Åsikter åsikter

Har inte fått till träning bra i veckan.
Men jag har umgåtts med barnen bra! Säg inte att det är antingen eller för då flyttar jag in i ett kollektiv.
Var och badade på Eriksdalsbadet i går fm med ungarna. Riktigt roligt! Så himla skönt när de kan simma numer. Ja det var supermysigt, tur att man är lite barnslig själv och inte bangar för de vill ju verkligen man ska göra allt ifrån att åka rutschkana med dem till att hoppa upp på frigolitmonster som tar nacksving på dig så fort du touchar dem.
Själv skulle jag kunnat sitta i bubbelpoolerna tredubbelt längre än vad jag gjorde. Älskar känslan av de där jetbubblorna träffa skinkan och lösfläsket på ryggen och ge dem en match.

I morse uppvaktade jag och Simon lillprinsessan som fyllde 9 år, med ljus, tårta och presenter. Muuusigt.

Jobbat kväll både i går och i dag. Tar på krafterna. Mamma säger att jag inte får stå och gråta på jobbet.

Tänkt till lite mer efter vad jag skrev sist. Inte för att jag ids läsa om det för jag tror ändå att det kom fram det jag tycker. Det här med att alla tycker så mycket förresten. Det är det. Inom träning, kost och inom specifika professioner, barnfrågor u name it. Folk har så mycket åsikter. Både lekmän som sakkunniga inom det man tycker. Och tycker i form av att både sprida kunskap som att få till en debatt är ju sunt! Men så finns det mycket ogrundat, sånt som mer handlar om att man inte gillar en människas approach eller ev mästrande eller den formen som jag nämnde i texten, när man känner sig ifrågasatt och vänder nabbarna utåt - och kontentan blir fel, detaljerna fel och man framstår bara mer som ettrig. Jag hoppas ni inte tänkte att jag tog ställning mer än så med gårdagens inlägg. Vad jag har svårt för är folk som absolut avfärdar andras kunskap, erfarenhet som bygger på påvisbar fakta eller forskning till förmån för att försvara sig själv och sina teorier. Det är lättköpt. Jag tycker alltid det är mer trovärdigt om någon angriper en fråga bakifrån/från andra hållet.

Tänkte så nu också när jag ser att min vän Jonas Colting skrivit ett upprop mot svenska dietister/Svenska Livsmedelsverket.. oj nu är jag så trött så jag somnade en sväng med datorn i knät..får fortsätta med detta another day.

Dottern nöjd med sin dag, alla nöjda. Ja typ.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                    

Plankan.

Det nästan kliade i fingrarna att gå in på morgonen och skriva något klatschigt om att jag är på jobbet osv för att på nåt sätt manifistera och försäkra er att jag tar mig ur mina deppar. Men jag ska inte försöka vara klatschig. Sorgen och det depressiva är en del av mig och kommer över mig från och till. Just nu är det mer till än från. Klyschor, som jag för övrigt hörde senast i dag växlas i all välmening på jobbet, som "man ska fokusera på vad man har och inte det man inte har." Nu var det inte till mig det sades så jag har överseende.
Min sorg är som en böld mina vänner. Den kliar, ändrar sig i storlek men sitter där den sitter, än så länge.
Ja jag är väldigt ledsen.

Skulle aldrig ha sagt något om det där med PMS till sonen (han är en typisk man redan nu). Så fort jag höjde rösten i em så sa han snabbt "har du det där sms nu". Varpå vi skrattade lite hysteriskt för han kände själv att han hade sagt fel men kom säkert inte riktigt ihåg vad det eg hette.

Tröttsamt. Efter passet i fredags frågade en kund mig om vad jag tyckte var lämpliga övningar för en kvinna/henne som fött barn och efter det aldrig tränat upp sina magmuskler och därför inte har några typ. Jag svarade henne en övning som jag själv fick lära mig när jag hade obefintliga magmuskler. Lätt att förstå och känna vilka muskler som används när man gör rätt men svår förstås när man inte har några muskler. Ödmjuk och uppfostrad som jag är vänder jag mig till passets instruktör som jag såg lyssnade med stora tefat "eller har du något att invända". Direkt säger hon på bruten svenska "jag skulle inte rekommendera den övningen för den är rätt svår...bla bla..jag föreslår plankan."
Ok..
Jag förstod direkt att hon kände sig förolämpad eller provocerad över det faktum att den här kvinnan hade frågat mig i stället för henne likväl som jag hade sett henne bli störd över det faktum att jag var snabbare i närkamper med henne på uppvärmningen samt gjorde x antal fler djupare benböj än vad hon kunde. Det hon sa var inte relevant, dessutom tog hon sig inte tid att fråga lite följdfrågor till kvinnan. Hon visste t ex inte att jag och den kvinnan hade snackat förut om förutsättningar, bakgrund osv.
Det är helt förkastligt att komma med "generella" råd och tro att allt är tillämpligt alla.

