Sista helgen?

På Fejsbook skrev jag härom dagen att jag stod med näsan mot solen, hörde fåglarna kvittra och jag undrade om det fanns hopp. Jag vill inte vara tårdrypande eller liknande men jag kan heller inte säga "jo, det finns hopp!" Så känner jag inte och jag tänker inte på det sättet. Jag väljer att förhålla mig neutralt till framtiden så att säga, planerar inte mer än det jag verkligen måste planera. Jag har inga förhoppningar eller förväntningar om det ena eller andra men däremot försöker jag faktiskt njuta eller glädjas när det finns anledning till det. Jag funderar däremot ofta vad livet har i sitt sköte och vad det egentligen tänkte när det gäller mig och min familj.

I går morse tog jag en rekarrunda för min träningsgrupp. Mina lår var tunga och jag blev själv trött av mina planer haha. Jag sprang upp på toppen av klipporna bortanför Vinterviken och tänkte att de också ska få njuta av den utsikten. Resten av dagen innehöll storstädning av sonens rum samt tvätt. Jag måste erkänna att jag inte städat vare sig sonens eller dotterns rum sedan olyckan. Jo någon halvsnabb dammsugning och dammtorkning av säng eller liknande men inte mer. Jag lastade av allt som hade med AXA och BAMM i sonens rum och där har det fått stå.
Hittade några födelsedagskort som är skrivna av Thomas som väcker sorg och saknad och än en gång den overkliga känslan av att "är det verkligen sant." Är det verkligen sant?

Hade tänkt ta kort i morse när jag körde träning men det föll ur huvudet innan vi ens började. Tre nytillkomna dök upp i morse, en som hängde på från sin joggingrunda. Det är coolt. Jag är riktigt nöjd med passet faktiskt och vi utnyttjade det faktum att snön ligger kvar i skog och backar. Kanske är det så att det är sista helgen med minusgrader? Jag tog mina Salomon sense som inte har några dubbar och det var inga större problem att springa med dem. Jag kände mig lätt och stark men intog min roll som coach mestadels och såg till att teknik och pepp var det centrala :).

Att en av tjejerna började gråta av tacksamhet att jag kör detta känns speciellt (och det är en av de starkaste rent fysiskt) och jag som tycker att den här gruppen hjälper mig att komma ut och inte ge upp. Synergi.

Nu sitter jag här med en tredje kopp kaffe och funderar på om jag ska sticka iväg och vara social på jobbet med ett pass Ruffie i dag eller om jag ska vända mig om och börja sortera tvätthögen, en av fan fyra. Var kommer alla kläder ifrån, jag blir galen! Framförallt, kan de inte hoppa in i garderoberna själv.