Freaky friday.

Jag jobbade några arla morgontimmar. Stannade kvar och tränade riktigt bra innan jag träffade bästa M i ett soligt Sthlm och bjöds på långlunch, med vin och massa tjatter förstås. I love. Hade kunnat sitta där hela em och kvällen men masade mig så småningom hemåt. Hade kunnat bli Fanny och Alexander också men fyra timmar kändes lite too much.
Träffade i stället C i Liljeholmen över en öl och diskuterade, typ allt.

Sedan hem och önskade att jag också var i form för att vara utmanare i Gladiatorerna.

En efterlängtad sovmorgon utan stress i morse. Melodikrysset med älskade mamma, en stund som är rätt viktig men också alltid numer innehåller lite melankoli och sorggråt tillsammans. Livet är så orättvist.

Det är en fantastisk fin dag i Sthlm i dag. Jag tycker skridskor, Simon håller med, Meline vill shoppa. Få se om jag ids kombinera båda.

Annars är det väl bara att vänta till Melodifestivalen och önska att man valt det spåret i stället.

Sex är också att bli sedd.

Det är ju fantastiskt att få klä sig i träningskläder på jobbet också. Rev av några prislappar på de kläder vi har till försäljning och satte på mig. En kund tyckte att jag hade, hm hur sa hon, jamen typ avancerat i min klädsel. Jag tar absolut inte illa upp, förstår vad hon menar - i början försökte jag gömma mig i kläder. Det brukar sällan bli bra.
Jag ser ju hur magen guppar där jag går, och fläsket trillar ut på alla sidor den kan men faktiskt så är det mest beklämmande att varje gång jag ser mig så blir jag påmind om varför jag ser ut såhär. Det är sämst.
Rent muskelfysiskt så har jag blivit stark igen, konditionen har jag eg inte testat då all motivation till att pressa mig i puls och kondition när jag springer är borta.

Måste söka mig vidare jobbmässigt. Det här var bara en tillfällig lösning och den har varit bra för mig, inte tu snack om saken! Och jag kommer nog bli kvar på nåt sätt men det betalar inte alla räkningar. Men återigen slås jag av hur utlämnad man är en sådan här gång. Jag säger inte att jag kommer bli hemlös men det är faktiskt många hemlösa som hamnat där, indirekt på grund av sorg. Det vill säga sorg, inte orka jobba/tappa jobbet, inte kunna betala räkningar, vräkt.

Så om ni vet/ser nåt som passar mig :)

Hämtar cykeln och får veta att en växelvajer var av och bromsskivan var lite skev. Skönt att cykla med en både ren som nyservad cykel. Undviker dock cykelbanan då den är full av hemskt grus.

Läser kommentaren på mitt förra inlägg och bryter ihop fullständigt, inför barnen. Tjusigt. Just raden om att jag ska leva för min bror som inte fick den möjligheten..att återigen fejsa att det är ett faktum och inte bara något tillfälligt. Är det verkligen för alltid? For real?
Raden om att jag ska leva för min syster, mig själv, mina barn osv. Hur länge ska jag orka? Det känns som att det bara är jag som ger, kämpar, försöker hålla ihop, tar ansvar. Jaja barnen kan jag ju inte belasta, inte nån förresten. Jag måste väl inse att man inte kan ändra på någon, då är det jag som måste ändra på mig själv. Men till vilket pris?
Ego människor har alltid irriterat mig. Men att å andra sidan vara en person som tar på sig dåligt samvete åt alla håll är absolut inget att hylla heller *moi*.

Varifrån ska jag få energi och kraft? Betänk att jag också är ensamstående till 100 %, har ingen hjälp el stöd att hämta från barnens pappa. Hallå jag säger det inte självömkande!
Sex och närhet är en sak och det vägrar jag tycka är fel och missunna fan inte mig det, i flera månader har jag inte haft lust överhuvudtaget men nu kan jag ja, fly in i det om du så vill - jag känner att jag mår bra av den bekräftelsen jag får, den stunden av att koncentrera sig på något annat, vara i något annat - tyvärr är jag inte kär i någon eller ens kan tänka i de banorna riktigt - vem är jag just nu? Vad vill jag? Vad betyder något? Vad betyder vem? Vem betyder vad? Vem skulle vilja "ta på sig" mig? Det kan jag inte kräva, vore inte fair play.

Samtidigt behöver jag bekräftelse på att jag duger fast jag är halv, fast jag har sorg, fast jag inte alltid kan vara den som ger mest. Jag behöver bli sedd. Men inte att någon ser ned på mig. Jag kanske är bränd för att jag faktiskt möttes av en ego människa i min akuta sorg. Alltså en människa som sa sig tycka om mig men inte kunde ge när det behövdes som mest. Och det var inte bara han förresten.