Jag sa lite försiktigt att jag hade läst nya vetenskapliga rön angående plankan och dess nytta i liknande skede. Jag hänvisade till både namn och länk för att läsa mer.

Döm om min förvåning när det dyker upp ett blogginlägg i ett kvinnligt träningsnätverk, skriven av denna instruktör. Eller förvånad..det styrkte snarare min uppfattning om att hon blivit provocerad.  Hon skriver absolut inget om mig eller så mer bara att hon fått denna länk och vad hon då tyckte om det som min referens skrivit och sammanfattat. Men hon raljerar något.
Ah, det såg inte bra ut. Man ser den där lilla terriern som bara måste få bita ifrån och tror att den är större än schäfern - hur många som än skulle sätta fram en spegel framför dem tillsammans. Ni fattar va. - Hallå ödmjukhet!

Min referens har inte heller missat blogginlägget och skriver en replik på detta. Helt rätt, då instruktören tolkat alldeles för fritt om vissa saker. Varpå jag naturligtvis skriver till min referens och berättar bakgrunden till detta utspel. Men jag vill påpeka att min referens är oerhört proffsig och uttrycker sig ärligt nyfiken om varför denna instruktör inte frågat henne själv om det nu är så att hon missuppfattat något om forskningen kring magmusklers anatomi och plankan i paritet ;). Ja jag bara ordskojar där.

Man ska välkomna nya rön så man får chansen att belysa sina gamla kunskaper, åsikter, få ta del av hur andra bemöter och tolkar dessa osv. Det är då man utvecklas. Att stå och stampa lite ilsket (ängsligt) med foten för att någon ifrågasätter är ganska så väldigt genomskinligt.  Det roliga i det hela är att hon ändå skriver att det bästa hon tycker man ska göra för att träna upp magmusklerna är misstänkt likt det jag gav i råd till denna kvinna. Häpp.

Så ledsen bara.

Tårarna bara rinner. Jag kan inte messa brorsan nåmer. Never. Inte ringa å fråga, berätta, lyssna. Aldrig kommer jag se honom torna upp sig framför mig med sin starka röst och stora händer. Retsamma leende. Slut med de snabba bamsekramarna. Jag kommer aldrig få höra de där vägrapporterna igen när han hade köpt nån ny bil. Inte heller se hans kantiga men ändå snygga handstil igen. Jag saknar de glädjande uppdateringarna om hans barns framfarter. Hans version om allt som händer i släkten och fjällvärlden. Jag kommer aldrig få hans omtänksamma samtal igen eller snobbiga hälsningar från samma rum om jag pratar med mamma.
Inget är som förr. Inget kommer bli sig likt. Jag vet att det är många som känner med och för mig men vad hjälper det. Sorgen är så stor och hård. Den isar i blodet, ger mig kväljningar och får mig tappa hoppet. Jag har ont i magen, själen och hjärtat. Jag är så halv att jag skriker efter resten. Vad hände Thomas? Varför du? Åh jag ja jag vad ska jag säga varför varför. Hade du tänkt jag skulle klara detta? Hur? Åh vad det smärtar. För oss alla. Jag vill ta alla som du ömmade för och de som ömmar och saknar dig -jag vill ta dem i handen och krama hårt. Vi kommer bli så många .Kommer du tillbaka då?

Lite av varje.

På torsdag är det studiedag för barnen. Jag har gett bort två timmar på jobbet för att kunna åka till badhuset med dem på förmiddagen. Så inser jag att jag mest troligt kommer få mens precis på torsdag. Försöker förklara vad mens är vid frukostbordet. Fortsätter med att berätta om PMS och hur man kan bli då.
"Då har du PMS ofta", säger Simon konstaterande. "Tur att inte män har det då skulle alla gå omkring och vara på dåligt humör hela tiden.."

Japp. Tack för den ;).

En rörmokare kommer äntligen förbi för att kolla kökskranens tillstånd. Budskapet var att det kommer kosta mig 3,350 kr att åtgärda.

Japp. Tack för den.

Han var varken snygg, charmig eller smart så jag försökte verkligen inte ställa mig på alla fyra och krypa in under diskbänken..

Ställde in psyktanten i dag. Är det för att jag inte jobbat på två dagar (och får mycket tid att tänka igen) eller för att det var smärtsamma insikter i går som gör att jag har fått tillbaka den där ångesten vid tanken på vad som hänt. Jag är så grundlöst ledsen och tycker det är så grymt. Grymt att någon, att Thomas fick sätta livet till så här ung. Med små barn. Massa planer för framtiden. Lämna mig och övriga i sticket :(.
Jag kan inte ens prata med mamma el pappa utan att gråta. Det är så smärtsamt hörni.

Hoppas jag kan förmå mig till att träna i morrn igen iaf. Kanske därför jag dippar ned också.
Känner mig slö slapp och likgiltig.

Men en rolig sak iaf. Jag ska jobba när "skoföretaget" anordnar pressfrukost hos oss. De vill att vi har deras skor på sig så Sofia ringde och frågade vilken strl jag har. Jippie, jag får ett par skor från dem, undra undra vilken färg och funktion - de har så fiiiina skor. Återkommer om det, och då lovar jag en bild :).

Bea Schyffert, Paolo Roberto och andra inspiratörer.

Gårdagen var ingen höjdare liksom inte dess orsak. Jag blir alldeles kall fortfarande när jag tänker meningen "Thomas är borta." Va, kan det vara möjligt. Är det sant? Det är ju fan helt åt helvete. Tur jag inte jobbade i går.
Man kan tycka att varför gör en s k speciell månadsdag skillnad från en annan dag, nja det gör det väl inte mer än att jag tror att man får ett ytterligare spikslag i huvudet som påminner om vad som hänt och det borrar sig in i medvetandet. Man får också en "chans" att sörja lite mer legitimt kanske, för i övrigt förväntas man ju fungera mer eller mindre som alla andra.

Det känns både som att det har gått lång tid men ändå som i går. Precis så är det. Och saknaden och förtvivlan är inte mindre.

Jag lyckades komma över en biljett till en "inspirationskväll" via ett utrop på Fejsbook, tack Anneli och gick dit också. Det ena behöver alltså inte förutsätta det andra. På grund av allt uppslitande känslomässigt så kändes min kropp helt osamarbetsvillig. Den var trött, svag och det sved i mina ögon. Egentligen bara i mitt skadade öga som är mer mottagligt för saker. Fick till och med klippa i ögonfransarna på höger öga för när de växer sig för långa på sidan så står det rakt ut, i och med att jag är ihopsydd i kanten så blir inte ögonfransarna naturligt kortare på det ögat. Sådana där småsaker irriterar mig ibland. Mina svagheter som jag har från tidigare olyckor.

Jag ångrar mig inte. Det var absolut knökat i Rival, knökat med tjejer. Det snackades tisslades och fnittrades förstås och som alltid irriterande när det fortsätter trots att någon greppat mikrofonen. Håller jag på att bli gammal? Men det ordnade upp sig..
Första "inspiratören" är Bea Schyffert. Sorry jag är ingen som läser skvallertidningar därför har det gått mig förbi att hon utbildat sig till läkare vid 38 års ålder och att hon gått igång på ämnet Andréeexpeditionen så pass att hon åkt runt Arktis för att gräva i historien och på torsdag denna vecka kommer det visa sig om hon har hittat svaret på den 100 åriga gåtan om vad dessa herrar i expeditionen dog av.
Trots att jag inte var eller är  i ett mood av "woaaw" eller liknande så är det imponerande. Absolut.  Hon insåg av en slump att hon var /pluggsmart/ och valde att lämna det "glammiga" medialivet för att göra något vettigt. Får 2.0 på högskoleprovet och väljer läkarlinjen (fast först var hon tvungen att läsa in gymnasiet). Fem veckors eget arbete och hon väljer Andree. Tar till och med paus i studierna för att gräva till botten. Ser till att få pengar av SVT och bokförlag så hon kan göra expeditionerna, går ju inga charter dit som hon sa. Ja det var imponerande. Sedan att man gärna tänker Martina Haag när man både ser och lyssnar på henne och att hon hade irriterande smackljud i micken. Jaja.

