Jag är så rastlös, känner mig både ledsen arg och bitter. Jag och syrran har haft möjlighet att umgås på tu man hand och av naturliga skäl snackar vi ju bl. a om Thomas förolyckelse. Jag kan inte fatta det! Jag kan inte fatta att det verkligen har hänt, kunnat hända och allt vad det fört med sig.
När folk tror och tänker att man borde börjat minnas m glädje eller accepterat faktum så misstänker jag att det beror på att det man kan relatera till är när en förälder el åtminstone äldre person dör. Inte sant?
Det här är ju helt väsensskilt.
Ursäkta nu vet jag att sämre och mer små sidor hos mig ger sig till känna när jag önskar att de personer som indirekt är "medskyldiga" till det som hänt också får må lite dåligt. Jag veeet att man inte "får" säga så men alternativet är nu att jag kontaktar dem och öser lite av min bitterhet över dem och det verkar mer osmart hur som helst.
Fi fan ! Tänker jag också tillåta mig säga. Och all denna girighet och hunger över materiella saker som står över ödmjukhet och logik gör mig jävlart spyfärdig.
Det enda jag brydde mig om var att Thomas skulle må bra,
i allt han gjorde och företog sig. Så fungerade nog tvillinggenen starkast. Så det enda lilla pytte som kan trösta mig är att han faktiskt gjorde nåt han älskade när han dog. Det som ändå smärtar mer är ju tankarna på hans sista sekunder i livet samt sorgen han har över att inte få följa hans högt älskade älskade barn fram i livet.
Nä nu är jag destruktiv tycker ni men ni förstår å andra sidan inte så mycket och det klandrar jag inte er för heller - hoppas bara på nån viss förståelse ändå.
Vad gör jag nu? Är det nu sex drugs and rock'n'roll kommer in i bilden eller ska jag kanske springa av mig en sväng ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar