Genrep

Jag är helt slut mentalt som fysiskt. Inombords slår det vilt omkring sig och jag får ingen ro.

Fina fina P. Som bjuder mig på lunch just för att han vet att jag fyller år i morgon och antagligen inte skulle velat följa med då. Han köper till och med in starköl vilket kändes väldigt förbjudet så där mitt på dan. Men what the heck, vem bryr sig, jag är inte den som är den och en blev två. Var nog precis det jag behövde. Jag är impad över dem som förstår mer vad jag behöver än jag själv.

Sen gick jag och tränade. Tog ett par klasser och la tankeverksamheten till att följa instruktioner.

Såg alla virtuella kramar på fejjan och det värmde.

Jag har planerat för morgondagen. Den kommer ändå gå åt skogen. Att fylla år har fått en helt ny betydelse nu.

Are u with me?

Känslosamt

Man kastas mellan olika känslor hela tiden. Jag är som en känslobomb, åt alla håll.
Om ett par timmar ska jag äta lunch med en fin vän, det behöver jag.

Förstår ni att jag tycker det är helt overkligt det jag går igenom, det som har hänt?
Återigen har jag inte pratat med mina föräldrar och syster på några dagar, vi som alltid hörts i princip varje dag.
Men man orkar inte, man vill inte lägga sin sorg på dem och vice versa. I går var det, som jag skrev, en märklig dag där hjärnan studsade tillbaka varje tanke på Thomas.

Tills jag fick ett sms från syrran. Hur hon på kursgården sett ett foto av någon som flyger paramotor. Jag förstår direkt hur det känns för henne och blir lika ledsen. Gråter precis innan jag ska sticka iväg och möta upp Caroline för trevlig snöpulsning.
Vad jag kämpar med dessa ytterligheter. Jag är duktig som kommer iväg!

Det var magiskt att sticka iväg in i djupa skogen (trots att det är i Lill-jansskogen "mitt i stan") med våra pannlampor som sökte reflexerna på träden.  Den djupa orörda snön, snön som tyngde ned de enorma granarna, tystnaden och mörkret. Jag har lite ont i fotsulorna dock, kände det efter afrikanska dansen förra veckan och säkert också när jag sprang lite för långt i mina Merell. Det innebar att jag efter ett tag hade svårt att göra riktigt frånskjut vilket behövs i de många backarna och när man vill få grepp i osäkert underlag.

Mitt i allt hamnade jag i ett vedmod. Det blev väldigt sorgligt att springa där i skogen, skog och fjäll som också var Thomas element.

Ingenting jag sa till Carro, bäst att prata på i stället. Vi hade en galen tur som tog långt mycket längre än vad vi kunnat tippa men så var vi kanske inte riktigt på hugget för att kämpa skiten ur oss. Vi hade trevligt, skönt, vi umgicks ute i skogen kan man säga.
Jag har inte bråttom med min träning utan tror på långsiktighet utan skador. Press är heller inte vad jag behöver just nu.
Samtidigt har det vänt från att inte kunna ta i alls, inte vilja träna - till någon slags frenesi, över allt som hänt? Och det kan bli farligt om det fortsätter den vägen också.

Mamma och jag grät tillsammans vid tanken på i morgon. Riktigt jobbig dag. Hans födelsedag. Vår födelsedag. Det är så f-ing j-vla sorgligt och jag sa att de behöver inte gratta mig i morgon. Och det var därför hon ringde nu. Förstår att de inte orkar. Det handlar inte om att "jag ska väl inte behöva lida (vilket j.vla ord i sammanhanget) för det"- jag står bakom dem till 100 procent. Inte för att hon sa grattis nu heller men troligen via sms imorrn. Vet inte ens om hon orkar pricka in födelsetiden som hon brukar/han också :(. För då blir det så uppenbart att vi inte har någon att höra av oss till 12 minuter senare.

En födelsedag, vad betyder det? Just i morgon betyder den ingenting, och allt.

Trots allt jag skriver och verkar medveten om - det är fortfarande så ofattbart. Overkligt. Och så himla sorgligt.

Sörja slåss och knulla.

Hoppsan, fick ett sexmejl nyss och det var ju smickrande. Fast det var en gammal synd som bor i Göteborg numera what to say what to say. Ja hallå jag menar inte att jag skulle invitera till något om han nu hade bott närmre, fast själva tanken hade nog blivit mer intim om så vore. Men nej, det hade inte varit aktuellt ändå.

Vädret i dag inbjuder ju dock till tankar om att vara insnöad i en fjällstuga, vara "tvungen" att tända en brasa och "ha mysigt" med den du har där *frikort, partner eller någon helt annan*. Ja i dag behöver du inte ens vara i en fjällstuga du kan vara på Fjällgatan, i Björkhagen eller någon helt annanstans i Sverige.

Konstigt, varken min knopp eller kropp vill eller kan tänka på Thomas, på det som skett, just nu. Visst jag känner obehag som alltid när tanken rör mig men sen är det stopp, jag tillåts inte tänka mer. Det är som gelén som vattenlagda linfrön omger sig med - en ointaglig hinna. Reglerar kroppen det där själv efter en tid som en slags överlevnadsstrategi? Märkligt och lite obehagligt också, kraften i en förträngning..?
Få se hur det blir i kväll, i morgon. På fredag.

Jag tycker det är härligt att flirta och bli flirtad med. Både med män och kvinnor. Jag ser det inte som någon motsättning till något utan bara en hyllning till livet och till oss människor.  En vilja att bekräfta och att bli bekräftad. De som tror att man inte kan eller ska flirta när man ingått något slags kärleksåtagande (commitment låter ju bättre) tror jag i längden blir känslostörda, bittra, elaka eller notoriskt otrogna.

Och är man singel så tycker jag att man kan knulla på om man så vill. Varför stör sig folk på det? Sex är lika viktigt som motion ur ett hälsoperspektiv så länge det är konstruktiv sex så att säga. Och det är ju härligt och bekräftande så må inte dåligt över att du vill knulla. Ligga. Älska. Ha sex. U name it.
Det är ju mer sorgligt att folk slutar att knulla i ett förhållande i så fall?

Det var en artikel härom dagen där någon professor uttalade sig om att vi människor inte är skapta för monogami/ bara leva med en människa. Nåt sånt. Jag läste faktiskt inte artikeln och med den knapphändiga rubriken ska jag heller inte uttala mig för mycket. Jag vet inte, det handlar väl mer om åt förmågan att utvecklas åt samma håll och på samma nivå och/eller vara nöjd med det man har och känner ? -  jag företräder inte heller otrogenhet, absolut inte och jag har heller aldrig varit otrogen även om det säkert ligger till hands att tro det. Ok jag har kysst någon annan i ett förhållande. Men den personen jag var tillsammans med var faktiskt väldigt dålig på att kyssas och det här var i upprinnelsen men tja så var det iaf.
Däremot så uppmanar jag till mer kommunikation och insikter om att allt är inte svart eller vitt. Här i Sverige så tycks många söka efter tecken på att förhållanden håller på att gå i kras, att det är dåligt osv. Om man pratar med någon annan man för länge så flirtar man - är lika med - det krisar i förhållandet. Gör man saker på egen hand - är lika med - man börjar tröttna på sin partner. Man sover med någon annan - är lika med - absolut otrogen/man knullar!!
Vem är du att döma? Vad vet du? Det kanske är precis de bästa förhållanden som står bakom ovan nämnda scenarion?

I mitt sätt att se, de som tror att de måste prata om sin partner titt som tätt, ha med sin partner på allt, överdrivet markera avstånd för att inte man inte på något sätt ska kunna tro att personen är attraherad eller gillar ens sällskap *för det är ju jättefarligt och big NO NO* - det är dem som är mest i riskzonen, mest osäkra och inte alls trygga i sin partnerroll.
Jaja, visst vill man ha med sin partner på det mesta, gemenskap bygger på gemensamma minnen men läs nu inte in allt i absurdum - det handlar ju om hur länge man varit tillsammans också, ifall man är i samma bransch, samma intressen men, också hur mogna vi är och hur mycket tillit vi har. Förmåga att ge varandra utrymme till egen tid, egen utveckling, nya inputs. Man dömer andra efter sig själv?

Kärlek är att hålla handen öppen. Och inse att inget är mer rätt eller fel, reglerna skapar man själv, tillsammans. Och så länge man är överens så är det väl rätt? Problemet är väl att många förhållanden haltar just där, att båda inte har samma inställning till förhållandet? Kanske något som blivit med tiden.
Märkligt nog så verkar det mest ofarligt när två s k upptagna personer står och pratar med varandra eller har kontakt i eller utanför jobbet. Är en singel per automatik mer potentiell risk mot ett förhållande, för en attraktion?
Vi är väl människor allihopa, du och jag, oavsett om vi är upptagna eller singlar?

Ja, singlar vill ha allt som rör sig verkar folk tro. Man är bara ute efter att få ett förhållande, likt alla som har ett förhållande helst vill vara singlar, eller? Om man inte går ut så sitter man väl hemma på nätet. Om man pratar och skrattar mot någon är man intresserad, vill knulla med vederbörande. Check. Kanske är det något fel på en om man är singel. Troligen någon slags störning som inte upptagna människor har. Men förmodligen ändå lite hetare och bättre sexliv. Singlar är livsfarliga personer som kommer stöta på min man/kvinna ifall de kommer för nära.

Vill bara ut och möta snön mot ansiktet. Kämpa mot vinden. Få trötta ben. Ta ett kampsportpass med adekvat motstånd. Ingen glädje, bara glädjen att få fightas.
Kanske vill jag slåss mot någon som bryr sig om mig. Som låter mig boxas och brottas, möter mig med mod, sedan lugnar ned mig, klär av mig och ger mig det jag inte förstår att jag också behöver.

Oförståelig röra.

Ville verkligen inte gå till psyktanten i dag. Ville inte redan i går och funderade som mest vad jag skulle skylla på. "Jag orkar inte" - rakt på utan krusiduller, de som jobbar med sorg vet nog hur svårt det är med tider, krav, förväntningar och inte minst, att vara ledsen. "Jag/barn är sjuk" - nae. "Jag hinner inte" - hm.
Så jag gick. Tänkte att i närheten ligger ju Stadsbiblioteket och jag måste lämna in Plötslig oväntad död. En bok jag inte ens läst fast jag lånat om den 3 ggr. I närheten ligger också Sveriges framgångsrikaste hälsokostaffär och jag var ute efter deras flingor samt lite uppmuntran/presenter till en vän vars far har gått bort. Det är ingen jättenära vän egentligen men jag vet ju numera vad det betyder att någon tänker på en, vad det betyder att bli uppmärksammad/sedd. Och hur dåliga vi svennisar är på detta.
Vi är så måna om att prenumerera på fadderbarn i Indien, att prata fairtrade, säga att vi handlar ekologiskt men vi är rätt dåliga på att ta hand om varandra. Förr var det en förutsättning för att klara sig (inte för att de tänkte karma kanske men kontentan var mer eller mindre det)  i dag är det mer jag sköter mig själv och skiter i andra.
Och sorg, hua, detta embarliga ämne, det vill vi inte befatta oss med. "Det händer inte mig!"