Och sen..var det en riggad intervjusituation med Magdalena Graaf. Hon ska ha all heder,  jag är inte jätteinsatt i hennes liv, hon verkar ha en blogg som många följer och jag känner till att hon blivit misshandlad, levt skyddat, gift med Magnus Hedman, många barn och nu ny karl. Hon var med i Lets Dance också och fick hjärnblödning. Hon verkar fin som människa, har en behaglig röst osv men jag kan bara tänka "jaha, hon har inte haft ett värre liv än jag och hon har ingen bror som har förolyckats." På frågan om hon har några råd till andra som mår dåligt säger Magdalena att "det är bara att fokusera på "vad kan jag göra nu" det är det enda jag tror fungerar" osv..ja det låter käckt och inspirerande men tyvärr är det inte så det fungerar i realiteten för många. Förnuftet går inte alltid hand i hand med sinnena.
Och själva intervjuaren var inte bra. Nej, det var ingen lyckad grej. Jag hade hellre vetat varför hon opererat tuttarna, tiden som systrarna Graaf jo det fnissades lite om den tiden och det var ju "så himla kul bara, vi fick äta grillchips och åka med Finnair som bjuder på alkohol före kl 9" ja men ställ lite kritiska frågor. Varför har vi ett samhälle där många tjejer superblonderar sig, opererar titsen och går i skyhöga dojjer. För vems skull? Och varför gör hon det som missionärsdotter, levt med dessa drogberoende män, ytliga artistvärlden. Kanske just därför - men inga granskande frågor - det handlade bara om hur stark hon var. Ja men om hon är stark..jaja.

Paus. Äkta champagne för äkta kvinnor ;). Försökte googla på hur många kcal ett glas champagne har, det var allt från 72 till 128 typ men jag tycker 87 lät mest rimligt. Vet inte varför jag ville veta, jo 15 cl rödvin sägs vara 108 kcal och vitt vin 101 kcal. Även fast vins kalorier inte låter hutlösa är alkoholen efter fett vår energitätaste källa med 7 kcal per gram. Och hur ofta stannar det vid 15 cl? Men ju torrare det är, desto färre kcal - som i champagne. Ett hyfsat bra val alltså om du nu måste. Vill. Förtjänar..

Trine Grönlund. Spännande kvinna, som vill få oss att sakta ned. Jag har också hört att vi tillbringar 16 min kvalitetstid i snitt med våra barn per dag. Det är illa. Men också att vi inte tar tiden på allvar längre, tiden för oss själva ur alla aspekter. Jag har inte mer att säga än att jag tycker ni kan gå in på Go Slows sida.

Paolo Roberto. Högsta jublet. Och han exploderar rätt snabbt ut i paralleller med the italian stallion, ja inte Sylvester Stallone utan mer generellt, italienare som hingstar osv.  Han är väl singel numer eller har jag inte koll igen? Jag har tränat för Paolo och hört honom tala förut. Han är duktig absolut, men..överdriver sin egen position och betydelse och det gör att jag lyssnar med förbehåll hela föredraget ut. Men han är underhållande och mycket är sant i det han säger om vikt och träning. Vikten av träning kanske :). Men att han fördömer LCHF har ju att göra med att han själv säljer pasta och därmed är han också kritisk mot GI som förespråkar fullkornsprodukter. Och han gör det inte med glimten i ögat utan står och spottar ur sig glåpord över dem som äter efter dessa dieter eller livsstilar kanske mer. Däremot håller jag med om att livet skulle vara tråkigt om man inte får njuta. Då får man ju hellre se till att träna så man kan äta det man vill.

För min del är ändå frågan om hur jag bäst kan förvalta mat- och rörelsekultur till barnen viktigast. Jag vet ju vad jag bör äta och röra mig men min uppgift som förälder är ju att försöka rodda i den mat- och livstil som råder nu och försöka få barnen att förstå det här med sockerträsket. Och det är hemskt. Det finns 100tals fastfoodvarianter i butikerna, alla livsmedel har socker mer el mindre, dyrt med närproducerat och äkta vara samt att inte minst skolan också tar en massa genvägar. Det finns få aktiviteter för mina barn i vårt närområde (om man inte gillar fotboll vilket de inte gör). Datorvärlden lockar och pockar allt mer.

Bäst av allt var ändå den goodiebag som fanns på sätet när vi kom. Det var dag och nattkräm från Body Shop, pasta och tryffel från Paolo, livsstilstidningar, chips (...), Aloe Veradryck, Choklad, rabatter på träningskläder och hudvård. När vi gick ut fick vi också Immunmjölk och fil, ostkaka samt sminkrådgivning för två. Det ger jag till min dotter på hennes födelsedag så går vi dit tillsammans.

Ja hon fyller bara nio då. Suck. Men hon är väldigt pre-tonårig och det är bara att gilla läget. Hon älskar att få dutta med smink hårvård och naglar, hon kommer bli överlycklig.

Och jag älskar goodiebags. Presenter. Speciellt nu ärligt talat. Jag känner mig tröstad om även för en kort stund bara.

Sex månader.

Jag är rädd för att lyckas. Det konstaterade ju min förre PT också. Som sedan lämnade mig i sticket när jag behövde honom som mest, efter min förlust. Det tänker jag på ibland. Visst betedde jag mig oerhört irrationellt men kanske förståeligt om ni visste att jag hade skickat ett mejl till honom innan jag drog till Åre och skrivit något om att "ifall jag inte hör av mig så har något fruktansvärt hänt." Hur fan kunde jag skriva så? Tänk om saker händer för att man uttalar dem, då är det ju mitt fel att Thomas dog - fast jag trodde stenhårt att det var mig något skulle hända iof.
Det är hemskt när jag hamnar i de där spiralerna..

Jag blir också iskall när folk jag trott gott om inte håller måttet. Vissa har bara tagit ett halvår medan andra tog det 20 år och en familjetragik för att inse.

Den här söndagsgruppen som jag tränar skänker mig glädje iaf. Och när de sedan mejlar och frågar om de får ta med sig någon fler till nästa gång, jag får ett mess från en annan som hört ryktet och vill veta mer, det står någon extra person som någon dragit med - ja då känns det förstås som en liten seger, att jag lyckas med nåt ändå. Och hur bra är det inte för bostadsområdet att en massa grannar tränar tillsammans? :)
Fast nästa vecka kommer det en från en annan stadsdel, inte gör det mig nåt!
I dag bjöd jag också på bulla, fast först efteråt förstås :)

I dag var det rätt rått ute och trots att jag bytte om direkt när jag kom in så lämnade inte frusenheten mig. I samvetet gnagde att jag skrivit upp mig på Ruffie i dag. Varför tar det så emot att gå på alla dessa aktiviteter jag höll på med förut? Jag tog mig dit. Jag tog mig dit. Var är medaljen och tulpanerna? Det var en himla insats inte minst av pannbetet att ta mig dit.

Gängar mig med en kille som står lite ihopkurad. Svårt att avgöra vilken form han var i. Ena stunden hade han snabba vändningar för att ibland bara ställa sig och pusta. "Jag körde ett tungt benpass i går", "jag har inte ätit kolhydrater på 2,5 mån" och "jag har opererat magbråck" var några av sakerna jag fick höra. Men sedan skrattade han åt sig själv och bekräftade att han bara hade en massa ursäkter och att det var bara att "inse att han blivit krossad" av mig. Jojo. Blev jag stark nu för det var ju ändå en kille jag körde mot? Är jag stark igen eller var han ovanligt svag i dag? Jag tyckte också jag kände mig svag fast jag hade ju laddat med mina bullar iof och det är inte fy skam. Dagsformen är ju olika. Jag vet också hur svag jag blir i kroppen utan kolhydrater. Nu var jag ju full av dem och jag noterade även att jag körde fysmomenten bland de bästa. Är jag i bra form eller är de andra i dålig ?

Men löpningen fungerar ju inte..jag har ingen drivkraft där längre. Eller inbillar jag mig, har jag bara avstannat i bekvämlighetszonen eller är jag rädd att satsa, rädd att lyckas? Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Jag vet inte vilken självbild jag har i jämförelse hur väl den överensstämmer med det jag tycker mig se, känna själv. Och i stället för att gå ut och testa så slår jag armarna omkring mig själv. Det känns tryggast, och ändå så osäkert och otillfredsställt. Men också starkt på något sätt ärligt talat.

Vi har gått in på sexmånadersdagen i dag. Det är tungt att tänka. Tungt att sakna. Tungt att gå tillbaka. Tungt att minnas och veta att man inte kommer få fler än de man har. Tungt.