Chefen har hört av sig. Och det var ett mycket omtänksamt mejl så nu kan jag inte vara arg över det längre. Nä nu blir jag ledsen igen. Ledsen för att det finns anledning att vara omtänksam och gullig mot mig. Ledsen för att jag är en belastning nu och framöver för både mina nuvarande vänner, ja alla jag känner och i framtiden på ett eller annat sätt för alla jag träffar som eventuellt kommer stå mig närmre.
Jag tror säkert att insikten om sorg kan förändra en människa till något positivt också men det ställer verkligen krav på mottagarna - alltså de som orkar och vill vara nära.
Pratade med Thomas sambo tidigare i kväll. Vi är verkligen inte bra på att stärka varandra. Vi försöker men vi är ju lika ledsna och ältar samma saker.
När vi avslutat så tänkte jag att "det där måste jag ringa och berätta för Thomas". Det gör mig så ledsen att hur mycket jag än tänker så kommer jag aldrig kunna ringa honom igen. Krama honom. Gräla på honom. Reta honom. Åldras med honom. Skvallra med honom. :(
Varför varför varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar