Ah, bh:n spänner, fast på fel ställe - det bultar under tuttarna så jag tror att maten inte ens passerat. Jag hyperventilerar som om jag vore gravid. Jaja, kanske blir jag den första som går ned under jul i stället för tvärtom. In my dreams.
I går fick jag tillskickad en bild som föreställde en god vän till mig och hans numera fru. De gjorde reklam för blekning av tänder. Ursäkta men jag förstår inte. Ok, om du vill bleka tänderna do it men att som offentlig person/halvkändis/f d elitidrottare ställa upp som affischnamn mot gratis behandling (med all säkerhet) känns så billigt. Samma sak med en elitidrottare sittamdes i en soffa för ett känt möbelföretag. Why liksom. Nä jag tycker inte det är värdigt.
Och överhuvudtaget..bleka tänderna - hallå. Jo absolut finns det vissa personer som har glädje av att kunna göra det men det finns ju nivåer. Ni har väl sett Idol-jury Andreas tänder. Snacka om..omanligt. Och samma sak med min vän här, jag hade sett någon vimmelbild med honom och tänkt just att "undra om han har blekt tänderna eller om de har retuscherat på något sätt."
Om du ska bleka måste du ta magnesylblank liksom?
Gah, män. De ska ju mer vara en Börje Salming eller Thomas Wassberg. Andas naturkraft, sundhet och genuinitet. Min smak i alla fall. När män börjar använda bli för fåfänga med hudkräm, hårvax, noppa ögonbryn, bleka tänder och rumpa kanske haha samt inte kunna gå förbi en spegel utan att spegla sig - så händer något sakta avtändande. Eller är det jag som är bushig nu?
Varför kommer julen som en överraskning varje år? Verkar så med tanke på alla människor som trängs på precis varenda utrymme som har med förflyttning eller shopping i Stockholms närområde att göra. Det är rätt kul ändå. Mer som en tradition. Vad skulle man annars gnälla på så här tätt inpå?
Ah, nu tänker ni "hon skriver inget om .." - nej. Just det.
fredag, december 21
Systra mi..
Jag har panik inför att sova. Jag gör allt bara jag inte behöver gå i säng. Jag vill inte vakna i morgon och sedan ska jag inte säga så mycket mer för då låter jag nog suicidal. Ni är så många som läser också. Varför läser ni? Vad tänker ni? Varför fortsätter jag skriva.
Jag har ingen bror längre?
Han fick sällan vila den pöjken. Alla som rev och slet i honom. Sällan någon som sa till honom att gå och vila du, det behöver du (kanske skulle han inte gjort det ändå). Hans vila blev att flyga. Tyvärr den sista vilan :( Usch vad hemskt det där lät, jag vet.
Det blev inte så täta besök till mig/oss efter att han blev pappa men en sak är jag nöjd över och det är att jag lyckades få honom att sova över när han t ex kört långa sträckor fast han kände stress och press för att åka hem så fort som möjligt. Jag ville och fick rå om honom. Men jag vill göra det igen. Bu.
Nu vill jag att min syster ska vara här. Jag vill rå om henne! Trycka i henne ett gäng lussekatter eller nåt annat hon vill ha. Laga middag, frukost, shoppa. Grina, skvallra och ..skratta? Umgås.
Fast min sköna säng som vi har sovit i många gånger tillsammans är borta. DET är helt galet det också.
Jag har ingen bror längre?
Han fick sällan vila den pöjken. Alla som rev och slet i honom. Sällan någon som sa till honom att gå och vila du, det behöver du (kanske skulle han inte gjort det ändå). Hans vila blev att flyga. Tyvärr den sista vilan :( Usch vad hemskt det där lät, jag vet.
Det blev inte så täta besök till mig/oss efter att han blev pappa men en sak är jag nöjd över och det är att jag lyckades få honom att sova över när han t ex kört långa sträckor fast han kände stress och press för att åka hem så fort som möjligt. Jag ville och fick rå om honom. Men jag vill göra det igen. Bu.
Nu vill jag att min syster ska vara här. Jag vill rå om henne! Trycka i henne ett gäng lussekatter eller nåt annat hon vill ha. Laga middag, frukost, shoppa. Grina, skvallra och ..skratta? Umgås.
Fast min sköna säng som vi har sovit i många gånger tillsammans är borta. DET är helt galet det också.
torsdag, december 20
Tror ni på att man bara kan bestämma sig för att man har haft sin ledsna stund och sedan fungera som vanligt? Nix, eller ja, fungerar nog i vissa fall, jag ska inte påstå nåt bara tala för mig själv. I dag har varit en väldigt tårträngande dag. De har krypit upp i ögonvitan och jag har försökt blinka bort, torka bort, tänka bort. Jag försöker blinka bort, tänka bort. Saknaden är dock övermäktig och konsekvenserna av händelsen är både tydlig som skrämmande men framförallt tråkig. Tråkigt. Hjärtkramande, hjärtskärande, tomt.
Jag ska ha mens också. Den kommer i morgon om det är på dagen vilket det brukar bli. Det känns extra jävla dumt med tanke på Thomas dag, undergångens dag. Ironiskt på något sätt också eftersom mens kan tyckas betyda att man är livsgivande. Kanske jag ska träna så fett att jag slutar ha mens, som ett slags punishment mot det där livsgivande.
Nej jag har inte tränat i dag - jag hittar inte min pulsklocka.
I morgon har mina hjärtan ännu en skolavslutning..tänker på Thomas barn också.
Jag ska ha mens också. Den kommer i morgon om det är på dagen vilket det brukar bli. Det känns extra jävla dumt med tanke på Thomas dag, undergångens dag. Ironiskt på något sätt också eftersom mens kan tyckas betyda att man är livsgivande. Kanske jag ska träna så fett att jag slutar ha mens, som ett slags punishment mot det där livsgivande.
Nej jag har inte tränat i dag - jag hittar inte min pulsklocka.
I morgon har mina hjärtan ännu en skolavslutning..tänker på Thomas barn också.
Utan rubrik
Ok, nu ska jag skärpa mig, promise. Jag har haft min ledsna stund - i dag måste jag också tvätta, städa, få undan pappersarbete, sista chansen! - och - hitta min pulsklocka!
Om jag inte hittar den kan jag inte springa något mer..typ.
Varför ursäktar jag mig och min sorg? Jo för att jag vet att ingen förstår hur det griper tag och omkullkastar ens väsen på det sätt det gör. Och när man inte förstår tycker man att saker är obegripliga (make sense va ;)) och ifrågasätter. Jaja.
Jag har en annan historia som jag ska berätta för er, den är så tragikomisk att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Just nu är jag både arg och besviken. Och den handlar om vänskap och förtroende. Hur vissa människor hävdar i sten att de vill ens bästa men det finns inget som tyder på det. Snarare tvärtom om man börjar skärskåda. Och då måste man ju börja fundera på om det inte är dags att knäppa av den knappen i ens liv.
Men nu stundar annat, jobb t ex. Ha det fint.
Om jag inte hittar den kan jag inte springa något mer..typ.
Varför ursäktar jag mig och min sorg? Jo för att jag vet att ingen förstår hur det griper tag och omkullkastar ens väsen på det sätt det gör. Och när man inte förstår tycker man att saker är obegripliga (make sense va ;)) och ifrågasätter. Jaja.
Jag har en annan historia som jag ska berätta för er, den är så tragikomisk att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Just nu är jag både arg och besviken. Och den handlar om vänskap och förtroende. Hur vissa människor hävdar i sten att de vill ens bästa men det finns inget som tyder på det. Snarare tvärtom om man börjar skärskåda. Och då måste man ju börja fundera på om det inte är dags att knäppa av den knappen i ens liv.
Men nu stundar annat, jobb t ex. Ha det fint.
Hur mycket pallar man?
Av en anledning hamnade jag på ett rätt så nyöppnat gym i går. Och då fick jag också träna om jag ville vilket jag passade på att göra, har ju inte tränat på flera dagar. Jag kände mig stark, så pass att jag tänkte att vikterna var fejk. Att den där nya utrustningen hade en förskönad viktangivning. Den där lyxiga vadderingen gav mig dock blåsor på fingrarna. Och tårarna rann när jag samtidigt tittade på något amerikanskt program om ungdomar som kommit i otakt med sina föräldrar. Sorg över förlorade barn, fast på ett annat sätt. Ett sätt som går att komma tillrätta med..
Då hörde en god vän av sig och frågade om jag inte ville hänga med på ett NMT pass (Nordic military training) på kvällen, ute i Täby. Jag blir så glad av att folk tänker på mig så jag tackar ja utan att tänka på om jag verkligen orkar eller inte. Täby kändes också anonymt och inte det hårdaste passet och jag är glad att jag följde med! På ett sånt pass hinner jag inte tänka på så mycket annat än vad jag gör just då.
Får jag släppa fram lite sorg över min födelsedag nu? Det bara kom. Jag har absolut förståelse att min familj inte firade mig, grattade gjorde de förstås men jag kände mig ju inte firad. Rätt eller fel? Skulle de ha ansträngt sig mer? Nä jag lägger ingen börda så, det är nog tungt för oss alla fortfarande bara att leva med någon slags insikt (om vi nu har det, förstår gör vi inte). Hallå, jag är vuxen och inget barn - födelsedag är inte viktigt. Men trots allt en symbolik för att jag finns förstås. Och att Thomas inte finns :(. Det är ju det. Jag blir så ledsen att jag aldrig mer kommer tycka att min födelsedag är speciell/uppskatta den. Allvarligt, det smärtar så oerhört. Fast det handlar inte bara om mig - det handlar mest om att jag inte har någon att dela den med, någon som funnits med från allra första början. Alla gemensamma kalas när vi var små, till de viktiga gratulationerna vid rätt klockslag. Att jag kunnat säga att jag har en lillebror trots att han var 20 cm längre och något mer axelbred..
Det handlar kanske också om någon barnslig känsla om att ingen annan i min familj kommer tycka den dagen är rolig heller. Förstår ni, jag känner mig jättebarnslig nu. Jag vill aldrig fylla år mer. Aldrig bli påmind.
Nä fy tusan vad löjligt. Men jag ska vara så himla stark hela tiden. Visst jag är ledsen mycket men jag känner sådant ansvar för att vi i familjen ska hålla ihop också. Hur länge orkar jag? Vem tröstar Knytet?
Ja visst handlar det här kanske främst om en annalkande oro för att åka upp igen. Att hela december endast är en enda plågsam resa. Snön kom, hans favoritårstid, vår födelsedag, fyramånadersdagen, i morgon är det hans namnsdag samt "jordens undergång" vilket då blir någon slags symbolik som är superjobbig och sedan är det jul - familjehögtiden med 100 tals årskavalkader, med önskan om gott slut och vara hoppfull inför ett nytt år. Ni fattar va. Alla vi som förlorat någon, kanske speciellt på det här olyckliga, fasansfulla, onödiga, tragiska sättet har det jobbigt.
Och saknaden är så stor.
Då hörde en god vän av sig och frågade om jag inte ville hänga med på ett NMT pass (Nordic military training) på kvällen, ute i Täby. Jag blir så glad av att folk tänker på mig så jag tackar ja utan att tänka på om jag verkligen orkar eller inte. Täby kändes också anonymt och inte det hårdaste passet och jag är glad att jag följde med! På ett sånt pass hinner jag inte tänka på så mycket annat än vad jag gör just då.
Får jag släppa fram lite sorg över min födelsedag nu? Det bara kom. Jag har absolut förståelse att min familj inte firade mig, grattade gjorde de förstås men jag kände mig ju inte firad. Rätt eller fel? Skulle de ha ansträngt sig mer? Nä jag lägger ingen börda så, det är nog tungt för oss alla fortfarande bara att leva med någon slags insikt (om vi nu har det, förstår gör vi inte). Hallå, jag är vuxen och inget barn - födelsedag är inte viktigt. Men trots allt en symbolik för att jag finns förstås. Och att Thomas inte finns :(. Det är ju det. Jag blir så ledsen att jag aldrig mer kommer tycka att min födelsedag är speciell/uppskatta den. Allvarligt, det smärtar så oerhört. Fast det handlar inte bara om mig - det handlar mest om att jag inte har någon att dela den med, någon som funnits med från allra första början. Alla gemensamma kalas när vi var små, till de viktiga gratulationerna vid rätt klockslag. Att jag kunnat säga att jag har en lillebror trots att han var 20 cm längre och något mer axelbred..
Det handlar kanske också om någon barnslig känsla om att ingen annan i min familj kommer tycka den dagen är rolig heller. Förstår ni, jag känner mig jättebarnslig nu. Jag vill aldrig fylla år mer. Aldrig bli påmind.
Nä fy tusan vad löjligt. Men jag ska vara så himla stark hela tiden. Visst jag är ledsen mycket men jag känner sådant ansvar för att vi i familjen ska hålla ihop också. Hur länge orkar jag? Vem tröstar Knytet?
Ja visst handlar det här kanske främst om en annalkande oro för att åka upp igen. Att hela december endast är en enda plågsam resa. Snön kom, hans favoritårstid, vår födelsedag, fyramånadersdagen, i morgon är det hans namnsdag samt "jordens undergång" vilket då blir någon slags symbolik som är superjobbig och sedan är det jul - familjehögtiden med 100 tals årskavalkader, med önskan om gott slut och vara hoppfull inför ett nytt år. Ni fattar va. Alla vi som förlorat någon, kanske speciellt på det här olyckliga, fasansfulla, onödiga, tragiska sättet har det jobbigt.
Och saknaden är så stor.
onsdag, december 19
Hallå där!
Det är inte lätt att vara Camilla. I dag fick jag ett till en början upprört samtal från en vän som hade hört från "någon annan" att hen var omnämnd i min blogg. Min hjärna gick i spinn och mobilen hade bara 2 % kvar vilket också gjorde mig stressad. Jag kunde snabbt konstatera och lugna hen att det inte var hen jag hade avsett i bloggen.
Men det gjorde mig illa berörd. Dels att det finns människor runt mig som illvilligt (?) spekulerar/skapar oro och snackar runt och dels att jag ska behöva få äta skit för min situation.
Det finns naturligtvis människor runt mig som kan ta illa upp och bli ledsna precis som jag har eller känner detsamma. Yes. Men min avsikt är inte att använda bloggen som en mulltoa utan om vi nu pratar om min brors bortgång och ämnet sorg så har jag skrivit utifrån hur jag känner, hur olyckligt andras bemötande eller brist på bemötande uppfattats - kanske i syfte att få ge många av er en chans att förstå hur sorg kan se ut. Den ser ju dock olika ut för alla men av den återkopplingen jag har fått så är det många som känner igen sig oavsett vilken slags sorg de själva har.
Om jag då skriver om hur jag känner kring en händelse så innebär det ju inte att jag tycker illa om en ev person per automatik eller att jag vill komma åt hen. Comprende?
Två gånger inom loppet av några dagar har jag nu fått höra att jag också måste visa vilja. Det är ursäkten för att dessa personer har varit lite frånvarande. Lyssna, jag begär inget ok!! men hör ni hur det låter? Nu när jag ändå orkar visa mig lite här och där (dock knappt och inte utan besvär) så tassar förstås några fram, det kunde jag också räkna ut. Och ok, om man nu kan tycka att jag ska visa vilja (?) men jag blir obekväm i huden av att tänka att dessa människor, och säkert fler tänker att de inte hört av sig för att de tycker jag kan göra det?
Jag hade ingen erfarenhet av sorg innan och jag vet inte hur jag hade reagerat, funnits till eller inte men jag vet att jag inte hade börjat bråka och ifrågasätta denna person. Det vet jag.
Att få höra hur jag ska vara tacksam för att vissa personer ställt upp för mig för flera år sedan (ifall att jag nu tycker att de inte gjort det), att få spe för att jag inte hört av mig inom en viss tid, att anklagande få höra att någon suttit och gråtit på jobbet för att jag hade skrivit ett sms (som inte alls var menat negativt, tvärtom ) ja det övergår mitt förstånd. Om jag inte tänker alldeles fel så tänker jag att sådana här personer som inte klarar av att vara ödmjuka, - egentligen brottas med ett dåligt samvete? Varför ringa och skriva till mig och försöka belasta mig med det?
Tycker ni inte att jag har tillräckligt?
Kan ni inte förstå de här basgrejerna jag återkommit till hela tiden; man orkar inte och då menar jag ORKAR INTE, skriver någon ett sms om att "jag finns här, hör av dig när du vill" eller "hör av dig när du orkar" så kan du vara säker på att jag ALDRIG hör av mig. Man blir folkskygg och att gå till affären för att riskera någon man känner, gå ut genom dörren och träffa en granne, skolan, kollegor, fester, träning u name it. Det handlar nog om att man inte vet hur man blir bemött - och jobbigast är att möta folk som låtsas som ingenting eller viker undan och låtsas att de inte sett.
Att man skriver ett positivt inlägg på fejjan eller i ett sms eller låter ok när man hörs betyder INTE att nu är man på G och nu är man inte ledsen något mer.
Det betyder inte heller att man inte vill att folk hör av sig!! Att någon inte törs prata med en överhuvudtaget eller om olyckan är ÄNNU MER sorgligt. Samma sak med att folk slutar ringa till förmån för sms.
Jag tycker det är förjävligt att man ska behöva få höra det jag har hört från ett par stycken. Bättre vara ärlig som min granne och säga "jag förstår inte" eller som någon annan "jag vet inte". "Jag tyckte det var obehagligt, det kom för nära" skulle också funka för döden är ju det!!
Men var glada ni - för NI är ju för fan INTE den DRABBADE.
Jag tror också att de som inte varit närvarande är de mest självupptagna, absolut. Det är de som har "haft mig" som kompis i nåt syfte som inte passar in när det blir omvända förhållanden, d v s det är de som måste bjuda till, ge, ta sig tid. Eller tänker jag fel? Det finns absolut några också där det är alldeles för nära, det kan jag också förstå. Men jag skulle uppskatta att höra det.
Nix, jag är inte så upprörd som det låter, faktiskt. Men jag är inte dum snälla rara - och klart jag vill vara en bra kompis, människa och jag försöker ge utemellan. På nåt sätt, på de sätt jag klarar av just nu.
Intressant, jag skickade en uppmuntran/presenter till en vän som också gjort en förlust - och hen hade fått nån present av nån annan och då skrev hen ut det så fint på fejjan men när jag skickade till hen så skrev hen bara till mig om ni förstår. Då tänkte jag att antingen är det skillnad på folk eller så kände hen sig dum som tackar mig då ja, jag också gjort en förlust. Äsch det här lät fel men många av er vet vad jag menar - FB är ju i mångt och mkt ett enda stort spel. Skit samma, jag gillar att ge av den enkla anledningen att jag själv vet vad det betyder. Inte minst i dag när jag följde en äldre tant 300 m i armkrok för att stötta henne i halkan. Det var såå roligt att se och känna hennes uppskattning.
Jag har besökt den här personen i kväll, hen som ringde mig tidigare. Jag kan inte säga att vi pratade så mycket om just det här men jag är GLAD att hen ringde i stället för att bli förbannad i tysthet. Vi hade en trevlig stund som bara gav mersmak.
Jag vill också säga att jag har JÄTTEFINA FINA FINA VÄNNER!!! Och det finns FANTASTISKA medmänniskor därute dessutom, det möter jag nästan dagligen!
Och dessutom förstår jag också att alla är så förbannat upptagna med sitt eget liv, sin egen stress - vi ramlar och famlar runt efter ytliga bekräftelser, ytliga ting och det är sällan man tar sig tid att sätta sig ned och fundera på vad som verkligen betyder något. Och göra något åt det är ett ännu större steg som de flesta aldrig kommer till. Jag vet jag vet.
Men det gjorde mig illa berörd. Dels att det finns människor runt mig som illvilligt (?) spekulerar/skapar oro och snackar runt och dels att jag ska behöva få äta skit för min situation.
Det finns naturligtvis människor runt mig som kan ta illa upp och bli ledsna precis som jag har eller känner detsamma. Yes. Men min avsikt är inte att använda bloggen som en mulltoa utan om vi nu pratar om min brors bortgång och ämnet sorg så har jag skrivit utifrån hur jag känner, hur olyckligt andras bemötande eller brist på bemötande uppfattats - kanske i syfte att få ge många av er en chans att förstå hur sorg kan se ut. Den ser ju dock olika ut för alla men av den återkopplingen jag har fått så är det många som känner igen sig oavsett vilken slags sorg de själva har.
Om jag då skriver om hur jag känner kring en händelse så innebär det ju inte att jag tycker illa om en ev person per automatik eller att jag vill komma åt hen. Comprende?
Två gånger inom loppet av några dagar har jag nu fått höra att jag också måste visa vilja. Det är ursäkten för att dessa personer har varit lite frånvarande. Lyssna, jag begär inget ok!! men hör ni hur det låter? Nu när jag ändå orkar visa mig lite här och där (dock knappt och inte utan besvär) så tassar förstås några fram, det kunde jag också räkna ut. Och ok, om man nu kan tycka att jag ska visa vilja (?) men jag blir obekväm i huden av att tänka att dessa människor, och säkert fler tänker att de inte hört av sig för att de tycker jag kan göra det?
Jag hade ingen erfarenhet av sorg innan och jag vet inte hur jag hade reagerat, funnits till eller inte men jag vet att jag inte hade börjat bråka och ifrågasätta denna person. Det vet jag.
Att få höra hur jag ska vara tacksam för att vissa personer ställt upp för mig för flera år sedan (ifall att jag nu tycker att de inte gjort det), att få spe för att jag inte hört av mig inom en viss tid, att anklagande få höra att någon suttit och gråtit på jobbet för att jag hade skrivit ett sms (som inte alls var menat negativt, tvärtom ) ja det övergår mitt förstånd. Om jag inte tänker alldeles fel så tänker jag att sådana här personer som inte klarar av att vara ödmjuka, - egentligen brottas med ett dåligt samvete? Varför ringa och skriva till mig och försöka belasta mig med det?
Tycker ni inte att jag har tillräckligt?
Kan ni inte förstå de här basgrejerna jag återkommit till hela tiden; man orkar inte och då menar jag ORKAR INTE, skriver någon ett sms om att "jag finns här, hör av dig när du vill" eller "hör av dig när du orkar" så kan du vara säker på att jag ALDRIG hör av mig. Man blir folkskygg och att gå till affären för att riskera någon man känner, gå ut genom dörren och träffa en granne, skolan, kollegor, fester, träning u name it. Det handlar nog om att man inte vet hur man blir bemött - och jobbigast är att möta folk som låtsas som ingenting eller viker undan och låtsas att de inte sett.
Att man skriver ett positivt inlägg på fejjan eller i ett sms eller låter ok när man hörs betyder INTE att nu är man på G och nu är man inte ledsen något mer.
Det betyder inte heller att man inte vill att folk hör av sig!! Att någon inte törs prata med en överhuvudtaget eller om olyckan är ÄNNU MER sorgligt. Samma sak med att folk slutar ringa till förmån för sms.
Jag tycker det är förjävligt att man ska behöva få höra det jag har hört från ett par stycken. Bättre vara ärlig som min granne och säga "jag förstår inte" eller som någon annan "jag vet inte". "Jag tyckte det var obehagligt, det kom för nära" skulle också funka för döden är ju det!!
Men var glada ni - för NI är ju för fan INTE den DRABBADE.
Jag tror också att de som inte varit närvarande är de mest självupptagna, absolut. Det är de som har "haft mig" som kompis i nåt syfte som inte passar in när det blir omvända förhållanden, d v s det är de som måste bjuda till, ge, ta sig tid. Eller tänker jag fel? Det finns absolut några också där det är alldeles för nära, det kan jag också förstå. Men jag skulle uppskatta att höra det.
Nix, jag är inte så upprörd som det låter, faktiskt. Men jag är inte dum snälla rara - och klart jag vill vara en bra kompis, människa och jag försöker ge utemellan. På nåt sätt, på de sätt jag klarar av just nu.
Intressant, jag skickade en uppmuntran/presenter till en vän som också gjort en förlust - och hen hade fått nån present av nån annan och då skrev hen ut det så fint på fejjan men när jag skickade till hen så skrev hen bara till mig om ni förstår. Då tänkte jag att antingen är det skillnad på folk eller så kände hen sig dum som tackar mig då ja, jag också gjort en förlust. Äsch det här lät fel men många av er vet vad jag menar - FB är ju i mångt och mkt ett enda stort spel. Skit samma, jag gillar att ge av den enkla anledningen att jag själv vet vad det betyder. Inte minst i dag när jag följde en äldre tant 300 m i armkrok för att stötta henne i halkan. Det var såå roligt att se och känna hennes uppskattning.
Jag har besökt den här personen i kväll, hen som ringde mig tidigare. Jag kan inte säga att vi pratade så mycket om just det här men jag är GLAD att hen ringde i stället för att bli förbannad i tysthet. Vi hade en trevlig stund som bara gav mersmak.
Jag vill också säga att jag har JÄTTEFINA FINA FINA VÄNNER!!! Och det finns FANTASTISKA medmänniskor därute dessutom, det möter jag nästan dagligen!
Och dessutom förstår jag också att alla är så förbannat upptagna med sitt eget liv, sin egen stress - vi ramlar och famlar runt efter ytliga bekräftelser, ytliga ting och det är sällan man tar sig tid att sätta sig ned och fundera på vad som verkligen betyder något. Och göra något åt det är ett ännu större steg som de flesta aldrig kommer till. Jag vet jag vet.
måndag, december 17
I dag har jag gjort saker som krävt massa energi. Men folk har varit gulliga, inte för det. Och nu sitter jag här, lite vilsen i pannkakan och känner mig oerhört ensam med mina känslor och tankar.
Återigen en tung vecka med fredag, Thomas namnsdag samt jordens påstådda undergång.
Julafton. Thomas I miss u like crazy. Jag har ingen att prata med! Kommer du ihåg krokodiltårar, som jag hade i Äppelviken. Hade lust att ringa i dag och berätta. Jag ville också föreslå skridskoåkning på julafton med ungarna. Och prata om det som vi alltid brukar avhandla..varför Thomas, varför. <3
Återigen en tung vecka med fredag, Thomas namnsdag samt jordens påstådda undergång.
Julafton. Thomas I miss u like crazy. Jag har ingen att prata med! Kommer du ihåg krokodiltårar, som jag hade i Äppelviken. Hade lust att ringa i dag och berätta. Jag ville också föreslå skridskoåkning på julafton med ungarna. Och prata om det som vi alltid brukar avhandla..varför Thomas, varför. <3
lördag, december 15
Poff.
Folk är inte kloka. Det är ungefär det jag vill säga. Och när folk blir trängda för att man till slut tar ton eller på annat sätt visar att man inte köper det vederbörande säger/kommer på dem med en lögn eller bara inte är så dum som de trodde eller hoppades på. Ja då kläcks det ut det ena och det andra.
Man förundras. Häpnar, blir besviken och/eller illa berörd.
Kanske klipps flera band inom kort.
Eller som när min 74 åriga granne sa i kväll till mig: " Känns det fortfarande att din bror har gått bort" - han fick bevittna med egna ögon hur ledsen man kan bli på fem röda.
Då sa han ärligt att han inte alls kan förstå. Och det måste jag ju köpa. Även om jag inte kan förstå hur han kan fråga så.
När jag sedan belyser det från mina föräldrars håll så tycker han sig kunna förstå bättre, han är ju trots allt förälder själv. Och det är inte alla som har så mycket relation till syskon kanske, inte ens till sina föräldrar. Inte för att jag försökte på något sätt få honom att förstå (!) men jag berättade hur mycket en liten notis i tidningen kan innebära för de drabbade, något som de flesta bara ögnar en sekund. Hur jag blivit och blir bemött, om programmet som vetenskapligt behandlade bandet mellan tvillingar (som jag för övrigt inte själv sett ännu men hört mig för) och hur saknaden snarare eskalerar.
Vi pratade en hel massa annat också.
Det han till sist klämde fram var att man ska nog bry sig mer om sina grannar. Haha, ja vad ska man säga? Jag blir inte arg, inte sur, inte besviken - promise. Vi är alla olika, vi har olika stort känsloregister och vi har olika preferenser vad gäller relationer. Han är inte elak, han är rätt rar och omtänksam ändå. Det var nog bara bra att vi snackade till slut (som han sa "du har ju gått in i ditt skal den här hösten).
Kanske var det så att jag tog kontakt för att jag tidigare i dag fick veta att en annan grannes sambo dött i cancer för ett par månader sedan. Vad kan hon ha vart, 7-8 år äldre än jag? Det händer saker, hela tiden. Poff och livet förändras.
Man förundras. Häpnar, blir besviken och/eller illa berörd.
Kanske klipps flera band inom kort.
Eller som när min 74 åriga granne sa i kväll till mig: " Känns det fortfarande att din bror har gått bort" - han fick bevittna med egna ögon hur ledsen man kan bli på fem röda.
Då sa han ärligt att han inte alls kan förstå. Och det måste jag ju köpa. Även om jag inte kan förstå hur han kan fråga så.
När jag sedan belyser det från mina föräldrars håll så tycker han sig kunna förstå bättre, han är ju trots allt förälder själv. Och det är inte alla som har så mycket relation till syskon kanske, inte ens till sina föräldrar. Inte för att jag försökte på något sätt få honom att förstå (!) men jag berättade hur mycket en liten notis i tidningen kan innebära för de drabbade, något som de flesta bara ögnar en sekund. Hur jag blivit och blir bemött, om programmet som vetenskapligt behandlade bandet mellan tvillingar (som jag för övrigt inte själv sett ännu men hört mig för) och hur saknaden snarare eskalerar.
Vi pratade en hel massa annat också.
Det han till sist klämde fram var att man ska nog bry sig mer om sina grannar. Haha, ja vad ska man säga? Jag blir inte arg, inte sur, inte besviken - promise. Vi är alla olika, vi har olika stort känsloregister och vi har olika preferenser vad gäller relationer. Han är inte elak, han är rätt rar och omtänksam ändå. Det var nog bara bra att vi snackade till slut (som han sa "du har ju gått in i ditt skal den här hösten).
Kanske var det så att jag tog kontakt för att jag tidigare i dag fick veta att en annan grannes sambo dött i cancer för ett par månader sedan. Vad kan hon ha vart, 7-8 år äldre än jag? Det händer saker, hela tiden. Poff och livet förändras.
fredag, december 14
Återhämtning och LCHF igen.
I dag vaknade jag med den där huvudvärken, över bihålorna och stela nacken. Lite yr mellan öronen. Ja sådana små tecken på att allt inte är som det ska. Och, jag är övertygad om att det är för att jag inte skötte återhämtningen härom kvällen. Att träna Ruffie är tufft nog men att också göra det utomhus där du andas in kall luft och också gör dig av med mer vätska än du kan föreställa dig kräver sin återhämtning.
Ok jag mådde lite för bra dagen efter med en skön träningsvärk så jag gick till gymmet, käkade mat innan och körde 1,5 styrkepass för att jag kände mig så himla jättelagom energiladdad. Men det mot bakgrund att jag inte skött återhämtningen dagen innan. Så jag borde kanske tagit det lugnt på gymmet eller ännu hellre, ätit ordentligt efter Ruffien.
Dels är jag shitty dålig på att dricka vatten. Det är första läxan jag måste lära mig. Och med tanke på att jag går och fuktar läpparna hela tiden, känner mig törstig och också får en metallsmak i munnen - allt detta är dåliga tecken. Tecken på att njurarna får jobba för mycket i motvind.
Och dels är jag faktiskt lite sämre på att äta efter träning. Jag är som mest sugen på kolhydrater och fet mat dagar då jag inte tränar men har ju fått lära mig att det är efter träning du ska passa på med dina kolhydrater (läs godis och alkohol).
Fast om du inte behöver gå ned i vikt kan du ta dem innan för att få extra energiboost till musklerna.
Ja allt är en vetenskap. Men vi är verkligen olika och olika saker passar för oss det är det viktigaste att lära sig. En del av oss klarar oss bra genom att äta enligt Paleo- eller LCHF (Q) kost, en del mår bäst av att äta som vanligt men kanske mindre portioner, en del kan deffa hårt, en del kan äta precis vad som ja osv ni fattar.
Såg Debatt i går. Jag kan inte förstå hur det finns utrymme att diskutera LCHF ännu en gång. Jag tror det är tredje gången på ett halvår som jag har råkat se ett sånt program, hur många har jag då missat?
Katarina Zytomierska var naturligtvis där, jag bara nämner det. Suck. Men nåväl, professorn som var där har jag också sett förut samt även han kallad Kostdoktorn som driver just en blogg med det namnet. De säger preciiis samma saker, snark. Kan vi inte bara komma överens om att vi alla får pröva oss fram vad som passar oss bäst, hur vi vill leva och sedan får vi väl stå där om 20 år och utvärdera skiten. Vilka fick cancer, kärlsjukdomar, går på kryckor eller klättrar i bergen?
Nä jag är inte ironisk, eller jo det kanske jag är en smula. Jag önskar ju ingen någon sjukdom eller bieffekt av någon livsstil och jag tycker kanske också att det är sunt att ifrågasätta våra liv, hur vi äter, tränar jobbar och stressar. Men en viktigare fråga än att debattera hur gemene man och kvinna äter är faktiskt hur vi ska göra för att underlätta och förbättra våra liv generellt, för oss själva och våra barn. Dagens "regelverk" är ganska fyrkantig hur vår familjebild ser ut, ska se ut, hur vi vill resa, bo, jobba och hur våra barn ska vara och se ut i skola och samhälle. Ja det är en jättefråga och jag tänker inte gå in i den nu.
Reflekterar dock att frågan hur du och jag ska äta kan vi ju tänka och besluta själv och kan vi inte det kan vi ju fråga någon annan om råd. Men om du vill jobba lite annorlunda, känner att livet kärvar i det sociala, du är orolig för dina barn på olika sätt - så kan du inte bara bestämma eller påverka det själv utan det är oftast kantat av regler och en allmän samhällssyn - det borde hellre debatteras för att få upp det på agendan eller bara att vi alla "andra" ska få en inblick hur det ser ut i dagens Sverige/inte känna oss ensamma.
Som det är nu är det väl viktigare vad du har för fejsbookstatus än hur grannen mår?
Ok jag mådde lite för bra dagen efter med en skön träningsvärk så jag gick till gymmet, käkade mat innan och körde 1,5 styrkepass för att jag kände mig så himla jättelagom energiladdad. Men det mot bakgrund att jag inte skött återhämtningen dagen innan. Så jag borde kanske tagit det lugnt på gymmet eller ännu hellre, ätit ordentligt efter Ruffien.
Dels är jag shitty dålig på att dricka vatten. Det är första läxan jag måste lära mig. Och med tanke på att jag går och fuktar läpparna hela tiden, känner mig törstig och också får en metallsmak i munnen - allt detta är dåliga tecken. Tecken på att njurarna får jobba för mycket i motvind.
Och dels är jag faktiskt lite sämre på att äta efter träning. Jag är som mest sugen på kolhydrater och fet mat dagar då jag inte tränar men har ju fått lära mig att det är efter träning du ska passa på med dina kolhydrater (läs godis och alkohol).
Fast om du inte behöver gå ned i vikt kan du ta dem innan för att få extra energiboost till musklerna.
Ja allt är en vetenskap. Men vi är verkligen olika och olika saker passar för oss det är det viktigaste att lära sig. En del av oss klarar oss bra genom att äta enligt Paleo- eller LCHF (Q) kost, en del mår bäst av att äta som vanligt men kanske mindre portioner, en del kan deffa hårt, en del kan äta precis vad som ja osv ni fattar.
Såg Debatt i går. Jag kan inte förstå hur det finns utrymme att diskutera LCHF ännu en gång. Jag tror det är tredje gången på ett halvår som jag har råkat se ett sånt program, hur många har jag då missat?
Katarina Zytomierska var naturligtvis där, jag bara nämner det. Suck. Men nåväl, professorn som var där har jag också sett förut samt även han kallad Kostdoktorn som driver just en blogg med det namnet. De säger preciiis samma saker, snark. Kan vi inte bara komma överens om att vi alla får pröva oss fram vad som passar oss bäst, hur vi vill leva och sedan får vi väl stå där om 20 år och utvärdera skiten. Vilka fick cancer, kärlsjukdomar, går på kryckor eller klättrar i bergen?
Nä jag är inte ironisk, eller jo det kanske jag är en smula. Jag önskar ju ingen någon sjukdom eller bieffekt av någon livsstil och jag tycker kanske också att det är sunt att ifrågasätta våra liv, hur vi äter, tränar jobbar och stressar. Men en viktigare fråga än att debattera hur gemene man och kvinna äter är faktiskt hur vi ska göra för att underlätta och förbättra våra liv generellt, för oss själva och våra barn. Dagens "regelverk" är ganska fyrkantig hur vår familjebild ser ut, ska se ut, hur vi vill resa, bo, jobba och hur våra barn ska vara och se ut i skola och samhälle. Ja det är en jättefråga och jag tänker inte gå in i den nu.
Reflekterar dock att frågan hur du och jag ska äta kan vi ju tänka och besluta själv och kan vi inte det kan vi ju fråga någon annan om råd. Men om du vill jobba lite annorlunda, känner att livet kärvar i det sociala, du är orolig för dina barn på olika sätt - så kan du inte bara bestämma eller påverka det själv utan det är oftast kantat av regler och en allmän samhällssyn - det borde hellre debatteras för att få upp det på agendan eller bara att vi alla "andra" ska få en inblick hur det ser ut i dagens Sverige/inte känna oss ensamma.
Som det är nu är det väl viktigare vad du har för fejsbookstatus än hur grannen mår?
Gastric by passoperationer och Aldrig mera fet.
Ja jag är trött och jag ska sova. Men jag blev givetvis nyfiken på denna tjej som enligt Aftonbladet gått ned 65 kg på ett år med hjälp av Erika Wunderbaum nä så heter hon inte men nåt liknande - samt programmet "Aldrig mera fet."
Ok så jag går in på tv3 play och rullar igång. En söt tjej med en rätt ohygglig övervikt dyker upp. Har varit sjukskriven i tre år (3 år!!) för att hon inte orkar/kan ha ett heltidsjobb med den övervikten!! Är det sant att folk får vara sjukskrivna i tre år (!!) för en sådan sak??
Det är en tuff tjej med attityd och självkänsla ädå vilket förbryllar mig hur det kan ha blivit så. Och att vi har ett samhälle som inte kan skilja på ax och vete, ok råg och havre då. Då menar jag på dem som man faktiskt skulle kunna ställa högre krav på och vilka inte.
Coachingen startar och hon går ned 20 kg raskt, om det inte var 25 till och med. Men då mitt i allt får hon besked att hon får en Gastric by passoperation vad jag förstår, eller liknande den heter kanske nåt tyskt - magoperation iaf. Erika försöker övertala henne till att inte operera sig, hon har ju ändå bevisat att hon kan gå ned på vanligt sätt. Men nej Erika är övertygad och genomgår operationen. Allt går bra men absolut att hon får oja sig och bli struken på håret för att hon har så ont och är illamående efteråt. Ursäkta jag kanske låter elak men lite knottrar det sig. Det är en lyxoperation som jag ser det i det här fallet. Jag ser vidare. Hon tränar och står i så fort hon får klartecken från läkaren att få börja träna. Hon ska nämligen få åka på ridhelg om hon når nästa mål.
Hon missar det med 9 kg. Hon ojar sig igen med att hon inte fick röra på sig under rehab men att hon var säker på att ifall hon inte gjort operationen så hade hon klarat målet.
Hon tränar och står i, tycker det är asakul att träna och det är självklart jättekul att se. I slutbilderna får vi se en åttiotalsklädd tjej (i mina ögon och det är inte alldeles positivt) som lyckats gå ned till under 100 (från 161 kg om jag minns rätt).
Finn fem fel. Ett som ni inte kan veta är att Aftonbladet inte berättar hela storyn i sin "nyhet" d v s att hon faktiskt gjort en magoperation som man ändå måste se som en avstickare från hela programidén och kanske lite genväg. Två är att hon själv inser att hon egentligen hade klarat av alla viktmål utan operation så varför varför göra denna kostnadssamma operation som inte heller är riskfri på långa vägar.
