Jag är där jag ska vara.

Visste du att 98 % som har sorg vill prata om det?
95 % av omgivningen vill inte prata om det..

Onykterhet är mer accepterat än storhulkande människa.

När folk sitter och skrattar när du kommer så frågar du kanske "vad har ni roligt åt" - när någon gråter så går du därifrån?


Nu är båda ungarnas sista utvecklingssamtal för året avverkade. Gick bra, stolt mamma. Vi har bakat ut 2/3 av pepparkaksdegen (mao 2 kg) resten hamnade i frysen. Det var lite.. tufft och blev ändå 3 fulla såna runda plåtburkar. Men behövs nog, av nån anledning ska alla ungar vara hemma hos oss..

Jag har också, jepp jag gav upp för inre demoner - bakat lussekatter. Jag har gjort saffransvåfflor, rostat frön, lagat god mat jamen såna saker som gör att jag känner att jag kommit tillbaka lite i köket.

Meline var hemma i dag, hon har varit tapper hela veckan med sin förkylning men helt riktigt att hon fick vila den i dag. Vi myste framför teven en stund på morgonen, sedan passade jag på att tvätta å sånt.

Gick på föreläsning i dag. Läker tiden alla sår, hette föredraget och hölls av en kille som har en brokig resa bakom sig med en frånvarande pappa, återkommande flyttningar under hela barndomen, droger, alkohol, grova rån, läste in gymnasium, gick Handels, blev drog och alkoholfri, mamman dog, antal separationer osv. Han utgick ifrån sin egen resa när han samtidigt förstås marknadsförde sin egen sorgbearbetningskurs på olika sätt. Inte minst genom att gå igenom statistik relaterat till sorg.

Det var mer underhållning än att jag blev illa berörd. Jag blev dock ledsen när vi skulle prata med vår närmaste granne för då blev det naturligt att berätta vilken slags sorg/förlust vi hade bakom oss, annars hade uppgiften blivit konstig. Det intressanta i det hela är att vi människor har oftast flera sorger och obearbetade förluster som kommer fram när vi bearbetar den centrala (som vi ibland tror).

I mitt fall måste jag ständigt påpeka att det är inte bara Thomas som dog. Det är inte den enda förlusten jag har. Jag sörjer att jag inte längre delar min identiska barndom med någon, någon som hade samma preferenser till föräldrar, syskon, släkt, klasskompisar, händelser osv. Jag sörjer Thomas barn, mina föräldrar, min syster, mina barn, min släkt, mina vänner, min livssituation, mitt bemötande från andra, drömmar, motivation och tillit. Jag sörjer förstås alla framtida händelser som jag skulle önska Thomas fick vara delaktig i. Mest förstås vad gäller hans egna barn/familj.

Det är därför det har tagit "så lång tid" för mig. Jag har inte blivit bemött som jag borde och det finns så mycket att bearbeta. Ingen har riktigt frågat mig hur det känns och vad jag tror jag behöver utan det är en massa spekulationer om vad som är bäst för mig, hur det brukar vara etc - jag har till och med blivit ifrågasatt. Och när alla utgår ifrån att det "bara" är en bearbetning av just den personen eller saken..det är ju så mycket omkring som följer med!!
Så stor skillnad när någon bara vänder på allt och ser mig. Lyssnar. Förstår. Ger med öppna händer utan förbehåll. Utan att tänka på vad det innebär för logistik eller uppoffring. Då kommer lusten från mig. Jag blir bekräftad, trygg och vill också.
Jag vill säga också att det här är under tiden då jag faktiskt inte hade förmåga att tänka logiskt själv utan var beroende av andras insikt och förståelse.

Jag blev varken ledsen eller glad av att vara där. Inte stärkt inte peppad inte övertygad bla bla. Dock bekräftad till viss del även om han inte alls pratade mkt om just dödsfall. Det var när han berättade om hur vi människor per default uppfostras i att förtränga känslor.

"det var inte så farligt", "det där gick ju bra", "ryck upp dig", "ta dig i kragen", "var tacksam över..", "var stark", "du hittar snart någon bättre", "tänk vad skönt"..osv
Det är därför det är så viktigt att låta barn få fortsätta känna, så som de/vi automatiskt gör när vi föds. Det är viktigt att vi får fortsätta känna, för att kunna hela.

Folk kämpar för att hitta rätt ord men det finns inget uppfunnet ord som kan beskriva vad man känner.  Bättre att säga att man inte förstår eller vet vad man ska säga och sen lyssna i stället.

Fråga om du får ge en kram. Men inte en kram med klappar, strykningar - en kram. Håll om. Det kan bli länge 3-6 min kanske längre. Men förstör inte känsloruset som går genom den sörjandes kropp med klappar eller strykningar, då avstannar processen. Vänta tills den sörjande släpper taget. Du kommer få ett tack.

Jag är där jag ska vara. De orden bekräftade mest. Det vill säga att alla symtom är naturliga. När de än kommer. En period kanske du inte äter alls (check), för att sen äta för mycket (check) , inte sova (check), sova jättemycket (check) jobba bra, jobba dåligt, vara social, asocial, träna, inte träna - ja det är lätt att utveckla missbruk av alla slag, mat, alkohol, socker, sex, träning etc. Att allt går i perioder.

Att man är trött och koncentrationssvårigheter är mest utmärkande på någon i sorg. Kroppen jobbar så mycket med alla känslor.

Att jag gjort rätt som inkluderat mina barn bekräftade han också. Det sägs att man inte ska låta barn höra se att man är ledsen men precis som jag så är hans övertygelse om att man gör barn en otjänst genom att inte låta dem delta. Det kommer visa sig senare som sorg/förlust för dem. Vi vet ju att barn inte är dumma, inte sant.

Jag har eg gjort alla rätt. Jag har pratat, jag har gråtit, jag har kastat pilar runt omkring för att försök till självhjälp iaf, jag har inkluderat mina barn. Jag har stått upp för att jag känner. Trots att vårt samhälle inte är utbildade för det. Föreläsaren har gått åtskilliga kurser och utbildningar minns inte hur många samt åtgärdsprogram men det var många - inte nånstans har han fått utbildning i hur man hanterar förluster. Han har kollat med poliser, präster, diakoner, socialtjänstemän etc - skrämmande dåligt. Och då pratar vi alltså om att kunna hantera människor som inte bara förlorar någon i dödsfall, utan livshändelser, separationer, sjukdomar, flytt, ja vad det än må vara.

Jag vet och förstår att många tycker jag är jobbig. Kanske överdriven i min sorg och tafatthet. Och jag förlåter er. Jag förlåter er för att ni inte förstår bättre.

Jag är där jag ska vara. Och jag är en jättebra människa. Det är ingen affirmation i sammanhanget utan en bekräftelse.
Thomas, du och jag. Vi var tvillingarna som det pratades om, som folk ville hänga med, omtyckta och trygga. Sen kom älskade lillesyrran. Vi tre som skulle hålla ihop. Japp. Grattis fina bästa bästa brorsan, jag är så ledsen för att inte kunna dela födelsedagar med dig längre, tävla om vem som messar först osv. Du vet att jag alltid ville ditt bästa även om jag säkert gjorde dig besviken många gånger. Thomas åh vad du saknas här. <3

Storm på gång.

Undras om man skulle få till träning i dag. Jag vet inte om jag kallar ett pass Pilates för träning men det är i alla fall vad jag skulle vilja få till. Min goda vän Moa som kör det, kan dock vara fullt då det är öppet hus på Rosa Skrot dessa dagar!

Annars är det fullt upp som gäller redan ifrån nu för en timme sedan egentligen och jag har redan varit igång men satte mig ned en aning. Jag har några hålltider i dag vilket jag inte gillar men det är bara att gilla läget som man säger. Oj vad bra jag uttrycker mig..(inte ser jag).

Kanske jag ska ta kontakt med Garmin först. Mitt armband som flög all världens väg när jag brottades med Martin Lidberg härom dagen.

Vilken galen dag det var i går förresten. Och vad dåligt min kropp hanterar stress nuförtiden. Jag hade pulserande huvudvärk fast på sidorna av huvudet och runtom - inte i pannan så att säga, jag var varm och PMS symtom låg i attack (när det brinner i huvudet).

Men i dag känns det bra so far. Och jag tänker på hur illa jag gillar gnälliga människor. Alltså, jag vet att jag inte är så positiv alla gånger men jag har fan haft/har anledning. Men alla som gnäller trots att de inte borde! Men det är klart, gnällande och missnöje är lokalt..
Jag föredrar i alla fall människor med drivkraft, initiativkraft och som också har kraft och vilja över till andra. Sånt märks!
Och sån är jag. Hurra.

Hörni, stormen Sven kommer till södra Sverige i dag. Watch out.

Sociala spelet

Jag tror jag har skrivit om det förr. Det uppenbara i hur en del använder sociala medier.
Likes eller inte. Fjäska eller inte. Känna sig så missunnsam så det knyter sig i magen. Eller så himla glad in i själen.Våga vara svag. Våga vara stark. Genuin eller fucked up. Välja efter utfall. Selektiv eller all out. Show off. Raggning. Mest egen. Humor. Opinion. Nätmobbing.

