Snart dax.

Ok en liten morgoncheck?
Jag har ätit gröt, druckit kaffe, gått på toa, barnen (m övernattning) bråkar i köket.
For your record blöder jag som ett såll så den biten vet jag inte hur jag löser. Jag har inte bestämt skor eller brallor men linne bh och strumpor är givna.
Pulsklockan och mobilen är laddad, jag har en gel över sedan Lidingö.
Det ska visst regna så då borde man ha keps eller liknande..hm har inget sånt.
Har inget vaselin heller som man enligt alla ska smörja in sig med.
Fötterna mår inte jättebra och min lilltå svider redan nu.

Men jag antar att Sthlm marathon är party hur som helst - ja förutom efter ett par mil. Eller de första km är ju rätt tunga de med. För att inte tala om de två sista. Haha skojar - med mig själv.

Nä men nu är det väl dags att börja titta på outfiten. Ska man trycka i sig ett par ägg bara för att? Sen tejpa fötterna och helt enkelt gå.

Jag som trodde jag skulle hinna med melodikrysset också men jag måste nog in och försöka få ut nr-lappen i tid i stället.

Vinka och skrik om ni ser mig! Tack :)

Inför maran.

Jah, här ligger jag med mensvärk igen. Den 4 maj var det samma sak med Lidingö Ultra, i dag 28 dgr senare, en exakt menscykel senare - bra tajming va - så är det same same. Skillnaden är att i dag ligger det en dag före vilket innebär att jag kommer blöda som en..i morgon. Men det är väl charmig upplevelse det med. Kommer dock säkert vara extra trött, förhoppningsvis först efteråt.
Mens är en enorm apparat för kroppen som aldrig räknas in i resultat men som gör enorma skillnader. Hade jag bara varit inne på min tredje dag i stället för som det blir nu, min första "riktiga" dag så hade det närmast varit en fördel, förutsatt att mina järndepåer varit ok.

Att jag lämnat blod nyligen är en annan inverkan. Är man seriös så lämnar man inte blod 8 veckor före en viktig tävling. Så lång tid tar det nämligen att återställa nivåerna.

Jag stack iväg och hämtade "mitt" startbevis ca 4 km härifrån, rätt smooth faktiskt. Men innehavaren är nästan 20 år yngre än jag och det står klart och tydligt att nummerlappen är personlig. Vi får väl se om jag får ut den då? Har ingen aning om starttid, startgrupp eller liknande men det visar sig väl.

Jag tycker det är jätteskönt att det inte står i mitt namn. Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att vara en sån där människa som folk vill jämföra sig med hela tiden. Och jag tycker det är beklämmande att jag ens får såna intentioner om tider och jämförelser. De flesta vet vad jag har gått igenom och många många har tagit del av det jag blottat sista dagarna kring mina hjärtproblem samt tandvärk. Förvånande att inte fler frågar sig (eller mig menar jag ju ;) i så fall hur jag ens kan tänka mig att starta öht - i stället för att börja fundera kring om jag kommer vara snabbare eller långsammare än de själva. Kanske en del tänker att jag måste ha tränat om jag kan tänka mig att ställa upp i marrrrrrrraton.

Hur otroligt det än låter så har jag min första smärtfria mundag på en vecka. Kan det vara så enkelt som att det var massagen i går som förlöste allt??? Jag har ätit två kartor Alvedon och Diklofenak samt penicillin i fyra dagar blev det - och ätit dåligt mycket bad.
När läkaren i dag avrådde å det bestämdaste för mig att springa så började jag grina. Inte för att jag inte får springa Maraton nej herregud men att han tyckte att osäkerheten på min problematik var så pass allvarlig. Förstår ni, jag testade honom. Förut har han försökt tona ned det lite och som i förbifarten sagt att vi skulle remittera ärendet men nu fick han panik över att jag sa maraton.

Hur det än var så plötsligt damp det ned ett remissvar när jag satt där!
I det svaret bedömer överläkaren på KS Hjärtspecialistcentrum el vad det heter per brev, att min åkomma är medfödd och att ett lugnande besked ska ges mig (sen om det blir som för andra som segnat ihop ja ni vet..det vet man ju aldrig).
Därmed så sa han att jag fick springa maraton.

Det är kanske där jag vill ha nivån. Att folk i så fall ifrågasätter varför jag springer med tanke på (bristen på) förutsättningarna. Eller bara hyllar mig för att jag gör det trots det. Men nej, genast ska man börja tänka att jag är "lika bra" som jag var för ett år sedan, att jag har tjuvtränat etc etc. Jag är inte den jag var för ett år sedan - varken resultatmässigt eller motivationsmässigt.
Tror ni på allvar att jag med min sorg..ja uppenbarligen förresten. Men vi är olika. Jag har tappat mycket av min glöd jag haft.

Jag kan göra en sån här grej eftersom jag inte har någon prestige längre. Jag vet att jag inte har tränat för detta eller något annat för den delen men jag vet också att jag rent teoretiskt kan klara det trots det. Det fick jag ju klart för mig via Lidingö Ultra inte minst. Det är bra gener helt enkelt eller friskt vågat hälften vunnet bara.
Sedan LU har jag dock en avskalad lilltå som vi inte vet hur den kommer urarta sig i morgon, inte heller mina torra stortånaglar. Jag har en spänd vänstervad sedan intervaller för 1,5 vecka sedan och inte blev det bättre med Vår ruset. Jag kommer ha min värsta mensdag att tampas med, jag har inga självklara skor, min kropp gillar inte och är inte skapt för asfaltslöpning samt att jag överlag är sämst på att vara förberedd. Ni ser ju att jag inte ens har vett att gå och lägga mig i tid.


Men det stör folk uppenbarligen att man ställer upp i såna här distanser för per definition så måste man ju ha tränat för det och säger man att man inte har det så har man tjuvtränat. Jag ser alla 100 tips inför maran, jag ser hur folk tänker in i detalj om mat, vätskeintag, kläder u name it. Bra, jag beundrar er och jag säger det UTAN ironi. Jag beundrar och imponeras av de som kan underkasta sig en specifik träningsdisciplin eller kost, som har 100 koll och noggrant förbereder er, ok. Men det här passar mig bättre. Att inte planera fokusera och bli nervös. Hellre få känna mig lite tuff  för att jag just bara kastar mig in i en sak utan att kunna påverka.


Men, jag tar risker så klart. Både med tanke på mina omständigheter med hälsan men också saker som knän och höft som inte är så glada när jag springer flackt. Jag funderar självklart också, redan i förväg - vad skillnaden hade varit om jag hade planerat för detta.


Jag har då aldrig sprungit inför så mkt publik förut det kan jag lova. Det är lite läskigt juh. Då vill man ju kunna springa hela tiden. För var och när och vem som helst man känner kan ju stå där just då man inte orkar - piiinsamt ;).


Men, jag har ju inte fått någon nr-lapp ännu som sagt.

Sthlm maraton i morrn!

Har inte hämtat nr-lapp ännu men jag hoppas väl att det är kirrat nurå. Herrejesus vad det har tagit energi i dag den grejen!
Satt hela fm på VC å ja jag är en bölhöna.

Skulle träna, tji fick jag - blev ännu ett mööööööte. Skulle hämta lunch från favvisstället. Stängt. Skulle äta min macka på Rosa Skrot, glömt mackan hemma. Skulle iväg och simma, hade glömt kortet hemma. Cyklade hem.
Nu har jag glömt äta också så uppladdningen går inte så bra ännu. Och vilka skor ska jag ha?

Nä har inte tid att sitta här. Hejd

Stockholm marathon i morrn?

Hoppsan jag slängde visst ut en förfrågan nyss om att springa maran i morgon. Hur tänkte jag nu? Jag har tandvärk och ospecificerade hjärt"problem". Jag har heller inga bra skor för ändamålet. Jag vet verkligen att min kropp inte mår bra av att springa så långt på flackt underlag.
Jag har inte direkt ätit och druckit ändamålsenligt.

Jaja, vi får se om någon nappar. Får fråga Doktorn också, ska dit i dag.
Känner jag mig rätt så bangar jag inte om det blir så trots att jag, ja jag har eg inga skor!

Svälta är mitt nya?

Jag ser att det är flera sökningar på "Paramotor olycka" som lett till min blogg tydligen. Det gör mig lite nedstämd precis som när jag likt en martyr fortfarande låter mig få uppdateringar från Thomas gamla klubb om flygningar, kurser i flygsäkerhet, nya "säkerhetsskärmen" och också vanliga uppdateringar om bra flygväder o relaterat. Så onödigt men än har jag inte förmått mig att trycka ifrån. Just det där om skärmar, som sannolikt ledde till hans död - berör mig extra illa. Död. Fy fan vad ofattbart.

De har fantastiskt väder i Norrbotten nu senaste veckan. I går kröp det upp till 30 grader, t o m i fjällen där mamma och pappa är - och där blir det varmt kan jag säga, som en kokande gryta då byn ligger i en dalgång. Inte för att värme var Thomas favorit men det känns ändå som ett hån och utan att utveckla mig mer än så så kan jag förstå att jag tänker så även om jag också inser att jag måste sluta tänka så.

Jag har vaknat utan en enda ilning (PEPPAR PEPPAR) i munnen, inte en enda smärtstöt. Därför vågar jag inte heller äta något som ev kan trigga igång det hela för jag måste få njuta av att vara smärtfri för första gången på en vecka! Jag masserades hårt i går kväll, överallt i ansiktet, över kindbenen, käkbenen, ögonbenen el vad det nu kan vara till fästena snett ovanför öronen/nedanför tinningarna där det gör så ont att jag skriker. Märkligt.
Kanske gjorde det ..susen?

Ska iväg och träna för första gången på evigheter känns det som! Nytt ställe, nya inputs. Nattgäster blir det också så lite extra städning under em är väl att vänta.
Gör något bra för er själva nu.

Snart knarkare.

Många intryck under dagen som har gått i ett i ett i ett, sen jag kom till jobbet alltså. Tur det eftersom jag hade en ledsen morgon.
Räckte med en jordgubbe på em för att trigga igång min munvärk som jag kanske måste kalla det för. Käkvärk? Tandköttsvärk? Tandnervsvärk? Tandvärk kanske ändå. Jag har m y c k e t svårt att tro att det "bara" är spänningar som orsakar denna gigantiska flora av värkområden i munnen. Värken är till och med uppe i bihålorna som ligger vid nedre ögonbenet s a s. Och fruktansvärt ont i benfästena under tinningarna samt käkmusklerna dårå. För att inte tala om hur det svider nere i tandköttet längs hela högra sida. Och hur det ibland pulserar uppe bakom framtänderna. Samt att det ilar längs högre övre tandrad och hela högra kinden känns som om jag bitit i den.
Och det här är när jag äter något alltså. Och en bra stund efteråt. Men ibland ilar det till både här och där utemellan.
Om jag får borsta tänderna så lugnar det ned sig en aning.
Vad är detta? Och varför när jag äter? Ni förstår själva att jag undviker att äta då? Nej laxen gick bra att äta men sedan var det locket på.

Åt inte mer förrän jag kom hem nu ikväll så jag fick ta det onda i min ensamhet så att säga. Men lite för sent att äta kan jag tycka men vad ska jag göra? Soppa för hela slanten eller? Inte bra för tänderna att inte få jobba alls har jag läst. Kan leda till dålig andedräkt dessutom. Men det gör så ont. Och ändå äter jag Diklofenak 50 mg samt Alvedon 500 mg på det. Jag blir ju knarkare på det här?

Jag blir lite snurrig också, lite vimmelkantig el svag kanske jag ska säga. Är det värktabletterna eller värken i sig som gör detta måntro? Eller att jag sover för lite. Better go now ;)

Sex är bästa träningen.

Här kan du kolla ungefärlig förbränning vid dina aktiviteter. Sex är ett av valen, nytta med mycket nöje!

Det har varit mycket diskussioner har jag sett, eller artiklar åtminstone - jag har varken läst dem eller några kommentarer kring det men det handlar om Aftonbladets stooooora jättesannolika kartläggning av svenskars sexliv. Jag har förstått att de scannat och jämfört ålder, var man bor och i vilka yrken och samhällsklasser bland annat.
Jag har som sagt inte läst. Jag vet inte varför jag borde.

Men om det är så som jag varit lite inne på, att de flesta verkar vara så himla fokuserade bara på sig själva, sitt utseende, sina operationer/förbättringar, sina dieter, rätt mat, sin träning, rätt träning - att se snygg ut är bästa egenvärdet i dag.
Folk prioriterar bort vänner, umgänge, familj, att leva och njuta. Att "ha kontroll" är det nya svenska.

Klart att man väljer bort sex då (ok en del kanske inte väljer bort aktivt). Men sex är också träning. En av de bästa faktiskt. Du tränar på att slappna av, ge bort kontrollen, bjuda på dig själv, blotta dig själv, acceptera dig själv, lära känna dig själv, lära känna och se andra, släppa på spänningar, uppskatta och känna igen smaker, dofter, känslor, njutning. Att kyssas är fantastisk träning för alla sinnesorgan, att röra någon annan likaså, penetrera och låta sig penetreras - lära dig bemästra kramp t ex, skojar..och tänk på alla rumplyft, jägarvila, doggy style, sidoplanka, armhävningar (?), yogaposes du kan träna på. Har du alltid drömt om att få rida kan du börja där. Sex engagerar alla muskler om du vill!

Det är vad jag förstått pensionärerna som har mest sex? (eeeeenligt undersökningen eller så var det de som bemödade sig att svara) Men inte så konstigt om så är, de har "överlevt" dessa utseendefixerade årtiondena och mest levt efter att man lever gott när man kan, man har sex när man får och man tränar om man måste och alltid väldigt lagom.

Glöm inte bort alla aspekter av era kroppar. Vad de vill, behöver och kan göra. Glöm inte heller att om ni tränar annat så får ni större sexlust om det nu är den ni saknar. Win-win alltså. Men tränar ni för mycket kanske det faller utanför ert veckoschema? Aj aj. Ta bara en proteinshake extra och låt er hänföras av hänryckningens tid. Nu är det vår nu pippar alla djuren.
Gör det ni också.

No.

Nä jag är faktiskt helt slut i kroppen. Tänk att tankarna på att gå och träna kan bli så destruktiva. Jag behöver inte alls träna i dag. Även om det lättar på spänningarna så är jag för slut. Jag har sovit väldigt lite, haft så mycket smärta senaste veckan och även varit rätt mycket ledsen. Det blir så ibland.

Men i morgon bitti har jag bokat ett provträningspass, bara för att liksom komma iväg! Så jag tar nya tag. Jag undrar om jag inte ska ha mens i morrn också. Can make sense.

...

Nu måste jag skärpa mig snart. Mitt eget inlägg får mig att gråta. Och när Simon tog på sig Thomas gamla t-shirt med "fjällflygarna" på i morse då kunde jag heller inte hålla mig. T-shirten som Thomas kommenterade så sent som förra sommaren..och som Simon prompt ville ha med sig till Stockholm i höst. Fast jag älskar att Simon vill ha den på sig.

Och käkarna som är helt stela. Släppte en del av spänningarna i går? Är det därför jag är så ledsen nu? Jag borde gå och träna nåt, uppenbarligen har jag inte ont just då. Få se om jag kommer så långt i dag, skulle vara bra!

Kanske lägga mig i solen en stund? Jag ska hinna jobba i dag också :)

Lättar lite på hjärtat.

Eftertankens kranka blekhet eller vad säger man?
Jag vet inte vad som väntar mig runt hörnet och hur jag klarar mig framöver. Jag tror mycket hänger på omständigheterna men omständigheterna för att klara mig ur eller genom allt på bästa sätt kan jag inte kräva eller förvänta mig. Man kan tycka att "framtiden skapar jag själv", "jag är herre över mina egna handlingar" osv men ja, om du nu tror att det är så enkelt så be my guest och återkom ifall något same same händer dig.
Jag vägrar också lyssna på "what goes around comes around", "karma", "finns en mening med allt" och sån skit man kan kläcka ur sig när nåt liknande inte hänt en själv (ja inte i mitt fejs förstås men som livsdeviser överlag). Tror ni det är roligt att mötas av dylikt?
Men det kanske är så att jag inte är värd mer än att drabbas tycker ni.

