Oförståelig röra.

Ville verkligen inte gå till psyktanten i dag. Ville inte redan i går och funderade som mest vad jag skulle skylla på. "Jag orkar inte" - rakt på utan krusiduller, de som jobbar med sorg vet nog hur svårt det är med tider, krav, förväntningar och inte minst, att vara ledsen. "Jag/barn är sjuk" - nae. "Jag hinner inte" - hm.
Så jag gick. Tänkte att i närheten ligger ju Stadsbiblioteket och jag måste lämna in Plötslig oväntad död. En bok jag inte ens läst fast jag lånat om den 3 ggr. I närheten ligger också Sveriges framgångsrikaste hälsokostaffär och jag var ute efter deras flingor samt lite uppmuntran/presenter till en vän vars far har gått bort. Det är ingen jättenära vän egentligen men jag vet ju numera vad det betyder att någon tänker på en, vad det betyder att bli uppmärksammad/sedd. Och hur dåliga vi svennisar är på detta.
Vi är så måna om att prenumerera på fadderbarn i Indien, att prata fairtrade, säga att vi handlar ekologiskt men vi är rätt dåliga på att ta hand om varandra. Förr var det en förutsättning för att klara sig (inte för att de tänkte karma kanske men kontentan var mer eller mindre det)  i dag är det mer jag sköter mig själv och skiter i andra.
Och sorg, hua, detta embarliga ämne, det vill vi inte befatta oss med. "Det händer inte mig!"

Härom veckan, vid busshållplatsen. En bekant kommer mot mig, hon brukar alltid, brukade - alltid snacka på som tusan. På långt håll såg jag det medlidsamma upp och nedvända leendet. De små knappt påvisbara skakningarna på huvudet. Hon smackade lite med läpparna mot mig när hon kom närmre, som om hon mest pratade med sig själv och vek sedan undan med blicken. What? Hon törs inte prata med mig?? Jag stod kvar och sneglade i min Metro men kunde inte sluta tänka på vad jag bevittnat.
Vi kliver på bussen och när hon senare går av känner hon att hon måste möta min blick. Återigen upp och nedvända leendet och några nickar, för att inte sedan snabbt nog ta sikte ut genom dörren. Va, är jag pestsmittad? Kan man inte prata med mig?
Jag vet inte vad vår gemensamma bekant har sagt men uppenbarligen har hon skrämt livet ur henne. Hon själv, den gemensamma bekant i området hör inte heller av sig längre. Hon jobbar inom sjukvården och hennes pappa har gått bort så hon "visste minsann och hade varit med förr" deklarerade hon tidigt. Hon messade ett tag varannan dag och frågade om hon och hennes dotter skulle komma över. Om hon hade vetat bättre så hade hon inte frågat utan bara gjort det. För första känslan är alltid nej. Nä man orkar inte säga ja.  Hade hon vetat bättre så hade hon inte slutat höra av sig men hon tänker säkert "jag har ju försökt så många ggr, men Camilla vill ju inte." Däremot sa hon något om att hon kunde ju inte prata om sina problem längre med mig för inget kunde ju mäta sig med det jag går igenom nu. Hm. Visserligen inte förstås men 1. klart man kan snacka med mig, om vad som helst , jag lyssnar gärna och ger synpunkter om man vill och 2. Märkligt om man slutar höra av sig för en sån anledning? I nöden prövas människan.

Sedan finns det ett antal som inte ens har beklagat trots att de vet. Trots att de kan gömma sig bakom fejsbook om de så vill. Jag förstår inte hur man kan  vilja låta bli att säga något?

Jag var väldigt dämpad hos psyktanten i dag. Jag kom på mig själv att inte vilja möta hennes blick. När jag för första gången pratar mer om mig själv och vad jag gör och inte gör, vad jag klarar av och inte osv så känner jag mig som en riktig looser.
Hon vänder sina snälla ögon mot mig och påminner mig om att det gått en väldigt kort tid jämförelsevis. Att det är mer normalt att må sämre efter ett tag när tomrummet blir mer uppenbart och för varje gång man ska igenom kritiska minnespunkter t ex.

Alla de tillkortakommanden som jag räknar upp bekräftar hon som helt normala. Hon försöker dock inte någonstans säga att "det kommer bli bättre", "allt blir bra igen" eller så utan tvärtom så bekräftar hon hur ledsen jag kommer vara, är, och att ingenting kommer bli som förr. Vi konstaterar båda att samhället inte är rustat för sådana här händelser. Få är upplysta och insatta och kan förstå vad det innebär för drabbade. Man får heller ingen hjälp hur hjälplös man än är. Det är först när man står med kökskniven blodig och halva magen sönderskuren som någon utropar "var det så illa."