Härom veckan, vid busshållplatsen. En bekant kommer mot mig, hon brukar alltid, brukade - alltid snacka på som tusan. På långt håll såg jag det medlidsamma upp och nedvända leendet. De små knappt påvisbara skakningarna på huvudet. Hon smackade lite med läpparna mot mig när hon kom närmre, som om hon mest pratade med sig själv och vek sedan undan med blicken. What? Hon törs inte prata med mig?? Jag stod kvar och sneglade i min Metro men kunde inte sluta tänka på vad jag bevittnat.
Vi kliver på bussen och när hon senare går av känner hon att hon måste möta min blick. Återigen upp och nedvända leendet och några nickar, för att inte sedan snabbt nog ta sikte ut genom dörren. Va, är jag pestsmittad? Kan man inte prata med mig?
Jag vet inte vad vår gemensamma bekant har sagt men uppenbarligen har hon skrämt livet ur henne. Hon själv, den gemensamma bekant i området hör inte heller av sig längre. Hon jobbar inom sjukvården och hennes pappa har gått bort så hon "visste minsann och hade varit med förr" deklarerade hon tidigt. Hon messade ett tag varannan dag och frågade om hon och hennes dotter skulle komma över. Om hon hade vetat bättre så hade hon inte frågat utan bara gjort det. För första känslan är alltid nej. Nä man orkar inte säga ja.  Hade hon vetat bättre så hade hon inte slutat höra av sig men hon tänker säkert "jag har ju försökt så många ggr, men Camilla vill ju inte." Däremot sa hon något om att hon kunde ju inte prata om sina problem längre med mig för inget kunde ju mäta sig med det jag går igenom nu. Hm. Visserligen inte förstås men 1. klart man kan snacka med mig, om vad som helst , jag lyssnar gärna och ger synpunkter om man vill och 2. Märkligt om man slutar höra av sig för en sån anledning? I nöden prövas människan.

Sedan finns det ett antal som inte ens har beklagat trots att de vet. Trots att de kan gömma sig bakom fejsbook om de så vill. Jag förstår inte hur man kan  vilja låta bli att säga något?

Jag var väldigt dämpad hos psyktanten i dag. Jag kom på mig själv att inte vilja möta hennes blick. När jag för första gången pratar mer om mig själv och vad jag gör och inte gör, vad jag klarar av och inte osv så känner jag mig som en riktig looser.
Hon vänder sina snälla ögon mot mig och påminner mig om att det gått en väldigt kort tid jämförelsevis. Att det är mer normalt att må sämre efter ett tag när tomrummet blir mer uppenbart och för varje gång man ska igenom kritiska minnespunkter t ex.

Alla de tillkortakommanden som jag räknar upp bekräftar hon som helt normala. Hon försöker dock inte någonstans säga att "det kommer bli bättre", "allt blir bra igen" eller så utan tvärtom så bekräftar hon hur ledsen jag kommer vara, är, och att ingenting kommer bli som förr. Vi konstaterar båda att samhället inte är rustat för sådana här händelser. Få är upplysta och insatta och kan förstå vad det innebär för drabbade. Man får heller ingen hjälp hur hjälplös man än är. Det är först när man står med kökskniven blodig och halva magen sönderskuren som någon utropar "var det så illa."

Ohyfs?

Vi tar ju hand om en hund ibland. En jättefin hund som till och med ungarna kan ha lös utan bekymmer. Hunden är kastrerad och går därför inte i klinch med hundar som sänder sådana signaler. Han är lydig och väldigt gosig. Och fäller miljarder vita hår samt följer efter mig som ett flugpapper. Tigger som en tiggare och äter inte sin mat om man inte blandar ut den med lite sky/vår mat.

När vi hade hand om honom en vecka så fick jag en påse torra italienska kakor samt ett kaffepaket för besväret. Ja tanken räknas visst men egentligen tycker jag nog att hon borde ha frågat mig vad jag vill ha för det, det är inte jag som bett att få ha honom, de skulle resa bort osv. En hel vecka, det är inte ett litet ansvar det. Sen kan man få italienska kakor som en extra grej, eller ännu hellre ett gott vin hade väl varit på sin plats? Eller, nåt till barnen!
Att barnen tar honom nån gång då och då efter skolan säger jag inget om men i helgen tog vi ju hand om honom igen, fre-mån. och fick liksom, ingenting. Kalla mig girig eller nåt men jag tycker det har med uppfostran att göra, vanligt hyfs. Om vi så skulle jubla högt i skyn över att ha hunden hos oss så hör det till att visa sin uppskattning. Värdet av det man ställer upp med.
Där satt hennes son och lekte med ett flygplan hon hade köpt på flygplatsen - varför inte köpa nåt till mina barn också? Nä ärligt, jag fattar inte såna människor.
Hon ringer på söndag em och frågar om vi väldigt gärna vill ha honom till måndag? Sön - mån, spela roll, vad som är enklast för henne tycker jag. Inte hörde hon av sig så han var ju här.
I går kväll messade hon och frågade om barnen kunde gå ut med hunden i dag på em för annars "skulle det bli alldeles för länge" för honom att vara ensam..eh, jaha?
"Hunden ääääälskar dina barn" sa hon innan hon reste iväg i helgen. Han älskar oss vill jag säga men i och med att hon säger barnen så får hon det till att det blir en win-win situation, förstår ni?

