Fåfänga män -

Ah, bh:n spänner, fast på fel ställe - det bultar under tuttarna så jag tror att maten inte ens passerat. Jag hyperventilerar som om jag vore gravid. Jaja, kanske blir jag den första som går ned under jul i stället för tvärtom. In my dreams.

I går fick jag tillskickad en bild som föreställde en god vän till mig och hans numera fru. De gjorde reklam för blekning av tänder. Ursäkta men jag förstår inte. Ok, om du vill bleka tänderna do it men att som offentlig person/halvkändis/f d elitidrottare ställa upp som affischnamn mot gratis behandling (med all säkerhet) känns så billigt. Samma sak med en elitidrottare sittamdes i en soffa för ett känt möbelföretag. Why liksom. Nä jag tycker inte det är värdigt.
Och överhuvudtaget..bleka tänderna - hallå. Jo absolut finns det vissa personer som har glädje av att kunna göra det men det finns ju nivåer. Ni har väl sett Idol-jury Andreas tänder. Snacka om..omanligt. Och samma sak med min vän här, jag hade sett någon vimmelbild med honom och tänkt just att "undra om han har blekt tänderna eller om de har retuscherat på något sätt."
Om du ska bleka måste du ta magnesylblank liksom?

Gah, män. De ska ju mer vara en Börje Salming eller Thomas Wassberg. Andas naturkraft, sundhet och genuinitet. Min smak i alla fall. När män börjar använda bli för fåfänga med hudkräm, hårvax, noppa ögonbryn, bleka tänder och rumpa kanske haha samt inte kunna gå förbi en spegel utan att spegla sig  - så händer något sakta avtändande. Eller är det jag som är bushig nu?

Varför kommer julen som en överraskning varje år? Verkar så med tanke på alla människor som trängs på precis varenda utrymme som har med förflyttning eller shopping i Stockholms närområde att göra. Det är rätt kul ändå. Mer som en tradition. Vad skulle man annars gnälla på så här tätt inpå?

Ah, nu tänker ni "hon skriver inget om .." - nej. Just det.

Systra mi..

Jag har panik inför att sova. Jag gör allt bara jag inte behöver gå i säng. Jag vill inte vakna i morgon och sedan ska jag inte säga så mycket mer för då låter jag nog suicidal. Ni är så många som läser också. Varför läser ni? Vad tänker ni? Varför fortsätter jag skriva.

Jag har ingen bror längre?

Han fick sällan vila den pöjken. Alla som rev och slet i honom. Sällan någon som sa till honom att gå och vila du, det behöver du (kanske skulle han inte gjort det ändå). Hans vila blev att flyga. Tyvärr den sista vilan :( Usch vad hemskt det där lät, jag vet.

Det blev inte så täta besök till mig/oss efter att han blev pappa men en sak är jag nöjd över och det är att jag lyckades få honom att sova över när han t ex kört långa sträckor fast han kände stress och press för att åka hem så fort som möjligt. Jag ville och fick rå om honom. Men jag vill göra det igen. Bu.

Nu vill jag att min syster ska vara här. Jag vill rå om henne! Trycka i henne ett gäng lussekatter eller nåt annat hon vill ha. Laga middag, frukost, shoppa. Grina, skvallra och ..skratta? Umgås.

Fast min sköna säng som vi har sovit i många gånger tillsammans är borta. DET är helt galet det också.

Tror ni på att man bara kan bestämma sig för att man har haft sin ledsna stund och sedan fungera som vanligt? Nix, eller ja, fungerar nog i vissa fall, jag ska inte påstå nåt bara tala för mig själv. I dag har varit en väldigt tårträngande dag. De har krypit upp i ögonvitan och jag har försökt blinka bort, torka bort, tänka bort. Jag försöker blinka bort, tänka bort. Saknaden är dock övermäktig och konsekvenserna av händelsen är både tydlig som skrämmande men framförallt tråkig. Tråkigt. Hjärtkramande, hjärtskärande, tomt.

