Träningsförbud

- Du svettas ju så mycket, du måste ha många svettkörtlar, ja jag tycker det är bra att du svettas men du måste dricka mycket vatten. Du måste nog dricka mer än andra. Jag vill att du dricker minst 5 l i dag så att du får undan slaggprodukter som jag satt igång.

Jag tycker det är befriande med människor som kan säga så även om det inte känns så sexigt att vara den där svettbomben.

Men vad tusan dra iväg till ett bad, börja simma, inse att om en halvtimme ska du vara hos naprapaten på andra sidan stan (läs 5 km) och ändå simmar du 300 meter. Efter dusch och ombyte har du bara 10 min på dig. Korkat. Och svettigt..

- och jag kände av knät när jag simmade till och med.

Fick träningsförbud. Och jag som tänkt dra tillbaka och simma mer, köra axelpass på gymmet samt att jag också hade tänkt testa grappling.

Men då blev det en lång dag av avkoppling i gröngräset i stället. Grillning och utgång.

Jag gissar på hopparknä.

Ok nu har jag googlat. Jag gissar på hopparknä. Fast många symtom påminner om löparknä men jag har inte ont på utsidan av knät. Om det är hopparknä finns det goda chanser att bli bra! Fast kanske mer på längre sikt än mina utmaningar dock.

Har kommit på varför jag har så s-tans ont i stortån. På höger fot åker stortån upp vid varje steg - jo jag har sett det i sandaler bland annat. Spooky men sant så hur gör man för att slippa få så här ont varje gång. Tejpar?

Jo när man diagnostiserar knäproblem så kollar man samspelet/förhållandet mellan höft och framsida lår bland annat. Så jag får nog snart gå och leta upp lite alternativ. Och ta en snabb magsugning.

Vilken fantastisk OS- invigning.

Shit vad det värker!

Nej det här var inte bra! Det värker i hela knät just nu. Det var alltså en mycket mycket dålig idé att testa crosstraining och med det höga motståndet jag valde. Pucko! Jag testar att smörja på lite Voltaren, Tigerbalsam har jag inte hemma. Ormsalva har jag hört också, är det mot smärta?

Viktigt med rätt trosor!

Hemma rätt sent. Men barnen är ju inte hemma så det är bara att passa på. Ska strax grilla min feta entrecote som väntar marinerad sen igår. Drog till gymmet efter jobbet och körde rodd i 60 min bara för att göra det liksom. Jag tröttade ut två andra stackare som tittade förstulet på mig varje gång de gick förbi. Jag vet inte, rodden berörde mig ingenting trots högsta motstånd och ungefär 30-31 m/s - klart man kanske skulle förmå mer men jag hade bestämt 60 min och då visste jag ju inte om jag skulle orka hålla det. Dippade ner till 28-29 m/s efter 40 min. Återigen, jag blev inte andfådd, inte trött, knappt svettig? Men 50:28 tänkte jag att snart uthärdar jag inte bakvärken längre. Kändes som att sitta på stenig kullersten. Ni som känner mig vet att jag har en redig bak men inte ens den mäktar med en roddsadel mer än en timme..kanske ska ha det som utmaning förresten. En timme och 662 kcal - det är väl rätt bra.
Då ställde jag mig på crosstrainern. Tog ett tag innan jag fick igång den, har aldrig tränat på en sådan. Gick baklänges innan jag fattade bättre haha. Naturligtvis var tanken att kolla knät. Kändes rätt bra då men nu känner jag faktiskt av knät, halvliggandes i en soffa..

Fick en tid hos en naprapat i morgon.  Ok egentligen är det hos min så kallade PT. Är det min PT - jag är osäker. Nåväl, schyst att ta emot mig i morgon. Men nu kommer det där kända kruxet, vad ska man ha på sig när man ska på behandling?
När jag gick på behandling för min Gluteus Maximus eller Piriformis möjligen så förstod jag att jag var tvungen att dra ned brallorna. Men även tydligen dra av bh:n, gjorde jag det? Jo just det, för det har med varandra att göra - ryggen och sätet. När jag gick på behandling för axeln så rykte bh:n också och vill man så kan man ju vara uppmärksam på hur duktiga de är på att knäppa bh:n. En del har säkert som sport att göra det med en hand också.

Nu är det knät. Min logik säger att om jag kommer dit i knickers så behöver jag inte dra av mig några brallor. Inte heller kjol va? Det boorde vara så att jag då käckt bara kan dra upp så långt det behövs. Fast om man ska ligga ned med böjda ben så kan ju kjolen ha vid insyn - varför jag nu skulle ligga ned med böjda ben vet jag i och för sig inte. Jag förståår att han inte bryr sig ett skvatt men det räcker att jag bryr mig, ok.
Men om jag nu tar knickers el löpartights, kjol eller klänning och han informerar mig att jag måste blotta mig till trosor. Ja då är det ju bra om jag inte väljer klänning för då måste ju hela rasket av. Ja om knät har med ryggen att göra till exempel.
Jag måste förbereda mig på att allt kan hända. Jag ska försöka vara renduschad, nyrakad, dofta lagom gott (för mkt kan verka intimt eller tänk om han är allergiker). Jag måste ha rätt trosor!!
String går ju fetbort det fattar både du och jag. För små trosor är mindre läckert också, mer för att det väller fram oönskat och mindre för att de är mindre s a s. Vita trosor kan framstå som genomskinliga, spets kan väl nästan framstå som att jag stöter på honom eller lider av exhibitionistfasoner?

Jag har ett par perfekta tycker jag själv. Det är ett par ljusgröna supersnygga (i mitt tycke) sporttrosor i boxermodell. De döljer hela rumpan fint. Och även de värsta fettdepåerna i innerlårets högsta punkt. Men verkar de för "ej sommar" - aktiga kanske ifall det är över 22 grader i morgon. Ja, jag vet inte - ska gå och kolla strax.
En sak vet jag redan, de fula många myggbett jag fått på skinkan, lår och vader kan jag inte göra något alls åt. Fast jag kan ju be honom klia?

Goda råd är dyra.

Man kan inte säga att jag var jättesugen. Men jag hade bestämt mig. Ett långpass innan AXA för att kolla kroppen. Minst 45 km var målet. Helst 60.

Folk har som sagt frågat hur det går med träningen och förutsatt att jag sprungit en del. Jag har skrattat och sagt att hoppsan jag har visst inte sprungit. Jag har gjort mig lustig över mig själv att jag valt att träna axelrehab i stället.
Men jag hade visst glömt en detalj. Att mitt knä inte är bra. Eller låt mig säga så här, jag har sprungit två ggr till jobbet = 1 mil drygt på asfalt. Har inte känts nåt. Så är jag bra nu?

Det var dags att cykla iväg till Ursvik och Extremespåret för att få svar på detta.

Som alltid när jag använder kompressionsstrumpor så har kroppen svårt att komma igång. Känns som om benen håller på att gjutas i cement. Men efter ett tag lossnar det som oftast. Fick aldrig in någon runners high dock då jag hade bestämt mig för fistempo rakt igenom, alltså inget pulspass utan uthållighetspass.

10 km in på första varvet så shit, där kom första knäkänningen. Jag tänkte att jag inte ids springa mer än ett varv. Jag tänker att jag måste springa mer än ett varv. Jag tänker är det dumt att springa mer. Jag tänker att såhär var det ju i Sälen också, jag hade känningar men det försvann till dagen efter, så kom det igen men jag kunde springa ändå.

Smärtan kommer strax nedanför vänster knäs insida. Det är en brännande smärta som i bästa fall håller sig statisk men det händer också att den ökar i intensitet för att sprida sig och då är det bara att stanna.

Andra varvet blev mer outhärdligt. Det blev ett intervallpass som bestod av att gå, springa, gå, springa. Det vill säga att jag sprang tills det började öka i smärta så gick jag osv. När jag gick kändes ingenting.
Ja första varvet var solsken och rena strumpor. Har aldrig sett Ursvik så torr. Andra varvet kom skyfallet som jag välkomnade denna ljumma afton. Myggorna var små och bitande aggressiva, tordyvlarna glänste och sommarpratarna underhöll.

Ni kanske tänker varför fortsatte hon. Jag tycker inte jag gjorde fel. Hade jag stannat vid första varvet hade det satt sig mentalt inför AXA och jag hade ägnat resten av tiden att tänka att jag bara håller en mil. Men visst funderar jag också på ifall jag gräver min egen grav och ingen start.

Tredje varvet börjar det dock att skymma. Grävlingen som sprang framför mina fötter, rådjuren som började tycka det var deras tur och paddorna som var överallt. Jag sprang mer än andra varvet dels för att jag började känna mig stressad och dels för att nu började höger fot/tår göra jvulskt ont. Min högra fot är nämligen större än den andra och det ställer till problem när det kommer till att köpa och använda skor.
Nåväl, den smärtan tog liksom över knäsmärtan, eller var det så att det blev bättre?
Uppförsbackar smärtade inte så mycket och ärligt talat inte nedför lika mycket som plan mark..hur plant det nu är på ett terrängspår.

Det hann bli mörkt. Jag hade ena öronsnäckan hängande utanför då de råmande rådjuren lät läskiga och jag nästan väntade mig ett vildsvin i vägen. Dimman steg på ängarna och så himla varmt var det inte längre. Myggorna gick och la sig och inga gatlyktor bjöd kommunen på. Jag var ensam och skrålade Over the Rainbow tillsammans med Eva Cassidy.

Fortfarande tycker jag det var rätt gjort av mig. Nu har jag något att utgå ifrån, jag kan referera om jag söker hjälp och jag kan kolla hur fort eller långsamt jag återhämtar mig.
Till slut var jag framme vid min cykel och jag cyklade stapplande hem, ytterligare 12 km mitt i natten. En fladdermus flärpade in i min armbåge och i panik att få den av mig så höll jag på att vurpa i gatan. Tog en 160 gr hamburgare på MAX och svepte ned den med en mjölk.
Kände mig rätt tuff ändå.

I dag känner jag av knät ordentligt. Det jag måste få svar på är om det är en inflammation, bara irriterat, en slemsäck - kan man försöka en quick fix med djupmassage, laser, nålar eller är det amputering som gäller?
Två veckor fram till start, Ska jag starta eller ska jag inte? Bör jag starta eller inte? Kan jag starta?

Goda råd är dyra och jag uppskattar ifall du är en av dem som kan dela dina erfarenheter och råd till mig. Tillsammans blir vi starka!

Jag kommer få ont.

Om jag hade ångest förut så har det släppt nu. Inte för att jag är mer förberedd utan snarare för att det är försent för allting nu. Det är försent för träningsprogram, springa in nya skor, gå ned i vikt kvalitativt osv. Det är ett Gilla läget -läge.

Antalet frågor om hur uppladdningen går har frekvent ökat. Likaså huvudskakningarna och det där tungsnattrande ljudet när man vill visa att man tycker "synd" om någon (samtidigt som en huvudskakning).
Jag fick ett medd på fejjan i går också från en Coach (läs instruktör, inte min) som undrade hur träningen går. När jag berättade om AXA och BAMM svarade han bara "Jag tycker att det är för kort tid mellan axa och Bamm, du kommer ha ont! "- smileysen kom visst inte med men fanns där i alla fall.

Alltså jag är på rätt bra humör och det betyder att jag har nog inte förstånd att tycka det är så dumdristigt som alla andra tycker. Det ska vara kul, jag är inte ute efter några resultat utan resonerar som så att det kan man inte förvänta sig i det här läget heller.

Det enda som kan störa mig är att om jag sätter krokben för Micke, min lagpartner. Jag har dock åtskilliga gånger erbjudit mig att hoppa av till förmån för någon annan. Det är något med mig i år som inte stavas tävlingsinriktad för fem öre. Kanske för att jag inser mina begränsningar och har tränat detta år mer ostrukturerat och okontinuerligt än tidigare.
Skadad har jag varit men inte på några sätt som egentligen kan göra mig förbannad. Muskelfästet kom sig av att jag var för dåligt tränad för att springa 5 mil och axeln rehabade jag ju aldrig förra året som jag skulle och då får jag ta smällen i år. Det är ok!!

Eller ok!! vet jag väl inte vid närmare eftertanke när jag tänker på mina dåliga stunder men det är som det är. Gilla läget.

Att jag så ihärdigt skött min axelrehab sista veckorna och inte begett mig ut i skogen eller någon backe för att träna inför AXA och BAMM kan nog te sig oförståeligt, jag inser det nu - daeng, daeng. Jag har inte ens kört knärehaben som jag fick.

Men som sagt, jag har nog inte förstånd nog att ta något på allvar just nu. Peppar peppar så är jag på bra humör, rätt frisk och stark, det är sommar och det är gött att leva.

Det enda jag kan gå efter nu är det som min pappa alltid sa med förnöjsam min; Den som ger sig in i leken får leken tåla.

Shape me up - Ruffie!

I går satt jag på jobbet och tyckte jag var stickig i halsen. Jag tyckte också att öronen var känsliga. Och fuktigt var det i rummet så jag var tvungen att dricka thé och sätta på mig raggsockor. Därför bestämde jag mig för att satsa på att komma iväg på träning.

Ja, man ska lyssna på kroppen yada yada. Och jag har lärt mig att min kropp får alla tänkbara förkylningssymtom när jag inte har tränat på några dagar! Och för att erkänna för mig själv, jag hade bara sunkat och njutit av annat hela helgen. Jag som är dålig på att hålla löften till mig själv hade ändå dyrt och heligt lovat mig själv ett långpass, det sista innan AXA och BAMM. Because it is necessary!
Inte ens det kunde jag uppbringa och nu satt jag där och kände mig snart förkyld.

Jag frågade ödmjukt mina kollegor om jag fick sticka iväg tidigare. Hann precis sådär på 4 min sen till Ruffie-passet vid Berzeli Park.

Jag älskar Musse och Usama och jag älskar deras koncept Ruffie! Jag älskar dem för att de ser en och alltid har ett uppmuntrande ord eller kyss åt en och jag älskar Ruffie för att det är en precis och intensiv träning. Det är egentligen som Crossfit utan lika många upprepningar eller låt säga ett NMT pass på stående plats.
Det jag menar är att det är 4 block, rätta mig om jag  har fel - där det oftast är en närkamp, en parövning samt en konditions/pulsdel som upprepas 2 ggr i varje block. Jag gissar att övningarna i sig är ungefär 30-40 sek och blocken är om ca 5 min- äsch jag orkar inte räkna nu.

Bra är dock om man i bästa möjliga mån försöker köra mot någon som är jämnlång, stark, stor. Jag körde mot en kille vilket jag inte har något emot men då är det extra viktigt att man inte möter någon som har behov av att tuppa sig för att de får panik om man kan möta deras styrka. Jag är ju ändå tjej och något mjuk i min lekamen..

När passen är klara känner jag ofta att jag skulle kunna fortsätta men lugn, tröttheten infinner sig när man duschat och slappnat av. Då är det bra att man äter och är nöjd.

Så om ni någon gång hör mig prata om öronbesvär eller rinnig näsa, seg i kroppen. Fråga om jag tränat på sistone. Säger jag nej, be mig hålla tyst och gå och träna.

Komplexa komplimanger

Är det svårt att ge komplimanger tycker du? För att du inte "tänker på det" eller för att du inte har nåt bra att säga eller känns det fånigt? Vill man kan man ju höra komplimanger mellan raderna ibland men det är ju tråkigt att vara på helspänn hela tiden. Umgås man med en person som hela tiden själv talar om hur bra hon eller han är så har man kanske ingen lust och den som alltid säger emot när man ger komplimanger föder väl heller inga barn.

Min kompis har en ny dejt. Hon är van att få komplimanger och naturligtvis stör det då när denna nya inte direkt ger några. Hon, liksom jag anser inte att man behöver överdriva det där med komplimanger men komplimanger hör till. Speciellt i en kärleksrelation. Efter att själv åtskilliga gånger gett honom komplimanger och bekräftelse känner hon sig tvungen att höra sig för. Han svarar då "jag är lite sparsam med sådant". "Men om jag verkligen säger något så vet du att du kan lita på det".
Ok i sak köper jag ett sådant svar, det är ju så jag också fungerar i det stora. Det vill säga att jag går inte omkring och ljuger i någon att de passar i något som de inte passar i, att någon är duktig som jag inte tycker är duktig osv men om du väljer att dejta någon så torde det till största del bero på att du tycker om denna person. Om du tycker om en person så finns det väl massor som berör och tilltalar dig hos denna person.

Det är väl för f-n när man dejtar det är naturligt att ge och få komplimanger?? Med åren vet vi ju hur det går, man får påminna både sig själv och sin partner varför man en gång valt honom/henne.

Jag hade också en dejt där jag inte direkt fick några komplimanger. Men han tog i mig mycket och vi gillade ju att prata med varann minns jag och vi hamnade också i säng en dag. Inte ens under akten kom det ur honom något. Han kunde väl åtminstone sagt att jag var skön! Själv tyckte jag att han var dålig på att kyssas och inte så mycket mer att ha heller. Så efter det fick han inte mer av min tid. Och om jag tänker efter så sa jag nog heller inget bra.

Vissa komplimanger vill man dock inte ha. Jag har en granne, ja ni vet, 74 åringen (han har fyllt år). Han låter mig alltid få veta i vilket skick han tycker jag är i. En dag kan han säga " du har inte tränat så mycket på sistone va" vilket förstås betyder att han tycker jag är ur form (och det var ju ingen komplimang heller iof). Andra dagar "jag ser att du tränar på". Eh, jag vill inte bli påmind om att jag har hans ögon på mig hela tiden. I´m sorry*. Vilket osökt får mig att tänka på alla yngre män som jag helt förtjust talar om för att "vore jag yngre skulle jag äta upp dig, stöta på dig, hoppa på dig". Ja säkert nåt sånt säger jag, sliskiga käring.

Jag har inga problem att ge komplimanger. Det händer även om jag ser någon tant på tunnelbanan som så käckt har klätt sig matchande. Sånt ska uppmuntras! Ok en gång dejtade jag en kille som överöste mig med komplimanger jämt så jag hann liksom aldrig återgälda det. Det tänker jag på fortfarande. Mycket jag ville ha sagt till honom. Och hur hans ord boostar mig fortfarande.
Vissa ger också bakvända komplimanger. Har inte jag hört "du är så mångbegåvad" (fast sagt surt), " du är söt men inte när du skrattar för då får du så tjocka kinder", "åh vad du är energisk" (ni som känner mig vet att jag inte är neurotisk alltså är det en komplimang till att jag tränar mycket tänker jag) samt att jag utlöst behovet hos några att komma fram till mig och säga "i dag sprang jag snabbare än du". Jag tog  illa upp men vill man så kan man ju ta det som en komplimang. Och så är det ju också, många som vill väl men vi tar det på fel sätt. För att vi har låg självkänsla, andra preferenser eller en dålig dag bara.

Jag har en annan vän som numera är skild. En av orsakerna till skilsmässan (nåja en av de mindre) var att hon tröttnade på att aldrig bli uppvaktad. Jag tror inte hon ens fick en blomma på alla sju år. Om han var på väg till affären så kunde hon säga "köp nåt gott till mig". Det låter simpelt men har man varit tillsammans med någon länge så borde man snappa upp dels vad ens partner blir glad över och dels vad de tycker om. Och hon ville bli överraskad, inte tala om vad han skulle köpa. Han kom aldrig hem med något som hon tyckte om.
Komplimanger var han dock väldigt bra på men de å andra sidan kvävde nästan henne. Så komplimanger väger ju inte upp allt annat menar jag.

Komplimanger och receptivitet betyder i alla fall inte att man är svag och såld på något sätt. Tvärtom. Och tar någon din komplimang på fel sätt så är det inte ditt ansvar. Du ska heller inte ge en komplimang bara för att ge men i ett umgänge så krävs ett flöde och finns inte komplimangerna i dig för den människan så kanske du ska fundera på varför du har med honom eller henne att göra.

Men visst, komplimanger kan absolut vara svåra att ge och framförallt svåra att ta emot. Ut och träna!



* Jag tycker dock det är skönt med rättframma personer.