Att bemöta sorg - sextips.

Jag vet, jag ska inte skriva för att älta så mycket mer. Den här bloggen var ju tänkt som en inspirationsblogg till livet -  fast också faktiskt var min tanke att öppna ögonen på oss alla genom att dela med mig av vad jag ser och gör och tycker. För genom varje åsikt eller berättelse man hör/läser så reflekterar man förhoppningsvis över vad man själv tycker och lever och får därigenom antingen bättre argument för sina åsikter eller kanske får dem omprövade el helt nya idéer. Men det räcker bra om man bara får lite mer insikt och perspektiv att det finns andra sätt att tänka, fungera, leva och angripa saker.

Och sorg är sorg. Det är så olika och det är många som inte haft någon erfarenhet av det, inte heller jag direkt. Visst när farmor, mormor och farfar dog, när hunden dog men alla dem dog av ålder så det gick ju över rätt snabbt och man kan leva med det. Tidens gång helt enkelt.

Vanligast är att vänner, rätt nära också förvånansvärt faktiskt - skriver och säger att "Jag finns här, vi hörs när du orkar, hör av dig om du behöver prata" osv. Ett tips; lägg inte över det på den som sörjer. Du kanske tycker att du har gjort ditt och du menar säkert att du finns där men till 88 % kan jag lova att du inte blir uppringd. Har du då egentligen gjort något för den här personen?

Absolut, du har iaf hört av dig och jag lovar att alla ni som inte hör av er kommer dock snuddas vid tanken någon gång - för det är väl ännu konstigare kan man tycka men en del klarar inte av att hantera en ledsen människa eller tragisk händelse som kanske rör vid något hos en själv. Men man kan ju ringa/skriva och säga att man har svårt för det men att man beklagar, tänker på en osv. ?

Visst var det jobbigt uppe i Luleå när man hörde en bil stanna ibland " oh nej inte fler som kommer" "nej jag orkar inte nu" - men dels går tiden snabbare och dels blir man sedd i sin sorg. Det är viktigt. Och något som vi alla i familjen uppskattat oerhört med facit i hand. All uppmärksamhet är också ett kvitto hur mycket man betyder för andra. Det är också värdefullt. Visst ett fåtal kanske hör av sig för att smeka sin karma men gör det då.

tips två el vart vi nu befinner oss;
Låt personen/erna älta och var inte rädd för att fråga om detaljer, berätta ev egna minnen om den bortgångne - och kramas! Inga tveksamma handklapp på ryggen helst utan en varm, ärlig och generös kram. Eller flera.
Särskilt initialt blev vi irriterade om någon var för hurtig och för snart började prata om andra saker, fråga om annat eller ännu värre drog paralleller med bortgångna fastrar, pappor eller så. Man vill att det ska pratas om "sin" tragedi, sin förlust- och man kan inte dra paralleller om det inte är just riktiga paralleller. Därmed vill jag inte ha sagt att man ska eller att jag negligerar någon sorg. Sorg är sorg men different - olika nivåer av vad man snabbare förlikar sig med, om man nu gör det någon gång.

Det är heller inte fel att dela erfarenheter men nämn det då i förbifarten så kanske ni kan återkomma om det senare. Men misstaget att för snabbt försöka "distrahera" genom att fråga om annat eller se för glad ut är nog ett misstag, sorry. Det kan du lägga över på den sörjande för till slut vill vi prata om annat.

tips tre
Speciellt initialt, kom gärna med mat, fika eller ställ dig och gör mat! Fråga om du kan göra något eller ännu hellre gör något bara! Vi svenskar säger nej till hjälp automatiskt men vi säger sällan nej om någon insisterar. Speciellt inte vi som sörjer. Och vi sover och äter dåligt.

tips fyra
Om du vet att personen vanligtvis gillar att göra nåt; ta med den personen dit eller liknande. Var kreativ. Eller hjälp till med något praktiskt - ska bilen på besiktning, gräsmattan klippas, något avbokas, försäkringar kollas upp, erbjud dig att handla - whatever! Kolla upp var personen kan få hjälp i sorgbearbetningen, kolla om det finns suicidala tecken, om det är någon som bör underrättas osv. Du får säkert ett nej men om du känner personen i fråga så vet du säkert nåt du kan göra. Våga "ställa krav/tvinga" - det finns ett motstånd men vi blir nog glada efteråt.

Man vill ju att allt ska vara "som vanligt "- men man vet inte hur man ska nå dit och vi är ju inte rabiessmittade så vi behöver all hjälp andra orkar uppbringa till att hjälpa oss tillbaka till glädje och vardag.

tips fem
Det är en hög tröskel till att kunna vara glad igen om än små stunder. Jag märker själv att det är myrsteg man går, jag lurar mig hela tiden själv med att "ja men nu kanske jag kan hantera tanken utan att bryta ihop" jaha men så ser man något man förknippar med Thomas eller som nyss, jag halkade in på vår sms-konservationer..fatta att jag bröt ihop, inte minst när jag tänker att jag kommer aldrig få messa med honom igen..
Så, tro inte att "yes nu är hon på G" bara för att jag ler en smula men var glad att du fick dela det med mig just då!

tips sex
Våga ringa. Våga ta plats. Våga fråga. Du gör skillnad! Och en blomma är aldrig fel. Igen, man blir sedd i sin sorg.

Och glöm inte bort din väns sorg bara för att begravningen passerat. Det är faktiskt då det riktiga sorgearbetet kommer. Tänk sedan alla högtider, födelsedagar osv. Första året är säkert ett helvete mer eller mindre. Du behöver säkert inte ringa ihjäl dig eller liknande men en tanke då och då? Naturligtvis beror det ju också på vad det är för slags person som gått bort och varför, eller hur.

Observera att jag inte skriver detta för egen del förstås (så mkt känner ni mig väl) men dels vill jag få det nedprintat som en reminder men också just att ge er det tipset, jag har förstått att många blir osäkra och vill vänta ett tag, ni tänker att det är fullt upp nu och nu, ni hör av er när det "lugnar ned sig" osv osv. Det finns aldrig något rätt tillfälle. Eller fel. Don´t forget. Många försvinner nog också.

Ni gör förstås precis som ni vill!! Ni har ingen skyldighet att höra av er eller göra nåt av de andra tipsen ! men om ni vill göra skillnad så gör ni det, garanterat. Och uppskattat är det! För alla oss som sörjer. Ja det vågar jag påstå.

Och man drar sig undan, svarar inte, blir arg, ledsen, trött, frånvarande, avståndstagande - rubbet. Don´t give up.

Jag vill i alla fall tacka så här långt för alla tankar och stöd/uppmuntran jag har fått. Ni gör verkligen skillnad. Men det kommer bli jobbigt att möta er vartefter. Verkligen tufft. Men ska jag igenom så måste jag. Och ni som ännu ev inte hört av er eller så, det är lugnt.