Nej ta det inte som självömkande eller bittert, jag är möjligen lite nedstämd just nu men det är så livet är för mig numer -  up and downs. Jag mår inte dåligt av att se glada människor, jag skrattar när jag tycker något är roligt, jag mår bra av både umgänge, sex och träning men vill man säga något till mig så avstår jag gärna från käcka kommentarer som "livet går vidare", "du väljer hur du ska se på det" jag behöver det inte. Det är visserligen så kallade sanningar men det passar inte just nu. Jag måste få sörja. Jag måste få sakna. Jag måste också, jag tror faktiskt det, få vara lite självömkande, liten och introvert ut emellan. Kanske lite ego också fast det tar emot.

Jag får dåligt samvete när jag inte är den där bästa människan på alla plan. Jag mår dåligt av att jag gråter så lätt. Att jag inte har förmåga att delta i allt och på samma sätt som jag gjorde bara för knappt ett år sedan. Mitt liv har rämnat på många punkter sedan dess. Eller förändrats om vi ska välja att säga det så.

Jag är stark och jag är svag. Jag har behov som alla andra och mitt samvete kan vara tungt. Ibland känner jag mig så himla värd och ibland så mycket mindre. Jag tar ansvar för allt och ingenting. Jag vill så mycket men inte ens hälften blir gjort.
Jag vet dock att jag är bra men det kanske är svårt att tro.

En del av er skiter fullständigt i hur jag känner och förstår inte alls - även om det är intressant att läsa om. Kanske höjer jag er genom min sänka. En del tänker nog och känner med mig mycket mer än vad jag ens kan tro. Sorg är svårt att närma sig, mycket lättare att värja dig.

I dag fick jag veta hos tandis att mina helvetiska tandsmärtor inte beror på några rotinfektioner eller begynnande tandlossning. Det beror på spänningar. Spänningar som kroppen lagrat. Det är galet!
Jag går på vidare hjärtutredning då de upptäckt något på ultraljudet som min läkare aldrig hört talas om. Man vill ju inte tro att det är sant. Förstår ni, jag blir inte lämnad ifred. Varje möte är en urladdning och jag blir ständigt ständigt påmind om min förlust och alla helvetiska följder som det kan komma att bära med sig. Som det redan burit med sig.

Vad vill jag ha sagt? När du möter mig vet du att du kommer få ett leende för att jag är glad att se dig. Jag vill veta vad som händer och är glad för dina framgångar, dina planer, all kärlek och hoppas du har en god hälsa.  Om du är ledsen och har bekymmer så blir jag glad att få ditt förtroende för det också. Min förlust påverkar inte viljan att göra gott för dig.

Ni behöver inte tycka synd om mig, ni behöver inte tycka om mig, ni behöver egentligen inte göra något alls - förutom att jag skulle vilja be er om att ha överseende. Om ni läst den här texten kanske ni förstår att sorg ser olika ut (ifall ni har andra preferenser och erfarenheter). Ni kanske också får en viss påminnelse om att det finns mycket man inte ser. Och att sorgen inte trappas ned. Även om jag själv tycker att jag fungerar tämligen helt normalt så plingar kroppen i en klocka. Det gör mig lika ledsen som ni kanske tycker jag verkar jobbig. Ja ni kanske tycker jag är helt weird.
Kroppen/själen har förlorat sin andra halva, hur det än är. The connection is gone.

Mycket tacksam dock för det jag har även om det är svårt att bara tänka så just nu.

Amen, namaste och allt vad man säger - ha det fint. Tack nu fick jag prata av och ur mig lite, det behövde jag. Tack igen, imorrn är leendet med mig igen.

Hamsterkinder och hård massage.

Kan det vara möjligt, tänkte jag? Nä. Det verkar helt sinnes.
Ok, jag är inte så himla intressant i sig, men det jag går igenom nu är ju eller borde egentligen vara intressant ur ett antropologiskt perspektiv om inte annat. Därför ska jag berätta vad som hände hos tandläkaren.

