Luleå Hockey i mitt hjärta

Jag älskar Luleå Hockey. Jag har älskat Luleå Hockey sen vi hade tomtebloss på H-läktaren, senare E-läktaren (el är det tvärtom). Sen Luleå besegrade Hammarby med 6-4 och gick upp i elitserien 1984. Sen jag fick kontakt med Supporterklubb Syd i Sthlm och också började jobba för Luleå Hockey och åkte runt och rapporterade i arla internettid från Karlstad, Södertälje och vart mer det nu var.
Sen jag lärde känna Lars Osten Bergström som då inte ens hade tillträtt som tränare. Vår vänskap består än i dag och många har en åsikt om honom, jag har fler. Han är en mycket mångfacetterad man och överraskande kulturell. Han har också gett mig många inofficiella uppgifter som jag kunnat sprida och utnyttja fel och jag älskar att han har det förtroendet för mig.
När Luleå vann SM guld säsong 96/97.

När jag senare också lärde känna delar av laget Luleå Hockey vilket inte är dagens lag förstås - så älskade jag hockey och Luleå Hockey ännu mer. Det är nåt speciellt med lagsport ändå. Och det jag läst och fått uppfattning om Jonas Rönnqvist (nuvarande tränare) och hans filosofier om träning osv så blir jag så impad och vill liksom lära känna honom också.

I dag vann de inte över Skellefteå och det var inte så konstigt med tanke på att anfallsspelet lämnade en del att önska. Skellefteå var också bättre. Johan Gustavsson i mål var deras räddning dubbelt bokstavligt. Tufft att gå på match 2 redan imorrn men det är ju samma lika för båda lagen trots allt om än Luleå fått vila mindre än SAIK totalt sett.
Jag säger Kämpa Luleå.

Över mörka vatten.

Den här bilden gör varken något rättvisa. Det ska iaf föreställa en del av den pizza jag gjorde ikväll. Vi var så hungriga så att fotografera den redan på plåten hanns inte med haha.  Jag har sagt förut att jag har massa glutenfria alternativ hemma sedan min mage var helt kaputt och jag misstänkte allt, och när det passar och jag får lust har jag också tänkt använda upp allt stuff.
I dag blev det pizza på mandelmjöl, kokosmjöl och en hel del ost i degen. Gick dock inte hem hos ungarna. Jag använde anrika Västerbottensost till degen och om det nu var den som fick ungarna att tycka att pizzan var "för salt"? Jag hade heller inget bakpulver som kunde lyfta degen men det tycker jag inte alls gjorde nåt. Min fyllning bestod av renskav och getost (eg kaffeost) från Svartbergets getfarm utanför Arjeplog. Coolt. Smaken blev som en ngt mjukare halloumi :). I just love that getost och äter den mer än gärna som den är utan att he i den i kaffet även om det är kanoners det också. Saknade dock rödlök vilken hade förfrusit i kylskåpet denna gång.
Barnen ville i vanlig ordning ha skinka, ananas, banan och curry på sin del - samt en del med köttfärs. Mamma fixar förstås.

Alla dessa val

Vanligtvis tycker jag att "allt" händer på tisdagar. Det är föreningsmöten och olika gratisträningar som krockar med den traillöpning jag är uppbokad på. Nu har torsdagar kommit upp på listan. Nästa torsdag är det två föreläsningar jag vill gå på och ett träningstillfälle med chans att få tips från en riktigt duktig en. Gaah. Jag vill inte behöva välja. Få se om det blir något alls.