Facebook ser dig. Jajjemän :)

I övrigt så var det utvecklingssamtal med dottern. Jaha jag visste det, hon är fortfarande mönsterelev - finns inget att klaga på. I morrn är det utvecklingssamtal med sonen. Kanske samma ordaval inte kommer användas för den unge mannen med många idéer och tankar och mycket energi som vill ut men livväl ett mycket rörligt och känsligt intellekt som absolut inte bör underskattas. Skillnaden är som mellan en ridskolehäst och en lekfull enmanshäst. Eller..well. Ja varför inte :)

I går blev det faktiskt lite inklämd s k träning. Ett kortare löppass vid klipporna och sen en massa cykel inte minst.
I dag har jag bara stressat så PMS humöret fått utlopp (läs spiralen med samma symtom). Men nu när jag till slut knöt ihop säcken så blev jag lugn och ska nog ta mig en promenad och hämta in nytt syre.

Facebook ser dig. Jojo :D

Spiral Minerva.

Två samtal senare i går och jag lyfte upp mig. Nä det var inga tröste, peppsamtal nån som hade läst vad jag skrev i går..det ena var nog mer eller mindre slumpmässigt men styrde upp mina tankar en aning och det andra var en rolig förfrågan. Mer om det senare.

Jag har satt in en spiral sedan några veckor tillbaka och långsamt sväller jag som om någon blåser upp mig invärtes. Det är sant. Jag har en energiomsättning som gör att jag ständigt är väldigt varm och stundtals bränner det på punktplatser som under armarna eller på benen. Läskigt. Och det talar väl egentligen mot varandra, det borde ju tyda på ämnesomsättning..
När jag ligger med böjt huvud så känner jag hur allt veckar sig som på en engelsk bulldogg och det spänner kring bh helt galet. Ja brösten är 24/7 spända och det svider/bränner kring bröstvårtan ständigt.

Dottern frågade i går om jag var gravid samtidigt som hon rörde vid magen.
Eh..
- Ja för du är så konstig. Du säger att du ska träna hela tiden men gör det inte.

Det sa väl allt. Både att hon reagerat på magen som för övrigt tappat alla konturer och att jag inte kommer iväg och tränar.

Jag måste passa mig. Känns som att jag är en rökare som slutat. Förutom att det är lite mer läskigt att det handlar om hormoner. Håret är precis som innan mens, går inte att få till och inte lika lockigt. Huden bränner som sagt, jag är mer törstig än vanligt och läpparna är torra/bränner. Det är ju stört. Jag äter inte mer men sväller som sagt.

Och när jag googlar så väller biverkningarna fram..oj, det är inte så här läkemedelsindustrin eller mödravården lägger fram det precis, nä det är sååå bra.
Försökte ju med spiral för ett par år sedan men gav upp efter bara en dryg månad (s blödande). Vi får se hur länge jag står ut med denna.
Vill inget annat än att det ska funka!

Vad har ni för erfarenheter?

Födelsedagsnoja.

Oh nej. Jag har hamnat i ett tomrum. Jag känner ingenting, vill ingenting (inte riktigt sant för jag vill inte vara i detta tomrum, för att ge ett ex) men däremot förmår jag någonting. Tomrummet gör alltså inte mig helt passiv.
Dra inte för stora växlar åt något håll. Att det beror på det ena eller andra. Jag bara konstaterar och så kanske det är för oss som alltid känner mycket åt alla håll, intensiva och engagerade. Vi tar slut ibland och måste boostas.
Inte nödvändigtvis med smicker eller beröring även om det absolut bidrar. Men det kan faktiskt få motsatt effekt också av någon underlig anledning.

På lördag fyller jag år. Vi, jag och Thomas. Eller ska jag säga vi gjorde, nu är det bara jag?
Kanske är det så enkelt. Hitintills har jag blivit extra låg inför resor upp till Luleå, till fjällen, minnesdagar etc. Inte bara låg utan en oförklarlig känsla av obehag *shit nu börjar det klia på mig också typiskt neurotiskt eller liknande ;).

Ok det är bara att acceptera, rida ut det, se vart det hamnar. Vara glad över det lilla, som att jag i år i alla fall inte är helt oföretagsam, inte ser allt i nattsvart, inte gråter hela tiden. Att mycket är helt ok, att jag trots allt är rätt glad och tacksam och bla bla. 

Men födelsedagen är komplex och motsägelsefull måste jag säga. Väcker mycket minnen och "helvete"känslor.
Ska träffa många vänner i veckan. Ser fram emot det. Och lite planerat är det faktiskt att gå ut och shejka loss på lördag. Det vore stort alltså.