och arbetskamrater. Jobbet i sig är stressigt och inte så kreativt som det var sist jag jobbade där men jag tycker det är kul ändå! Det är så mycket glädje och kärlek (även om jag väl förstår att det är en jargong/kultur bland alla dessa kreativa artist och skådismänniskor så är det så mycket trevligare än motsatsen - mer kärlek det är ju det jag säger!).

Det jag egentligen vill ha sagt är att jag är trött :)

Kanske är jag på gång igen efter skendräktighet och jobbomställning? Fått till 2 rehabpass som jag är nöjd med, ökade t o m motstånd på mina låga rehabvikter  - men om jag får vara missnöjd med nåt så är det att jag inte passar på att köra mage. Next time!

Har jag sprungit en el två gånger? Hur som blev det på mestadels asfalt vilket jag inte föredrar men med tanke på att jag struntat i stretching och prehabövningar för muskelfäste och knän men ändå inte känt nåt (!) så är jag jättenöjd.

Och cyklade gjorde jag så snabbt i dag att en fågel (nästan?) fick sätta livet till. Men det blir ingen fjäder i hatten för det.

Orientering - check.

Jag är en sunk just nu. Motsatsen till hunk alltså. Alldeles för svagsinnad för mitt eget bästa. Den ena njutningen efter den andra passerar och jag kan inte säga nej. Ja förutom när Polisen messar. Fast jag har ett nytt vapen, jag svarar inte. Men ärligt, vad har han för brist på självaktning när han inte slutar att messa trots att jag inte svarar? Eller är det brist på självinsikt.

Jag testade det här med orientering i kväll. Det är ju trots allt bara sådär en 35 dagar el liknande tills jag bör kunna vända en kompass rätt. Jag och Micke körde ut till natursköna Ekerö. Jag en bakfull sunk med tunga ben, livrädd att Micke skulle vara pigg och vilja springa.
Vilken härlig skog. Vilka sugiga myggor. Vad enkelt det var.

I går ramlade jag förresten in på en grillafton av sällan skådat slag. På en pittoresk bakgård på söder intogs det ena goda efter det andra och som bästa efterrätt uppdagades en gitarr. Snart fylldes denna bakgård med diverse skönsång som fortsatte även när sista person hade skrikit tyst och godnatt och dängt i sina fönster. Fast då på en annan plats.

För att 1. straffa mig själv 2. låtsas som om det inte hänt 3. intala mig att det är bra träning inför BAMM då man inte vet om man får sova så sprang jag fem timmar senare mot jobbet. Med ryggsäck. Svettades som en gris mycket medveten att så här gör man inte mot en gammal kropp. Jag är dock ganska säker på att jag inte kommer dricka vin kvällen innan BAMM.

Alltså jag är mer en logikorienterare skulle jag vilja påstå. Jag försöker tänka som de som har lagt ut kontrollerna. Jag tar mig en titt på kartan och när man typ börjar närma sig så tittar jag mig hellre runt omkring och spekulerar. Var skulle jag ha lagt kontrollen om jag var den som fick lägga ut kontrollen? Ja, åsså hittar jag kontrollen. Eller Micke, vad säger du? Jag ska väl tillägga att det ju finns många fina ställen man skulle kunna tänka sig att kunna lägga ut kontroller om man var en sådan som fick lägga ut kontroller.

For your record kan jag även upplysa att det fanns fullt med blåbär. Vi hittade också ett smultronställe. Och då menar jag ett ställe fullt med smultron. Det var nästan som ur en Madickensaga att få gå där och plocka munnen full med smultron.

Så hann jag bara plocka upp telefonen på vägen hem så hade jag en ny inbjudan. En ny inbjudan som innebar för mycket kalorier och för lite sömn. Och att jag inte kunde säga nej. Men ack så trevligt att umgås. Jag är nog ganska kul att umgås med egentligen.
Fast jag ser inte ens konturerna av mina revben längre. Det är illa. Det passar inte Camilla.

Och nu närmast en fästingkontroll.