Jag är förvånad över hur "lättvindigt" människor får göra en magsäcksoperation om jag får kalla det så, den innefattar all slags magoperationer som görs i fetmafall. Det sägs att man verkligen ska ha försökt allt utan att lyckats själv men jag känner åtminstone en som påstod sig ha försökt allt i sju års tid men lyckats förtränga den där dagliga läsken och bullen vid skrivbordet, tal om bakning i tid och otid, sena kvällar, lite sömn osv - brist på rutiner som ofta leder till övervikt.
Hon fick sin operation och trodde nog att det var en way of success bara att lägga sig under kniven. Hon ojade sig också, men över att hon inte tillhörde de där procenten som inte tålde socker efter operationen. Alltså fortsatte hon med fikabröd och godis, kanske som en daglig test att det kanske börjar fungera efter ett tag? Bitarna blev större och större och i dag 3-4 år efter operationen är hon lika stor som innan. Det går alltså att tänja ut magsäcken igen.
Sofia i tv:n var rätt person, hon hade gutsen och insikten att det var hon som måste förändras, i alla fall hade hon det så länge projektet pågick och kamerorna var på. Min bekant trodde det var en quick fix som någon annan skulle fixa åt henne.
Det här kostar samhället och oss skattebetalare enorma pengar. Inte minst för att det i grund och botten antagligen handlar om människor som mår dåligt, har ett destruktivt beteende och är socker- och fettmissbrukare. De är sjuka alltså och borde behandlas därefter. Psyksamtal före och efter (om man nu ska medge operation), matbeteendeterapi, kanske en examen i kost och näringslära innan osv. Det är både oansvarigt mot oss skattebetalare som mot patienten att bara "lättvindigt" gå med på en operation.
Som alltid reserverar jag mig för alla undantag och jag beklagar de av rätt virke som inte får chansen till operation, men de som kan hantera en operation och förstå vad det innebär av egen insats är långt färre (ja just undantag som sagt) än alla de misslyckade resultaten i ett längre perspektiv.
Man måste ställa högre krav både på patienten som på sjukvården. En sjuk människa har svårt att ta ansvar och det är en fara om sjukvården bara gör what its been told på papperet om ni förstår.
Jaja, lite tankar sådär. De andra känner ni ju som bäst till redan.
Ok så jag går in på tv3 play och rullar igång. En söt tjej med en rätt ohygglig övervikt dyker upp. Har varit sjukskriven i tre år (3 år!!) för att hon inte orkar/kan ha ett heltidsjobb med den övervikten!! Är det sant att folk får vara sjukskrivna i tre år (!!) för en sådan sak??
Det är en tuff tjej med attityd och självkänsla ädå vilket förbryllar mig hur det kan ha blivit så. Och att vi har ett samhälle som inte kan skilja på ax och vete, ok råg och havre då. Då menar jag på dem som man faktiskt skulle kunna ställa högre krav på och vilka inte.
Coachingen startar och hon går ned 20 kg raskt, om det inte var 25 till och med. Men då mitt i allt får hon besked att hon får en Gastric by passoperation vad jag förstår, eller liknande den heter kanske nåt tyskt - magoperation iaf. Erika försöker övertala henne till att inte operera sig, hon har ju ändå bevisat att hon kan gå ned på vanligt sätt. Men nej Erika är övertygad och genomgår operationen. Allt går bra men absolut att hon får oja sig och bli struken på håret för att hon har så ont och är illamående efteråt. Ursäkta jag kanske låter elak men lite knottrar det sig. Det är en lyxoperation som jag ser det i det här fallet. Jag ser vidare. Hon tränar och står i så fort hon får klartecken från läkaren att få börja träna. Hon ska nämligen få åka på ridhelg om hon når nästa mål.
Hon missar det med 9 kg. Hon ojar sig igen med att hon inte fick röra på sig under rehab men att hon var säker på att ifall hon inte gjort operationen så hade hon klarat målet.
Hon tränar och står i, tycker det är asakul att träna och det är självklart jättekul att se. I slutbilderna får vi se en åttiotalsklädd tjej (i mina ögon och det är inte alldeles positivt) som lyckats gå ned till under 100 (från 161 kg om jag minns rätt).
Finn fem fel. Ett som ni inte kan veta är att Aftonbladet inte berättar hela storyn i sin "nyhet" d v s att hon faktiskt gjort en magoperation som man ändå måste se som en avstickare från hela programidén och kanske lite genväg. Två är att hon själv inser att hon egentligen hade klarat av alla viktmål utan operation så varför varför göra denna kostnadssamma operation som inte heller är riskfri på långa vägar.
Jag är förvånad över hur "lättvindigt" människor får göra en magsäcksoperation om jag får kalla det så, den innefattar all slags magoperationer som görs i fetmafall. Det sägs att man verkligen ska ha försökt allt utan att lyckats själv men jag känner åtminstone en som påstod sig ha försökt allt i sju års tid men lyckats förtränga den där dagliga läsken och bullen vid skrivbordet, tal om bakning i tid och otid, sena kvällar, lite sömn osv - brist på rutiner som ofta leder till övervikt.
Hon fick sin operation och trodde nog att det var en way of success bara att lägga sig under kniven. Hon ojade sig också, men över att hon inte tillhörde de där procenten som inte tålde socker efter operationen. Alltså fortsatte hon med fikabröd och godis, kanske som en daglig test att det kanske börjar fungera efter ett tag? Bitarna blev större och större och i dag 3-4 år efter operationen är hon lika stor som innan. Det går alltså att tänja ut magsäcken igen.
Sofia i tv:n var rätt person, hon hade gutsen och insikten att det var hon som måste förändras, i alla fall hade hon det så länge projektet pågick och kamerorna var på. Min bekant trodde det var en quick fix som någon annan skulle fixa åt henne.
Det här kostar samhället och oss skattebetalare enorma pengar. Inte minst för att det i grund och botten antagligen handlar om människor som mår dåligt, har ett destruktivt beteende och är socker- och fettmissbrukare. De är sjuka alltså och borde behandlas därefter. Psyksamtal före och efter (om man nu ska medge operation), matbeteendeterapi, kanske en examen i kost och näringslära innan osv. Det är både oansvarigt mot oss skattebetalare som mot patienten att bara "lättvindigt" gå med på en operation.
Som alltid reserverar jag mig för alla undantag och jag beklagar de av rätt virke som inte får chansen till operation, men de som kan hantera en operation och förstå vad det innebär av egen insats är långt färre (ja just undantag som sagt) än alla de misslyckade resultaten i ett längre perspektiv.
Man måste ställa högre krav både på patienten som på sjukvården. En sjuk människa har svårt att ta ansvar och det är en fara om sjukvården bara gör what its been told på papperet om ni förstår.
Jaja, lite tankar sådär. De andra känner ni ju som bäst till redan.
torsdag, december 13
Tips i sjukdomstider
Jag noterar att det är många som verkar sjuka nu. Många som också blir det återkommande. I dag har jag huvudvärk och med tanke på hur mycket min dotter nös i morse så kanske något är på gång?
Följde med till skolan i morse på luciatåg/firande. Eftersom det är så liten skola så har de valt att det bara är fyrorna varje år som har riktigt luciatåg med inbjudna familjer. Det skulle inte rymmas annars. Det var så fint, och sorgligt. För mig väcker det så mycket tankar om att Thomas aldrig får vara med om detta med sina barn och kanske mest att hans barn inte får uppleva det med sin pappa. Vi hade med all säkerhet pratat med varandra i dag också, om respektive firande.
Det var som sagt både stämningsfullt och fint. De hade delat upp strofer och valt sånger så bra och alla gjorde så fint ifrån sig. Gulligt med alla killars små söta röster så här innan målbrottet..
Jag brukar aldrig stanna och fika efteråt och var det någon gång jag absolut inte ville det så var det väl i år. Ändå gjorde jag det. Det kanske var bra ändå och det var ingen som sa något så det var lika bra.
Men det här med att vara sjuk, eller slippa bli det framförallt. Vi har alla våra dunderkurer och tips och jag kan dela med mig lite av mina tips. Jag har ju faktiskt otroligt nog, peppar peppar, sluppit vara förkyld, sjuk på ja gud vet när sist. Inte denna höst eller sommar iaf. Och med tanke på all påfrestan både fysiskt som psykiskt denna höst så tycker jag själv det är otroligt?
Jag tror att D-vitamin som alla snackar om är bra att äta som tillskott nu under mörkertiden. Det får du dock i dig om du ser till att äta fiskleverolja som också har den viktiga Omega-3 fettsyran. Om man däremot ser till att få i sig det via maten eller olja, där linfröoljan innehåller mest Omega-3 så behöver du inte äta tillskott. Det tycks ju så mycket olika om det där med tillskott, hur mycket du får i dig via mat och att du inte ska få i dig för mycket Omega - 6 i samband. Här kan du läsa lite mer om Omega 3 och bilda dig en egen uppfattning om vad du tror är bäst och sant för dig.
Eftersom jag ger blod så får ju jag järntabletter automatiskt visserligen begränsat och uträknat för att endast kompensera min blodförlust men om du är en tränande person och/eller kvinna med riklig mens till exempel så tycker jag absolut du ska kolla över hur mycket järn du får i dig. Järnbrist ger ju upphov till trötthet det vet alla och att kaffe och te samt kalcium försämrar upptaget. Tränar du som sagt, så behöver kroppen mer järn också. För lite järn kan också ge upphov till orolig kropp, det vill säga att du kanske får svårt att somna på kvällarna för att kroppsdelarna "rör sig." Restless legs är ett annat uttryck. Järntabletter, Blutensaft eller spenatdrinkar, välj själv. Järn finns ju även animaliskt och övriga grönbladiga grönsaker, te x broccoli.
Magnesium är också något som kan väl värt att testa om du ofta får muskelkramper och liknande. Jag försöker äta lite extra magnesium då och då för att jag har sköldkörtelproblem och med det problem med magen från och till. Nu valde jag en sida om magnesiumbrist som länk men jag vet att det finns andra bra sidor om Magnesiums fördelar. Äter du bra så ska du ju få i dig det mesta av det bästa men dricker du också kaffe, te och alkohol samt stressar och tränar mycket så har du sämre lager.
Nä inte har jag tid med det här. Men jag tänkte på något annat för en stund. En annan viktig sak är vikten av återhämtning både i form av mat och sömn/vila. Jag har med all säkerhet denna huvudvärk och lite förkylningskänsla för att jag faktiskt slarvade grovt med återhämtningen efter Ruffie. Jag tog mig en lussekatt efteråt, drog till Salomon och när jag väl var hemma var klockan alldeles för mycket för att börja äta tyckte jag. Så det blev en liten snabb yoghurttallrik. Då hade det nog varit bättre med en proteindrink. Slarva inte alltså.
En annan sak jag börjat snegla på är indisk ayurveda. Jag menar, när såg du en sjuk indier sist?
Följde med till skolan i morse på luciatåg/firande. Eftersom det är så liten skola så har de valt att det bara är fyrorna varje år som har riktigt luciatåg med inbjudna familjer. Det skulle inte rymmas annars. Det var så fint, och sorgligt. För mig väcker det så mycket tankar om att Thomas aldrig får vara med om detta med sina barn och kanske mest att hans barn inte får uppleva det med sin pappa. Vi hade med all säkerhet pratat med varandra i dag också, om respektive firande.
Det var som sagt både stämningsfullt och fint. De hade delat upp strofer och valt sånger så bra och alla gjorde så fint ifrån sig. Gulligt med alla killars små söta röster så här innan målbrottet..
Jag brukar aldrig stanna och fika efteråt och var det någon gång jag absolut inte ville det så var det väl i år. Ändå gjorde jag det. Det kanske var bra ändå och det var ingen som sa något så det var lika bra.
Men det här med att vara sjuk, eller slippa bli det framförallt. Vi har alla våra dunderkurer och tips och jag kan dela med mig lite av mina tips. Jag har ju faktiskt otroligt nog, peppar peppar, sluppit vara förkyld, sjuk på ja gud vet när sist. Inte denna höst eller sommar iaf. Och med tanke på all påfrestan både fysiskt som psykiskt denna höst så tycker jag själv det är otroligt?
Jag tror att D-vitamin som alla snackar om är bra att äta som tillskott nu under mörkertiden. Det får du dock i dig om du ser till att äta fiskleverolja som också har den viktiga Omega-3 fettsyran. Om man däremot ser till att få i sig det via maten eller olja, där linfröoljan innehåller mest Omega-3 så behöver du inte äta tillskott. Det tycks ju så mycket olika om det där med tillskott, hur mycket du får i dig via mat och att du inte ska få i dig för mycket Omega - 6 i samband. Här kan du läsa lite mer om Omega 3 och bilda dig en egen uppfattning om vad du tror är bäst och sant för dig.
Eftersom jag ger blod så får ju jag järntabletter automatiskt visserligen begränsat och uträknat för att endast kompensera min blodförlust men om du är en tränande person och/eller kvinna med riklig mens till exempel så tycker jag absolut du ska kolla över hur mycket järn du får i dig. Järnbrist ger ju upphov till trötthet det vet alla och att kaffe och te samt kalcium försämrar upptaget. Tränar du som sagt, så behöver kroppen mer järn också. För lite järn kan också ge upphov till orolig kropp, det vill säga att du kanske får svårt att somna på kvällarna för att kroppsdelarna "rör sig." Restless legs är ett annat uttryck. Järntabletter, Blutensaft eller spenatdrinkar, välj själv. Järn finns ju även animaliskt och övriga grönbladiga grönsaker, te x broccoli.
Magnesium är också något som kan väl värt att testa om du ofta får muskelkramper och liknande. Jag försöker äta lite extra magnesium då och då för att jag har sköldkörtelproblem och med det problem med magen från och till. Nu valde jag en sida om magnesiumbrist som länk men jag vet att det finns andra bra sidor om Magnesiums fördelar. Äter du bra så ska du ju få i dig det mesta av det bästa men dricker du också kaffe, te och alkohol samt stressar och tränar mycket så har du sämre lager.
Nä inte har jag tid med det här. Men jag tänkte på något annat för en stund. En annan viktig sak är vikten av återhämtning både i form av mat och sömn/vila. Jag har med all säkerhet denna huvudvärk och lite förkylningskänsla för att jag faktiskt slarvade grovt med återhämtningen efter Ruffie. Jag tog mig en lussekatt efteråt, drog till Salomon och när jag väl var hemma var klockan alldeles för mycket för att börja äta tyckte jag. Så det blev en liten snabb yoghurttallrik. Då hade det nog varit bättre med en proteindrink. Slarva inte alltså.
En annan sak jag börjat snegla på är indisk ayurveda. Jag menar, när såg du en sjuk indier sist?
Re-Ruffie.
I förrgår tränade jag Ruffie. Jag var både sugen och inte. Efter en psykiskt påfrestande helg så tänkte jag att det nog var bra om jag rörde på mig men det där med att möta folk man känner ..ja alltså, Ruffie har jag ju tränat rätt ofta, innan. Och som jag sagt tidigare, jag gillar verkligen Musse och Usama som är grundarna till detta och som för övrigt vann Guldhjärtat för bästa gruppträningsinstruktörer i år - kul och välförtjänt!
Men det var det där med att jag stod och snackade om min älskade tvillingbror i somras med Musse. Och att jag vet att de vet. V som är Ruffieinstruktör och också blivit en god vän till mig, sedan vi en gång blev ihoptussade som träningspar - har ju verkligen försökt uppmuntra mig att komma. Antagligen för att hon vet att jag skulle må bra av det. Och egentligen är det väl bland vänner man ska vara.
Men känslorna följer ingen logik.
Jag åkte dit och ställde mig en bit ifrån. De hade precis börjat. Jag ville inte, neej det kändes bara jobbigt. V såg mig förstås och plötsligt ropade både hon och Usama på mig. De tyckte säkert jag var fånig men hela jag kändes bara tung och trött. Man kan inte komma undan i Ruffie nämligen, det är fullt ös från början till slut. Men, försent. Och jag hade ju tagit mig dit.
Fick en stark lång tjej till motpartner, Vs syster om jag inte har fel. Jiisus vad jag fick kämpa. Och utemellan var jag helt slut. Och då ska ni veta att Ruffie har jag kunnat köra rätt oberörd. Ja det låter kaxigt men är det nån gång jag inser det så är det ju nu. Men det var härligt med snö och utomhus, vinden ven och snön var hal haha. Roligast var när vi helt enkelt hamnade på marken och började brottas i stället för att göra det vi skulle. Men man måste ju få improvisera när man är kort.
Jag är helt klart lite stolt över att jag ändå drog mig dit, glad över att bli upptäckt och indragen. Drog vidare till Salomon som hade medlemskväll med 30 %. Det är rätt bra..har jag sagt att jag gillar Salomon?
Men det var det där med att jag stod och snackade om min älskade tvillingbror i somras med Musse. Och att jag vet att de vet. V som är Ruffieinstruktör och också blivit en god vän till mig, sedan vi en gång blev ihoptussade som träningspar - har ju verkligen försökt uppmuntra mig att komma. Antagligen för att hon vet att jag skulle må bra av det. Och egentligen är det väl bland vänner man ska vara.
Men känslorna följer ingen logik.
Jag åkte dit och ställde mig en bit ifrån. De hade precis börjat. Jag ville inte, neej det kändes bara jobbigt. V såg mig förstås och plötsligt ropade både hon och Usama på mig. De tyckte säkert jag var fånig men hela jag kändes bara tung och trött. Man kan inte komma undan i Ruffie nämligen, det är fullt ös från början till slut. Men, försent. Och jag hade ju tagit mig dit.
Fick en stark lång tjej till motpartner, Vs syster om jag inte har fel. Jiisus vad jag fick kämpa. Och utemellan var jag helt slut. Och då ska ni veta att Ruffie har jag kunnat köra rätt oberörd. Ja det låter kaxigt men är det nån gång jag inser det så är det ju nu. Men det var härligt med snö och utomhus, vinden ven och snön var hal haha. Roligast var när vi helt enkelt hamnade på marken och började brottas i stället för att göra det vi skulle. Men man måste ju få improvisera när man är kort.
Jag är helt klart lite stolt över att jag ändå drog mig dit, glad över att bli upptäckt och indragen. Drog vidare till Salomon som hade medlemskväll med 30 %. Det är rätt bra..har jag sagt att jag gillar Salomon?
tisdag, december 11
Om jag ska skriva nåt här framöver så måste jag väl träna. På nåt i alla fall. Det gör man väl hela tiden oavsett man vill eller inte, inte sant?
Jag har till exempel skrivit lite smått irriterade mejl till både min BRF som till min xman denna fm. Och när jag nu skriver det så inser jag att man kanske skulle kunna göra nåt lustigt om man hade varit gift eller tillsammans med en dalmas. Då kunde man liksom prata om honom som x-mas fast alla skulle tolka det till nåt annat.
Jag har till exempel skrivit lite smått irriterade mejl till både min BRF som till min xman denna fm. Och när jag nu skriver det så inser jag att man kanske skulle kunna göra nåt lustigt om man hade varit gift eller tillsammans med en dalmas. Då kunde man liksom prata om honom som x-mas fast alla skulle tolka det till nåt annat.
måndag, december 10
Jag fick ett kort..
Min dotter. Blott åtta år. Så mycket människa i den lilla kroppen, som levt så få år på jorden. Mitt hjärta värker.
söndag, december 9
Inget solklart.
Jag är lite vemodig, och vankelmodig. Fast det senare är irrelevant. Ja kanske det första också.
Jag funderar på allvar att sluta blogga om det som så uppenbart är min sorgeprocess. Kanske jag ska försöka skriva mer om träning? Vill ni det? Är det min väg ur detta? Skriva som andra träningsbloggare, om vad jag äter, rör mig och tänker kring träning och hälsa? Inte utifrån något expertperspektiv förstås men mina reflektioner, det som funkar och inte funkar för mig?
Eller vill ni ha snuskberättelser? Ja inte nödvändigtvis, nej inte från mitt perspektiv eller det jag gör eller inte men jag kan säkert svänga ihop lite för er skull..;)
Lite provokation som jag tycker kan liva upp. Eller sluta öht. Varför skriver jag?
Det har varit mycket känslor i helgen som ni förstår. Jag fyllde år men det fick inte Thomas.
Jaja, jag orkar inte skriva så mkt om det, det har varit upp och ned men jag träffade bland annat min relation som jag hade innan allt hände.
Jag kan inte svara för alla men när något händer ställer det naturligtvis höga krav på människor runtomkring och speciellt de närmaste. De som normalt gillar mitt sällskap för att jag har mycket energi och mycket att ge överlag, får ju inte så mycket plötsligt. Det är jag som behöver. Det är ett faktum och visst har jag redan sett de konsekvenserna att vissa blivit mer sällsynta, skriver sms istället för att ringa men så är det. Jag kan beklaga hur mycket som helst och bli bitter men det är bara att get over it, de har väl sina skäl, sina våndor, sin begränsning. Andra har ju i stället trätt fram.
M ville uppvakta mig och det var nervöst på sitt sätt, hur skulle jag uppträda, säga eller inte säga.
Jag tror inte jag har förlorat förmågan att ge och jag förstår ju att folk inte förstår. Det som är den största konsekvensen av det som hänt är att jag får lite "ångest" över krav och förväntningar. Bokade saker. Och att vara social tar mycket energi och av 8 planerade saker kanske det bara är en sak som verkligen blir genomfört. Saker tar längre tid. Men det tar på krafterna också varje gång man inser att folk inte förstår. Det finns nämligen ingen mening med att få folk att förstå - men det är de som inte förstår som indirekt ställer krav och dessutom kanske släpper ur sig lite otänkta saker och då är vi där igen. Ska man försöka förklara sig för så funkar ju människan, eller försöka ignorera/spela med. Då är det ju återigen jag som allt hänger på och jag kanske inte behöver just det.
Jag kände omtanke, jag kände kärlek. Jag kände en ärlig önskan om att "börja om." Men jag fick också kastat i ansiktet att "det var dags att gå vidare", "saken är ju som den är men du måste leva ditt liv, också för dina barns skull". Hur omtänksamt det än sas och med de finaste ögonen mot mig. Ena stunden känner jag att han har rätt, blir lite stärkt av hans engagemang men samtidigt nu med lite eftertanke så blir jag mest besviken.
Att säga så kan vara av omtanke och av den enkla anledningen att folk som står utanför lätt ser det så. Det kan också vara av en omedveten egoistisk vilja om att jag ska "vara som vanligt" och att han och många andra vill vänta tills dess så ordningen är återställd.
Jag tycker att jag funkar för barnen och det har jag gjort från början. De har absolut sett mig vara ur gängorna och jag har sett deras önskan om att få "tillbaka" sin glada mamma. Inget ont ord har dock kommit från dem utan de har stundom sörjt med mig och stundom faktiskt, varit ett stöd för mig. Man kan tycka att det inte ska läggas på barn och det är väl ingen som vill men jag tror ändå att det är bättre att de ser processen till viss del.
Det var jag som stötte ifrån mig M från början, tyckte att han mitt i allt det akuta gjorde fel prioriteringar och även till viss del förväntade sig att jag skulle leva upp till vissa saker som är omöjliga, var det för mig iaf. Jag kanske har varit orättvis men jag står för att ansvaret för att det ska fungera inte kan läggas på mig. Man kan inte kräva energi av någon i sorg. Och han hade inte finessen som jag önskade och behövde, och jag är inte säker på att han har det nu heller - han har trots allt inte förstått och kanske är det viktigt ändå att man förstår fast man inte kan förstå. Alltså, om han hade förstått så hade han stått kvar även om jag bett honom gå och han hade förstått att han inte förstår. Om ni förstår:).
Fast han kanske förstår mer än vad jag förstår. Ska fundera.
Ja det är komplicerat. Och jag tänker också att ni, alla andra också har en massa tankar om hur det borde vara, vad som är rimligt och orimligt och därför är kanske det enda rätta att sluta skriva om det. Ni som förstår förstår och ni som gör det lite mindre kommer ändå inte förstå mer hur jag än skriver.
Det är inte många som behöver vara med om det som jag och min familj, min svägerska, deras barn har varit med om. Vi måste nog acceptera att ingen förstår, så får vi paketera in sorgen lite för oss själva. Kanske blir man bitter av det, men man kan bli bitter av motsatsen också. För det är klart att vi noterar och reagerar på hur folk (inte kan) hanterar det, även om vi inte kan döma någon.
I dag har jag sett kort som jag köpt för att skicka till honom, som jag aldrig gjorde..jag har sett saker som jag hade tänkt skicka honom, saker jag velat ge hans barn, saker mina barn har fått av honom, saker jag har fått, jag tänker på saker han har gjort för mig, saker jag har velat och gjort för honom, saker jag kunnat ringa för att fråga honom, saker han har ringt och frågat mig, glädjen att få baka för hans skull, diskutera tekniska innovationer, höra musik som är "hans" osv osv. Först nu kan jag ta ordet saknad i min mun och det är så mycket saknad. S A K N A D. Och den kommer bara bli större ju längre tiden går. Tro mig.
Säg gärna vad ni tänker. Det är väldigt ambivalent från min sida. Men kanske är det så att jag bara sinkar för mig själv och mitt anseende, umgänge, rykte om jag skriver om mina dippar och tankar kring det som hänt. Jag kan ju stundom föra mig ändå och har lite finess kvar. Bits gör jag inte heller. Nä och gråter inte i din famn och behöver ingen kram. Jag har till och med lite humor kvar.
Men det kanske är svårt att tro.
Som en sista sak måste jag säga en sak som jag också reflekterar och reagerar över. Den vakt som fick en resväska över eller i sig i rulltrappan på Arlanda, hon blev sjukskriven i 4,5 månad för den traumatiska upplevelsen som det uttrycktes. Visst hon skadade sig men inte så allvarligt vad jag förstår så att hon "inte skulle kunna arbeta efter några veckor." Men när man förlorar någon nära då blir man varnad för att vara sjukskriven för länge då det inte är accepterat av samhället och kan ligga till last framöver.
Man ska absolut akta sig för att jämföra och jag tror inte det går i det här fallet för den delen. Men det är klart, har samhället den synen då är det ju inte konstigt att folk generellt tycker att man bör ha gått vidare vid det här laget.
Jag funderar på allvar att sluta blogga om det som så uppenbart är min sorgeprocess. Kanske jag ska försöka skriva mer om träning? Vill ni det? Är det min väg ur detta? Skriva som andra träningsbloggare, om vad jag äter, rör mig och tänker kring träning och hälsa? Inte utifrån något expertperspektiv förstås men mina reflektioner, det som funkar och inte funkar för mig?
Eller vill ni ha snuskberättelser? Ja inte nödvändigtvis, nej inte från mitt perspektiv eller det jag gör eller inte men jag kan säkert svänga ihop lite för er skull..;)
Lite provokation som jag tycker kan liva upp. Eller sluta öht. Varför skriver jag?
Det har varit mycket känslor i helgen som ni förstår. Jag fyllde år men det fick inte Thomas.
Jaja, jag orkar inte skriva så mkt om det, det har varit upp och ned men jag träffade bland annat min relation som jag hade innan allt hände.
Jag kan inte svara för alla men när något händer ställer det naturligtvis höga krav på människor runtomkring och speciellt de närmaste. De som normalt gillar mitt sällskap för att jag har mycket energi och mycket att ge överlag, får ju inte så mycket plötsligt. Det är jag som behöver. Det är ett faktum och visst har jag redan sett de konsekvenserna att vissa blivit mer sällsynta, skriver sms istället för att ringa men så är det. Jag kan beklaga hur mycket som helst och bli bitter men det är bara att get over it, de har väl sina skäl, sina våndor, sin begränsning. Andra har ju i stället trätt fram.
M ville uppvakta mig och det var nervöst på sitt sätt, hur skulle jag uppträda, säga eller inte säga.
Jag tror inte jag har förlorat förmågan att ge och jag förstår ju att folk inte förstår. Det som är den största konsekvensen av det som hänt är att jag får lite "ångest" över krav och förväntningar. Bokade saker. Och att vara social tar mycket energi och av 8 planerade saker kanske det bara är en sak som verkligen blir genomfört. Saker tar längre tid. Men det tar på krafterna också varje gång man inser att folk inte förstår. Det finns nämligen ingen mening med att få folk att förstå - men det är de som inte förstår som indirekt ställer krav och dessutom kanske släpper ur sig lite otänkta saker och då är vi där igen. Ska man försöka förklara sig för så funkar ju människan, eller försöka ignorera/spela med. Då är det ju återigen jag som allt hänger på och jag kanske inte behöver just det.
Jag kände omtanke, jag kände kärlek. Jag kände en ärlig önskan om att "börja om." Men jag fick också kastat i ansiktet att "det var dags att gå vidare", "saken är ju som den är men du måste leva ditt liv, också för dina barns skull". Hur omtänksamt det än sas och med de finaste ögonen mot mig. Ena stunden känner jag att han har rätt, blir lite stärkt av hans engagemang men samtidigt nu med lite eftertanke så blir jag mest besviken.
Att säga så kan vara av omtanke och av den enkla anledningen att folk som står utanför lätt ser det så. Det kan också vara av en omedveten egoistisk vilja om att jag ska "vara som vanligt" och att han och många andra vill vänta tills dess så ordningen är återställd.
Jag tycker att jag funkar för barnen och det har jag gjort från början. De har absolut sett mig vara ur gängorna och jag har sett deras önskan om att få "tillbaka" sin glada mamma. Inget ont ord har dock kommit från dem utan de har stundom sörjt med mig och stundom faktiskt, varit ett stöd för mig. Man kan tycka att det inte ska läggas på barn och det är väl ingen som vill men jag tror ändå att det är bättre att de ser processen till viss del.
Det var jag som stötte ifrån mig M från början, tyckte att han mitt i allt det akuta gjorde fel prioriteringar och även till viss del förväntade sig att jag skulle leva upp till vissa saker som är omöjliga, var det för mig iaf. Jag kanske har varit orättvis men jag står för att ansvaret för att det ska fungera inte kan läggas på mig. Man kan inte kräva energi av någon i sorg. Och han hade inte finessen som jag önskade och behövde, och jag är inte säker på att han har det nu heller - han har trots allt inte förstått och kanske är det viktigt ändå att man förstår fast man inte kan förstå. Alltså, om han hade förstått så hade han stått kvar även om jag bett honom gå och han hade förstått att han inte förstår. Om ni förstår:).
Fast han kanske förstår mer än vad jag förstår. Ska fundera.
