Dr Carls konklusion.

Dr. Carl med Lidingöefternamnet kunde säkert se att jag fått utskrivet Inolaxol och det där vidriga pensionärspulvret en gång i tiden men numera är ju min journal väldigt lång när den delas med alla vård/sjukhus. Det är mitt öga (hästolyckan), axel, knä (och tå, nä inte ännu). Min mage 100 ggr om, cystan i halsen, Levaxin och mitt hjärta. Mitt hjärta ja, - det trasiga skrället.

Det Dr. Carl inte vet något om det är mina burkar hemma Probioplex, Oxyflush, Nogasin, Lactiplus ja allt vad det nu heter för bättre matsmältning, tarmfunktion och maghälsa. Alla är öppnade men säkert utgångna. Jag är inte bra på att äta medicin, tabletter.

Tror inte han iddes läsa på när han kunde lyssna. Nu var ju jag dålig på att berätta för honom som ni vet men nu har jag fått besked. Jag har magkatarr helt enkelt. Jag som är expert på att googla har inte snuddat vid den tanken själv men alla symtom stämmer. Förutom de gamla vanliga när det gäller magen då.

Och det konstiga av allt är att jag själv känt att jag inte velat ha kaffe på några dagar. Det har tagit emot till och med. Jag känner mig försurad. Ja nu blir det till att vara snäll på riktigt inte bara säga det. Inget kaffe och alkohol med andra ord. I dessa grilltider..? Ja inte ens grillat är väl bra. Och inget jag är sugen på just nu heller. Fast jag äääälskar egentligen allt som har med grillat att göra.

Jag har till och med nyligen utskrivna Ranitidin Actavis, halsbrännetabletter. Det var i samband med mina bröstsymtom. Allt har tydligen ett samband i kroppen och det kanske började redan då? Inte för att jag har halsbränna sådär direkt.

Jag förstår att ni är nyfikna på hur besöket hos Dr. Carl slutade och om jag träffat honom igen. Ja jag har träffat honom igen.
Jag kan också berätta att hur pinsam jag än var hos honom så hade/har han humor och kände nog lite för den där osäkra självsäkra tafatta naiva spontana förvirrade generade obekväma rättframma plumpa kvinnan som beter sig som en yngre tjej ibland.

Att han ser ut som han gör tyder också på en medvetenhet och jag gillar hans nyfikenhet. Att han vågade vara.

Återkommer säkert. I alla fall till honom.

Vad tror du?

Ni ska få två artiklar i dag. Vad tänker du?

Sockerfritt kalas.

Sockerlöst matsnobberi.

Om vård.

Dr. Carl med ett Lidingöefternamn typ. Låter ju fint. Säkert ett högdraget ansikte, nej uppdragna näsborrar sådär som i ett v som en del har. Prydlig frisyr alla gånger. Fyrtioåtta eller mer.
"Camilla?" Ut genom den vita vårddörren tittar en ung kille ut. Ser ut som tagen ur ett basebollmagasin. Finns det basebollmagasin förresten? Han öppnar dörren bredare för att släppa in mig. Går och sätter sig bakom skrivbordet och ler lite? Går han inte lite långsamt och släpigt, medveten kille?
"Varsågod och sitt", säger han med en liten svepande gest mot stolen på andra sidan skrivbordet.
"Jaha Camilla, vad kan jag hjälpa dig med?" Killen har ju en alldeles normal frisyr, busig sportfrisyr liksom, blå fina ögon, perfekt näsa (det måste vara Lidingö), generös mun och brett käkparti.
"Vi hade strömavbrott där nere, nere vid Varvet där jag bor alltså" säger jag då. Fan att jag skulle få träffa just en sådan här  i dag. Han skrattar till.
"Jaha och vad hände då?".
"Nej jag har inte kunnat duscha, vill bara säga det". Han skrattar till igen.
"Ok då vet jag". Han tittar på mig och jag fattar att han vill att jag ska säga något mer, fortsätta storyn eller åtminstone berätta varför jag är där. Jag drar mina händer över jeansen, jag vill inte påstå att jag är jättenervös men lite överrumplad är jag ändå (han är ju snygg juh).
"Jo jag har problem med, eller ja, ont i magen" klämmer jag fram och tittar lite överallt mest inte på honom när jag säger det. "Jag tränar rätt mycket och jag tycker magen borde fungera men det gör den inte". Sitter han inte där och ler? Jo - åsså lägger han upp armarna bakom huvudet, sjukrockens korta ärmar dras med ett ryck upp oh jisus vilka biceps, nu svimmar jag (det gör jag inte det är bara ett uttryck).
"Jaha, ja jag tränar också en del. Vad tränar du?" Han frågar med ett leende. Ser han hur jag stirrar? Stäng munnen Camilla.
"Ah jag tränar lite olika. Mest saker med puls, löpning, militärträning ja såna saker."
"Och magen fungerar inte säger du?"
"Nej det är snarare så att jag går upp i vikt av att träna och magen är uppblåst och fungerar inte och jag tänker att jag kanske inte törs träna då". Sitter och pratar magproblem med den här mannen, jag är inte klok.
"Varför törs du inte träna?"
"Ja men jag tänker ju att det kanske "händer något", haha, vad dumt det låter". Jag knixar till lite för att han ska förstå att det känns prekärt.
"Det är inte roligt att ha magproblem" säger han då konstaterande. Har du också haft det, har du det nu? Tycker du jag har en för stor mage?Jag hinner tänka alla möjliga frågor men jag fattar att vara tyst.
"Alltså du är ju en sån man skulle vilja sätta sig grensle över så där spontant egentligen". Camilla var i helvete fick du luft ifrån? Skjut elefanten! Ett gammalt skämt men nu var det inget skämt jag sa just det där.
Carl med Lidingöefternamnet skrattar till, sådär som jag förstått att han gör då och då - sen blir det lite tyst.
"Jag är ganska bred att sätta sig över men du kan ju testa."  Han skrattar till igen, men vänder sig bort för att jag inte ska se hur han försöker skärpa sig.
"Får jag?"
"Hjälper det dina magproblem?"
"Det vet man aldrig".
Han skjuter iväg sin stol ut från skrivbordet så att han sitter mittemot mig. Den obligatoriska vita rocken är inte knäppt och han liksom jag är klädd i jeans. Jag kan ana en fin tvättbräda under den tunna t-shirten. Va fan, jag gör det! Jag reser mig upp, tittar honom i ögonen hela tiden, han viker inte undan. Så sätter jag mig grensle över honom och stolen hoppar bakåt. Vet inte vad som hände riktigt men han tar, säkert reflexmässigt, ett tag runt mig och själv ramlar jag mot honom så mina doftsinnen berörs av en svag manlig mycket tilldragande doft. Dessvärre tar jag också tag i hyllan bakom så en ask med små barnleksaker ramlar ned. Vi låtsas inte om det. Tur det, för då hade jag ju behövt resa på mig. Nu fortsatte förtrollningen. Han rättar till mig genom att ta tag om min midja ned mot höfterna. So fuckin sexy folks. Flyttar lite på stolen med hjälp av sina fötter så vi inte är inträngda mot hyllan längre.
"Jag ska passa på att känna på dig lite." Oh yeah now we r talking. Medan vi sitter där knäpper han upp mina jeans, ja det måste han ju. Fram väller mitt inträngda magfett men jag rätar på ryggen så mycket jag förmår och håller andan så mycket jag nu kan komma undan med det. Helst vill jag ju svanka men då blir vinkeln för ändamålet fel. Carl särar på jeanssidorna på ett mycket sensuellt sätt enligt mitt tycke, sedan gräver han sig liksom in med sina sexiga händer.
Han trycker med sina lagom stora tummar runt och längs tarmen antar jag. Söker ögonkontakt, antagligen för att se om jag reagerar med ont. Det är obehagligt och jag känner mig fet som sagt när hans tummar gräver sig in. Samtidigt så njuter jag på något stört sätt och tycker det är rätt erotiskt.
"Har du suttit färdigt?" Anar jag en retsamhet här? Det var ett trevligt initiativ men jag kan inte undersöka dig ordentligt på det här sättet. Om du nu vill att jag ska försöka hjälpa dig?"
Jag skrev aldrig om känslan som erfors mig när jag grenslade honom. Allt gick förstås snabbt när vi nu hoppade in i hyllan och allt det där men jag hann känna det. Den där känslan som stöter till och rasar ända ned i könet. För att retas eller markera så trycker jag till med mitt sköte mot hans sköte innan jag reser mig. Jag får göra det rätt brutalt eftersom vi båda har jeans.
"Jag förstår", säger jag bara lätt. "Hur vill du ha mig då?" Men jisus Camilla, vad har det tagit åt dig, nu är det livin on the edge.
Carl tittar på mig. Hundradelarna blir sekunder. Mungipan som signalerar att han är road. Skönt.
"Lägg dig på britsen är du snäll." Är jag snäll? Haha, ok.

Han drar upp tröjan så den hamnar under brösten precis. Sedan viker han jeansen åt sidorna en gång till men det vill liksom inte lägga sig.
"Camilla är det ok att jag drar ned jeansen något över höfterna?"
"Gör det".
"Vad äter du för någonting Camilla?" Ah, nej fråga inte. Han följer tarmens väg i kroppen precis som jag själv googlat mig fram. Han smeker min mage, trycker på sidorna och gräver in sig under bröstbenet. Han är ända nere vid blygdbenet. Jag stönar ömsom och kvider utemellan. Det är ingen lek längre även om jag tycker han ser road ut hela tiden.
"Jag äter fel, jag vet det."
"Nu svarar du inte på frågan Camilla." När han säger mitt namn vill jag bara lyfta på höften och lägga mig i brygga för hans skull. Om han nu skulle vilja det. 
"Jag tror jag skulle kunna vara i jättebra form om jag kunde lita på att jag fick i mig tillräckligt med mat och näring men nu äter jag för mycket och som sagt magen tar stopp. Tycker ändå att träningen borde hålla ordning på magen."
"Ok jag känner att du har en massa mat här i tarmen, när gick du senast på toaletten?" Nej fråga inte sådana frågor, totalt erotikdödande. Jag är tyst. Förblir tyst. Det fattar väl vem som helst att man inte kan ge någon en sådan läkare till sådana problem.

Han lägger handen på min mage och tittar på mig.
"Ok Camilla. Du vet säkert att det finns en massa olika förklaringar till att man har problem med magen. Det kan vara tarmfickor, att du äter för lite eller för mycket fibrer, glutenintolerans, inflammationer etc." Han tystnar för ett ögonblick men handen är kvar. Den värmer min mage. "Jag måste få veta så jag kan försöka hjälpa dig vidare."
"Känner du att min mage står upp lite på höger sida?" säger jag då. Han förflyttar handen något.
"Det är min livmoder som ligger lite åt höger. Det berättade de när jag skulle ha barn. Att det kunde vara bra att veta ifall jag ville sätta in en spiral någon gång. Kanske ska man kolla upp det?"
"Vadå, din spiral?"
"Min livmoder".
" Camilla, då får du gå till en gynekolog men jag har väldigt svårt att tro att det är din livmoder som ställer till problem för att den är lite åt höger."
"Kan du kolla för säkerhets skull?"
"Hur tänkte du då?"

Oh nu började jag nästan svettas. Nu vet jag inte var jag är någonstans längre, gränserna har förflyttats och jag tänker att snart fylls hela rummet av en massa säkerhetsvakter, poliser, läkare. Att jag är bevakad via kameror.
"Du hade inte duschat i dag sa du". Ah han försöker rädda mig, Carl min vän.
"Nej exakt".
"Vadå, märks det så väl" Nu satte jag mig nästan upp men Carl lade sin hand mot min arm.
"Jag skojar med dig Camilla. Du säger att du inte har duschat som en slags varning och nu vill du att jag ska kolla mellan dina ben." Han blinkar åt mig. "Då kanske bristen av dusch inte var så stort problem menar jag."
"Inte kolla, jag menar känna." Blop,vad sa jag nu?
"Du kan känna själv Camilla".
"Nej det kan jag inte, jag har så små fingrar". Wtf???
"Ok Camilla, du ska få som du vill. Jag tror dock inte jag kan ge dig något svar eller att jag kan känna något som utesluter det du tänker. Men du ska få som du vill".

Här drar han sonika ned mina jeans ända ned till anklarna. Efter något slags övervägande drar han bort dem helt. Han gör samma sak med mina trosor. Nu ligger jag blottad på en vårdcentralbrits och undrar vad jag gjort.
Hans jeans spänner över hans lår när han går och när han märker att rocken hindrar hans rörelser så tar han av sig den och hänger den omsorgsfullt över min besöksstol. Vad händer? Här ligger jag mer än halvnaken med det okristliga takljuset över mig och han tar ingen hänsyn. Hans rumpa är gudomlig, jag vill bita fast i den. Och tröjan som spänner över hans fina torso och de där armarna. Ge mig. Klart han fattar det.

"Vad är det jag vill då" säger jag lite försiktigt. Så ödmjukt jag bara kan. Ganska nederlagsaktigt egentligen. Och jag har ställt mig upp för det här var ju pinsamt.
"Lägg dig ned igen. På rygg som du låg. Om du nu inte vill att jag tar dig bakifrån på en gång."

Varma varvet.

Kollar på yr.no och söker lokalt på vårt bostadsområde vs Stockholm. Same same but different, jag bor ändå inom postort Sthlm.
Men det bekräftar det jag själv märkt när jag mäter. Vi har det varmare här än Sthlm generellt. Trots att vi bor på en udde, omgärdat av vatten och därmed borde vara utsatta för mer blåst och kyla?
Visst, det handlar inte om massa grader men en, två. Och om man jämför med kranskommunerna när de har minus 18 så står det i regel minus 12-14 här.

Ja det är nåt special här, först solar man i bikini här för att måsta ta på sig något mer om man åker härifrån. Ja det kanske man bör göra hur som helst.

Hettan i USA

Jag blir också illa berörd av andra olyckor som händer förstås. Och de här stackars brandmännen i USA som får sätta livet till. Fy tusan för att vara där i hettan nu.

Enerverande upprepning.

- Nä nu måste du rycka upp dig! Orden är till mig själv. Men det är inte så lätt.
Jag ska tala om varför. När barnen är hemma med mig, vilket de nästan alltid är, så är fokus på dem. Och så har det varit hela året även om jag mått pest stundom och varit långt under isen. Men det är ändå allt kring barnen som hållit upp mig. Samma sak med jobbet. Inte alla vänner och partner/kavaljerer har stått pall/visat sig vara rätt.
Nu är det mindre jobb och barnen är borta. Jag åker med. Nedåt.

Jag har både lust och inte lust att träffa andra människor. En del vill nog inte träffa mig. De som vill träffa mig mer eller förstår/förstått mig bättre än jag själv vinner.

Ligger här helt däst. Jag har inte ätit mycket i dag, går ut och käkar middag utan att vara hungrig men bara för att jag borde vara det. Ja ni läste rätt, helt ologiskt. Blir ännu mer däst. Träffar en annan vän och har en fin stund i kvällssolen. Promenerar hem. Tänkte ta ett glas vin när jag kom hem men det tog stopp. Magen är i stillsamt uppror. Gör inte så mycket väsen av sig men markerar stopp.

Läste förresten i dag att det finns en förkortning på tre bokstäver för det där tillståndet när man har problem vid mens. Nej inte PMS det var något med A. Och det i kombination med t ex mycket stress och/eller depression. Då bildas för mycket kortisol och man får problem vid mens, sådana problem som jag har med en helt uppochnedvänd mage, för att inte tala om humöret.

Jag kan förstå att ni inte förstår när det gäller min bror. Men vi hade börjat fläta ihop oss igen, nu när han blivit pappa ..ok det här har jag redan skrivit om. Vi hade så mycket kvar att ge varandra! Göra tillsammans! Alla vi tre syskon med familj.
Jag och Thomas, ja så fina minnen men allt känns bara surt just nu. Och barnen..

Att rycka upp sig från "småsaker" är lättare det förstår ni säkert ändå. Bör vara iaf. Familj och nära är ju ändå kittet i ens liv. För de flesta. Jag dömer inte andra efter hur de lever och fungerar men hos oss har familjen varit väldig tight. Därför är det som det är nu. Jag vet att jag själv måste ta mig ur detta och lära mig leva med sorgen. Acceptera att alla runtomkring kanske inte är de jag trodde. Inte ens jag själv.
Att folk inte förstår bättre med sina kommentarer och sin missunnsamhet. Med sitt oförstånd helt enkelt. Så långt har jag nog redan kommit.

Träning och sex, bekräftelse och kärlek. Jobb och uppmuntran. Saker jag mår bra av. Då är det väl det jag ska sikta på. Mantra mantra.

Myggbett.

Jag har ett myggbett mitt på rumpan. När har denna mygga som måste vara en hona dessutom, passat på? Sprang jag så himla långsamt i skogen i går? Sjukt irriterande.

Nä faktiskt så sprang jag riktigt bra med tanke på de tuffa passen dagen innan. Must say.

Tänk att en sån krallig, mufflig, fluff-fluffig, kraftig liten halvtjockis som jag springer så pass bra. Det är inte illa.
Men så heter jag också Camilla.

Stockholm Trail/Salomon Trail Tour - Globen Arena.

Jag hade sett fram emot söndagen som en tom dag. Ja förutom kvällsträningen med brudarna. Men så fick jag ett mejl i tisdags tror jag. Något om att hämta ut nummerlappen. Aha det där loppet jag blev anmäld till för länge sedan. Bara 5 km, ok låter lagom! Ville inte tulla på varken intervallträningen i torsdags eller hardcoren i går (gratis under juni). Intervallerna stektes ju på grund av mensen, ok jag hade en överlag shitty day.

Men så träffade jag en kompis inne på Salomonbutiken där nrlapparna skulle hämtas ut. Hon själv hade bytt nrlapp och jag fick höra andra som också skulle göra det. Hm, 5 km vs 21 km. 21 km.

Fest i går. Började kl 16 med champagne, aah det var inte så jag tänkt. Och en massa snacks överallt, var är proteinet??
Så visade det sig att det var en hemlig bröllopsfest jag hade hamnat på. Hoppsan. Då var det kanske inte bara att käka och gå hem. Åt som en kung, jag hade ju tränat hårt och jag skulle springa dagen efter.
Vill nog inte tala om hur mycket jag åt. Maten stod ut i magens alla hörn och jag hade en tajt klänning på mig. Grattis Camilla. Sedan finns det ju alltid nån som inte lyssnar på det där örat. Jag säger att jag inte ska dricka så mycket, drack mitt vinglas över lååång tid och mycket vatten emellan. Jag vet, svårt att inte dricka alls, jag har jättesvårt att "tacka nej." Help me! Denna person fyller på och fyller på. Jag tänkte inte dricka mer men när man sitter i en konversation så sträcker man sig automatiskt efter glaset. Jag gör så iaf. Men jag lämnade faktiskt nästan ett helt glas när jag gick. Seger.

Ville gå hem redan kl 19 men kom iväg till slut klockan 22. Då kände jag att jag hade gott samvete åt de flesta håll.

Men i dag då! Jo, vaknade utan huvudvärk men trött. Lite stel i kroppen men ändå rätt ok. Sov en timme extra och då blir det ju lite bråttom när man väl måste. Magen var i uppror! Jag hade löparmage innan jag ens börjat. Nu skulle maten komma ut eller ja nåt sånt yes. Joråsåatt. Sista gången jag gick på toaletten var vid startområdet. Ni fattar att jag undrar hur det ska gå då.
Men annars..ja inte kul att sätta på sig linne heller när magen är sådär uppsvullen. Behån stramade och pulsbandet höll på att spricka. Eller tja.

Jag sprang alldeles för långsamt första biten. La mig bekvämt bakom en tjej och dels är det ju lite svårt att springa om när man är på en smal stig i skogen, massa stenar och rötter och snår runtomkring. Men till slut kom jag på att fan jag har mer spring i benen än det här och då sprang jag om vid tillfälle. Tyckte att den där orken och kraften kom och gick. Inga kroppsliga defekter direkt måste jag säga trots att jag valt brottsskorna från Lidingö Ultra. Jo men vet ni. För första gången fick jag skavsår under armarna. Antagligen har jag klarat mig förr tack vare linnen som går högre upp i armhålan typ men inte i dag. Det sved som 100 pissmyror. Men det var bara att bita ihop. Svider massor fortfarande..

La mig bakom en annan tjej. En muskulös men smal tjej. Sprang länge bakom henne, hon hade bra tempo. Men sen efter en vätskekontroll vände hon sig bara om och sa att jag skulle springa före. Eh, jag tyckte inte jag sprang bättre än hon men vad skulle jag göra. Bara att öka takten lite då och mig veterligen sprang hon heller aldrig om mig senare.
Jag stötte i fötterna ovanligt mycket, kanske för att jag inte sprungit alls i skogen sen förra sommaren. Det gjorde ont, buhu. Alla rötter, stenar och gropar som finns men också dem som gör att trail rockar.

Ja sen var det ju sista kilometern. Jag kände mig rätt slut faktiskt. Jag som alltid ökat tempot sista kilometern på andra lopp - ja iof det kanske var sista 200 m jag på riktigt kroknade. Sprang förvisso om en snubbe som sprungit om mig i slutet men han lyckades springa om mig på upploppet. Jag hade inga krafter att svara men sprang ändå om en annan snubbe iaf.
Mitt glykoslager var nog slut, all tårta och västerbottenpaj till trots ;)

Kul var det iaf. Faktiskt. Jag har som sagt inte fått till träningen i vår och det finns de som föraktar oss som springer lopp som träning. Men det är uppenbarligen det som funkar för mig just nu och då är det bättre än ingenting alls!

Ingen koll på "vad" jag sprang på men det är inte så viktigt och inte heller så jämförbart. Jag tränade som sagt rätt tufft i går och sprinterna satte sig i lår och rumpa kan jag tala om.

Men sammanfattningsvis så är jag nöjd med att magen (!) skötte sig, fötterna skötte sig under tiden, nu gör högerfoten ont och har lila naglar förstås - att jag höll ihop och ändå hade så bra energi (det var rätt mkt upp och ned - hammarbybacken 1, 5 gång t ex). Tyckte dock att brösten skumpade mkt i dag och käringhänget under armarna som friktionerade sig, aj aj. Men färg har jag fått trots egentligen ingen sol vad jag minns och på nåt sätt är jag säkert ändå starkare i dag än i går. Heja mig!