Sex drugs an rock'n'roll

Jag är så rastlös, känner mig både ledsen arg och bitter. Jag och syrran har haft möjlighet att umgås på tu man hand och av naturliga skäl snackar vi ju bl. a om Thomas förolyckelse. Jag kan inte fatta det! Jag kan inte fatta att det verkligen har hänt, kunnat hända och allt vad det fört med sig.

När folk tror och tänker att man borde börjat minnas m glädje eller accepterat faktum så misstänker jag att det beror på att det man kan relatera till är när en förälder el åtminstone äldre person dör. Inte sant?
Det här är ju helt väsensskilt.

Ursäkta nu vet jag att sämre och mer små sidor hos mig ger sig till känna när jag önskar att de personer som indirekt är "medskyldiga" till det som hänt också får må lite dåligt. Jag veeet att man inte "får" säga så men alternativet är nu att jag kontaktar dem och öser lite av min bitterhet över dem och det verkar mer osmart hur som helst.


Fi fan ! Tänker jag också tillåta mig säga. Och all denna girighet och hunger över materiella saker som står över ödmjukhet och logik gör mig jävlart spyfärdig.

Det enda jag brydde mig om var att Thomas skulle må bra,
i allt han gjorde och företog sig. Så fungerade nog tvillinggenen starkast. Så det enda lilla pytte som kan trösta mig är att han faktiskt gjorde nåt han älskade när han dog. Det som ändå smärtar mer är ju tankarna på hans sista sekunder i livet samt sorgen han har över att inte få följa hans högt älskade älskade barn fram i livet.

Nä nu är jag destruktiv tycker ni men ni förstår å andra sidan inte så mycket och det klandrar jag inte er för heller - hoppas bara på nån viss förståelse ändå.

Vad gör jag nu? Är det nu sex drugs and rock'n'roll kommer in i bilden eller ska jag kanske springa av mig en sväng ?

Skön helg!

Passar på att önska er en skön helg. Jag hoppas ni är tillsammans med familjen, att ni värdesätter det och att det inte behövs så mycket mer än så.
Att ni inte jagar upplevelser för att döva en tomhet, tristess, för att skriva om det på fejsbook eller skrävla inför vänner och kollegor.
Utan i så fall mer för att dela det med någon ni tycker om eller för att ta vara på tid.

Jag hoppas ni kan njuta av god mat och dryck, godis om ni vill - utan att ha ångest över det ni stoppar i er. Vad ni äter är alltid ett val men helst inte på bekostnad av någon panik över det ena eller andra. Alla cancerutrop ändras ju från månad till månad och det är nog cancervarning i allt förr eller senare. Och man får cancer av att låta bli att äta det man vill och längtar efter också. Garanterat.

Jag önskar dock att ni kommer er ut lite mer än vanligt kanske, frisk luft kan också vara cancerogen förstås men det är det ju att sitta inne också så man kan ju dela på alternativen.

Ja ni förstår att jag är lite ironisk. Folk som sköter sin hälsa får cancer och folk som missköter sig får inte det och vice versa. Det går liksom inte att säga, det är rysk roulette. De Bättre människorna dör ofta som ni vet och det är inte alltid de goda människorna det går bra för.

Vila. Ät. Njut. Umgås. Älska. Var sann.

Maxtest

I nån vecka har jag vetat att jag ska göra fystester om en månad. Fast den månaden har ju krympt till knappa 3 veckor. Nyss läste jag in mig på det, jag ska göra maxtest på cykel samt ett styrketest. Maxtest är ett konditionstest och jag blir nervös bara jag tänker på det. Jag har kommit igång och träna igen, jag kan träna styrka samt kondition när det är förklätt till dans, cirkelträning el liknande. Men förmå mig till att pressa mig i löpning går bara inte. Det är någon mental blockering, jag har verkligen ingen lust att pressa mig till någon högre puls.

Ska ut i dag och springa men det blir bara nöta kilometrar inte pressa lungor och hjärta.

Mitt hjärta är redan pressat som ni vet. Jag har mina känningar fortfarande men ser sambanden med att jag är stressad, kanske inte bra i och för sig men träning tar bort den där stressen som sätter sig på hjärtat. Så för att klara av min inre stress så bör jag alltså träna något dagligen.

Min pappa är så fin. Han är visserligen född och präglad av fjällvärldens inland som det såg ut och verkade under mitten av 1900-talet vilket innebär både lutheranskt som ett kargt norrländskt kynne. Det i sin tur har retat gallfeber på mig från och till under hela min uppväxt och visst finns det mycket att säga om detta arv som i mångt och mycket också präglar (förstört) mig och när det kommer till Thomas bortgång så är det pappa som på nåt sätt tar hela "förnuftet" på sig. Det är sorgligt på sitt sätt men jag vet att han vill vara stark för mammas och vi övrigas skull. Han resonerar sakligt för det mesta även om saknaden aldrig förbises men visst läcker sorgen och en viss bitterhet (som vi alla har mot olika faktum) igenom.
Pappsen gör (i stället) minnestavlor, minnesstenar, skriver minnesord och nu har han också gjort världens finaste påskris, hämtat från fjällen (Tjärnberg) till Thomas. Han har målat kvistarna i olika färger, limmat fast de här små gula ulliga kycklingarna och fjädrarna så att det säkert ska hålla. Han hämtar noggrant det finaste granriset och det är mycket viktigt hur allt sammansätts vid graven. Ja det är bara förnamnet kring hur han hanterar det som hänt.

Vissa ser man inte längre men vissa vänner samt kompisar till Thomas är verkligen fina och hör av sig, kommer förbi och säger saker man blir rörd av. Fina fina Thomas varför du? Och vad synd att du kanske inte fick leva det liv du hade mått bäst av. Nu är det påsk igen, vår favoritårstid i fjällen - du saknas varenda minut.

Nä nu har jag gråtit och gråtit - nu är det dags att torka tårarna och lägga undan det ett tag. Genom shopping och träning, kan det vara nåt?

Åsså en våffla på det.

Min nya kran. I köket alltså.

Så fick man en ny blandare i köket i dag. Helhetsintrycket blev faktiskt att allt blev så mycket fräschare sen kan jag tycka att det är synd att när man ska göra nåt så är det nästan alltid i sista minuten så det där med att verkligen ha tid att bestämma sig för vad man vill ha osv går alltid bet. Ok, typiskt för mig kanske. Jag vill verkligen vara innovativ och gärna välja något fräckt men när det blir stressigt med allt så funkar det ju inte. Jag kan inte lägga den tiden och energin till just det.
Det är väl därför det aldrig blir någon renovering heller. Största jobbet är ju faktiskt att bestämma sig för hur man vill ha det och vilket mtrl, färger, mönster osv. Inget easy peasy.

Jepp det blev Ruffie i går. Vad trodde ni, man står inför valet att ta hand om tvätten eller att träna? Det där med både ock hör jag inte. Jag får gott bita i den trasan i dag.

En sak som är skönt är att jag har inga problem med att fixa ett Ruffiepass nu, som jag hade första gången jag testade efter mitt "träningsuppehåll." Nu hade jag visserligen inte ett tufft motstånd, körde mot en av våra kunder/medlemmar så det blev mer goodwill men i konditionsbitarna kunde jag ju köra på. Ruffie har annars den förmågan att man blir så skönt trött i hela kroppen, efter några timmar och det blev jag faktiskt i går också. Något som motverkas med matintag och lite slappa framför teven !

Nu är frågan om jag ska vara "duktig" och typ städa städa städa hela dagen eller om jag ska bryta för ett lunchpass? Vi får se. Av erfarenhet vet jag att dagarna har en förmåga att susa iväg snabbare än vad man tror.

Våffeldagen i dag. Vad gör ni för våfflor - klassiska eller LCHF våfflor som är så poppis? Jag har inget mjöl hemma så vi får se om jag bestämmer mig för att testa ett alternativ eller att jag fixar mjöl helt enkelt. För våfflor, det förväntar sig ungarna.

Det här såg väl gott ut !

Sista helgen?

På Fejsbook skrev jag härom dagen att jag stod med näsan mot solen, hörde fåglarna kvittra och jag undrade om det fanns hopp. Jag vill inte vara tårdrypande eller liknande men jag kan heller inte säga "jo, det finns hopp!" Så känner jag inte och jag tänker inte på det sättet. Jag väljer att förhålla mig neutralt till framtiden så att säga, planerar inte mer än det jag verkligen måste planera. Jag har inga förhoppningar eller förväntningar om det ena eller andra men däremot försöker jag faktiskt njuta eller glädjas när det finns anledning till det. Jag funderar däremot ofta vad livet har i sitt sköte och vad det egentligen tänkte när det gäller mig och min familj.

I går morse tog jag en rekarrunda för min träningsgrupp. Mina lår var tunga och jag blev själv trött av mina planer haha. Jag sprang upp på toppen av klipporna bortanför Vinterviken och tänkte att de också ska få njuta av den utsikten. Resten av dagen innehöll storstädning av sonens rum samt tvätt. Jag måste erkänna att jag inte städat vare sig sonens eller dotterns rum sedan olyckan. Jo någon halvsnabb dammsugning och dammtorkning av säng eller liknande men inte mer. Jag lastade av allt som hade med AXA och BAMM i sonens rum och där har det fått stå.
Hittade några födelsedagskort som är skrivna av Thomas som väcker sorg och saknad och än en gång den overkliga känslan av att "är det verkligen sant." Är det verkligen sant?

Hade tänkt ta kort i morse när jag körde träning men det föll ur huvudet innan vi ens började. Tre nytillkomna dök upp i morse, en som hängde på från sin joggingrunda. Det är coolt. Jag är riktigt nöjd med passet faktiskt och vi utnyttjade det faktum att snön ligger kvar i skog och backar. Kanske är det så att det är sista helgen med minusgrader? Jag tog mina Salomon sense som inte har några dubbar och det var inga större problem att springa med dem. Jag kände mig lätt och stark men intog min roll som coach mestadels och såg till att teknik och pepp var det centrala :).

Att en av tjejerna började gråta av tacksamhet att jag kör detta känns speciellt (och det är en av de starkaste rent fysiskt) och jag som tycker att den här gruppen hjälper mig att komma ut och inte ge upp. Synergi.

Nu sitter jag här med en tredje kopp kaffe och funderar på om jag ska sticka iväg och vara social på jobbet med ett pass Ruffie i dag eller om jag ska vända mig om och börja sortera tvätthögen, en av fan fyra. Var kommer alla kläder ifrån, jag blir galen! Framförallt, kan de inte hoppa in i garderoberna själv.