Jag ska ha mens också. Den kommer i morgon om det är på dagen vilket det brukar bli. Det känns extra jävla dumt med tanke på Thomas dag, undergångens dag. Ironiskt på något sätt också eftersom mens kan tyckas betyda att man är livsgivande. Kanske jag ska träna så fett att jag slutar ha mens, som ett slags punishment mot det där livsgivande.

Nej jag har inte tränat i dag - jag hittar inte min pulsklocka.

I morgon har mina hjärtan ännu en skolavslutning..tänker på Thomas barn också.

Utan rubrik

Ok, nu ska jag skärpa mig, promise.  Jag har haft min ledsna stund - i dag måste jag också tvätta, städa, få undan pappersarbete, sista chansen! - och - hitta min pulsklocka!
Om jag inte hittar den kan jag inte springa något mer..typ.

Varför ursäktar jag mig och min sorg? Jo för att jag vet att ingen förstår hur det griper tag och omkullkastar ens väsen på det sätt det gör. Och när man inte förstår tycker man att saker är obegripliga (make sense va ;)) och ifrågasätter. Jaja.

Jag har en annan historia som jag ska berätta för er, den är så tragikomisk att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Just nu är jag både arg och besviken. Och den handlar om vänskap och förtroende. Hur vissa människor hävdar i sten att de vill ens bästa men det finns inget som tyder på det. Snarare tvärtom om man börjar skärskåda. Och då måste man ju börja fundera på om det inte är dags att knäppa av den knappen i ens liv.

Men nu stundar annat, jobb t ex. Ha det fint.

Hur mycket pallar man?

Av en anledning  hamnade jag på ett rätt så nyöppnat gym i går. Och då fick jag också träna om jag ville vilket jag passade på att göra, har ju inte tränat på flera dagar. Jag kände mig stark, så pass att jag tänkte att vikterna var fejk. Att den där nya utrustningen hade en förskönad viktangivning. Den där  lyxiga vadderingen gav mig dock blåsor på fingrarna. Och tårarna rann när jag samtidigt tittade på något amerikanskt program om ungdomar som kommit i otakt med sina föräldrar. Sorg över förlorade barn, fast på ett annat sätt. Ett sätt som går att komma tillrätta med..

Då hörde en god vän av sig och frågade om jag inte ville hänga med på ett NMT pass (Nordic military training) på kvällen, ute i Täby. Jag blir så glad av att folk tänker på mig så jag tackar ja utan att tänka på om jag verkligen orkar eller inte. Täby kändes också anonymt och inte det hårdaste passet och jag är glad att jag följde med! På ett sånt pass hinner jag inte tänka på så mycket annat än vad jag gör just då.

Får jag släppa fram lite sorg över min födelsedag nu? Det bara kom. Jag har absolut förståelse att min familj inte firade mig, grattade gjorde de förstås men jag kände mig ju inte firad. Rätt eller fel? Skulle de ha ansträngt sig mer? Nä jag lägger ingen börda så, det är nog tungt för oss alla fortfarande bara att leva med någon slags insikt (om vi nu har det, förstår gör vi inte). Hallå, jag är vuxen och inget barn - födelsedag är inte viktigt. Men trots allt en symbolik för att jag finns förstås. Och att Thomas inte finns :(. Det är ju det. Jag blir så ledsen att jag aldrig mer kommer tycka att min födelsedag är speciell/uppskatta den. Allvarligt, det smärtar så oerhört. Fast det handlar inte bara om mig - det handlar mest om att jag inte har någon att dela den med, någon som funnits med från allra första början. Alla gemensamma kalas när vi var små, till de viktiga gratulationerna vid rätt klockslag. Att jag kunnat säga att jag har en lillebror trots att han var 20 cm längre och något mer axelbred..
Det handlar kanske också om någon barnslig känsla om att ingen annan i min familj kommer tycka den dagen är rolig heller. Förstår ni, jag känner mig jättebarnslig nu. Jag vill aldrig fylla år mer. Aldrig bli påmind.

Nä fy tusan vad löjligt. Men jag ska vara så himla stark hela tiden. Visst jag är ledsen mycket men jag känner sådant ansvar för att vi i familjen ska hålla ihop också. Hur länge orkar jag? Vem tröstar Knytet?

Ja visst handlar det här kanske främst om en annalkande oro för att åka upp igen. Att hela december endast är en enda plågsam resa. Snön kom, hans favoritårstid, vår födelsedag, fyramånadersdagen, i morgon är det hans namnsdag samt "jordens undergång" vilket då blir någon slags symbolik som är superjobbig och sedan är det jul - familjehögtiden med 100 tals årskavalkader, med önskan om gott slut och vara hoppfull inför ett nytt år. Ni fattar va. Alla vi som förlorat någon, kanske speciellt på det här olyckliga, fasansfulla, onödiga, tragiska sättet har det jobbigt.

Och saknaden är så stor.

Hallå där!

Det är inte lätt att vara Camilla. I dag fick jag ett till en början upprört samtal från en vän som hade hört från "någon annan" att hen var omnämnd i min blogg. Min hjärna gick i spinn och mobilen hade bara 2 % kvar vilket också gjorde mig stressad. Jag kunde snabbt konstatera och lugna hen att det inte var hen jag hade avsett i bloggen.
Men det gjorde mig illa berörd. Dels att det finns människor runt mig som illvilligt (?) spekulerar/skapar oro och snackar runt och dels att jag ska behöva få äta skit för min situation.

Det finns naturligtvis människor runt mig som kan ta illa upp och bli ledsna precis som jag har eller känner detsamma. Yes. Men min avsikt är inte att använda bloggen som en mulltoa utan om vi nu pratar om min brors bortgång och ämnet sorg så har jag skrivit utifrån hur jag känner, hur olyckligt andras bemötande eller brist på bemötande uppfattats - kanske i syfte att få ge många av er en chans att förstå hur sorg kan se ut. Den ser ju dock olika ut för alla men av den återkopplingen jag har fått så är det många som känner igen sig oavsett vilken slags sorg de själva har.
Om jag då skriver om hur jag känner kring en händelse så innebär det ju inte att jag tycker illa om en ev person per automatik eller att jag vill komma åt hen. Comprende?

Två gånger inom loppet av några dagar har jag nu fått höra att jag också måste visa vilja. Det är ursäkten för att dessa personer har varit lite frånvarande. Lyssna, jag begär inget ok!! men hör ni hur det låter? Nu när jag ändå orkar visa mig lite här och där (dock knappt och inte utan besvär) så tassar förstås några fram, det kunde jag också räkna ut. Och ok, om man nu kan tycka att jag ska visa vilja (?) men jag blir obekväm i huden av att tänka att dessa människor, och säkert fler tänker att de inte hört av sig för att de tycker jag kan göra det?

Jag hade ingen erfarenhet av sorg innan och jag vet inte hur jag hade reagerat, funnits till eller inte men jag vet att jag inte hade börjat bråka och ifrågasätta denna person. Det vet jag.
Att få höra hur jag ska vara tacksam för att vissa personer ställt upp för mig för flera år sedan (ifall att jag nu tycker att de inte gjort det), att få spe för att jag inte hört av mig inom en viss tid, att anklagande få höra att någon suttit och gråtit på jobbet för att jag hade skrivit ett sms (som inte alls var menat negativt, tvärtom ) ja det övergår mitt förstånd. Om jag inte tänker alldeles fel så tänker jag att sådana här personer som inte klarar av att vara ödmjuka, - egentligen brottas med ett dåligt samvete? Varför ringa och skriva till mig och försöka belasta mig med det?

Tycker ni inte att jag har tillräckligt?
Kan ni inte förstå de här basgrejerna jag återkommit till hela tiden; man orkar inte och då menar jag ORKAR INTE, skriver någon ett sms om att "jag finns här, hör av dig när du vill" eller "hör av dig när du orkar" så kan du vara säker på att jag ALDRIG hör av mig. Man blir folkskygg och att gå till affären för att riskera någon man känner, gå ut genom dörren och träffa en granne, skolan, kollegor, fester, träning u name it. Det handlar nog om att man inte vet hur man blir bemött - och jobbigast är att möta folk som låtsas som ingenting eller viker undan och låtsas att de inte sett.
Att man skriver ett positivt inlägg på fejjan eller i ett sms eller låter ok när man hörs betyder INTE att nu är man på G och nu är man inte ledsen något mer.
Det betyder inte heller att man inte vill att folk hör av sig!! Att någon inte törs prata med en överhuvudtaget eller om olyckan är ÄNNU MER sorgligt. Samma sak med att folk slutar ringa till förmån för sms.
Jag tycker det är förjävligt att man ska behöva få höra det jag har hört från ett par stycken. Bättre vara ärlig som min granne och säga "jag förstår inte" eller som någon annan "jag vet inte". "Jag tyckte det var obehagligt, det kom för nära" skulle också funka för döden är ju det!!
Men var glada ni - för NI är ju för fan INTE den DRABBADE.

Jag tror också att de som inte varit närvarande är de mest självupptagna, absolut. Det är de som har "haft mig" som kompis i nåt syfte som inte passar in när det blir omvända förhållanden, d v s det är de som måste bjuda till, ge, ta sig tid. Eller tänker jag fel? Det finns absolut några också där det är alldeles för nära, det kan jag också förstå. Men jag skulle uppskatta att höra det.

Nix, jag är inte så upprörd som det låter, faktiskt. Men jag är inte dum snälla rara - och klart jag vill vara en bra kompis, människa och jag försöker ge utemellan. På nåt sätt, på de sätt jag klarar av just nu.
Intressant, jag skickade en uppmuntran/presenter till en vän som också gjort en förlust - och hen hade fått nån present av nån annan och då skrev hen ut det så fint på fejjan men när jag skickade till hen så skrev hen bara till mig om ni förstår. Då tänkte jag att antingen är det skillnad på folk eller så kände hen sig dum som tackar mig då ja, jag också gjort en förlust. Äsch det här lät fel men många av er vet vad jag menar - FB är ju i mångt och mkt ett enda stort spel. Skit samma, jag gillar att ge av den enkla anledningen att jag själv vet vad det betyder. Inte minst i dag när jag följde en äldre tant 300 m i armkrok för att stötta henne i halkan. Det var såå roligt att se och känna hennes uppskattning.

Jag har besökt den här personen i kväll, hen som ringde mig tidigare. Jag kan inte säga att vi pratade så mycket om just det här men jag är GLAD att hen ringde i stället för att bli förbannad i tysthet. Vi hade en trevlig stund som bara gav mersmak.

Jag vill också säga att jag har JÄTTEFINA FINA FINA VÄNNER!!! Och det finns FANTASTISKA medmänniskor därute dessutom, det möter jag nästan dagligen!

Och dessutom förstår jag också att alla är så förbannat upptagna med sitt eget liv, sin egen stress - vi ramlar och famlar runt efter ytliga bekräftelser, ytliga ting och det är sällan man tar sig tid att sätta sig ned och fundera på vad som verkligen betyder något. Och göra något åt det är ett ännu större steg som de flesta aldrig kommer till. Jag vet jag vet.

I dag har jag gjort saker som krävt massa energi. Men folk har varit gulliga, inte för det. Och nu sitter jag här, lite vilsen i pannkakan och känner mig oerhört ensam med mina känslor och tankar.
Återigen en tung vecka med fredag, Thomas namnsdag samt jordens påstådda undergång.
Julafton. Thomas I miss u like crazy. Jag har ingen att prata med! Kommer du ihåg krokodiltårar, som jag hade i Äppelviken. Hade lust att ringa i dag och berätta. Jag ville också föreslå skridskoåkning på julafton med ungarna. Och prata om det som vi alltid brukar avhandla..varför Thomas, varför. <3