Så kallade vänner som jag haft i 20 talet år har visat sig inte alls vara speciellt bra vänner, poff så försvann dem, det hade man väl aldrig trott? Plötsligt slutade vissa vänner att höra av sig via telefon men antalet sms och fejsbookmedd ökade lavinartat. Sorg skrämmer. Och andra jag typ eg inte känner så väl har skrivit finaste meddelanden, dragit ut mig på things osv. Blivit nära.

Kanske skulle man önska att de där riddarna verkligen fanns. En riddare som ser mina behov och vill ge utan förbehåll. Och som eg inte frågar utan bara tar fast han eg ger om ni förstår. Ger man så får man vanligtvis så det ordnar sig nog i slutändan.

Om alla oavsett relation till just mig, visste hur ensam man känner sig. Liten och utlämnad. Utsatt och självömkande. Rädd. Ensam sa jag visst. Om ni någonstans förstod bättre så vet jag också att ni hade lyft luren, kanske skickat ett kort, en uppmuntran. Jag vill tro det i alla fall.

Det borde finnas på skolschemat. En sådan viktig sak. Så många som faller bort, ur, ifrån - livet och systemet - för att folk inte förstår vad lite som behövs för att det ska vara mycket i dens ögon. Och varför vill man inte göra det där lilla för någon annan, visst det är jobbigt, tough shit men det kan ju inte mäta sig mot den som är direkt drabbad?

Det klassiska är ju att folk har så jädrans fullt upp med sig själva, looking good, självförverkling, oja sig över trivialiteter, sköta sig själv och skita i andra. Gärna läsa om andras olycka för att på så sätt indirekt vara glad över att det inte är de själva. I know. Men vad är det som betyder något här i livet? När det verkligen kommer till kritan.

Jag har nog blottat mig rätt mycket här i bloggen. Säkert på ett sätt som är helt främmande för många. Jag har ändå inte skrivit allt som händer, allt jag känner, alla mina farhågor, rädslor, styrkor, tankar.  En del har varit provokation, en del är rena farhågor,  ibland skrivet en dålig stund, ibland en bra stund. Det mesta händer faktiskt också utanför dessa väggar.

Jag vet inte varför ni läser. Om det är för att ni fascineras av ämnet sorg och vad det ger med sig, att ni passar på att vältra er i min olycka, att ni tycker synd om mig, tycker om mig, vill veta vart jag tar vägen - kommer jag "tillbaka" eller trillar jag av pinn? I dont know.

Jag hoppas i alla fall att ni har fått er en tankeställare, på nåt sätt och av nåt jag har skrivit. Att ni har läst/läser tyder i alla fall på någon form av engagemang. Å det tackar jag för.

Sätter mig och dör en smula

Jag sitter i en trapp någonstans i Sthlm. Jag vill bara gråta. Det där med att det alltid finns något positivt är ju fan som att spotta mig i ansiktet. Ja hej, jag har fina barn, jag har inte varit förkyld i vinter och jag har inga svårigheter att få sex om jag vill.

Sen då? De flesta har nåt som kanske inte rockar så bra, det kan vara jobbet eller träningen eller mkt sjuk, ok.
För mig är det på nästan alla fronter. Saker faller runt mig och jag har sån jävla otur. En del är mycket riktigt i kölvattnet av min personliga tragik och förlust och det gör det än mer fördjävligt.

Hur mycket tål jag? Vad vill livet mig? Var jag en häxa i mitt förra liv och nu ska jag sakta dö för att sona mina brott?

Finns inget skyddsnät för de som hamnar i situationer som jag. Det skulle vara ett upprop på nätet då, en sista vädjan till de goda människorna som förstår och vill göra en god insats.
Men så lågt sänker jag mig inte.

Nä jag har inte PMS ens en gång. Det räcker med de faktiska bakslagen och verklighetens krassa öga som fyrkantigt betraktar alla öden som inte faller under socialt omhändertagande, Maria Pol, självmordskliniker el likn. för att uppgivet sätta mig i denna trapp innan jag lyfter huvudet än en gång.

Men jag vet inte hut många ggr till jag orkar lyfta huvudet. Kommer jag vara ett av de fall som blir en snackis, efteråt. När all eftertanke är för sent ute?

Sorry att jag sa nåt men. Och skulle jag berätta allt el hälften skulle ni inte förstå hur jag kan komma med glada tillrop utemellan.

Styrkesex

Den här veckan är minst sagt intensiv, ja hittills iaf. Inte mig emot, eller. Var hos psykologen igår och pratade just om det där att jag bokar upp mig hit å dit, hoppar på olika saker, slänger mig lite vilt hit å dit. Inte konstigt alls, enligt henne men baksmällorna blir också hårdare vilket jag ju erfar hela tiden.

Handlar nog mycket om att positionera sig på nytt, värderingar ska omprövas och att hitta just min nya identitet. Att få barn ju en liknande situation förutom det stora faktum att det var självvalt och att det mer hör livet till.

Kanske borde jag byta ut mat/vinmissbruket mot sex, mer fokuserat. Sex är ju bra både ur hälsoaspekt som motion, nu när jag verkligen behöver förlora kroppshydda. Vin behöver inte alltid uteslutas förstås och mat behöver man ju. Jag får tänka ut nåt bra.

Gjorde ett försök i går (alla mina dagar börjar ju alltid som "mitt nya liv"). Efter jobb och sorgesamtal ( som jag för första gången kände gjorde mig gott) lagade jag mat, for ut och sprang med en god vän, tvättade och smorde cykeln, förhörde sonen på läxa, såg Hollywoodfruar m dottern (suck) och hade sedan skön sex. Avslutade dagen, nåja början av en ny dag - med en ändring på grannens utskick.

Var jag inte effektiv så säg.

Styrka och choklad önskar jag er. Rosa är väl aldrig fel heller!

Forever Young

Forever Young strömmar ur högtalarna. Blodet isas, känslor sväller. Minnena överöses. Det är kassetterna med 80 talsmusiken. Blandband som det kallades för, inspelade från bland annat Tracks med Kaj Kindvall. Klass/skolfesterna.
Thomas och jag, same history.
Thomas pratade om Alphaville igen för bara nåt år sedan. Då de kom just de här nya remixerna på Forever Young. Alla dessa minnen som var så roliga att snacka om, alltid från nya perspektiv ju äldre vi blev.

Det skulle vara alldeles för tragiskt om jag också berättade om en låt han spelade väldigt mycket i sommar..:( :( :(

Ont i fotsulorna nu i kväll. Så förbenat. Antingen är det för att jag stått och gått hela dagen i dag och inte de bästa skorna eller så är det från äventyret i lördags. Det är ju typ ett halvår sedan som jag utsatte mig själv för sådana längre strapatser. Och då var ju mina fötter vana att befinna sig i löpardojjor.

Ja Thomas, du vet att det är mycket vi hade kunnat avhandla du och jag, nu igen. Det är egentligen same same but very fucking much different också. Jag behöver dig fattar du inte det? Dumma dumma dumma värld.
Dumma dumma.

Lunch

Blev så överraskad av att jag hittade en sån komplett matlåda. Nu har jag hunnit äta upp två Burekas som är typ samma konsistens som smördeg men innehöll spenat, lök, fetaost, mannagryn och vetemjöl tyvärr. Men de var goda, kan inte hjälpas att man gärna äter något brödaktigt. Jag har också ätit upp ena kycklingspettet samt en vinbladsdolme. Men ni ser att jag har en kronärtskocks - hur ofta får man det? samt oliver och fina vindruvor i efterrätt. Zucchiniplättan icke att förglömma :).

Jag blir nog nöjd det var det jag ville förmedla.

Cyklade till jobbet i morse. Trodde nästan jag skulle hinna träna innan jobbet men jag underskattade all plustid det tar att cykla i snömodd.

Hejdå nu ska jag äta vidare.

Helgen.

Ah. Barnen är i badet. De ville bada var för sig, då sa jag helt kort att det blev billigare om de badade samtidigt haha och de gick på det! Ja det är ju sant förvisso ur både en miljöaspekt som ekonomin, för föreningen - men jag tänkte mest jag skulle få en lugn stund hehe.

Jag prioriterade att dra mig i morse så jag tog med mig kaffet ut. Premiär för att träna grannskapet i form!

Träning ska vara kul!

Looking good!

När jag kom hem var grannen på mig. Himlarns ettrig har han varit angående det utskick jag lovat      hjälpa honom med. Jag kostade på mig en skön brunchstund först, och sedan tog jag tag i arbetet. Att lösa det kreativa arbetet är det minst påfrestande. Mer tid tar det att få ihop det tekniska med scanner, uträkning på storlek och få alla maskiner att samarbeta. Nåväl till slut var jag klar och han var             supernöjd, alltid kul. Klockan var fem och jag tyckte jag kunde fira att ett ok försvann. Onyttigt           förstås och då fattar ni att jag aldrig skulle kunna skriva en blogg om "vägen till det nya livet." Eller    det kanske är det jag gör även om den är kantig och full av rosentörn minst sagt.                                                                                                                                                                                                    Vad kul det var att träna brudarna förresten. De är tämligen otränade så det kommer bli extra                spännande att följa deras utveckling då jag är övertygad om att det kommer synas märkbart på bara     några veckor! Hips vips så stod klockan på 82 min och det kändes som vi bara hade varit ute en           halvtimme. Så är träning när den är som bäst mina vänner.                                                                      

Allt man borde ta tag i här hemmavid är dock kvar. Oh så bra att man har något att göra då.                          

Det är bara att ladda batterierna inför i morgon. Måndag ja så blir det nog ändå.