Tro mig, den smärta jag haft i munnen skulle inte många klara. Speciellt i går när samma nerv som kittlas precis innan du nyser kom i kläm hos mig. Jag hade alltså den där "kittlande" känslan, som inte alls är så kittlande efter en stund kan jag säga - utan att kunna göra något, utan ett crescendo. Det var vidrigt. Eller som i morse när jag aktivt tänker att jag inte ska äta något "hårt" som kan tända smärtan onödigt mycket, jag gör i ordning äggröra och tuggar som sagt inte mycket. Då smäller det uppe i högra tandraden och jag tror att tänderna ska ramla av. Det känns som när man ibland råkar klampa ned foten för hårt eller fel och reaktionen blir densamme - stöten går igenom foten upp till knät - har ni inte känt det nångång?
Hur som, jag cyklar iväg väldigt nedstämd - orolig minst sagt.

De är väldigt fina allihop när jag kommer. En privat tandläkarmottagning på fashionabla Östermalm. (Men faktum är att det känns snobbigare att stiga in hos den privata tandläkaren här i Gröndal faktiskt med sina orientmattor, klassiska akvarium, Bang Olufsen stereo osv). De på Östermalm gör inte så mycket väsen av sig, mer än att hon vid receptionen möjligen har en "snobbpage." Haha. Närå, jag fattar som sagt att ryktet har gått, ryktet om vad jag gått och går igenom. Säkert också min farhåga om att jag totalt förstört mina tänder under min akuta traumaperiod.
Jag sänker gardet totalt, med min smärta kan jag inte ha något för den delen. Jag får strypa mina tårar  när jag möter min tandläkares blick.

Röntgenbilder tas och han knackar runt efter att jag visat vilken tand som är värst, var all smärta utgått ifrån. Inga fel så att säga. Han trycker på fyra fem olika ställen runt om i ansiktet och det gör ont på varenda ett. (Han verkar ha stenkoll på var alla nervgångar finns).
Han säger att mina smärtor..att det är spänningar.
Jag tror honom inte och frågar minst ett par gånger om han verkligen har tittat ordentligt på röntgenbilderna (jag så övertygad om massa rotinfektioner, begynnande tandlossning osv). Han ber mig sätta handen mot kinden, bita ihop, slappna av, bita ihop.
"Du känner att du har en väldigt utvecklad käkmuskel. Du spänner dig. Du har ju gått igenom...bla bla" Jag vill inte titta på honom för tårarna bränner återigen. Tar det här aldrig slut? Den här mardrömmen.

Jag blev ordinerad hård massage, att röra munnen runt så mycket jag kan så får vi se om jag måste ha skena om det inte ger sig. Inte tugga tuggummi till exempel, där pressar man ju tänderna också.
Note to myself: Jag sa ju till min kollega att det jag misstänkte triggade igång allt det här var det där valnötsbrödet jag köpte förra veckan - det kanske inte var så fel. Brödet var segt och jag fick ont i käken av att äta det, möjligt att det fick de redan spända musklerna att gå i kramp och helt enkelt då stråla ut i alla möjliga väderstreck. Knasigt men vad annars? Mina smärtor kom ju från 0-100.

Därför kanske vi också ska ta bort mina visdomständer. Jag har så tätt mellan tänderna att spänningarna kan bli/vara värre på grund av det. Visdomständerna gör ju heller ingen nytta så om det kan "öppna upp" så..

äh det känns helt overkligt. Såna oerhörda smärtor på grund av..ja det är - sorgligt.

"Jag ser på dig att du spänner dig. Du har vad jag kallar "hamsterkinder""
"Hamsterkinder. Det lät ju smickrande."
"Det är dina spända käkmuskler. Jag ser det."

Blev skickad vidare till tandhygienisten (hade själv önskat det) som lämpligt nog var omskolad psykolog (hon visste inte vad som hänt men blev snart varse av mig då jag innan ville ursäkta mina "dåliga" tänder). Hon lade ned så mycket tid på att säga hm, bra saker vet jag inte i det här läget men hon var så mänsklig. Flera kramar på raken fick jag och tårarna bara rann. Sån är jag. Hon torkade.
Jag vet inte om hon ville trösta mig men hon sa att jag hade fina tänder och mycket salivproduktion.