Sorgen

Ni kanske tänker att jag skriver mindre om det. Ja medvetet. Det känns av någon anledning mer privat numer. Har antagligen med att göra att jag är medveten om att gemene man tycker det har gått en tid nu och därmed borde jag äh - skit samma. Den här veckan har jag träffat en del människor med insikt, kunskap och profession som påpekat det faktum att jag och Thomas var tvillingar och det därmed är en större förlust. Av någon anledning gör det så ont när andra säger det, lyfter fram det. Samtidigt som jag också är tacksam för förståelse, absolut. Men förstår ni om jag säger att jag tycker mer synd om mig själv, att jag känner att graden av jävlighet kan inte bli större? Jag menar jag tänker att om det nu var meningen att vi skulle födas som tvillingar, följas åt i unga år och börja sammanfläta våra liv igen nu när cirkeln börjat slutas - varför då skiljas åt mitt i allt?? Jag blir ensam kvar med alla minnen. Ingen att dela dem med nåmer. Mest sorgligt är väl att det är slut med att samla minnen. Ingen framtid, han som var så självklar. 2013 är ett år han aldrig fick uppleva. Slut, finito. Förjävligt.  Fattar inte! Jobbigt också att kanske behöva försvara min sorg då det är svårt för andra att riktigt förstå vad som händer inom en. Jag visste ju inte heller innan. Kunde aldrig föreställa mig.

Det var lite känslosamt i Lets Dance i kväll, deltagarna fick välja egna låtar om jag förstod rätt. Anette Norberg, som jag för övrigt kanske inte imponeras av så mycket, hade sin son på scen ikväll som mycket bra framförde Som en bro över mörka vatten. Det fick mina fördämningar, min upparbetade veckofasad att rämna.
Den låten sjöng jag på min dotters dop för att det var en dramatisk förlossning som kunde slutat illa. Jag sjöng den på en kompis begravning. Jag tänkte på den inför Thomas begravning men tanken stannade där. Men jag lovar, om jag bara hade fått en chans att göra nåt för att förhindra det som hänt, eller om jag så skulle behöva försaka något för att han skulle få leva - så bring it on. Jag hade gärna burit en del av hans bördor.
Jag fattar det inte.

Bestick och bakterier

De flesta av oss sätter väl i besticken i diskmaskinen med s k huvudet uppåt? Men om vi tar upp besticken sen så blir det ju mer el mindre i huvudet vi tar dem. Om vi då stoppar ned en sked i syltburken litterarly så torde det ju följa med en del bakterier? Såna saker tänker jag ibland och kanske mest när jag tar upp en sked för att ta en slurk jordnötssmör. Just saying m a o.

Löpargrupp

Blev tillfrågad i dag om att vara ansvarig för en löpargrupp inför Vårruset. Glädjande! Ska spinna vidare på det imorrn (jaha det är redan ny dag enligt klockan).

Springa för brännan

Väntade ivrigt på att få bjuda er på en bild av en springande Camilla (för att visa att jag kan lägga ut bilder inte för att jag så ivrigt vill flasha mig ;)) men det har inte dykt upp nån bild så då skriver jag väl några rader då.

I går när jag cyklade genom ett för övrigt rätt dammigt Stockholm - skönt att de städar gatorna men vad river de upp i stället? Gårdagens artikel om hur dålig Stockholms luft är var inte så upplyftande läsning. Jag funderar på om nyttan av att cykla i paritet till nyttan av att cykla (i sådan förorenad miljö) står sig högre alls?
Något glädjande är dock att Hornsgatan som jag oftast passerar inte längre är nummer ett då den ingår i ett projektförsök till att sänka värdena och så har också skett. Detta sker genom dammbindning, googlade snabbt på det men hittade inget konkret om vad det exakt var men man kan ju fantisera.
Det förklarar kanske varför Hornsgatan också sopades redan för en månad sedan när ingen annan gata städades.

Men iaf. Och så mycket grus det är på vägarna, måste nästan sätta räknare på hur många dagar till en punktering. Lär ta tid att få gatorna helt rena menar jag. Och glas slipper man aldrig.

När jag cyklade fick jag kryssa mellan alla lunchspringande människor. Blev avis på energin, att det fanns så många löpargrupperingar och inte bara singellöpare men mest på att folk faktiskt springer så mycket. Jag tänkte inte alls på att jag själv var på väg till att springa med andra. Häpp.

Ingen PT vill ha mig.

På tal om att alla säger olika. Och hur man ska förhålla sig.
För några veckor sa en "PT under utbildning" att jag måste träna rörlighet för jag är så stel. Någon vecka senare säger en annan PT att jag har mycket bra rörlighet men dåligt självförtroende. Han till och med la till att han tyckte jag var i god form. En tränande person uttalade sig något positivt om min ryggtavla i påsk (?? visste inte ens att jag hade en sådan) men i går sa en annan "PT under utbildning" att jag har bra med bröstmuskler men måste träna ryggen.
Uttalanden som vissa är väl kunskapsgrundande men en del andra bara mer tyckanden som utgår ifrån egna värderingar eller till och med gissningar. I går fick jag det uttalandet kanske bara för att jag berättade om min bakgrund som ryttare och för att jag satt lite lätt framåtskjutande med axlarna (så som kontorsråttor, bröstbyggare och en del andra förslappade människor gör). Jag var inte under träning och jag var inte avklädd. Såna uttalanden är lite onödiga tycker jag. Då ska de i så fall följas av "får jag se eller klämma på dig lite." Ja ni vet ju att jag gillar det fysiska.

 - ni fattar väl att jag skooojar lite här å där.

Hur som, uttalanden utgår förvisso alltid ifrån egna subjektiva värderingar och tyckanden det kan man inte komma ifrån och ska man ha en PT så kan det vara en fördel om man verkligen kollar vilken bakgrund och inriktning olika PT:s har. Vill du bli en bättre löpare främst så kanske du ska vända dig till en sådan, vill du forma kroppen kanske mer en fitnessinriktad PT, osv.

Nej jag har ingen PT i dagsläget. Den jag trodde jag hade tror inte på mig i dagsläget. Det kan tyckas oförståeligt hur en PT säger nej till en klient men jag tycker det visar på seriositet. Speciellt när det gäller mig.  Å andra sidan kanske man kan tycka det är lite "hårt" med tanke på vad jag går igenom och hur det faktiskt påverkar min vardag men jag funderar som mest på om jag ska övertala honom (vilket jag misstänker att jag i så fall bara gör för att "vinna") eller om jag helt enkelt bara låter det bero och kontaktar honom igen när jag fixat biffen själv ;).
Ingen har sagt vilket år vi pratar om.

Jag tycker dock trailträningen härom dagen var lite för enkel/basic. Men med tanke på hur lite jag har tränat sista halvåret så kan jag väl inte vara kvalificerad för den tuffa gruppen? Kanske behöver inte träningen vara helt dränerande utan mer lagom trevlig så som träningen faktiskt var? Är det utveckling jag vill ha så bör jag snäppa upp mig men är det på bekostnad av de som då är i mycket bättre form och tillhör det främre ledet i den gruppen. Ska jag öht tänka på dem?
Eller ska jag bara fokusera på att få tillbaka "glädjen" i att springa. Har jag dåligt självförtroende här också, fel självbild eller kanske kunde jag ta i mer och därmed känna att jag ändå var i rätt grupp. Eller menade den där PT kanske inte vad han sa om min form, han kanske bara ville vara snäll. Han kanske jämförde mig med andra i min ålder och det är en sak. Och jag känner av träningen i vaderna i dag det måste ju egentligen betyda att jag är i rätt dålig form. Hm.

Nu ska jag fokusera på annat ett tag men gör mig redo för ännu en dag med olika tyckanden och varierande attityd ;).

Kroppshets.

                                                                                                   

Läste detta i kväll, skrivet av Olga, fembarnsmamman som blev rikskänd som tränare i Biggest Loser. Hon har också precis släppt en bok om mammaträning och synts i media med anledning av det. Vad jag förstår så har hon en flitigt läst blogg och jag själv har nyligen "tillträtt" hennes fejsbooksida. Jag har en del spontana åsikter om henne baserat på hennes inlägg och svar på kommentarer men det är inte det jag ville säga med detta inlägg. Fast jag vill ju faktiskt säga inom parentes att det jag hört om Olga är att hon är "en av de här personerna" som är genuint intresserad och engagerad i andra människor/sina klienter. Med andra ord såna människor man föredrar.

Ska nämna att utklippet är komplett men jag såg inte att jag inte hade tagit all text första gången och sen upptäckte jag att med lilldatorn som jag sitter med nu kunde jag ändå inte få med hela texten så jag klippte ut/in det så här, hoppas det är ok.

Nu till saken. Så rätt hon har! På "min tid" som gravid och nybliven mamma var inte fokus på att träna och komma i form. Nej på min tid (eller i mina kretsar kanske) (+ obs jag är inte stenåldersgammal) skulle man se till att ha så många 70 talskläder till och på sina barn som man kunde, ha så renstädat och modernt hemma som möjligt, bjuda på hembakat och ha sötaste och gladaste barnet. För då var det mammagrupper med hemma-hos-varandra-varje-vecka som gällde. Man satt inte direkt och fikade på Wayne´s och störde andra som inte ville höra barnjoddler, skrik, gråt, känna bajslukt och se stinna kotuttar.

Jag ser visserligen att vagnmodeller och klädetiketter gäller fortfarande och det sneglas vilt och man bekräftar varandra (läs den dyra vagnen och innemärket) lite motvilligt och påklistrat än i dag men det som tillkommit är kroppshetsen!

Och, förutom att jag då anar hur det tisslas och diskuteras i stugorna om hur den och den är i form, ur form, hur man ska komma i form, hur mycket man ska komma i form, metoder, tips så läses det träningsbloggar till höger och vänster och de som "specialiserat" sig på mammaträning har ju vittrat näsan. Alla mammalediga mammor, vad gör de? Jo de googlar och läser, läser, går ned på golvet och gör hemmaträning, går till gymmet och kör mammaträning. Jag hoppas de och vi inte glömmer det gamla hederliga kniptipset bara, en av de viktigaste sakerna att aldrig glömma (jag har visserligen glömt i nio år nu, dags att bli lite hysterisk på den alltså).

Så Olga, bra att du säger detta, du är en auktoritet och kanske kanske kan någon ta åt sig och till sig. Eller så blir det tvärtom. För Olga lever ju på att få andra i form, Olga själv har ju kämpat för att komma sig i form - vad vill hon nu?

Jag vet, det är känsligt att säga sånt här för reaktionerna kan bli motsatta. Jaha, är man missunnsam, känner man sig hotad osv.
Det finns en hets, punkt slut. Alla vi medverkar till denna. Vi pyser ut vår ångest om sommarformen överallt där vi hörs, mediadrevet skallrar med den ena rönet efter andra, quick fix och snygga förebilders tips och mat, träningsschema, skrämselhicka och snart finns inga kläder för de "normala".
Företagen vill inte vara sämre och ordnar tävlingar, utmaningar och kickoffer med tema träning och hälsa. Och så vidare.

Man behöver inte ens anstränga sig så mkt längre. Har man pengar under kudden så kan man köpa sig både smal och D75. Då får man väl en partner och ett lyckligt liv på köpet?

Jag har varit inne på det här så många ggr förr och på olika sätt. Jag kommer aldrig sluta tycka att människor som vill förändra sitt liv ska få göra det utan att folk per automatik ger gliringar, utsätter de för frestelser, är småaktiga osv. Tycker heller inte att man ska förakta människor som väljer annorlunda. Tycker däremot att man ska bry sig. Och ibland blir folk arga på folk som bryr sig för de känner sig påhoppade. Det där är ju lite beroende på vilken grundattityd man har men jag tycker man har skyldighet som medmänniska att bry sig lite om man misstänker starkt att någon är ute på hal is vad gäller kost t ex. Åt alla håll. Våga bry er. Våga peppa. Våga ställa upp för era medmänniskor.
Sen ska man vara medveten om att det finns lika många åsikter om kost som det finns dieter och tvärtom, och det från professionella som lekmän. Samma med träning. Fråga fem och du får fem olika svar. Kanske same same but alltid different.

