Blev påmind om att det var begravning för exakt ett år sedan. Sådana saker gör att jag direkt fylls med obehagskänsla och får ont i magen. Fortfarande, jajjemän. Jag fylls av tråkiga minnen och känslor och skulle kunna förstöra min dag.
Jag berättar det för att jag vill ändå att ni ska förstå att det inte är lätt eller möjligen att just jag är väldigt känslosam.
Sådana här floskler om att "Thomas hade inte velat att du skulle.." det ger jag noll och ingenting för. Thomas är lika ledsen och förtvivlad över det som hände om du frågar honom!
Men i dag rullar jag ihop känslorna i en liten boll, ungefär som när man ska få tillbaka sovsäcken i sin förpackning. Det kommer tryckas ut här och där men jag kommer inte ge mig. Så är det i dag. För att jag måste. För att jag kan (återstår att se).
Jag har bokat upp mig på två pass på Rosa Skrot i dag, jubileumspass kan man säga då Rosa Skrot också firar 1 år. Så jag hoppas på lite skönt mingel och mat (kanske skumpa också) med härliga människor som lyfter mig i den process jag genomgår. Förhoppningsvis kan jag numera också ge något till dem.
Innan dess, plenty att göra - inte minst att se till att sonen får ett fint välkomnande hem från sitt miniläger, att barnen får fredagsmyskänsla under tiden jag är borta och att vi får en fin kväll tillsammans lite senare, åtminstone en liten stund. Och då ska vi tända ljus för Thomas. Älskade tvillingbror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar