Ohyfs?

Vi tar ju hand om en hund ibland. En jättefin hund som till och med ungarna kan ha lös utan bekymmer. Hunden är kastrerad och går därför inte i klinch med hundar som sänder sådana signaler. Han är lydig och väldigt gosig. Och fäller miljarder vita hår samt följer efter mig som ett flugpapper. Tigger som en tiggare och äter inte sin mat om man inte blandar ut den med lite sky/vår mat.

När vi hade hand om honom en vecka så fick jag en påse torra italienska kakor samt ett kaffepaket för besväret. Ja tanken räknas visst men egentligen tycker jag nog att hon borde ha frågat mig vad jag vill ha för det, det är inte jag som bett att få ha honom, de skulle resa bort osv. En hel vecka, det är inte ett litet ansvar det. Sen kan man få italienska kakor som en extra grej, eller ännu hellre ett gott vin hade väl varit på sin plats? Eller, nåt till barnen!
Att barnen tar honom nån gång då och då efter skolan säger jag inget om men i helgen tog vi ju hand om honom igen, fre-mån. och fick liksom, ingenting. Kalla mig girig eller nåt men jag tycker det har med uppfostran att göra, vanligt hyfs. Om vi så skulle jubla högt i skyn över att ha hunden hos oss så hör det till att visa sin uppskattning. Värdet av det man ställer upp med.
Där satt hennes son och lekte med ett flygplan hon hade köpt på flygplatsen - varför inte köpa nåt till mina barn också? Nä ärligt, jag fattar inte såna människor.
Hon ringer på söndag em och frågar om vi väldigt gärna vill ha honom till måndag? Sön - mån, spela roll, vad som är enklast för henne tycker jag. Inte hörde hon av sig så han var ju här.
I går kväll messade hon och frågade om barnen kunde gå ut med hunden i dag på em för annars "skulle det bli alldeles för länge" för honom att vara ensam..eh, jaha?
"Hunden ääääälskar dina barn" sa hon innan hon reste iväg i helgen. Han älskar oss vill jag säga men i och med att hon säger barnen så får hon det till att det blir en win-win situation, förstår ni?

Jag känner mig inte stolt när jag får såna här tankar, de känns snikna men fan heller - det handlar inte om vad vi får eller inte, det handlar om att visa värdet av det man ställer upp med. Fråga vad jag vill ha och jag kan alltid säga "nej, det är så trevligt" eller whatever.
Kontentan är ju att vi betalar för att ta hand om honom, i det vi lägger extra mat, extra städ och tvätt, extra tid för att gå ut med honom, hänsyn etc.

Jag tycker det är samma med att betala för att vara medryttare. Varför ska jag betala för något som bara är en tjänst för ägaren? Visst, det finns många som ändå är bekväm med det eftersom de inte vill ha ansvaret själv för en häst men de vill inte rida på ridskola. Fine. Och många nästan delar på hästen vad gäller tävlingar och liknande så ok när allt är ok säger jag inget. Men att betala resekostnader, mocka, fodra ev, samt att du säkert fått förhållningsorder om hur hästen ska ridas - och betala för det!?

Jag har tagit hand om både hundar katter och hästar. På lång och kort tid. Jag har alltid fått förfrågan, pengar och/eller presenter. Ändå har det oftast varit nära vänner. Där jag då helt enkelt ställer upp för att jag är just vän men ändå, det har varit människor som känner, precis så som jag funkar, att man vill visa att det betyder något. Det här är ingen vi umgås med.

Ja jag kan säga nej, på barnens bekostnad och visst, om jag stör mig så mycket så får väl jag ta upp frågan om ersättning - jag vet de där argumenten. Det handlar ju inte om det säger jag, det handlar om själva attityden. Jag har ingen lust att börja uppfostra. Så, det blir nog att jag säger lite nej nästa gång så kanske hon tänker till.
Folk som tar en för givet eller inte visar respekt är det värsta jag vet. Och det gäller mina barn också, alltså de älskar hunden och gör det så gärna men de ska uppfostras de också. Och där ingår inte att de ska göra tjänster utan att bli uppskattade. Jo visst säger hon tack, men.
När jag frågade om hon kunde tänka sig att klippa mina barn för nåt år sedan (hon är frisör på anrika Björn Axén och förefaller absolut vara jättegullig, - söt och glad är hon iaf) då svarade hon att hon kunde klippa dem för 300 kr. Styck.

Lika irriterad blir jag på folk som smaskar, tuggar tuggummi oförskämt, gäspar så jag ser vad de ätit till frukost, hostar i handen eller ännu värre rakt ut och inte minst folk som inte ser sig om ifall någon kommer bakom när de öppnar dörrar etc.
Folk är så ouppfostrade, jag är uppriktigt förvånad. Kanske ett storstadsfenomen, folk har inte tid att uppfostra sina barn i vanligt hyfs, det är bara hur de ska få in pengar på kontot som räknas?

Men det är väl för att jag och syrran är så "bra" uppfostrade (faktiskt, även om vi nu skulle kunna hamna i en diskussion om vem som bestämmer normen för det) som gör att jag och syrran hamnar i en stress över allt som vi borde leverera vid det här laget, men det är en annan diskussion.