Ut i skogen igen.

Den här morgonen var den bästa morgonen sedan jag kom hem till Stockholm, ur ett fysiskt perspektiv. Ingen värk i rygg eller höft. Gårdagens huvudvärk var borta. Hade som sagt en skön sovmorgon med barnen mysandes i sängen med mig och massage av sonen.
Läste på fejjan att en kompis hade halsont och skulle skippa dagens lopp. Jag kollade om jag kunde ta hennes startplats och sedan kollade jag upp skjuts. Men innan allt detta kollade jag med barnen. De är så otroliga och har nog väntat på att jag ska "bli som vanligt och vilja gå och träna igen" så deras bifall betydde förstås jättemycket och en stor del i att jag verkligen också kom iväg.

Eftersom jag inte ätit så bra i veckan och framförallt inte förrän senare på dagarna så var en pizzabit från igår det enda jag fick i mig. Gjorde äggröra men den har jag kvar.
Träffade fina vänner från NMT och det känns verkligen som om de tyckte det var kul att se mig igen.

Förutom att mina skosnören gick upp en gång var 20:e minut (Asics, tyvärr) så var också loppet jobbigt. Jag som brukar vara stark uppför kroknade verkligen (verkligen) vid varje berg/klipp/stenavsats och det var rätt många i år. Grenarna i skogen piskade mig på hela kroppen och kärren ville sluka mina fötter. Solen värmde dock mina bara axlar, jag tror att vi var endast två som bar linne i dag.
Konstigt nog bar den tungrodda insatsen mig till seger ändå. Det var roligt att gå fram i någon annans namn måste jag säga, lite fniss över det hela.

Kommer hem och ett sms landar i min inkorg:
- Jimmy från Åker här. Vem är du
- Camilla heter jag, hur så?
- Jag heter Jimmy. Är allt väl med dig? :)
- Jovars..hur har du mitt nr?
- Jag satt och slog ett nr på måfå när jag lyssnade på hårdrock :)
- Galet..
- Jag vet att det låter skumt, men jag tog en chans
- ..Jag jobbar på kyrkogården i Strängnäs vad jobbar du med
- ..Jag är sugen Är du
- ..Vad har du för intressen
-.. Vad gör du
- ..Får man fråga hur gammal du är
-.. Jag gissar på 38
-.. Jag är 42 år
- ..Var jag nära
-..Är du blyg
-..Gissa vad jag gör
-..Är du sugen
-..Var det dumt sagt
-..Skicka en bild
-..Vad gör du
- Du måste sluta vi känner inte varann Mvh
- Vi skulle kunna lära känna varann

..och där tog det slut gudskelov.  Men hallå, vad var detta??

Jag och barnen går till Gröndals nyrenoverade lekplats. Vi klättrar, gungar, går balansgång och spelar pingis på utebanorna. Sen går vi hemåt och stannar vid gräsfotbollsplan och barnen springer runt på tid och lägger sig ned och tittar på stjärnorna. Det är mörkt och jag blir lite vemodig men gläds ändå med barnen.
Väl hemma äter vi lite köttfärssås och pasta, tänder ett ljus, jag tar ett glas vin. Fint.

Jaa sen ringer 74-åriga grannen på och önskar oss välkommen hem. Han har hela tiden ett leende på läpparna och säger "ja tänk att så lite man vet, du säger att du ska åka till Åre och springa och sen är du borta jättelänge". Hela tiden med ett leende.  ?? (jag ringde nämligen honom efter några dagar, tänkte ifall det skulle hänga blommor utanför dörren eller nåt annat..redan då började han snabbt prata om annat).
Skulle jag tycka det var kul att jag var borta länge, att omständigheterna för hela min familj och resten av livet blivit förändrade?? Märkligt hur en del människor är.

Sannadalsparken by night.

Insikt #856

Jag mutar Simon och han masserar mig. Känner mig rätt oavslappnad i axlarna.
Han tar tag kring skulderbladen.
- Jag har aldrig kunnat få tag här förut mamma.
Nej just det. Mamma tränar inte nu. Mamma äter fel.

Moffakväll

Paramotorn fick hämtas hos polisen i går. Vi fick också veta vad de kommit fram till när de besiktigat skärmen.

Jag som hade en av de värsta förmiddagarna med så stort vemod, hann rycka upp mig och uppbringa energi till att peppa mig själv föll ned i det vemodiga igen när jag nåddes av informationen. Informationen understödjer att Thomas blev offer för olyckliga omständigheter snarare än att han gjort något misstag vilket alla vi som känner honom hela tiden varit övertygade om men känt att vissa kanske velat skydda sporten och de brister som finns.
På den punkten känns det på ett sätt skönt trots att det samtidigt också känns fruktansvärt.

Vi får inte tillbaka Thomas genom att älta eller försöka hitta en syndabock men det är ändå rätt viktigt för mig åtminstone att omständigheterna klarnar och jag kommer i alla fall skriva ett brev till ena tidningen däruppe som hanterade nyheten väldigt dåligt initialt.

Ryckte upp mig igen då vi skulle få besök. Det blev en moffakväll med pizza, glass, jordgubbar, muffins, öl och chips. Bra jobbat!

Och trevligt sällskap, ej att underskatta.

Psst!

Förlåt, nu ska jag ta mig i kragen.
Har duschat satt på mig en fin blå blus som Thomas säkert hade kommenterat. Nu ska jag göra alla de där sakerna som gör att hemmet blir så fint så man kan ta emot gäster.

Shit, det hände en grej nyss som fick mig dels att bli än mer ledsen men också inse att just det, jag måste ta mig i kragen och försöka motarbeta destruktiviteten. Det är bara jag som förlorar på den.

Hoppas det räcker som en väckarklocka.

Stora vemodet rullar in..

Jag törs inte räkna efter hur lite timmar jag egentligen sover men hur jag mår på morgnarna är svar nog. Jag är helt dimmig i huvudet och kroppen känns som om den har varit bunden i fem dygn.

Mitt huvud säger "kom igen Camilla, i dag fixar du att komma ut och röra på dig, vill du inte träna något, vad bra om kroppen får vara fysisk igen" men kroppen svarar med ryggont, svaghet, ont i höften och en allmän tafatthet. Sorgen har fått fäste.

Dottern säger att hon skäms för att det är stökigt, jag har ännu inte fått undan resväskor och gammal tvätt. Jag förstår henne så väl och jag kan inte förstå att jag inte tar tag i det. Men det går inte.

I dag måste jag dock då vi får spännande pizza delivery av en fin människa som också stod Thomas nära. Jag hoppas vi inte fastnar i ältande för i dag orkar jag inte. Jag är som en burk där någon skruvat åt locket för hårt. Jag vill nog inte heller att han kommer men barnen ser fram emot det så det är bara att kämpa.

Det är en mycket vemodig känsla i hela mig i dag. Jag blir tung i tanken över mina föräldrar, min syster, Thomas sambo, barn och även den person som var med Thomas då det hände. Jag är också mycket ledsen över Thomas i sig och även jag själv som vanligt.

En mycket vemodig känsla.

Jag får bara i mig högst 5 dl vatten per dag. Min hud är torr, mitt hår är sprött, ögonen tunga och kroppen emot mig. Hur ska jag komma ur detta? Jag lovar jag säger till mig själv att skärpa mig och 40 saker till men det g å r inte. Ett mycket stort motstånd till att dricka vatten.

Jag har fått fem förfrågningar att komma iväg och springa bara den här veckan. Det är fantastiskt! Jag har dock ställt in en hittills och kommer nog tyvärr behöva ställa in de fyra resterande. Tyvärr.

Allt och ingenting

Så sitter jag här vid datorn igen vid midnatt. Verkar vara min grej just nu.
Det regnar slött mot rutan och det känns helt ok. Att det regnar alltså.

Vad har jag gjort om dagarna de senaste veckorna? Dagarna går lika fort som långsamt och jag får ångest över att det snart har gått en månad. Det är liksom mindre och mindre chans att Thomas kommer tillbaka, snart ska man väl inse det och insikten smärtar oerhört. Klart ! jag inte är dum men jag måste återigen upprepa att allt är så overkligt.

Sonen Simon skulle ha utflykt på Långholmen och tanken var att vi föräldrar skulle mötas upp i en picknick kl 17. Fråga mig inte vad jag gjorde mellan kl 12-14.50 för det vet jag inte men 14.50 tänkte jag att jag skulle tvätta och nästa gång var klockan 16.10 och jag insåg att jag satt kvar på samma ställe och ingenting hade hänt. Jag förstod däremot att jag måste börja rappa på om jag skulle hinna till Långholmen. Först hämta dottern men hon var inte kvar på skolan. Stön. Fick tag på henne käkandes äpple på vår bakgård - hallå nä hon ville inte följa med.
Åker till Långholmen, mina gamla kvarter och minns alla gånger som Thomas var hos mig under den tiden. Alltid för nya bilaffärer, gå på Clas Ohlson som inte fanns i Luleå då och vinylaffären runt hörnet. Ja åsså kikareaffären på Hornsgatan förstås.

Vill och orkar inte beblanda mig med folk utan ställer mig och tittar på när killarna leker någon mösslek. Härligt att se 2000-talets barn ute på en gräsmatta fulla med spring och leka något liknande som röda vita rosen och allt man nu själv höll på med. På "inga datorers tiden".
Efter en stund kommer Simons engelskafröken fram till mig. Hon som skrev ett så gulligt personligt brev när hon hörde vad som hänt.
Hon kom och kramade mig, förstod varför jag stod där, hon frågade och bekräftade och ryggade inte för min sorg för fem öre. Hon sa gulliga saker om Simon och hans reaktioner och fick mig att känna mig som en stolt mamma mitt i allt. Wow.
Sedan var det några mammor som också är mina vänner kan man säga som fick höra vad som hänt och folk reagerar verkligen olika. Det får man ta.

Någonstans känns allt så surrealistiskt. Man ser ansikten som förvrids i empati och förfäran, jag hör mig själv berätta - och vad är det jag berättar. Jo om en hemsk mardrömslik tragisk olycka och jag är en av de drabbade. Och folk blir förfärade över det sorgliga och känner med mig men är glada över att det inte är de själva (nej det är klart ingen säger så men så är det ju).
Ni kan inte ana hur det känns att simma i den här soppan. Blä och tvi.

Kommer hem, tänder ljus, slötittar på tv, vi gör lite läxa och sedan är det godnatt. Dottern vill inte sova i sitt rum för att hon upptäcker en lagom stor spindel i ena takhörnan och jag ids inte ta ned den i kväll. Hon landar i min säng, jag tar en morot och frågar om det stör, "nej säger hon det är skönt att lyssna på"  - tiden går och nu ska jag stänga ned. Men först ska jag hämta sonen för jag vill att vi alla sover tillsammans inatt.

Typ..

- Simon, ta inte den där tröjan i dag igen. Jag måste få tvätta den.
- Nej jag vill ha Thomas på mig.

[Mamma hade gett Simon en tröja med trycket Fjällflygarna, Thomas gamla tröja från 80-talet - då Simon inte hade någon ren t-shirt. Detta berättar Simon..]

Tröjan når Simon till knäna.

- ..och Thomas skrattade när han såg mig och sa "det där är ju min gamla tröja"..

Tårarna rinner. Det här sas ju bara veckan innan..

- Mamma, förlåt att jag gör dig ledsen.
- Det är lugnt Simon, det gör mig både glad och ledsen.

Ja det var min morgon. Bestämde mig för att gå till VC också och tur att jag hade tagit på mig träningskläder för när jag var halvvägs hade jag bara 9 min på mig tills de stänger förmiddagens öppna mottagning.
Det gör ont i rumpan, i skenbenen och lungorna känns ansträngda. Känns som om jag aldrig sprungit förut.
Kommer in två minuter innan stängning. Svetten börjar rinna irriterande mycket över och in i ögonen, i nacken och mellan brösten där jag står och fyller i anledningen till mitt besök. Sorg.

- Berätta, vad kan jag hjälpa dig med? Frågan är vänligt ställd av läkaren och jag bryter ihop.
Jag känner att jag har all och full sympati och det känns som om jag hade kunnat kräva vad som helst men det enda jag frågade efter var en remiss och om han kunde kopiera några papper.

Jag ska försöka gå tillbaka till jobbet på måndag, måste våga möta mina kollegor. Också han som faktiskt hade kontakt med min bror för en månad sen. Thomas skulle fixa en grej åt honom, för alla vi vet ju hur han gillade att hjälpa till (ja ok alla vet nog kanske inte det, men nu vet ni !)

Fastnade i en skogsglänta på vägen hem. Satt i solen och tittade förstulet på gråsuggan som jobbade sig igenom ett lövverk, myrorna kring mina skor och den svartblåglänsande skalbaggen som joggade sig fram mellan kottarna. Det var vackert att sitta där men inte fjällen direkt. Och när jag inte lyckades logga in mig på Instagram så gick jag därifrån.

Fast jag hade velat sitta kvar. Varför hetsar man så mycket med sin tid? Jag gick för att jag hade ringt en granne och frågat om hon var hemma och kände därmed ansvaret att gå dit också. Hon hade säkert förstått om jag sagt att jag ville sitta där jag satt.

Fick dock lunch där och sitta och älta, berätta om Thomas hit och dit så vi båda grät. Sedan fick jag blomjord av henne och sen gick jag hem.

nej det var inget försök att ta mästerbilden. Såg inte ens vad jag gjorde, men skalbaggen är med iaf.

121 dikter till tröst

Oj så många som redan läst senaste inlägget där jag ger "råd" om att bemöta sorg. Jag har också fått respons (dock inte i paritet till antalet läsare, långt ifrån - lite synd ..vill gärna höra vad ni tänker) där ni tycker och tackar för min rättframhet.
Oj det var inte så jag tänkte att jag skulle framstå, alltså det var ju inget syfte att vara tuff mitt i allt - nej tvärtom känner jag mig väldigt sårbar, lite som ett offer ibland och rädd för framtiden.
Men om jag gör nån insats genom att dela det jag går igenom så är det väl bra?

Jag vill poängtera också att vi som sörjer har en skyldighet (kanske inte initialt dock) att söka professionell hjälp om vi inte kan ta oss vidare. Vi kan ju inte lägga över det på någon i vår närhet. Men jag som vän till många andra känner ju i alla fall att jag skulle vilja hjälpa om det händer någon annan något, jag har inte varit i den sitsen själv så mina tips är grundade på att jag själv skulle ha velat veta..

Men en sak minns jag, när en ytlig bekant, ja en kille som hade stött på mig, visserligen under ett års tid utan respons men det hade ju i alla fall lett till att jag kände honom lite ändå - han mejlade mig en gång och berättade att hans mamma hade dött. Jag blev arg att han skrev till mig om det, visserligen var jag redan irriterad på honom för att han ofta inledde sina kontaktförsök med "hej.." och det hatar jag - men nu förstår jag att man gör såna irrationella saker. Faktiskt "gärna" till folk man inte känner så bra av någon anledning. Helt ologiskt men det är som om man kastar ut osynliga förfrågningar om stöd överallt - kanske en omedveten handling för att se hur folk reagerar??
Så om jag gör irrationella saker..det är fullständigt normalt och hav överseende vänligen.
*hur länge får man göra irrationella saker? skojar..

Jag tänker mycket på mina föräldrar, vilken sorg att förlora sitt barn! Förlåt pappa att jag blottar dig, men du ropade så förtvivlat ut de första dagarna att det borde ha varit du.
Det berörde mig så starkt och jag förstår att det känns som ett straff och frågan varför etsar sig liksom fast. Jag känner ju lite så också, som tvillingsyster till Thomas..varför han..
Föräldrarna har i alla fall uppskattat besök och alla berättelser/minnen om Thomas, så oerhört mycket att det går nog inte att nog påpeka.
Av sina grannar fick de också en bok "121 dikter till tröst" tror jag den hette. Inte läser väl mina föräldrar poesi - någonsin. Förrän nu. De har lagt in bokmärken på många ställen där de antagligen funnit sina favoriter. Jag orkade tyvärr inte titta i den då.

Men det var en sådan fin gest och underbar idé. Och med det vill jag säga att tänk inte så mycket, gör det som känns bra för dig då känns det nog också bra för den som sörjer. Man vet inte alltid bäst själv vad som tröstar bäst..

Att bemöta sorg - sextips.

Jag vet, jag ska inte skriva för att älta så mycket mer. Den här bloggen var ju tänkt som en inspirationsblogg till livet -  fast också faktiskt var min tanke att öppna ögonen på oss alla genom att dela med mig av vad jag ser och gör och tycker. För genom varje åsikt eller berättelse man hör/läser så reflekterar man förhoppningsvis över vad man själv tycker och lever och får därigenom antingen bättre argument för sina åsikter eller kanske får dem omprövade el helt nya idéer. Men det räcker bra om man bara får lite mer insikt och perspektiv att det finns andra sätt att tänka, fungera, leva och angripa saker.

Och sorg är sorg. Det är så olika och det är många som inte haft någon erfarenhet av det, inte heller jag direkt. Visst när farmor, mormor och farfar dog, när hunden dog men alla dem dog av ålder så det gick ju över rätt snabbt och man kan leva med det. Tidens gång helt enkelt.

Vanligast är att vänner, rätt nära också förvånansvärt faktiskt - skriver och säger att "Jag finns här, vi hörs när du orkar, hör av dig om du behöver prata" osv. Ett tips; lägg inte över det på den som sörjer. Du kanske tycker att du har gjort ditt och du menar säkert att du finns där men till 88 % kan jag lova att du inte blir uppringd. Har du då egentligen gjort något för den här personen?

Absolut, du har iaf hört av dig och jag lovar att alla ni som inte hör av er kommer dock snuddas vid tanken någon gång - för det är väl ännu konstigare kan man tycka men en del klarar inte av att hantera en ledsen människa eller tragisk händelse som kanske rör vid något hos en själv. Men man kan ju ringa/skriva och säga att man har svårt för det men att man beklagar, tänker på en osv. ?

Visst var det jobbigt uppe i Luleå när man hörde en bil stanna ibland " oh nej inte fler som kommer" "nej jag orkar inte nu" - men dels går tiden snabbare och dels blir man sedd i sin sorg. Det är viktigt. Och något som vi alla i familjen uppskattat oerhört med facit i hand. All uppmärksamhet är också ett kvitto hur mycket man betyder för andra. Det är också värdefullt. Visst ett fåtal kanske hör av sig för att smeka sin karma men gör det då.

tips två el vart vi nu befinner oss;
Låt personen/erna älta och var inte rädd för att fråga om detaljer, berätta ev egna minnen om den bortgångne - och kramas! Inga tveksamma handklapp på ryggen helst utan en varm, ärlig och generös kram. Eller flera.
Särskilt initialt blev vi irriterade om någon var för hurtig och för snart började prata om andra saker, fråga om annat eller ännu värre drog paralleller med bortgångna fastrar, pappor eller så. Man vill att det ska pratas om "sin" tragedi, sin förlust- och man kan inte dra paralleller om det inte är just riktiga paralleller. Därmed vill jag inte ha sagt att man ska eller att jag negligerar någon sorg. Sorg är sorg men different - olika nivåer av vad man snabbare förlikar sig med, om man nu gör det någon gång.

Det är heller inte fel att dela erfarenheter men nämn det då i förbifarten så kanske ni kan återkomma om det senare. Men misstaget att för snabbt försöka "distrahera" genom att fråga om annat eller se för glad ut är nog ett misstag, sorry. Det kan du lägga över på den sörjande för till slut vill vi prata om annat.

tips tre
Speciellt initialt, kom gärna med mat, fika eller ställ dig och gör mat! Fråga om du kan göra något eller ännu hellre gör något bara! Vi svenskar säger nej till hjälp automatiskt men vi säger sällan nej om någon insisterar. Speciellt inte vi som sörjer. Och vi sover och äter dåligt.

tips fyra
Om du vet att personen vanligtvis gillar att göra nåt; ta med den personen dit eller liknande. Var kreativ. Eller hjälp till med något praktiskt - ska bilen på besiktning, gräsmattan klippas, något avbokas, försäkringar kollas upp, erbjud dig att handla - whatever! Kolla upp var personen kan få hjälp i sorgbearbetningen, kolla om det finns suicidala tecken, om det är någon som bör underrättas osv. Du får säkert ett nej men om du känner personen i fråga så vet du säkert nåt du kan göra. Våga "ställa krav/tvinga" - det finns ett motstånd men vi blir nog glada efteråt.

Man vill ju att allt ska vara "som vanligt "- men man vet inte hur man ska nå dit och vi är ju inte rabiessmittade så vi behöver all hjälp andra orkar uppbringa till att hjälpa oss tillbaka till glädje och vardag.

tips fem
Det är en hög tröskel till att kunna vara glad igen om än små stunder. Jag märker själv att det är myrsteg man går, jag lurar mig hela tiden själv med att "ja men nu kanske jag kan hantera tanken utan att bryta ihop" jaha men så ser man något man förknippar med Thomas eller som nyss, jag halkade in på vår sms-konservationer..fatta att jag bröt ihop, inte minst när jag tänker att jag kommer aldrig få messa med honom igen..
Så, tro inte att "yes nu är hon på G" bara för att jag ler en smula men var glad att du fick dela det med mig just då!

tips sex
Våga ringa. Våga ta plats. Våga fråga. Du gör skillnad! Och en blomma är aldrig fel. Igen, man blir sedd i sin sorg.

Och glöm inte bort din väns sorg bara för att begravningen passerat. Det är faktiskt då det riktiga sorgearbetet kommer. Tänk sedan alla högtider, födelsedagar osv. Första året är säkert ett helvete mer eller mindre. Du behöver säkert inte ringa ihjäl dig eller liknande men en tanke då och då? Naturligtvis beror det ju också på vad det är för slags person som gått bort och varför, eller hur.

Observera att jag inte skriver detta för egen del förstås (så mkt känner ni mig väl) men dels vill jag få det nedprintat som en reminder men också just att ge er det tipset, jag har förstått att många blir osäkra och vill vänta ett tag, ni tänker att det är fullt upp nu och nu, ni hör av er när det "lugnar ned sig" osv osv. Det finns aldrig något rätt tillfälle. Eller fel. Don´t forget. Många försvinner nog också.

Ni gör förstås precis som ni vill!! Ni har ingen skyldighet att höra av er eller göra nåt av de andra tipsen ! men om ni vill göra skillnad så gör ni det, garanterat. Och uppskattat är det! För alla oss som sörjer. Ja det vågar jag påstå.

Och man drar sig undan, svarar inte, blir arg, ledsen, trött, frånvarande, avståndstagande - rubbet. Don´t give up.

Jag vill i alla fall tacka så här långt för alla tankar och stöd/uppmuntran jag har fått. Ni gör verkligen skillnad. Men det kommer bli jobbigt att möta er vartefter. Verkligen tufft. Men ska jag igenom så måste jag. Och ni som ännu ev inte hört av er eller så, det är lugnt.

Satans overkligt hörni.

Måste sova snart. Försöka alltså. Har bara sovit 4 timmar i snitt sedan jag kom hem och det funkar ju inte.

Alltså det är så overkligt. Tänk själv, en människa borta. En människa som finns i ditt liv, som du är van att kunna kontakta när som, som du vet bryr sig om dig och de dina och som du själv älskar så oerhört (och som i mitt fall, hade precis samma uppväxt)  - fast så tänker man ju inte dagligdags förstås eller hur. Vi tar varandra för givna.

Jag blir den där tjejen, kompisen, bekanta, bekants bekant som förlorat sin tvillingbror så tragiskt. Och för vänner som kanske inte ens vet om det ska jag en dag, nu eller sen förklara när de frågar hur det är med alla: att en saknas. Eller när de frågar "hur är det" -  ja vad svarar man då.

Det är ju helt stört hörni. Helt fucked up!
Det är overkligt, finns inte på kartan - ja hela registret. Varför???

Det händer saker hela tiden och visst folk dör tragiskt på andra håll också men ändock är det inte så vanligt - jag har en stor bekantskapskrets med omnejd men ofta är det inte.

Och nu vi. Satans tragiskt. Varför?
Jäklar vad jag ältar - och svär. Det gillar inte Thomas. Men jag blir så satans besviken.

Om det var meningen, är det verkligen meningen att jag ska fortsätta. Varför kom vi till livet som tvillingar då? Kan jag bli lycklig igen?

Mina läppar kan le - men sorgen i hjärtat kan ingen se.

Insikt #766

Så oerhört nedbrytande, depriverande och tungsint det måste vara att läsa det jag skriver. Ni kanske tycker jag är patetisk också som inte lyfter blicken.
Jag måste skärpa mig.

Paramotors utanför.

Suck. De här lövsugarna låter som paramotor.
Jag får bilder från älgjakten som är fina men bränner.
Jag ser påsen som jag inte fick med mig sist som skulle till dem.

Men blomman utanför dörren, fina sms/medd, fina gester och allt sådant värmer.

Om jag är stingslig ibland, frånvarande, säger knäppa saker, gör knäppa saker - please.
Eller ja, så kanske jag redan har varit/gjort tidigare men ok då, om jag gråter - det är ok va?

Gravid?

Jag som inte skulle ha fler barn och nu trebarnsmamma? Med en man som jag träffar sporadiskt, ja jag minns knappt när sist. Usch, jag blir verkligen illa berörd av den drömmen jag vaknade till. Inte för just det men det sägs att om man drömmer om graviditet så betyder det förändring. I och för sig är förändringen redan skedd rent bokstavligen men möjligen ska det då betyda än fler förändringar och det är jag säker på att så sker. Men jag vill ju inte acceptera faktum därför att varje gång jag tänker just "va ska jag aldrig träffa Thomas igen, aldrig prata med honom, aldrig se hans välkända uppenbarelse komma emot mig och barnen" osv - då blir jag så ledsen. Det faktum gör så ont att ni aldrig kan ana.

Vaknade med rygg och axelont. Som om jag har en 15 kg ryggsäck på mig. Den känslan hade jag i Luleå också förra veckan. Inte bra. Inte bra att kroppen börjar säcka ihop så här. Jag kan verkligen inte förmå mig till att röra på mig och jag inser att erbjudandet om att fara ut och springa i morgon bitti kl 06.30 är i farozonen. Jag somnar inte förrän mellan kl 02-03 - och går upp kl 07 varje morgon det kanske säger sig självt då i och för sig, med ryggont menar jag?

Nä jag börjar verkligen bli orolig för mig själv. Måste kanske söka professionell hjälp.

Lev människa! (så du förtjänar att dö) - var den bra?

Min syster och föräldrar säger att kvällarna är värst. Uppe i Luleå kände jag inte så för då var jag i regel så himla trött på kvällen, nej nu ljuger jag jag grinade ju varje kväll, vände fotografierna ifrån mig, tittade in i ljusets sken, ut på mörkret och ältade samma frågeställningar om och om igen.

Men jag har ingen tid på dygnet då det är värre. Det är när jag inte distraherar mig med något som det kommer och då kan det vara vilken tid på dygnet som helst. Skulle ta ett bad tidigare i dag, vad hände då, jo man har tid att fundera - gick inte.

Ramlade över en text alldeles nyss:
Alla är vi rädda.
Det värsta som kan drabba oss i livet är inte döden. 
Det värsta är om vi låter våra rädslor hindra oss från att leva våra drömmars liv medan vi lever.

Denna text skulle kunna fungera som en tröst på sitt sätt men ändå gör den mig så ledsen. Alltså det är en jättefin text med ett ädelt budskap men ärligt, en föga tröst just nu.

Bröstet värker och jag har andnöd. Att sörja är så stort, så oformligt, så dränerande. Jag har aldrig varit så torr i huden som i dag efter duschen. Skrämmande.

Jag skulle ha behövt den där kramen av Persbrandt nu. En varm, genuin, ärligt menad kram som inte räds mig. Jag skulle vilja ströva i en skog full av fina löv och kanske gula kantareller men inga fästingar. Där vill jag ströva med en bra människa i flera timmar. När jag blir less vill jag kunna ringa brorsan och fråga om han är i närheten och kan plocka upp oss. :(

Kristallen

Blev en dusch i dag i alla fall. Inte så mycket mer. Ja jag messade Odd, har köpt disktabletter och en flaska vin. Ok choklad och lakrits också. Men nu börjar jag bli plufsig igen så Thomas nu får du hjälpa mig. Jag äter ju för dig med juh.

Gah, det gör så ont i det där hålet i magen när jag tänker på att Thomas inte får höra hur glad hans 1,5 åring är när han ser honom på foto och utbrister "Pappa" i uppåtklang. Att han inte kan spana med pappsen, svara på de sms som jag skickar, dra ut information från Blocket. äta vad han vill eller använda sina nyinköpta löpartights. Jag är så himla jävla ledsen!!

Jag tänkte gå till Liljeholmen för att få lite luft men blev upplockad av en granne. När han frågar hur sommaren har varit är det kört. Varför kan jag inte bara släta över frågan och låta nöjd, så som det förväntas. Neej här gråter vi och sätter andra människor i en prekär sits. Och när jag gick uppför trapporna till torget så var låren fulla av havregryn, blöta måste de ha vart då det var så jobbigt.

Odd har inte svarat men jag har fått en bekräftelse att han fått mitt medd. Kan nog vänta några dagar på svar, han kan ju vara på uppdrag. Men jag råkade messa till hans son först så udden är redan borta och jag har ångrat mig. Men nu är det som det är.

Man kan inte säga så mycket annat än att Filip och Fredrik är genialiska. Och Kristallen var bra ihopsatt. Att mammorna fick framhäva sina barn, Ingvar Oldsbergssången, Tvkändisarnas mästaresketch/tävling tänker jag speciellt på.

När jag ser hur Persbrandt kramade om Filips pappa i ett ordentligt tag utan klappande på ryggen eller byta taget - nej en hård bestämd kram i samma läge under tillräckligt lång tid för att vara genuin. Pluspoäng.
André Pops är något annat genuint. Given och duktig. Och charmig.

Låter Breaking News rulla på. Kristin från SvD som ska sammanfatta några "roliga" inklipp har fått sminka över sina kvisslor riktigt ordentligt. Vill bara säga att jag särskilt noterade det. Och hennes väldigt speciella röst.

Men det de speciellt missade var hur Gina, heter hon det - släpade hunden över golvet (mao den använde inte benen) -jissus nu är inte Malou glad.

Jaja.

Tisdagsblues.

Söta mamma låter så trött så trött. Först lyckas vi prata om ja typ väder och vind, syrran har följt pappa till jaktkojan som eg är signerad pappa och Thomas om ni förstår..blir tufft - jag tror Thomas körde dit sina älskade Pepsi Max med sexhjulingen tidigare i sommar för att slippa bära dem nu under älgjakten. Åh så sorgligt och fel allting är!
Ja men sen började jag lipa och få värsta utspelet om att jag var en dålig syster för Thomas och allt möjligt fast jag egentligen inte tror det, det var bara just den detaljen att Thomas så gärna ville ha mig nära. Den lilla detaljen..
Jag hade kunnat flytta till Sibirien om det hade hjälpt mig ha kvar Thomas !!

Men det där destruktiva tänkandet ska man ju igenom inte sant.
Så orättvist av mig bara att lägga över det på kära mamma. Som om inte hon har nog med sina egna tankar och kval. Sorg och saknad.

Jag måste rycka upp mig för mina barns skull om inte annat. De frågar varför jag är hemma och förstår så väl varför men det är ju inte vad de vill och behöver.
Och jag tror jag skulle fixa att gå till jobbet nu - men det blir så tufft att gå igenom den där första dagen. Jag kommer gråta som ett såll och sen stå med insjunkna axlar - inte vara den som jag brukar, den som livar upp hela plejset.

Måste ta hand om posten nu. Vet inte vad för skrämmande som kan ligga där. Tvätta är något annat. Köpa disktabletter, blomjord och lite nya blommor borde jag ha..allt här hemma är lika trasigt, torrt och dött som jag känner mig.
- har dock fixat lite nya kontakter den här morgonen som jag ska se vad det blir av med det- ska också skicka iväg ett sms till Odd som jag sa.

Simon ville se Kontaktannonsen i går, varför vet jag inte men det passade i tiden så det fick han väl. Tur att han inte tittade så noga när det räknades upp samlagsställningar och annat tveksamt för barns öron men såg ni den unga killen från Luleå? Vilken härlig rättfram kille (så som de flesta från Luleå har varit i dokusåpesammanhang osv - inte alltid alla hästar hemma men befriande chosefria) - underbart leende hade han också och finast var det när han pratade om familjen och hur viktiga de var. Precis så hade nog Thomas också sagt..

Kram, tack för att ni läser. Jag tror att jag ger er något genom att skriva. Som ni ger mig genom att bry er.

Fjällräddningen - en idé

Ok jag vågade gå in på Svenska Skärmflygförbundet i kväll men så kände jag att jag inte orkade mer för dagen. Föräldrar till barnens klasskamrater vet ju vad som hänt så det har varit några samtal som frestat på, de jag nämnt tidigare samt att jag skrev ett medd till den person jag coachar och bad om ursäkt för att jag inte hört av mig men att hon säkert förstått vad som hänt. Hon blev så chockad av mitt medd att hon gick från sitt för dagen nya jobb och ringde mig. Vi känner inte varann jättebra och framför allt har vi inte känt varann länge men hennes medkänsla var så äkta och hon lyssnade, frågade och la sig i och sa bra saker.

Jag har behov av salt men dricker inte som jag borde. Måste försöka hjälpa kroppen, inte stjälpa.

Fick också erbjudande om att springa ett lopp till helgen trots att anmälningstid gått ut. Jag blir så rörd och känner mig viktig när någon bryr sig handgripligen - häpnadsväckande när det är någon okänd. Ville ju bara förklara varför jag aldrig betalade in pengarna åsså kom det svaret, en fin uppmuntran till att försöka skingra tankarna. Det var fint.
Känner mig dock så otränad, orörlig, tung att jag har svårt att tro att jag ens skulle kunna komma runt men kanske man kan testa att snöra på sig några skor här nån dag. Jag säger kanske.

Så gör jag kanske bort mig igen/som vanligt/som alla tycker - men i morgon ska jag ta kontakt med Odd Fischer på Fjällräddningen i Norrbotten tänkte jag. Såg honom i ett inslag om Herculesplanet och känner att jag vill prata med honom. Typ äta en lunch och bara få lyssna när han berättar om hur han kom in på den banan. Eller dela en banan på en brygga. Kanske grilla korv uppe på Ormberget? Synd bara att jag inte tänkte på det förra veckan när jag var i Luleå. Fast då hade jag inte velat träffa honom, det är jag säker på. Hoppas han vill träffa mig bara. När det nu kan bli.

Fråga mig inte varför, det är inte logiskt men det har med sorgearbetet att göra. Fast jag är inte dum och tror att han har så mycket att komma med just vad som hänt Thomas men det är nånting. Jag är ute efter hans aura, hans insikter, hans erfarenheter - han torde vara stabil med tanke på hans jobb. Behöver jag en viss sorts energi som jag tror vissa har?
Jag hoppas och tror att han är en bra person och kan tänka sig att träffa mig utan att tro att jag är ett freak. Har jag tur så får jag en kram och då kanske vi ligger med varandra också.

Hallå, jag skojar!!!! (se mitt tidigare inlägg om massörer)

Vill jag ligga med min massör?

Jag skulle gärna ha gett er länken om jag hittat artikeln på nätet. Jag köpte för ovanlighetens skull Expressen med en bilaga i söndags. Jag måste läsa något mest hela tiden i försök att skingra tankarna. När jag öppnade bilagan fann jag först en artikel om tre fall där Facebook har varit en bidragande orsak till kärlek, hitta sin mamma och hitta en donator om jag minns rätt. Fine, allt är möjligt säger jag.
Sen en artikel om en kvinna som inte verkar allt för galen som bor sommarmånaderna i en grotta på Gotland, duschar i ett vattenfall och käkar det som funkar att förvara i en hink. Gott så, om jag inte hade haft barnen så hade jag definitivt inte valt att ha ett svenssonrutinliv.
Därefter ramlar jag över en artikel som handlar om vad kvinnorna pysslar med när de kommer till massören, naprapaten, personliga tränaren eller frisören. Ja pysslar med...pratar om då.

Hehe, jag blir riktigt avis. Nu vill jag också ha ett jobb där jag får folks förtroenden. Fast jag vet att det skulle räcka om jag skulle se till att bli det som är ett av mina drömyrken, barpianist. Tänk att sitta i en sober miljö, plinka vackra melodier och sjunga soft och veta att man förgyller ja åtminstone är en fin kuliss för de flesta gäster som sökt sig dit. Sen efter några glas innanför bröstet så kommer de fram och önskar en låt som de förknippar med något speciellt. Så får man säkert höra några tårdrypande stories. Vad fint. Synd att jag inte kan spela piano bara.

Tillbaka till massörerna osv. Jag kan också prata om sex, relationsfrågor, komplex och annat om jag är hos en frisör, massör, naprapat eller PT. Jag tycker egentligen inte att det finns nåt konstigt eller tabu att prata om så länge det sker med ett genuint intresse, närvaro eller nyfikenhet. Det är när folk frågar eller berättar med ett syfte som det kan bli läskigt. Alltså om folk snokar eller är ute efter ett ligg eller att stoppa upp nåt i halsen. Ja inte deet utan att utnyttja vetskap på fel sätt. Ja jag tycker till och med att det är kul att prata om sådant som ändå upptar de flesta människors tankeverksamhet/vardag.

Men att fråga om massören vill känna på mina tuttar..ja iof - har man opererat sina tuttar kanske de inte känns så personliga längre ? -- äh nu vet man ju att journalister kan vrida till saker men ja jag läste mest roat faktiskt och vet också att jag pratat om såna här saker med folk. Det är inte konstigt om folk öppnar sig och kroppen suger åt sig känslomässigt när man får ohämmad uppmärksamhet av någon i ett behandlingsrum eller frisörstol. Hur ofta får du det hemma av din partner, efter några år? Nä det ska vara lika eller så ids ingen..(eller så har du tur) - också ensamma människor söker sig till något vårdande för att få närhet. Fotbehandling, massör osv - men återigen, du kan vara ensam i ett förhållande också.

Jag är dock ingen som skulle ta på mig sexiga trosor om jag går på behandling. Nej, ingen ska få för sig att jag .. nej. Tvärtom. Jag är så pass gammal numer men ändå så ung att jag lyckas intala mig att det alltid finns dem som ser värre ut än vad jag gör, är mer dallrig än vad jag är osv. Nä om kroppen bryr jag mig inte speciellt mycket när jag går på behandling, men lite generad kan jag allt bli när det blir lite intimt. Men säkert bryr sig inte de som behandlar mig dessmer.
Då blir jag mer brydd om vad de antydde i artikeln om att folk stöter på dessa yrkesmänniskor genom sitt talk.
Alltså det har jag fått frågan om många gånger, ifall jag stöter på den eller den genom att jag mejlar hit eller dit eller frågar det eller det. Jag har alltid ställt mig oförstående till det. Jag tycker det är kul att känna folk på pulsen, snällprovocera lite och fråga det jag känner för och jag vill verkligen få svar på det jag frågar. Det finns en massa uppfattningar om vad man säger och inte och hur man ska uppföra sig men så länge folk inte tar illa upp, att jag kränker någon - jag kanske till och med "gör någons dag" - så tänker jag fortsätta.

Kanske ska poängtera att jag själv gillar när någon är rättfram mot mig och vågar prata och fråga om allt, vågar och vill vara personlig och prata om saker som betyder nåt i stället för om väder och vind.

Det kan ge upphov till härliga samtal, nya bekantskaper, insikter och uppbrott, avbrott och nya vägar, det ska man väl inte förakta? Och med tanke på vad som hänt nu och jag möjligtvis fastnar i ett vakuum, förlorar alla vänner, slutar träna och blir ett socialfall så har jag lite roliga minnen i alla fall. Borde kanske skriva en bok. Fast den borde kanske handla om sorg i stället för konstiga ordväxlingar? Vi är rätt så dåliga på det där med sorg faktiskt.

Eller erotik. Det verkar ju de flesta vilja ha trots allt. Även massörerna, naprapaterna, PT:s och frisörerna. Hoppas jag. Även om det inte är med mig just.

Att våga be om hjälp.

Pust. En vän och granne messade och frågade om jag ville komma över på en espresso. Min första tanke var NEJ, då får jag en massa frågor och jag vill inte. Men jag skrev i stället och frågade om hon hade lust att följa med och handla. Så hon hämtade mig och vi åkte inte till närmaste ICA Kvantum utan till ICA Maxi vid Lindhagensplan där jag inte borde stöta ihop med någon annan än möjligen min senaste dejt. Men jag utgick ifrån att han jobbar :).

Hon behövde bara krama mig så sprutade tårarna. Och sen hulkade jag ur mig det mesta, relevant som irrelevant. Shit, trodde jag för en stund att jag borde klara mig utan att grina :(. Hur ska jag klara av att möta resten?

Handlade för 1300 spänn, 4 kassar och ett toapapperberg. Bra om jag slipper åka och handla på ett tag.
Ganska stolt att jag vågade be om något. Men det kanske inte händer igen.

Missade tyvärr en utlottning av en gratis Middagsfridsvecka för att jag inte hade ljudet på mobilen. Är det någon gång jag hade behövt en sån tröst/uppmuntran så är det nu - helvete vad jag har otur hela jävla helvetes tiden.

Och Systemet missade jag att gå till. Kanske lika bra.

Och trött är jag - som en kulting. Det är ansträngade hörni, att vara ledsen. Att vara glad ger en massa endorfiner men det här..

Positionera sig.

Ska man vänta på att kroppen vill röra sig igen eller ska man tvinga sig ut?
Ska man vänta på att vilja höra av sig till någon alternativt be om "hjälp" eller ska man hoppas att någon kliver över själv?
Ska man vänta på att vilja gå till jobbet eller tvinga iväg sig så fort som möjligt?

Jag är bara rädd för att någon vilja till något som inte finns nu..kommer ta vääldigt lång tid att frambringa på egen hand.
Tyckte det var jobbigt nog att följa barnen till skolan i morse och vara medveten om att alla där visste. Och jag fick ju kramar och axelklappar och genast översvämning på ögonfronten.

Uppe på fjället under BAMM berättade jag för alla vi mötte att min bror hade förolyckats, folk måste tyckt jag var knäpp. Nu har jag testat att mejla med några, till och med bestämt en lunch med en gammal bekant (som för övrigt måste ha missat det på fejjan) utan att nämna något. Är det en seger? Fast samtidigt skriver jag en del mejl till helt okända och berättar det för att jag känner att jag måste. Ibland vill man säga det till en kassörska, eller en för glad person eller någon annan ledsen. Ja inget är logiskt.

När jag pratar med mamma tidigare så kan jag dock inte hålla mig, jag hör sorgen och allt som poppar upp där de är, uppe i älskade Tjärnberg där Thomas är så närvarande överallt. Jag lider med dem samtidigt som jag också lider med mig själv att jag inte får vara där och dela sorgen med dem. Första älgjaktsveckan, det var inte så här det skulle vara. Nu skulle pappa och Thomas ha varit igång efter de planer de hade satt upp i helgen eller så sent som sent i går kväll efter att ha kollat in väder och förutsättningar.

Camilla blir aldrig den Camilla hon var. Jag var väl rätt känd för att vara glad..

 - man kan undra vad jag är/blir och vad jag tränar..

Chefen.

Chefen har hört av sig. Och det var ett mycket omtänksamt mejl så nu kan jag inte vara arg över det längre. Nä nu blir jag ledsen igen. Ledsen för att det finns anledning att vara omtänksam och gullig mot mig. Ledsen för att jag är en belastning nu och framöver för både mina nuvarande vänner, ja alla jag känner och i framtiden på ett eller annat sätt för alla jag träffar som eventuellt kommer stå mig närmre.
Jag tror säkert att insikten om sorg kan förändra en människa till något positivt också men det ställer verkligen krav på mottagarna - alltså de som orkar och vill vara nära.

Pratade med Thomas sambo tidigare i kväll. Vi är verkligen inte bra på att stärka varandra. Vi försöker men vi är ju lika ledsna och ältar samma saker.
När vi avslutat så tänkte jag att "det där måste jag ringa och berätta för Thomas". Det gör mig så ledsen att hur mycket jag än tänker så kommer jag aldrig kunna ringa honom igen. Krama honom. Gräla på honom. Reta honom. Åldras med honom. Skvallra med honom. :(

Varför varför varför.

Paramotor. Skärmflyg. Jävla skit.

Ok, så har jag skrivit det ordet. Det intresset. Den orsaken.
Orkar inte googla vidare i kväll för jag orkar inte gråta mer för dagen. Fast det gör ju förstås att jag gråter igen ändå, bara för att jag nämner det. Tänker det.
Min syster skrev om olyckan och fick ett intressant inlägg, ett inlägg som gör att jag måste gräva vidare.
Jag vet att Thomas hade velat det. Han hade sagt nej men menat ja. Jag vet det så mycket att jag inte kan svika honom på det.

Och är det verkligen en olycka så är det. Men om det visar sig att falska uppgifter florerar för att skydda sporten eller någon som har ett intresse i att det inte får vara fel på produkterna..och jag skulle hata om det visar sig att vittnesuppgifterna har förskönats till förmån för något eller någon. .

Jag är så ledsen. Så ledsen. Hur går man vidare? Kan man få ro? Blir jag deprimerad? Tar livet av mig? Överlever föräldrarna detta? Hur ska min syster och Thomas sambo klara sig, få sörja, komma vidare?
Ja jag vet jag har barnen..och kanske låter som en självisk egoskit som gräver ned sig likt en dramaqueen. Men jag är verkligen halv nu.

Det här var inte Thomas "värd"!! Hör ni det era jävla skithögar (vem jag nu skriker till, inte ni som läser iaf)

Hur möter jag andra människor? Mina vänner? Hur gör jag för att inte säcka ihop och klamra mig fast hemma? Jag är redan där juh.

På väg hem.

På väg hem. För att barnen ville det. Och behöver det. För att jag misstänker att jag sänker alla andra med min sorg. De andra lyckas ändå fokusera på annat för allas skull, för sin egen - men jag är så mörk.
Det skrämmer mig.

Nu är jag sjukskriven en vecka till. Klarar jag att gå till jobbet sen? Jag har svårt att tänka mig det tyvärr. Jag har inte ens hört av chefen. Hör inte det till? Och om man inte känner något stöd är det svårt att gå dit. Så känner jag nu i alla fall. Jag måste hitta ett
nytt jobb! Starta om. Kanske flytta?

Komma hem. När jag sist var hemma hade det inte hänt. Jag hade städat riktigt ordentligt ifall det skulle hända
mig något. Ja ni hör ironin. Hade till och med skrivit till naprapaten att om han inte skulle höra av mig så skulle nåt allvarligt ha hänt. Vem skriver så till någon? Det fyller mig med ångest.

Jag har inte rört mig på tre veckor. Tog min första hundpromenad i förrgår på 1,5 km kanske. I går försökte syrran få ut mig på joggingtur. Snällt men kroppen gjorde ont överallt men en typ PW blev det ändå. Kroppen förmådde inte lyfta fötterna, kände mig så tung.
Visst har jag ätit så onyttigt att jag skulle platsa i Du är vad du äter men konstigt nog tycks inte kroppen ha lagt på sig dess mer.
Jag har inte ätit för att jag är sugen utan som destruktiv tröst och straff tror jag. Och för att vi haft så mycket besök.

På väg hem. Skrämmande.