Lättar lite på hjärtat.

Eftertankens kranka blekhet eller vad säger man?
Jag vet inte vad som väntar mig runt hörnet och hur jag klarar mig framöver. Jag tror mycket hänger på omständigheterna men omständigheterna för att klara mig ur eller genom allt på bästa sätt kan jag inte kräva eller förvänta mig. Man kan tycka att "framtiden skapar jag själv", "jag är herre över mina egna handlingar" osv men ja, om du nu tror att det är så enkelt så be my guest och återkom ifall något same same händer dig.
Jag vägrar också lyssna på "what goes around comes around", "karma", "finns en mening med allt" och sån skit man kan kläcka ur sig när nåt liknande inte hänt en själv (ja inte i mitt fejs förstås men som livsdeviser överlag). Tror ni det är roligt att mötas av dylikt?
Men det kanske är så att jag inte är värd mer än att drabbas tycker ni.

Nej ta det inte som självömkande eller bittert, jag är möjligen lite nedstämd just nu men det är så livet är för mig numer -  up and downs. Jag mår inte dåligt av att se glada människor, jag skrattar när jag tycker något är roligt, jag mår bra av både umgänge, sex och träning men vill man säga något till mig så avstår jag gärna från käcka kommentarer som "livet går vidare", "du väljer hur du ska se på det" jag behöver det inte. Det är visserligen så kallade sanningar men det passar inte just nu. Jag måste få sörja. Jag måste få sakna. Jag måste också, jag tror faktiskt det, få vara lite självömkande, liten och introvert ut emellan. Kanske lite ego också fast det tar emot.

Jag får dåligt samvete när jag inte är den där bästa människan på alla plan. Jag mår dåligt av att jag gråter så lätt. Att jag inte har förmåga att delta i allt och på samma sätt som jag gjorde bara för knappt ett år sedan. Mitt liv har rämnat på många punkter sedan dess. Eller förändrats om vi ska välja att säga det så.

Jag är stark och jag är svag. Jag har behov som alla andra och mitt samvete kan vara tungt. Ibland känner jag mig så himla värd och ibland så mycket mindre. Jag tar ansvar för allt och ingenting. Jag vill så mycket men inte ens hälften blir gjort.
Jag vet dock att jag är bra men det kanske är svårt att tro.

En del av er skiter fullständigt i hur jag känner och förstår inte alls - även om det är intressant att läsa om. Kanske höjer jag er genom min sänka. En del tänker nog och känner med mig mycket mer än vad jag ens kan tro. Sorg är svårt att närma sig, mycket lättare att värja dig.

I dag fick jag veta hos tandis att mina helvetiska tandsmärtor inte beror på några rotinfektioner eller begynnande tandlossning. Det beror på spänningar. Spänningar som kroppen lagrat. Det är galet!
Jag går på vidare hjärtutredning då de upptäckt något på ultraljudet som min läkare aldrig hört talas om. Man vill ju inte tro att det är sant. Förstår ni, jag blir inte lämnad ifred. Varje möte är en urladdning och jag blir ständigt ständigt påmind om min förlust och alla helvetiska följder som det kan komma att bära med sig. Som det redan burit med sig.

Vad vill jag ha sagt? När du möter mig vet du att du kommer få ett leende för att jag är glad att se dig. Jag vill veta vad som händer och är glad för dina framgångar, dina planer, all kärlek och hoppas du har en god hälsa.  Om du är ledsen och har bekymmer så blir jag glad att få ditt förtroende för det också. Min förlust påverkar inte viljan att göra gott för dig.

Ni behöver inte tycka synd om mig, ni behöver inte tycka om mig, ni behöver egentligen inte göra något alls - förutom att jag skulle vilja be er om att ha överseende. Om ni läst den här texten kanske ni förstår att sorg ser olika ut (ifall ni har andra preferenser och erfarenheter). Ni kanske också får en viss påminnelse om att det finns mycket man inte ser. Och att sorgen inte trappas ned. Även om jag själv tycker att jag fungerar tämligen helt normalt så plingar kroppen i en klocka. Det gör mig lika ledsen som ni kanske tycker jag verkar jobbig. Ja ni kanske tycker jag är helt weird.
Kroppen/själen har förlorat sin andra halva, hur det än är. The connection is gone.

Mycket tacksam dock för det jag har även om det är svårt att bara tänka så just nu.

Amen, namaste och allt vad man säger - ha det fint. Tack nu fick jag prata av och ur mig lite, det behövde jag. Tack igen, imorrn är leendet med mig igen.