Jag känner mig inte stolt när jag får såna här tankar, de känns snikna men fan heller - det handlar inte om vad vi får eller inte, det handlar om att visa värdet av det man ställer upp med. Fråga vad jag vill ha och jag kan alltid säga "nej, det är så trevligt" eller whatever.
Kontentan är ju att vi betalar för att ta hand om honom, i det vi lägger extra mat, extra städ och tvätt, extra tid för att gå ut med honom, hänsyn etc.

Jag tycker det är samma med att betala för att vara medryttare. Varför ska jag betala för något som bara är en tjänst för ägaren? Visst, det finns många som ändå är bekväm med det eftersom de inte vill ha ansvaret själv för en häst men de vill inte rida på ridskola. Fine. Och många nästan delar på hästen vad gäller tävlingar och liknande så ok när allt är ok säger jag inget. Men att betala resekostnader, mocka, fodra ev, samt att du säkert fått förhållningsorder om hur hästen ska ridas - och betala för det!?

Jag har tagit hand om både hundar katter och hästar. På lång och kort tid. Jag har alltid fått förfrågan, pengar och/eller presenter. Ändå har det oftast varit nära vänner. Där jag då helt enkelt ställer upp för att jag är just vän men ändå, det har varit människor som känner, precis så som jag funkar, att man vill visa att det betyder något. Det här är ingen vi umgås med.

Ja jag kan säga nej, på barnens bekostnad och visst, om jag stör mig så mycket så får väl jag ta upp frågan om ersättning - jag vet de där argumenten. Det handlar ju inte om det säger jag, det handlar om själva attityden. Jag har ingen lust att börja uppfostra. Så, det blir nog att jag säger lite nej nästa gång så kanske hon tänker till.
Folk som tar en för givet eller inte visar respekt är det värsta jag vet. Och det gäller mina barn också, alltså de älskar hunden och gör det så gärna men de ska uppfostras de också. Och där ingår inte att de ska göra tjänster utan att bli uppskattade. Jo visst säger hon tack, men.
När jag frågade om hon kunde tänka sig att klippa mina barn för nåt år sedan (hon är frisör på anrika Björn Axén och förefaller absolut vara jättegullig, - söt och glad är hon iaf) då svarade hon att hon kunde klippa dem för 300 kr. Styck.

Lika irriterad blir jag på folk som smaskar, tuggar tuggummi oförskämt, gäspar så jag ser vad de ätit till frukost, hostar i handen eller ännu värre rakt ut och inte minst folk som inte ser sig om ifall någon kommer bakom när de öppnar dörrar etc.
Folk är så ouppfostrade, jag är uppriktigt förvånad. Kanske ett storstadsfenomen, folk har inte tid att uppfostra sina barn i vanligt hyfs, det är bara hur de ska få in pengar på kontot som räknas?

Men det är väl för att jag och syrran är så "bra" uppfostrade (faktiskt, även om vi nu skulle kunna hamna i en diskussion om vem som bestämmer normen för det) som gör att jag och syrran hamnar i en stress över allt som vi borde leverera vid det här laget, men det är en annan diskussion.

Hårt.

Det blev en skitdag. Hade tänkt träna först på lunchen och sen Ruffie nu på kvällen. Jag är dock jättelåg och redo att kasta in. Vill bara sova bort all tid. Alla tankar.

Läser om poliser som får samtalsstöd vid olyckor där ..nej skit samma jag ids inte utveckla det. Jag funderar mest på att Thomas aldrig fick en "sista chans." Själv har jag blivit sparkad i ögat av en häst, ramlat av åtskilliga gånger, blivit påkörd vid övergångsställe, voltat med bil (som passagerare dock), kraschat med cykeln flera ggr osv - jag säger inte att det ska anses som varningar på något sätt men Thomas fick ju aldrig någon slags hint så att han fick chansen att tänka till, känna att livet är skört. Förstår ni hur jag tänker? Inte för att det ska behövas och olyckor kan hända när och var som men ni förstår säkert att jag dribblar allt fram och tillbaka. Och de flesta klarar sig ju trots allt, med lite sår och bruten arm, ben eller så. Dö. Det är hårt.

Ok liv till varje pris är väl inte heller ett alternativ heller men.
Jag förstår att ni tycker jag är destruktiv men, ja det är en extra dålig dag helt enkelt. Hans, vår födelsedag närmar sig med stormsteg och jag antar att det är därför "ångesten" stiger.
Hade säkert varit bra att träna men man är inte alltid logisk och kroppen fungerar definitivt inte därefter.

Nu, nästan fyra månader senare sitter jag och rensar i papper. Datum före och efter flimrar förbi och det hjälper väl inte min status. Men it has to be done och det är bara att genomlida.

Vi får hoppas på en bättre dag i morgon.

En enkel men personlig fråga så här på morgonen skickade tillbaka mig till beskedet om olyckan och all ångest därikring. Inte lätt det här med om man ska förtränga eller "bearbeta." Bearbetar man varje gång man går igenom olyckan i huvudet, med någon annan eller varje stund, grej, minnen där man blir påmind om saknaden?
Jag vill så gärna göra de där sakerna jag har både tänkt och bestämt mig för att göra för Thomas skull, jag vet bara inte när jag ska kunna ta tag i det.
Det finns en rädsla i att också bli duktigare på att förtränga för det märker jag att jag har blivit. Vad är bra vad är mindre bra i det här?

Andra saker som jag blir så trött av är att nu ska man kolla skridskor, luciakläder, det är inbjudningar till det ena och andra och på fredag. har jag ingen att höra av mig till kl.11.28.

Samkvämshelg

Nu har lugnet lagt sig. Jag tycker det har varit en väldigt intensiv helg fast vi bara varit hemma. Men att ta hand om en hund, leta fram julpyntet (vilket gör att man hittar en massa andra saker man börjar bry sig i), baka peppisar och lussisar, tvätta, ha kompisar till ungarna här, ha matgäster, se film ihop - ja det räcker till.
Så nu är jag rätt spak. Men jag tycker uppriktigt att det är synd att jag inte kommit mig ut på en liten löprunda, alla dogwalks till trots. Samt att jag inte hittat eller sökt min pulsklocka.

Förstår inte dem som ojar eller beklagar sig över att det kommer snö? Ok, gamla människor där skottning och halka blir ett riktigt problem men resten? Det blir något torrare luft och därmed lättare att klä sig mot kylan, det blir inte lika smutsigt, det blir ljusare och även miljön gynnas. Folk blir faktiskt generellt gladare, kanske för att ungarna får något att göra eller så grinar de mot kylan? ;)
Det är ju faktiskt vackert med snö också.

Jag kan med gott samvete säga att jag nog bakat Sveriges godaste lussekatter. Barnen fick skapa och de gjorde allt från varmkorvar, gråsuggor, sniglar och värmeelement?
Sen gjorde jag världens godaste älgrätt, liksom en blandning mellan skav och gryta. Å det gjorde jag liksom i en handvändning när det blev klart att våra gäster ändå inte tackade nej till mat också, förutom adventsfikat alltså.

Det händer mycket olyckor, tycker ni inte? Det gör mig matt också.

Hundens matte ringde och frågade om vi ville ha kvar honom tills i morrn fast de är hemma i kväll och typ bor 10 meter från oss. Inte oss emot trots att de där vita håren flyger överallt och etsar sig fast i tvätten flera veckor efteråt. Typ. Han har det bra här. Och nu har ungarna övertalat mig att han ska få sova i min säng sista natten, tillsammans med oss allihop..jaja, det är väl bara att krypa ned då.
Blir nog mysigt.