Av en anledning hamnade jag på ett rätt så nyöppnat gym i går. Och då fick jag också träna om jag ville vilket jag passade på att göra, har ju inte tränat på flera dagar. Jag kände mig stark, så pass att jag tänkte att vikterna var fejk. Att den där nya utrustningen hade en förskönad viktangivning. Den där lyxiga vadderingen gav mig dock blåsor på fingrarna. Och tårarna rann när jag samtidigt tittade på något amerikanskt program om ungdomar som kommit i otakt med sina föräldrar. Sorg över förlorade barn, fast på ett annat sätt. Ett sätt som går att komma tillrätta med..
Då hörde en god vän av sig och frågade om jag inte ville hänga med på ett NMT pass (Nordic military training) på kvällen, ute i Täby. Jag blir så glad av att folk tänker på mig så jag tackar ja utan att tänka på om jag verkligen orkar eller inte. Täby kändes också anonymt och inte det hårdaste passet och jag är glad att jag följde med! På ett sånt pass hinner jag inte tänka på så mycket annat än vad jag gör just då.
Får jag släppa fram lite sorg över min födelsedag nu? Det bara kom. Jag har absolut förståelse att min familj inte firade mig, grattade gjorde de förstås men jag kände mig ju inte firad. Rätt eller fel? Skulle de ha ansträngt sig mer? Nä jag lägger ingen börda så, det är nog tungt för oss alla fortfarande bara att leva med någon slags insikt (om vi nu har det, förstår gör vi inte). Hallå, jag är vuxen och inget barn - födelsedag är inte viktigt. Men trots allt en symbolik för att jag finns förstås. Och att Thomas inte finns :(. Det är ju det. Jag blir så ledsen att jag aldrig mer kommer tycka att min födelsedag är speciell/uppskatta den. Allvarligt, det smärtar så oerhört. Fast det handlar inte bara om mig - det handlar mest om att jag inte har någon att dela den med, någon som funnits med från allra första början. Alla gemensamma kalas när vi var små, till de viktiga gratulationerna vid rätt klockslag. Att jag kunnat säga att jag har en lillebror trots att han var 20 cm längre och något mer axelbred..
Det handlar kanske också om någon barnslig känsla om att ingen annan i min familj kommer tycka den dagen är rolig heller. Förstår ni, jag känner mig jättebarnslig nu. Jag vill aldrig fylla år mer. Aldrig bli påmind.
Nä fy tusan vad löjligt. Men jag ska vara så himla stark hela tiden. Visst jag är ledsen mycket men jag känner sådant ansvar för att vi i familjen ska hålla ihop också. Hur länge orkar jag? Vem tröstar Knytet?
Ja visst handlar det här kanske främst om en annalkande oro för att åka upp igen. Att hela december endast är en enda plågsam resa. Snön kom, hans favoritårstid, vår födelsedag, fyramånadersdagen, i morgon är det hans namnsdag samt "jordens undergång" vilket då blir någon slags symbolik som är superjobbig och sedan är det jul - familjehögtiden med 100 tals årskavalkader, med önskan om gott slut och vara hoppfull inför ett nytt år. Ni fattar va. Alla vi som förlorat någon, kanske speciellt på det här olyckliga, fasansfulla, onödiga, tragiska sättet har det jobbigt.
Och saknaden är så stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar