Att dansa.

Jag vet inte hur jag lyckas få dagarna så stressade att jag inte hinner äta bra. Dålig prioritering och planering I know. Ska städa kylskåp å frys så jag får översyn.
Så i går hann jag precis färdig middagen 10 min innan jag skulle dra (och träna..) så jag kastar i mig 2 kycklinglår och lite ris (låter fullvärdigt va) och sen på cykeln. Kommer till Rosa Skrot redan uppvärmd och där är stämningen redan hög, det är 1 års kalas!

Cirkelträningsgruppen är så stor så den delas upp i två grupper, varav Lena kör den ena och Sofia den andra, ute i gymmet som en kul grej. Det var inga konstigheter och jag hann köra knappt två varv innan vi som också ville dansa var tvungen att bryta för att gå till gruppträningssalen. Det var ju synd att behöva avbryta det ena. Hade aldrig sett energin hos Moa som dansinstruktör, det var en rolig upplevelse. Men koreografin svår och det tog rätt många vändor innan jag började få till det.
Jag älskar att dansa men när det blir lite såhär balettrörelser, svangester och knixar med knäna så känner jag mig inte så graciös. Bäst är iof att aldrig titta i spegeln. Och helst skulle jag nog bara vilja sitta och njuta av att se Moa dansa när jag ser passionen.

Men mest saknar jag Oscar Jöbacks dansklasser. Oscar, det var du som "lärde" mig vad chassé, salsa, onestep, snurrar och allt vad det nu hette och innebar. Oscar, I miss u. Jag måste se till att dansa för honom igen. Men jag gillar Cissi Ehrling också. Hon är svår, snabb, jobbig röst men fantastisk energi!

Ja sen tog jag med mig ett champagneglas in i duschen/bastun. Chattade med medlemmar, ägarna, drack mer champagne och cyklade sedan hem till mina barn i klänning (note, det var varmt ute).

I dag har jag varit väldigt igång för att sedan pysa ihop som en gammal ballong, bli väldigt stillasittande och inaktiv. Å sen var dagen förbi.

Ett år sedan näst värsta dagen i mitt liv.

Blev påmind om att det var begravning för exakt ett år sedan. Sådana saker gör att jag direkt fylls med obehagskänsla och får ont i magen. Fortfarande, jajjemän. Jag fylls av tråkiga minnen och känslor och skulle kunna förstöra min dag.
Jag berättar det för att jag vill ändå att ni ska förstå att det inte är lätt eller möjligen att just jag är väldigt känslosam.
Sådana här floskler om att "Thomas hade inte velat att du skulle.." det ger jag noll och ingenting för. Thomas är lika ledsen och förtvivlad över det som hände om du frågar honom!

Men i dag rullar jag ihop känslorna i en liten boll, ungefär som när man ska få tillbaka sovsäcken i sin förpackning. Det kommer tryckas ut här och där men jag kommer inte ge mig. Så är det i dag. För att jag måste. För att jag kan (återstår att se).

Jag har bokat upp mig på två pass på Rosa Skrot i dag, jubileumspass kan man säga då Rosa Skrot också firar 1 år. Så jag hoppas på lite skönt mingel och mat (kanske skumpa också) med härliga människor som lyfter mig i den process jag genomgår. Förhoppningsvis kan jag numera också ge något till dem.

Innan dess, plenty att göra - inte minst att se till att sonen får ett fint välkomnande hem från sitt miniläger, att barnen får fredagsmyskänsla under tiden jag är borta och att vi får en fin kväll tillsammans lite senare, åtminstone en liten stund. Och då ska vi tända ljus för Thomas. Älskade tvillingbror.

Antiseptisk salva LHP

hämtad från deras hemsida

Måste faktiskt tipsa om en salva jag är så glad att jag har! Fick tag på den efter mina hemska skrubbsår på armarna efter första gången med traktordäck. Den lindrade och förhoppningsvis påskyndade läkningen, det kan jag inte uttala mig om. Men kändes som att den drog ihop såren och jag kunde påt igen.
Nu tänkte jag inte på den salvan tyvärr (!) när jag kom hem i lördags och mina ben var alldeles upprivna. Men när jag hade bränt mig över halva låret under baket, så hade jag så ont. Jag bannade mig att jag missat ta med mig min aloe vera, jag googlade på huskurer och kan säga att honung och va tusan var det i kombination med ? - funkade inte. Inte kokosolja heller.
Då kom jag på den här salvan, inte direkt efter utan dagen efter då det börjat bildas lite blåsor, var, den vidgades t o m av att jag hade datorn på knäna..smart.

Jag är säkert inte i riskzonen vad gäller mördarbakterier och det som står i tidningarna men jag tänker ändå, badgalning som jag är - att jag utsätter mig ibland och hoppar i vattnet med mina skärsår på fingrarna, skrubbsår på benen, brännsår etc - kanske inte så nyttigt alla gånger.

Men salvan, den är lite preppande ändå tänker jag.

Casall HIT

plockad från Casalls hemsida.

Fick en chans genom Åsa att komma till hennes event och provträning med Casall HIT, vilken "trend" har fångat upp de senaste rönen, att det är så (tids)effektivt att träna cirkelträning - gärna med vikt och motstånd. Den bästa/mest effektiva cirkelträningen är inte en hel timme så detta provpass var bara en halvtimme, fast med lite talk och uppvärmning så slutade vi ändå på en timme.

Jag ville ändå inte tacka nej till att köra i Rålis med Micke nu när han hade hört av sig så jag åkte dit först. Där blev vi 5 personer till slut och först körde vi lite teknik, vilket jag är dålig på och speciellt när jag inte har några större vikter att bolla med. Det motiverar mig inte med Cleans och allt vad det nu heter när skivstången lättar i händerna. Sedan flyttade vi fokus till någon slags intervallträning där jag skulle flippa däcket 6 x 60 sek så många flips som möjligt. Jag öste inte på som en vettvilling som jag brukar med tanke på dels benen som är känsliga för beröring och dels att jag känt av axeln på morgonen. Överlag hade jag i bakhuvudet att jag inte har tränat på ett tag så jag ville inte skada mig. Jag tror jag hamnade på 14 - 15 flips som mest per 60 sek vilket jag ändå tycker är ok.
Sedan körde vi benböj med skivstång + sprint på det. Jag fick ta prowlern vissa gånger vilket är sjukt jobbigt och jag är inte duktig på att ge allt. Micke är på mig hela tiden och vill ha mig explosiv.
Möjligt att jag hade i baktanken att jag skulle träna vidare efter detta. Vi avslutade med 3 vändor av kroppsegen tyngdsövningar med sprinter som avslut.

Cyklade vidare till Vasaparken, på vägen stannade jag och köpte en Gainomax. Kände av i kroppen att jag ätit både dåligt och lite under dagen, inte ens tagit mig tid att dricka. Den skumpade över mig lite här och där och ärligt talat så såg det ut som om jag hade fått en sats över mig. Piinsamt.

Alltid roligt med event, som jag sagt. Jag trodde dock inte det skulle vara så "stort" men jag förstod senare att det är ju verkligen i lanseringssvängen nu så det kördes ett pass när vi kom och sedan stod vi på tur. De hade lagt ut få se 9 stationer om jag inte missminner mig där vi först fick köra ett uppvärmingsvarv om 15 sek på varje station. Sedan följde 3 x 45 sek med 15 sek vila/förflyttning. Det som Casall gärna trycker på är det nya "parachutes", jepp man kan få tråkiga tankar om det men det är bara att inte låtsas om. Det är fallskärmar som man fäster runt midjan och som åker upp när du maxar iväg. Ska ge motstånd.

Foamrollers till alla. Fint och överraskande!

Med risk för att låta kaxig så kände jag inte av de där fallskärmarna, vi sprang uppskattningsvis 30-40 m innan vi vände och du hinner ju då bromsa, tappa fart och topparna blir rätt små. Sedan hade vi repstegar som låg på marken och du skulle köra snabb fotförflyttning in och ut. Bra övning! Efter det träningsband i trädet, en form av roddövning med twist. Viktväst 10 kg och benböj, valfri hopprep, sandsäckar med balans och bicepsövning, viktpåsar som du drog baklänges - skulle säkert ta i vaderna men tyvärr och sista fastspänd i dynamisk lina och stå och göra indianhopp.

De sa till innan att denna typ av träning inte vänder sig till otränade. Frågar du mig så hade jag gärna haft längre tid på stationerna så mjölksyra kanske skulle uppstå alternativt tyngre motstånd. Men passet gav energi, glada människor som förenas. Jag är tjock jämförelsevis i sammanhanget men inte klumpig som tur är, har bra flås. Jag blev faktiskt mest trött av att hoppa hopprep, när jag valde att köra double unders.

Men i dag, två dagar senare så har jag grym träningsvärk. En sån där som gör att det är svårt att resa sig från stolen, svårt att sätta sig, svårt att sitta överhuvudtaget. Haha, det är väl helt rätt när man är så kaxig och kör två pass på otränad mage så att säga. Ska göra om passet på måndag och tänkte då inte göra något annat innan så får vi se om jag kan maxa ut mig mer.
Och vilka snygga träningskläder Casallmänniskorna hade på sig, riktiga catsuits..:D Jajust det, man kanske måste ha sån kropp då.

Jonas Buud och Lisa Nordén på Asics

Jag är ju lite duktig på att hålla mig framme på event, tycker det är skoj överlag men just nu var det också en liten baktanke. Håller på och kollar hur föreläsningar egentligen fungerar i praktiken. Kommer det tillräckligt med folk, hur lägger de upp föreläsningarna etc.  Känns som att det är svårt att nå fram i den djungel och utbud som finns just nu. Men den här föreläsningen med Lisa Nordén som var annonserad, var full. Kul! Jag var också med på löpträningen innan, mest för att vara med i utlottningen av en fotscanning samt ett par skor. Jag vet att jag aldrig vinner men hoppet..

Förutom samma kväll som Thomas dog. Fy fasiken vad ironiskt att jag då vann två utlottningar på AXA fjällmarathon. Kändes som att det spottade mig i ansiktet ärligt talat. Ingen jävla tröst alls! Jag känner obehag för det fortfarande. Även om jag inte tackade nej till en årsprenumeration av Runners world bland annat.

Jag är så lat! Att fisjogga är helt ok men när vi kom ut på Djurgården skulle det handla om intervaller. Duh. Men jag håller inte igen även om det var min tanke. Fortfarande så tänker jag att jag är känslig för infektioner sedan lördagens utmaning samt att jag känner av benens blånader när jag springer. Därför stod jag över några av rundorna i stället men de jag sprang sprang jag verkligen på. Så jag är nöjd ändå. Fast frågan är om jag inte var mer lat än att jag kunde skylla på benen.

Lisa skrattar åt deras helt olika upplägg

Lisa är en jättehärlig tjej det har väl alla den uppfattningen. Jag är inte speciellt intresserad av triathlon men att få förståelse och inblick i alla sporter gillar jag. Sen ska man alltid veta att man inte kan jämföra med någon som har ynnesten att träna och tävla på heltid. Ja just det, hon är ett antal år yngre också. Jag vet inte om det var slumpmässigt men hips vips så kommer Jonas Buud också (det var nog ett sammanträffande att han är i Sthlm då han är på väg ned till UTMB, ett fjäll ultramarathon om dryga 16 mi som omfattar fjällen/alperna i Frankrike, Schweiz och Italien). Så himla coolt.

Jämfört med Lisa så jobbar han 6 timmar, har två timmar om dagen på "arbetstid" som han kan träna och sen får han avsätta lite fritid också men i övrigt så är han både småbarnsfar och har fru som också ska underhållas :). Han kör mer på känsla, äter vadsom, springer i samma gamla dojjor osv osv. Man blir helt förstummad. Vet ni att han sprang 10 mil på ungefär 6 timmar. Jag tror någon räknade ut att han sprang 3,53 kmfart i snitt, hela tiden. UTMB är inte hans distans, han har som längst sprungit 11 mil tror jag så UTMB blir en utmaning även för honom :).

Roligt att höra Lisa prata om både förutsättningarna och omständigheterna kring Triathlontävlingen här i helgen, som inte gick så bra för henne jämförelsevis. Men hon ska heller inte ligga på topp nu.

Och det gör sannerligen inte jag heller. Men sluttjatat om det. Det ingår i hennes träningsplan. Själv  tränar jag som Jonas, det vill säga känner av hur kroppen känns och bestämmer efter det. Tyvärr resulterar det i att jag låter latmasken bestämma. Handlar nog mest om att jag inte har någon struktur eller regelbunden/schemalagd träning. Jag gillar att träna men har inte drivet att komma iväg. Men lite mer motivation bör jag ha nu efter helgens bravader. Jag vill kunna vara redo nästa gång någon frågar!

Kick off träning

Det är lite knäckande att umgås med personer som är högpresterande, iaf vad gäller träning. Jag tycker ofta att jag kan landa i min vetskap om att jag är hyfsat smart, jag duger på köttmarknaden, jag är en helt ok mamma osv oavsett hur omständigheter och förutsättningar ser ut i livet just då och nu.

Vad gäller träning och prestation så har jag aldrig påstått eller ens haft grund att ta på mig rollen som någon jättevältränad människa och då i förlängningen bra på att leverera.
Fast man kan ju vara bra på att leverera efter sin förmåga. Och det är jag väl. Jag är en streber även om jag är dålig på att ta ut mig, ge allt. Det får inte göra för ont, pulsen ska inte vara för hög osv.

Men jag har ju förstått att bilden av mig är att jag är så "himla bra", så "himla tränad" och att hur många gånger jag än säger att jag inte har tränat på länge så tror ingen på mig. En del anser att jag ropat vargen kommer för många gånger. Jag kan ärligt säga att jag har aldrig försökt mörka utan antagligen är det väl så att även när jag varit i bättre form så har väl inte jag tyckt det, man jämför sig väl alltid med de som är lite mer och bättre? Nu har de människorna gått om mig, med råge och blir väldigt förvånande när jag då inte alls svarar upp.

Jag är inte i bra form, med helvetesåret bakom mig - jag är jätteglad om nån drar med mig på träning osv då motivationen fortfarande sviktar, framförallt målsättning och det där extra goet. Och jag tycker det är jättejobbigt att bli jämförd - räkna inte med mig just nu!

Det är lite beklämmande när mina fina kompisar tror att jag ska kunna leverera bättre, sorry I m not better than this. Men det är lite moment 22 då jag ändå vill bli uppdragen, att nån vill träna och tävla med mig. Att mina vänner tror att jag kommer igen är det viktigaste!
Men det är många som inte ger andra den chansen eller har det förtroendet.  Jag har sett det och jag är inte förvånad. Och jag räknar inte med det.

Hur som, förra veckan körde jag igång träningshösten efter 1,5 månad mer eller mindre stillastående -med två gruppträningsklasser som båda gav mig bra med träningsvärk (hejsan hoppsan verkligheten talar) vilket gjorde mig lite stel inför helgens utmaning; Å till å.

Återkommer om den, kom på att jag inte har tid att sitta här.