Ja nu ligger jag här och försöker smälta allt. Det är så skrämmande att inse att man kan försöka lura sig själv, men man kan inte lura kroppen. Allt lagras och man måste vara uppmärksam - hitta sätt att kanalisera. Det är nog det viktigaste att komma ihåg. Och det är inte så enkelt som att bara gå och prata med någon, träna, jobba eller vad man nu intalar sig ska hjälpa. Säkert en kombination men det är också en ovetenskaplig ekvation. Allt annat som man inte kan påverka påverkar ju en också. Omgivningens reaktioner, omgivningens likgiltighet, minnen och saknad som sköljer över en, skriverier osv. Att man stundtals känner sig väldigt omtyckt men också väldigt ensam i det här.
Vad påverkad jag är.

Det har varit en fin dag trots allt. De var väldigt fina som sagt hos tandläkaren och jag är glad så här i efterhand att jag inte lyssnade på första rösten som sa att jag skulle ta en ny tandläkare (det är väldigt jobbigt att gå igenom och träffa "allt sånt som när jag sist träffade var innan black date" ).
Fina nya vänner och arbetsgivare. Tacksam.

Men oss emellan, jag kan inte fatta att man kan ha såna smärtor utan att det föreligger rotinfektion eller liknande.

Vår ruset.

Det kanske inte blir så att jag får "glänsa" i ett maxtest hos Försvarsmakten. I dag ringde läkaren angående mitt ultraljud. Kanske obefogat, det vet vi inte än men jag blir så less/en. Någonstans trodde jag nog att det var ok, att all undersökning bara varit säkra före det osäkra. Att jag har haft bröst/hjärtsmärta kan ju förklaras med postraumatisk stress, inte så konstigt om så vore. Mina avvikande EKG behöver inte betyda per definition att jag har de sjukdomstillstånd som just avvikningar normalt står för. Men det är ju det de försöker ta reda på.

Nu har de hittat något. Något om att väggarna mellan klaffarna eller kamrarna är för tunna. Läkaren sa att han aldrig varit med om ett liknande fall. Tack för det, var säkert menat som en tröst men det föll liksom åt andra hållet. Så nu är det vidare remiss till hjärtspecialister.

Varit lite trött på em, kanske för all medicinering och smärta i tanden, kanske för nåt annat. Fick i mig köttfärssås och pasta kl16 och jag lovar jag struntade i vad jag åt, jag har ingen taktik för ett 5 km lopp. Gott att äta och inte så farlig värk efteråt - jämfört med tidigare!

Jag tog inte cykeln till loppet då man inte vet om det är stöldraider såna här gånger. Behövde inte veta vart jag skulle heller, bara att följa med strömmen. Vi var två grupper från Rosa Skrot, blandat med medlemmar och "anhöriga" - kul! Jättesnygga linnen fick vi också - ska ta kort när jag tvättat den ;).

Det var verkligen länge sedan jag startade i något sånt här, med så mycket folk! Solen bröt fram igen lagom till start och det höjer ju humöret. Många som sneakar sig längre och längre fram i startledet - jag försökte väl också till viss del men är väl inte den som har de vassaste armbågarna.
Jag har heller ingen erfarenhet av en sån kort distans så jag hade svårt att veta vilket tempo jag skulle våga springa i. Tog det rätt lugnt men ändå så pass fart att jag sprang om, sprang om, sprang om och kom ikapp tidtagningsgrupperna också. Vid 4 km var jag faktiskt rätt trött i kroppen liksom och fick, inte håll men kanske hade jag för mycket mat i magen - kände mig stoppad liksom.
Jobbigt förstås med alla brudar som inte lyssnat på uppmaningen att hålla till höger - samt en bunch of tourists, kineser och tyskar som var och fladdrade mitt i och överallt där man ville springa :O så nu måste man väl göra fästingkontroll.
Som vanligt spurtade jag mest av alla de sista 100 m.

Det gick ändå bra. Jag sprang på 23:36 och visst har jag sprungit bättre om jag tänker på varvningstid på 10 km lopp men det är inget att jämföra med tidigare faktiskt. Nu är nu och jag är inte så hungrig längre. Jag är inte bättre än så här. Jag törs faktiskt inte pressa mig mer än så här. Jag är nöjd!

Mysigt med picknick och champagne efteråt (som man nog inte ska dricka om man käkar penicillin kom jag på nu), jag gillar att titta på folk som precis har tagit i, tagit ut sig :).

Tandvärk.

Jag orkar inte vara så negativ eller ömkande som jag kanske framstår så jag ska försöka göra senaste briefen så glatt så möjligt ;).
Jag har fått tandvärk. Tandvärken from hell.
Jag har haft fantomsmärta från en tidigare skadad tand, som jag råkade bita itu eller nåt, under rätt lång tid men från och till - och jag har liksom accepterat att man kanske måste just acceptera det så jag har negligerat den smärtan, ja jag ids inte förklara men hux flux (skitkul) så fick jag i helgen tandvärk eller egentligen i tandköttet, kring tanden bredvid.
Den här gången gav sig inte smärtan så jag har till och med grävt fram penicillin från 2010 och börjat käka sedan i går. Jag har också återinfört Diklofenak i min dagliga diet.

Så då vet ni. Tjoho. Men i morrn ska jag till tandis, det finns ju liksom ingen återvändo. Då kommer de säga "men vad fick dig att tro att du skulle acceptera den där smärtan..nu har det gått så långt så vi måste ta bort hela tandraden här." Typ.

I kväll kan jag väl inte svika gänget från Rosa Skrot dock. Så jag får droga mig extra, se till att inte äta innan, ta på mig ett extra pannben.
Jag bodde i Hornstull senast det begav sig med Vår ruset. Jag var 22 och det var kanske 6-7000 som sprang. I dag delar de upp det på två dagar och jag tror jag har ett startnummer på 40 000 nånting. Det är galet. Och jag minns att jag redan då tyckte det var jobbigt med trängseln..och irriterad över alla som gick i vägen och med barnvagnar, som inte flyttade på sig osv.

Jag har ingen aning om hur vi lägger upp det eller hur man springer, jag tror dock inte att vi valt tidtagning för vår grupp - det är bara happy running som gäller och jag vill hellre peppa de som är med än att sikta på någon större egen prestation. Fem kilometer för mig borde vara som en walk in the park.

Ser ut att bli tur med vädret, peppar peppar och jag ser fram emot en kväll i glada vänners lag - ja jag är övertygad om att stämningen kommer vara hög över hela Djurgården, Gärdet el vart det nu är. Och jag ska försöka att inte bli irriterad över människor som inte tänker.

Bästa söder.

Vi har fint väder i Stockholm igen. I går efter att jag jobbat några timmar så tog jag mig friheten att ta mig runt Söder. Minnenas vindar blåste mot mig och den slumrande sidan av mig som den kulturella söderbönan gjorde sig påmind. Jag njöt av att se de människor som ställt sig mitt på Medborgarplatsen och spelade saxofon, bas och gitarr. Sorlet, glada miner. Alla andra som inte satt på Medis satt i stället på små hål-i-väggen restauranger/caféer och socialiserade. På ett ställe var det  jazzjam - så himla coolt. Götgatan var som vanligt ett myller av olika slags människor från olika samhällsskikt. Tavernorna som blossat upp med behagliga toner. De rödmosiga människorna som hängt på Eriksdalsbadet hela dagen. Strandpromenaden som var belägrad av promenerande människor där cyklister fick stå på bromsen mest. Polisbilen som intog vittnesbilder från allmänheten. De badande barnen och fåglarna.

Hornstull har verkligen fått sig ett ansiktslyft och ingen skulle känna igen sig där om man inte vetat om förvandlingen. Förstås tänker jag på brorsan som ofta var och hälsade på under de år jag bodde i Hornstull - mer än 10 faktiskt. Det var "åren utan familj" och Thomas trivdes i Hornstull. Förutom att han i och för sig ofta stack iväg långt utanför, till alla bilhandlare - så var ett besök hos kikareaffären närmare Zinkensdamm alltid ett måste. Liksom Mickes vinyl och CD. Jadu Thomas, de är kvar men annars har mycket förändrats sen sist. Lots of love.

I dag gårdsstädning och Mors Dag. Jag tänker på min fantastiska mamma alla kategorier (ok hon var aldrig den där bullmamman när vi var små, de skulle alltid frysas ned och tas fram vid andra tillfällen) och alla andra enastående kämpande mammor.