Hälsomässan.

Om jag hade skrivit blogg för två dagar sedan så hade jag skrivit något i stil med "otroligt jag väger mycket mindre än jag trodde", det tänkt efter några veckors riktig dekadens. Men i går morse ställde jag mig åter på vågen och den visade 1 kg mer. Vad det svänger! Med det sagt så menar jag att det verkligen är vanskligt att väga sig hela tiden. Man känner ju ändå i regel..

I går var jag på Hälsomässan. Nä jag är inte impad eller ens nöjd. Men iof inte missnöjd heller. Jag viftade bort en kille som gick omkring och gjorde enkät om mässan, men just då kunde jag inte uttala mig. Jag ser att många av de större "självklara" aktörerna inte finns representerade vilket kanske säger en del om förtroendet. Det är mycket massage, fotrelaterat och hälsokost/kosttillskott. En del kläder, nyheter inom fitness men inget revolutionerande. Man ska heller inte tro att det är så värst mycket billigare. För skojs skull kollade jag upp några produkter som vinschades stort som otroliga mässpriser..well, lite billigare men. Ja men.

Föreläsningar pågick ständigt och man kunde se att merparten (om inte alla) företräddes av folk/profiler som samtidigt släppt en bok och/eller hade annan agenda. Som 1,2 miljonersklubben som jag faktiskt tycker är ett mycket bra initiativ men det lilla jag hörde av den föreläsningen. Oops. Och när manuset bygger på att det är en stor uppslutning så faller det rätt platt när Alexandra Charles snurrar runt i någon slags dans inför kanske 5 st aktiva åhörare.

Nåväl. Några trevliga möten med gamla bekanta, några intressanta diskussioner med proffsiga utställare samt några samtal där man bara vill gå iväg men står kvar artigt och pratar en stund för att få den där vattenflaskan eller proväta de nyttiga chipsen, chokladen eller annat. En mässa helt enkelt.

Men i morgon och på söndag kommer jag se mässan från annat håll så upplevelsen sammantaget kanske revideras!

Och iof, det fanns både tester man kunde göra för att få något slags kvitto/status på ens hälsa, du kunde yoga hela dagen, gratis massage (lång kö) och vem säger att inte föreläsningarna är bra även om de vill sälja böcker. Chans att träna fanns både på spinningcyklar, i Spartanmontern som i Lappset, Crossfitanläggningen.

Åkte hem med Karin och sen fick jag äntligen äta min pullade pork. Mycket gott. Varför kom jag mig inte iväg och träna? Jo jag var helt slut.

Bubblare

Det ligger och pyr lite grejer. Det känns förtröstansfullt. Det som stör är ordningsmakten. Inte den ordningsmakt vi vanligtvis menar utan jag menar våra samhällssystem. Jag orkar inte utveckla det så mycket men ni skulle bara veta. Ni skulle bara veta!!

Det som också stör är rädda människor. Människor som läser politiskt korrekta böcker, skrattar på rätt ställe, säger rätt saker osv. ni fattar. Samhället lever på dessa människor som inte tar ett steg utanför, lyssnar till sina inre röster, vågar leva! Haha nu är jag dramatisk och jag menar faktiskt inte samhället som i ordningsmakten ovanför utan jag menar snarare företag och chefer, det som styr media och dess påverkan vad gäller mode, kanske till och med äkta hälftar vad vet jag. Fortfarande är jag dramatisk för vem är jag att påstå att folk inte lyssnar till sitt inre bara för att de gör vad som förväntas. Dock ser jag och hör dem/er varje dag.

Nåväl. Vi vill bli sedda. Vi vill inte hamna i kylan. Vad det betyder för dig och dina val vet du bäst själv.

Det som betyder väldigt mycket för gemene man är uppmärksamhet. Tänk om vi inte hade nån som är intresserad om vad vi gör om dagarna, vad vi tänker och tycker. Framför allt känner. Klart vi vill att någon ska lyssna och värdera våra åsikter, idéer. Vi vill att folk ska vilja umgås med oss. Att vi är omtyckta.

Och då för vi osökt in tankarna kring de som inte blir sedda, inte känner sig lyssnade på eller omtyckta. De som försvinner i pereferin eller begår våldsbrott, sprayar väggarna fulla, rånar butiken eller tar livet av sig.

Men vafalls. Varför hamnar jag nu i dessa bryderier. Egentligen borde jag koncentrera mig på att börja träna igen. En månads bortfall ju. På lördag ska jag träna megamycket är det tänkt. Då ligger jag väl som en strandad säl på söndag. Men det kan jag ju inte heller.

Som sagt, det bubblar i vissa hörn. Få se vart det landar.

Hej november.

Jag har varit lite frånvarande. Jag har varit i skogen mestadels sista tiden. Nä det stämmer inte. Mest inomhus måste jag tillstå. Men jag har inte varit så uppkopplad.

Mitt liv har många kontraster, har nog alltid haft. Ah läste jag inte en ganska bra krönika i morse vänta..här.
Bra och bra men det är ju så. Så mycket som pågår samtidigt, överallt. I detta nu äter en del lunch, en del har nyss vaknat, en del jobbar på, en del slutar, en del simmar, en del lyfter, en del bråkar, en del har sitt livs upplevelse och en del förolyckas - jamen ni fattar.

Och det där med att man inte fattar var man befinner sig just nu. Barnen som kommer minnas sitt chokladdrickande som ljuvlig barndom, besöken hos sin farmor som tryggheten sig själv osv.
När man inte förstår hur bra man har det, just då eller där.
Hur barnslig man var då eller där.
Att man skulle ha passat på. Då eller där.

Jag har en till kompis som har fått diagnosen bröstcancer. Hon ska opereras i morgon. Hennes inställning är fantastisk även om jag förstår och hon också bekräftar att hon har sina mörka stunder, hon har söndergooglat ämnet och är förstås orolig också över vad de eventuellt hittar. Hennes inställning nu är dock "bra att de har hittat den, nu tar de ut den och sen ska det vara borta - och om det visar sig att den är väldigt aggressiv så får jag ta ställning då hur jag känner."
En följd av detta är dock att hon känner ett enormt behov av att rensa hemma. "Varför ha så mycket grejer och kläder som man inte använder eller mår bra av att ha."
Hon bokar en resa till fjällen över jul i stället för att som de senaste 15 åren bjuda in släkten till sig. Helt rätt!

Jag är så fascinerad av denna kvinna. Inte bara för att hon uppvisar sådant lugn och logik inför sin diagnos utan också för att hon är så generös, professionell i det hon gör och utstrålar sådan energi och positivism. Hon är också väldigt medkännande och hjälper gärna till om hon kan för andra. Imponerande.

Ja, när livskriser händer så omvärderas mycket i ens liv. Det är fullt normalt. Man blir mer känslig för andras ytlighet och "små" bekymmer och man funderar mycket. Ja jag tror jag stannar där.

Men de som är "ytliga" eller sorglösa eller möjligen bara oerhört rationella i sitt tänkande och agerande, grattis till det.

Ja men nu blev inlägget något helt annat än vad jag hade tänkt :). Fast minnet av att besöka kyrkogården vid allhelgona - inte trodde man det skulle betyda att man har förlorat sin bror vid så unga år. Mina barn som bröt ihop. Jag och syster som kramades och grät. Livet är inte rättvist.