Min gode vän fr elitidrottens värld bekräftade en gång till mig att inom tränings, idrott, elit "branschen" finns mycket ätstörningar. Jag vet själv en friskvårdskonsulent som var sjukskriven på grund av sina ätstörningar. Man tror det inte och tänker att de borde veta bättre. Hur ska de kunna vara trovärdiga när det är de som vi andra ser upp till. Nåja, de flesta har inte bett om det själv, inte påstått de är bättre än andra, iaf inte vad gäller maten. Lätt kanske att bli fixerad av mat när det handlar mycket om balansen mellan mat och träning, i synnerhet för dem.

Speciellt sista tiden har jag fått bekräftat mycket av det som står i texten ovan, inbegripet också "vanliga" människor, inte bara nyblivna mammor ;). Det är sån hets om vad man äter och inte äter, hur man tränar, vad man tränar, vad man bör träna och hur mkt kcal det förbränner - dieterna avlöser varandra och var och varannan har födoämnesallergier och "kan inte äta det ena el andra", "mår inte bra av att äta det ena eller andra (som de ätit i 20,30. 40 tals år)" - i stället för att bara frankt stå för att man testar nya livstilar eller vill gå ned i vikt. Det finns en uppsjö av träningsloggssidor där statistik och kurvor kan ritas upp du kan också få utskrivna träningsförslag som datorn räknar ut med hjälp av din träning och uppsatta mål.

Inte bara kroppshets. Prestationshets, same same but more. Göra milen under 50 minuter, gå upp på högsta berget, bada i kallaste vattnet, anmäla sig till flest lopp. Sen förutom alla träningsbloggar, loggar så lusläser man resultatlistor. Facebook icke att förglömma, en av hetsens farsoter på 2010 talet.

Jaja. Vem är jag att säga. Jag bara vet att det finns andra saker här i livet som kan slå dig på näsan närhelst du inte anar det. Då blir allt annat så väldigt litet och. Futtigt.

Kram. Du har en fin kropp. Den är din. Du lever.
Nu ska jag gå och väga kvällsmaten så det inte blir för mycket. Haha.

Fysisk person/er

Jag älskar att vara fysisk. Jag älskar fysiska personer. Att vara fysisk kan innebära flera saker. Man tar till våld, nej det gillar jag inte. Behövde jag säga det förresten.
Att röra på mig, röra och bli berörd. Love it. Om ni har elever eller är arbetsledare, coach liknande eller iof själv har varit elev eller blivit berörd av en chef/coach osv - (på rätt sätt förstås). Då fattar ni betydelsen av att ibland få det berömda uttrycket "en klapp på axeln", det snygga handslaget, den uppskattade kramen.
Om ni inte tänkt på det så utöva det. Se skillnaden på bemötande, få folk att växa. Ge (och du får tillbaka).

Att kramas med sina nära och kära. Åtminstone vara närvarande. Se i ögonen, vara nyfiken, uppmärksam, engagera dig.
Självklart väljer du själv vilka du vill vara det med och för men närmast till hands ligger oftast familjen och syskon, föräldrar.
Du vet aldrig när det kan eller om det plötsligt tar slut. Man kanske inte kan leva enligt den devisen fullt ut men åtminstone ha det i åtanke.  Kanske mycket du ville ha sagt, gjort, frågat, vetat. Viktigast är väl iaf att vara överens med sig själv om man tror man ångrar nåt eller inte. Om man nu tror att man vet det innan så att säga.

Ibland tänker jag att jag borde ha fler barn för barn är verkligen en gåva och en källa till kärlek (och en massa annat som vi inte just behöver beröra här). Att se Annorlunda familjen på tv gör mig än mer övertygad om (tyvärr) att det är just i familjen och via barnen man hittar den närmaste kärnan av tillit, gemenskap och gränslös kärlek. Det bör i alla fall vara så att inom familjen vill man det bästa, man sviker inte och ställer alltid upp.
Av olika skäl är ofta bästa vänner inte alltid bästa vännerna när det kommer till den berömda kritan. Det är avundsjuka, de kanske mår dåligt, missunnsamhet och andra orsaker som kan göra att man inte får de mest uppriktiga råden, stödet osv. Speciellt inte när man behöver det som mest. De s k vännerna alltså med andra ord.
Din partner. Det kan alltid ta slut, hen kan gå bakom ryggen, säga vad hen vet passar dig, vad som passar hen osv.

Man kan förstås inte gå omkring och vara misstänksam och leva som om vänner eller partner ska svika. Då vågar man ju inte någonting inte sant? Men om du satsar på att åtminstone försöka vara ärlig och sann mot dig själv och därigenom andra så har vi ju kommit en bra bit på väg (jag säger inte att det är lätt). Och jag menar inte att man per definition då måste bli ego ;).

Missunnsamhet och svek finns ju inom blodsband också. Men jag hoppas och vill inte tro det. Någonstans ska man väl ändå kunna vara trygg?

När mina barn säger dumma saker till varann vill jag gärna visa denna bild..;)

Ensam är starkast kommer vi då osökt till? Någonstans tror ju jag att till syvende och sist så är man alltid ensam, det har jag tagit upp förr- och ensamhet är inte att förakta, nödvändigt att lära känna sig själv tror jag absolut på. Allt för många som inte klarar den biten utan söker sig till nya förhållanden så fort ett annat tar slut eller klamrar sig fast vid ett icke fullt tillfredsställande. Ibland vet man kanske inte vad som är bäst för en och det blir varken hackat eller malet.
Då tycker en del att man ska inte tänka så mycket. Nej, vi har alla våra val. Vi väljer hela tiden.

Värst är det väl om man är ofrivilligt ensam kanske. Eller ofrivilligt fast (många som kör med det argumentet jag vet inte om jag köper det)? Jag vet inte.

Jag tror iaf benhårt på att om du träffar bra människor, se värdet och ansträng dig för att behålla dem omkring dig. Om du har en magkänsla om någon annan som kanske inte är bra för dig, suger energi - avsluta!

Det är jättejättetråkigt och uppenbart att ha förlorat en i familjen. Alltså familjen familjen - jag tycker det är krångligt det där..
även om vi ibland inte stod ut i varandras sällskap, alla vi tillsammans så njöt vi ju ändå av det, det var ju en grej i grejen liksom - det som är en familj - man stöts och blöts åsså skrattar man åt det vid ett annat tillfälle eller som vi, under samma tillfälle.
Det är ju mkt av det där retsamma jag saknar med Thomas, det som var han, det som var vi tillsammans. Fast sista tiden var det mest samförstånd och en längtan att komma närmre geografiskt för våra barns skull. Bygga vidare på nya generationer.

Det där fysiska. I love it and now I miss one big part of it so much. Det är så himla härligt att umgås i stora grupper, små grupper,  med människor som kanske är olika men man gillar varann. Eller upptäcker varann.
Jag gillar att vara ensam också. Jag får mer gjort och jag gör det på mitt sätt. När jag vill. Ni vet.

Jag hoppas ni är fysiska inför och med era barn. Mycket. Ja det där fysiska inför barnen hoppas jag ni förstår gränserna ;). Att vara fysisk är ju också att hitta på saker tillsammans. Fysträna. Både ensam och med barn, uppskattas!

Man kan vara fysisk person i en firma också. Det är jag också.