Lite input bara.

Öppen för tolkning.

En liten snabb hälsning bara. Det är fint väder, nationaldag, ledig dag - nu vill jag komma ut. Men jag ska snart ta upp det här med att folk frågar mig "hur är det med saknaden av din bror" kanske till och med att de frågar om jag saknar honom mindre, att det går "lättare"? Alla relaterade frågor låter konstigt i mina öron men ett möte härom dagen med en ny vän som inte alls har så bra eller nära kontakt med sina syskon får mig ånyo förstå att det är nog inte så lätt för folk att förstå. Jag framstår säkert som destruktiv i min sorg, överdriven och "som om jag levt 50 år med en livskamrat som dör" osv men ok nu börjar jag ju orera här..samma sak som att en vän som opererats för en knöl i bröstet sa härom dagen till mig att inte en enda av hennes kollegor hade hört av sig. Man tror inte det är sant och folk tror nog att de närmaste ska vara bäst på att höra av sig men så är ju inte fallet eller det är iaf inte så självklart inser man.

I går hann jag med att jobba halv dag, vicka på tre klasser och nästan att jag också tränade själv men återigen så iddes jag inte. Jag var tillräckligt hög av den bekräftelse jag fick av att träna och inspirera, peppa andra. Och jag är nöjd med min insats också - så roligt när det man tänkt går hem hos andra.

Men just för att dagen var så proppad av adrenalin, dopamin, en aning testosteron och säkert massa kortisol så kom allt i jobbiga drömmar i stället. Jag kunde betrakta drömmen utifrån medan den pågick, det är sjukt så jag vet att jag "var medveten" om att en viss bearbetning försökte närma sig mig via sömnen.

Men ok, ha en fin dag!

En visdom mindre?

Bomullstuss nr 2 som suttit där tanden var.

Sådär då har man tagit ut sin tredje visdomstand. De två nedre tog jag bort så fort de kom upp eftersom de fick tänderna framför att vrida sig på snedden. Jag minns att det var svårt för tandläkarna att dra ut dem och den ena gick sönder vid tillfället. I dag trodde nog tandis att det här var en baggis.

Fick först bedövning, en alldeles ny bedövning som inte ens tandläkaren hade ordning på. Vätskan flög åt alla håll innan han fick in den i en spruta, eller nåt sånt jag hade inte koll på allt. När jag får bedövningen känner jag efter en stund hur den sprider sig ned i kroppen, ut genom armarna och hjärtat börjar pulsa/banka. Jag säger det och de bekräftar att det är adrenalin i vätskan som ska få kroppen att "förbereda" sig, som inför ett lopp t ex. Obehagligt faktiskt, som om jag fick en allergisk reaktion eller nåt men jag kände inte alls när de stack mig eller så, jämfört med den tandvärk jag haft så vore ett myggbett värre.

Tanden var bråkigare än vad han trodde "jag ska bara vicka ut den här" sa han med ngt smalt verktyg vad jag förstår. Sedan bad han om den större. Gick tillbaka till den mindre. Sedan bad han om tången! Haha tur att man inte såg redskapen.
"Men vad stor den var!" utbrast sköterskan men jag ville inte se. Jag är inte blödig av mig (fast mkt blod har det varit sista tiden) men på något sätt förknippar jag den med allt som hänt. Låter långsökt jag vet.

Nu ligger jag i soffan faktiskt, hemma. Märkligt nog så tar det på krafterna och än har inte bedövningen släppt. Jag är hungrig men vill och kan väl inte äta ännu. Får inte.
Annars blev jag träningssugen faktiskt när jag både gick upp och ned för de långa rulltrapporna vid Östermalmstorg. Benen ville jobba!

Men träning avrådde de bestämt ifrån. Blodkoaglet kan i värsta fall lossna och det är ju förstås viktigt att så fort som möjligt påbörja läkningen/ihopdragningen så att man kan börja använda munnen som vanligt ;). Med tanke på vad jag utsatt kroppen för de senaste ..hm ja de senaste dagarna inte minst så behöver jag ju inte alltid vara så himla "tuff."

Ironiskt nog så är mensen redan över.

Vad man bör och vad man gör.

Hannah sa till mig i går att jag borde lägga mig på foamrollern, när jag påpekade att jag faktiskt kände mig kort i baksida lår (men var det från maran eller mina 100 knäböj?). Ah, att jag aldrig tänker på det - jag som har en formidabel egen sådan hemma också som mest blir använd som leksak av barnen..
Men i går var jag inte så sugen ärligt talat :). Men snart ska jag ge mig på den, det ser jag .. fram emot.

Att cykla är ju inga problem dock. Man använder inte alls samma lår- eller vadmuskler som när man springer. Jag sprang ju heller aldrig så fort att jag stumnade vilket jag då inte heller har problem med nu.

Men trött är jag fortfarande, ok det var en lång dag i går med lite sömn emellan så ok. Och jag satt inte många minuter i går. Får inte glömma att trycka i mig färgglad mat! Jada jada.

Det borde inte vara några problem då det stod två kassar i hallen i förrgår. Jag frågade barnen vad det var för kassar och de svarade att "en kille kom med dem." Åh suck en sån där middagskasse som jag glömt avbeställa. Och från en leverantör jag inte riktigt, eller ja. Det är inget för barnen om jag så säger. Det är 100 tals grönsaker, bönor och kikärter och hans moster (jag som inte mår bra av att äta bönor och sånt) och recepten tar en halv dag att göra, för man ska mixa och blanda och blötlägga och skala och jag vet inte vad. Nyttig mat absolut, men krånglig. Too much. Och ingick inte i mina planer.
Jag har sagt upp dem (efter en provkassa haha)! Jag är säker på det! Men de hittar väl på att jag gjorde det för sent eller nåt. Jaja. Får väl börja instagramma alla bilder på de recepten igen..

I dag väntar tandläkaren, vi ska dra en visdomstand som trycker på de andra och inte underlättar för mina spänningar (so they say) - säkert kommer de tycka vi ska ta den andra också ..
sen har jag jättemycket att göra hemma hoppas jag inte blir alldeles för påverkad av det där.
Jag ska förbereda för 1,2,3 klasser i morrn - hoppsan det kommer ta tid!

Återhämtningens a och o.

Varför slarvar jag med återhämtningen som jag vet är så essential?
Att jag inte kunde äta mycket i lördags, ok men söndag? Jag åt inte mycket. Och sen när jag tränat på kvällen så åt jag en halv Port Salut och ett glas vin. Tjena vad bra!

Så i dag rätt trött i kroppen, försökte äta på. Jag kan trösta alla med att jag känner av baksida lår i dag - ganska kul ändå tänker jag då det är sällan jag känner något där. Lustigt när jag gjorde säkert 100 benböj och även fixade hederlig stretchgung för baksida lår väl godkänt i går.

Måste sova nu. Känner faktiskt av och ser i halsen att det kan bli nåt där om jag inte har turen på min sida, nej jag menar - om jag sköter återhämtningen bättre kanske jag klarar mig om än lite sent påkommet.
Äta bra, dricka och sova. Klockan är redan mer än en timme över godkänt.

Post- Stockholm Marathon

Sov till nästan 10 i morse. What? Barnen var uppe förstås och tyckte det var jättelustigt att jag sov så länge. Gick ganska snart ut och solade på ballis i stället. Men jag var rastlös och hade huvudvärk så jag fixade kaffe och recovery-brus utemellan. Bakade scones. Började tvätta. Vi gick ned till bryggan och barnen badade, jag snackade. Tvättade, hittade nya att snacka med. Badade, alltså jag. Hängde upp tvätt, lagade middag och sedan tränade söndagsgänget. Trodde inte jag skulle fixa att springa själv men det var inga problem! Jag hade till och med skor på mig! Punkterade alla 1,2,3,4,5 blåsor och satte lite plåster och sen in i Merrelskorna, de enda där tårna inte känns av.

Loppet..jag är lite ambivalent att prata om Marathon då alla har olika preferenser, förutsättningar, omständigheter, målsättningar och inställning till det här med träning och tävling. Jag är dessutom ganska förvirrad om ifall jag har gjort en bra insats, brabra insats eller till och med otrolig insats. Det jag minns mest är att jag här och där under loppet tänkte "Camilla shit du springer marathon". Ja, det var lite speciellt måste jag erkänna. Jag har ju sprungit längre distanser än så men just det att det är så stor grej - mycket folk som springer, mkt folk som tittar, tevesändning och ja så mkt om och kring. Och alla dessa människor som springer. Det är olika kroppar, olika träning som ligger bakom, olika slags mål, förväntningar, det är skador, ja allt. Man har ingen aning.

Jag har läst en del bloggar om just Marathon i dag, dem som kommit i min väg via facebook och vissa blir jag helt bestört om. Jag läser om hur de gråter när de tappade i tid och hela deras berättelse blir en enda stor dramaqueen. Alltså så viktigt kan väl inte ett marathon vara? Jag ska absolut inte negligera de människor som lägger ned tid och möda på att exempelvis följa ett marathonschema och sen då blir besvikna när dagen D inte blir som de vill och önskade men allvarligt. Eller ok jag ska inte säga nåt I rest my case.

Jag tycker att det var lite coolt att jag bara hoppade på detta, det tycker jag. Jag tycker också det är lite coolt att jag sitter på gräsplan på ÖIP en halvtimme innan och försöker klippa till lite sporttejp till fötterna. Till de där skorna som jag valde för att det är de enda "vanliga" skor jag har. Skor jag använder till vardags och inte springer i men de är "springskor."

För att sammanfatta loppet så gick det bra. Absolut. Jag som sagt att jag aldrig ska springa marathon för att jag "inte är en asfaltsmänniska" och att min kropp inte pallar just det - fixade det fantastiskt bra egentligen. Tror att det var folkfesten i sig som står bakom det mesta.
Men, jag måste säga det igen - jag hade värsta dagen på mensen och det är ingen ursäkt att säga att det är en bedrift att stressa kroppen på den dagen. Det är ett faktum och det vet åtminstone de kvinnor som har vanlig mens. Jag funderar starkt på att testa spiral igen för att slippa detta. Jag har åtminstone pratat med tre andra kvinnor i dag som precis som jag fungerar som sämst just denna första flödesdag. Om man fick skulle man ligga ned och läsa tidningar eller liknande. Det tar liksom kraft från benen och de blir som sockerdricka. Man har dels magvärk, svag i ryggen, kanske huvudvärk samt att man eller vi iaf, får igång magen lite extra.
Jag säger det här mest för att informera de män som läser detta och ni kvinnor som glömt hur det är. Det var nog hur som helst den största bedriften från min sida, att springa 42 km på värsta mensdagen.

Jag hade ingen huvudvärk och jag kände varken mag eller ryggvärk i början. Mensvärken hade jag haft under hela fredagskvällen i stället. Inget kändes eg fel. När jag stod på startlinjen började jag dock fundera på om mina tejpningar eg var så bra så två hann jag slita bort innan start.

Ok nu verkar det som om jag ändå skriver om loppet? Det kanske ändå är lite kul att läsa om?
Jag fattade aldrig när loppet kom igång, fullt upptagen som jag var av att hitta rätt spellista på spotify. Men vi fick gå en hel del i början innan hela klungan kunde börja jogga lite lätt. Den första milen gick jättesnabbt så snabbt att när jag trodde det gått 10 km så var vi redan på 12. Jag flöt fram tyckte jag så jag började vittra om en tid på ca 3, 30 tänkte jag. Vilket gjorde mig så förvånad i mitt inre så jag fattade ingenting. Fram och tillbaka tänkte jag om det var så himla klokt att jag sprang på så pass snabbt, det kändes inte som någon bra strategi om jag säger som så.
Men tvärtemot hur jag tänkte på Lidingö Ultra så tänkte jag nu att jag skulle springa på tills jag inte pallade längre så hade jag i alla fall igen alla kilometerminuter jag tjänade i början.

Lite roligt var det att jag blev omnämnd i teve när jag precis skulle springa under Slussenviadukten. Var det nån som såg på teveeeee?? Men det var ju inte mitt riktiga namn utan hon vars nummerlapp jag fått överta. När jag för en gångs skull blir omnämnd, så är det i någon annans namn? Haha.

Jag hade inte läst på någon karta så jag hade ingen aning om bansträckningen. Känns faktiskt som om det kvittade. Rätt många som sagt att de skulle stå och heja men det var  bara 3 stycken som jag faktiskt såg. Men allt beror ju på vilken sida de står på och vilken sida jag springer på, inte så enkelt i praktiken :). Kul och peppande är det iaf!

När jag passerade en halvmara hade jag en riktigt bra tid. Men det var efter det som jag dök in lite i väggen. Kanske vid 23-24 km. Jag började få ont i magen och fick sakta ned på tempot rätt rejält. Det kändes tungt och tråkigt och jag började se mig om efter bajamajor. Inte för att jag egentligen trodde på mirakel men det satte sig mentalt. For your record kan jag säga att det hände aldrig något på de där bajamajorna. Magen var spänd som en fiolsträng och jag kunde inte själv slappna av. Och att dra av sig mitt midjebälte och hålla på kändes som så himla tidsåtgång. Jag var heller inte säker på om det var mensvärk eller om det var gelen eller något annat den protesterade inför.

Jag förstår ju nu efteråt att det var idiotiskt att trycka i mig en hel pizza på fre kväll och sen ordentlig grötfrukost på lördag när jag hade ätit rätt lättsmält hela veckan och jag brukar dessutom aldrig få i mig en hel pizza vanligtvis - samt att magen kommer igång extra vid mens, så allt var ju en kombination. Inför Lidingö Ultra åt jag helt normalt innan och hade ju heller inga problem med magen då (ja iof den reagerar på de här gelen tror jag med lite kramp).

Jag vet inte om jag kom igen efter det där egentligen. Tyckte alla stirrade på mig när jag kom ut från bajjamajjan haha - nä men jag tror att det släppte lite igen strax före Slussen vad var vi då, kring 32 km? Vågade iaf inte ta emot nån nötbar längs Skeppsbron, inga bananer, saltgurkan spottade jag ut,  buljongen var äcklig och åkte samma väg - det var bara sportdryck och vatten som gick i. Men jag fick kramp varje gång tyvärr, och rapade som tusan. Det var också jobbigt då jag var så himla törstig. Hela loppet egentligen, så törstig.

Andra gången Västerbron. Gick bra, jag ansträngde mig för att springa upprätt, med stil liksom. Och jag sprang, till skillnad mot många andra. Men annars tänkte jag på att det var så många som sprang om, överlag under hela loppet. Störande! Haha.
Men visst sprang jag om en del bekanta ryggar sista 3 km. Dessförinnan hade jag haft en dipp till, och den kom på Norr Mälarstrand kring 36 km. Jag kände doften av kaffe vid stadshuset men magen vred sig i kramper och det kändes som om jag sprang långsammast av alla. Tänkte att om jag dricker kaffe kanske jag får ut all skit, bokstavligt talat och det vete tusan vad som hade varit smartast men jag trippade på och tänkte att lååt magen lugna sig. Jag var törstig och drack, varje kontroll även om det medförde att kroppen knöt sig och jag fick jogga mig fram nån knappa km varje gång. Ja tyvärr var det så det såg ut denna gång.
Jag fick också ont i bäckenet/ ljumsken en stund. Det har jag aldrig fått förut men skyller också det på mensen. Ibland får jag nämligen ont i det partiet vid mens och det är  hormonellt, precis som bäckenuppluckring. Ett arv från tiden som gravid helt enkelt.

När det stod 40 på min klocka var jag bara vid 39 skylten. Det var en stor besvikelse. Min klocka visade fel på en km! En vän har försökt förklara att man springer längre än angivelserna då vi löpare inte springer den kortaste vägen men jag får ändå inte ihop det. En km är mycket och så långt bort stod inte bajjamajjorna! ;)
Hur som, det var magiskt när det stod 40 km till slut och jag tror jag lyckades höja tempot en aning. Jag insåg att jag inte skulle komma in under 4 timmar men att det skulle bli snudd på om jag bara kunde hänga på in så det höll mig väl uppe men det var bara att inse. Jag hade mycket mer flås att ge, men kroppen hängde inte på.
Ska bli intressant att gå igenom Garmin om jag ids för jag tror aldrig jag hann komma upp riktigt i puls nångång.

Äventyret slutade på dryga 4,03 och med det får jag nog vara väldigt nöjd. Min kropp presterade över förväntan eller ja jag hade inte förväntat mig nåt men man ska inte underskatta det där med mensen, vilken stor grej för kroppen det är att deala med, utan att också få ta ansvar för ett marathon. Och min tandvärk tidigare i veckan, all press och stress kring hjärtat och att jag hade en osedvanligt ledsen vecka. Jag har kanske ett starkare psyke än vad kroppen egentligen är.

Det hade börjat ösregna ca 5 km innan mål men som tur var var det varmt i luften så det var först i mål man började inse faktum. Jag såg människor dricka öl och käka korv och förstod att det serverades någonstans men jag ville bara hem! Jag ville äta men vågade inte. En öl, åh vad jag hade drömt om öl under loppet. Men det var bara att ta sig hem, jag fick till och med för mig att det rann blod längs benen men så illa var det inte riktigt som tur var.

De som inte kan gå eller röra sig i dag är förstås dem som tagit ut sig, pressat sig och haft något mål att persa mot. Jag är fräsch i kroppen, jag känner dock lite av min vänstra vad som var stel redan innan, mina tår är än en gång sargade, kanske lite värre t o m än sist men magen hämtade sig under gårdagkvällen trots att det blev en lång toavaka och inget "seger"vin. Men serni, det blev det i kväll.

Och jag måste säga att jag skulle inte tycka det vore värt att pressa sig så mycket så man är skadad eller sänkt för lång tid framåt. Hellre att göra en godkänd insats och sen kunna röra på sig obehindrat. Eller säger jag så bara för att jag nu rent praktiskt inte kunde pressa mig?