Ja det är komplicerat. Och jag tänker också att ni, alla andra också har en massa tankar om hur det borde vara, vad som är rimligt och orimligt och därför är kanske det enda rätta att sluta skriva om det. Ni som förstår förstår och ni som gör det lite mindre kommer ändå inte förstå mer hur jag än skriver.
Det är inte många som behöver vara med om det som jag och min familj, min svägerska, deras barn har varit med om. Vi måste nog acceptera att ingen förstår, så får vi paketera in sorgen lite för oss själva. Kanske blir man bitter av det, men man kan bli bitter av motsatsen också. För det är klart att vi noterar och reagerar på hur folk (inte kan) hanterar det, även om vi inte kan döma någon.
I dag har jag sett kort som jag köpt för att skicka till honom, som jag aldrig gjorde..jag har sett saker som jag hade tänkt skicka honom, saker jag velat ge hans barn, saker mina barn har fått av honom, saker jag har fått, jag tänker på saker han har gjort för mig, saker jag har velat och gjort för honom, saker jag kunnat ringa för att fråga honom, saker han har ringt och frågat mig, glädjen att få baka för hans skull, diskutera tekniska innovationer, höra musik som är "hans" osv osv. Först nu kan jag ta ordet saknad i min mun och det är så mycket saknad. S A K N A D. Och den kommer bara bli större ju längre tiden går. Tro mig.
Säg gärna vad ni tänker. Det är väldigt ambivalent från min sida. Men kanske är det så att jag bara sinkar för mig själv och mitt anseende, umgänge, rykte om jag skriver om mina dippar och tankar kring det som hänt. Jag kan ju stundom föra mig ändå och har lite finess kvar. Bits gör jag inte heller. Nä och gråter inte i din famn och behöver ingen kram. Jag har till och med lite humor kvar.
Men det kanske är svårt att tro.
Som en sista sak måste jag säga en sak som jag också reflekterar och reagerar över. Den vakt som fick en resväska över eller i sig i rulltrappan på Arlanda, hon blev sjukskriven i 4,5 månad för den traumatiska upplevelsen som det uttrycktes. Visst hon skadade sig men inte så allvarligt vad jag förstår så att hon "inte skulle kunna arbeta efter några veckor." Men när man förlorar någon nära då blir man varnad för att vara sjukskriven för länge då det inte är accepterat av samhället och kan ligga till last framöver.
Man ska absolut akta sig för att jämföra och jag tror inte det går i det här fallet för den delen. Men det är klart, har samhället den synen då är det ju inte konstigt att folk generellt tycker att man bör ha gått vidare vid det här laget.
torsdag, december 6
Genrep
Jag är helt slut mentalt som fysiskt. Inombords slår det vilt omkring sig och jag får ingen ro.
Fina fina P. Som bjuder mig på lunch just för att han vet att jag fyller år i morgon och antagligen inte skulle velat följa med då. Han köper till och med in starköl vilket kändes väldigt förbjudet så där mitt på dan. Men what the heck, vem bryr sig, jag är inte den som är den och en blev två. Var nog precis det jag behövde. Jag är impad över dem som förstår mer vad jag behöver än jag själv.
Sen gick jag och tränade. Tog ett par klasser och la tankeverksamheten till att följa instruktioner.
Såg alla virtuella kramar på fejjan och det värmde.
Jag har planerat för morgondagen. Den kommer ändå gå åt skogen. Att fylla år har fått en helt ny betydelse nu.
Are u with me?
Fina fina P. Som bjuder mig på lunch just för att han vet att jag fyller år i morgon och antagligen inte skulle velat följa med då. Han köper till och med in starköl vilket kändes väldigt förbjudet så där mitt på dan. Men what the heck, vem bryr sig, jag är inte den som är den och en blev två. Var nog precis det jag behövde. Jag är impad över dem som förstår mer vad jag behöver än jag själv.
Sen gick jag och tränade. Tog ett par klasser och la tankeverksamheten till att följa instruktioner.
Såg alla virtuella kramar på fejjan och det värmde.
Jag har planerat för morgondagen. Den kommer ändå gå åt skogen. Att fylla år har fått en helt ny betydelse nu.
Are u with me?
Känslosamt
Man kastas mellan olika känslor hela tiden. Jag är som en känslobomb, åt alla håll.
Om ett par timmar ska jag äta lunch med en fin vän, det behöver jag.
Förstår ni att jag tycker det är helt overkligt det jag går igenom, det som har hänt?
Återigen har jag inte pratat med mina föräldrar och syster på några dagar, vi som alltid hörts i princip varje dag.
Men man orkar inte, man vill inte lägga sin sorg på dem och vice versa. I går var det, som jag skrev, en märklig dag där hjärnan studsade tillbaka varje tanke på Thomas.
Tills jag fick ett sms från syrran. Hur hon på kursgården sett ett foto av någon som flyger paramotor. Jag förstår direkt hur det känns för henne och blir lika ledsen. Gråter precis innan jag ska sticka iväg och möta upp Caroline för trevlig snöpulsning.
Vad jag kämpar med dessa ytterligheter. Jag är duktig som kommer iväg!
Det var magiskt att sticka iväg in i djupa skogen (trots att det är i Lill-jansskogen "mitt i stan") med våra pannlampor som sökte reflexerna på träden. Den djupa orörda snön, snön som tyngde ned de enorma granarna, tystnaden och mörkret. Jag har lite ont i fotsulorna dock, kände det efter afrikanska dansen förra veckan och säkert också när jag sprang lite för långt i mina Merell. Det innebar att jag efter ett tag hade svårt att göra riktigt frånskjut vilket behövs i de många backarna och när man vill få grepp i osäkert underlag.
Mitt i allt hamnade jag i ett vedmod. Det blev väldigt sorgligt att springa där i skogen, skog och fjäll som också var Thomas element.
Ingenting jag sa till Carro, bäst att prata på i stället. Vi hade en galen tur som tog långt mycket längre än vad vi kunnat tippa men så var vi kanske inte riktigt på hugget för att kämpa skiten ur oss. Vi hade trevligt, skönt, vi umgicks ute i skogen kan man säga.
Jag har inte bråttom med min träning utan tror på långsiktighet utan skador. Press är heller inte vad jag behöver just nu.
Samtidigt har det vänt från att inte kunna ta i alls, inte vilja träna - till någon slags frenesi, över allt som hänt? Och det kan bli farligt om det fortsätter den vägen också.
Mamma och jag grät tillsammans vid tanken på i morgon. Riktigt jobbig dag. Hans födelsedag. Vår födelsedag. Det är så f-ing j-vla sorgligt och jag sa att de behöver inte gratta mig i morgon. Och det var därför hon ringde nu. Förstår att de inte orkar. Det handlar inte om att "jag ska väl inte behöva lida (vilket j.vla ord i sammanhanget) för det"- jag står bakom dem till 100 procent. Inte för att hon sa grattis nu heller men troligen via sms imorrn. Vet inte ens om hon orkar pricka in födelsetiden som hon brukar/han också :(. För då blir det så uppenbart att vi inte har någon att höra av oss till 12 minuter senare.
En födelsedag, vad betyder det? Just i morgon betyder den ingenting, och allt.
Trots allt jag skriver och verkar medveten om - det är fortfarande så ofattbart. Overkligt. Och så himla sorgligt.
Om ett par timmar ska jag äta lunch med en fin vän, det behöver jag.
Förstår ni att jag tycker det är helt overkligt det jag går igenom, det som har hänt?
Återigen har jag inte pratat med mina föräldrar och syster på några dagar, vi som alltid hörts i princip varje dag.
Men man orkar inte, man vill inte lägga sin sorg på dem och vice versa. I går var det, som jag skrev, en märklig dag där hjärnan studsade tillbaka varje tanke på Thomas.
Tills jag fick ett sms från syrran. Hur hon på kursgården sett ett foto av någon som flyger paramotor. Jag förstår direkt hur det känns för henne och blir lika ledsen. Gråter precis innan jag ska sticka iväg och möta upp Caroline för trevlig snöpulsning.
Vad jag kämpar med dessa ytterligheter. Jag är duktig som kommer iväg!
Det var magiskt att sticka iväg in i djupa skogen (trots att det är i Lill-jansskogen "mitt i stan") med våra pannlampor som sökte reflexerna på träden. Den djupa orörda snön, snön som tyngde ned de enorma granarna, tystnaden och mörkret. Jag har lite ont i fotsulorna dock, kände det efter afrikanska dansen förra veckan och säkert också när jag sprang lite för långt i mina Merell. Det innebar att jag efter ett tag hade svårt att göra riktigt frånskjut vilket behövs i de många backarna och när man vill få grepp i osäkert underlag.
Mitt i allt hamnade jag i ett vedmod. Det blev väldigt sorgligt att springa där i skogen, skog och fjäll som också var Thomas element.
Ingenting jag sa till Carro, bäst att prata på i stället. Vi hade en galen tur som tog långt mycket längre än vad vi kunnat tippa men så var vi kanske inte riktigt på hugget för att kämpa skiten ur oss. Vi hade trevligt, skönt, vi umgicks ute i skogen kan man säga.
Jag har inte bråttom med min träning utan tror på långsiktighet utan skador. Press är heller inte vad jag behöver just nu.
Samtidigt har det vänt från att inte kunna ta i alls, inte vilja träna - till någon slags frenesi, över allt som hänt? Och det kan bli farligt om det fortsätter den vägen också.
Mamma och jag grät tillsammans vid tanken på i morgon. Riktigt jobbig dag. Hans födelsedag. Vår födelsedag. Det är så f-ing j-vla sorgligt och jag sa att de behöver inte gratta mig i morgon. Och det var därför hon ringde nu. Förstår att de inte orkar. Det handlar inte om att "jag ska väl inte behöva lida (vilket j.vla ord i sammanhanget) för det"- jag står bakom dem till 100 procent. Inte för att hon sa grattis nu heller men troligen via sms imorrn. Vet inte ens om hon orkar pricka in födelsetiden som hon brukar/han också :(. För då blir det så uppenbart att vi inte har någon att höra av oss till 12 minuter senare.
En födelsedag, vad betyder det? Just i morgon betyder den ingenting, och allt.
Trots allt jag skriver och verkar medveten om - det är fortfarande så ofattbart. Overkligt. Och så himla sorgligt.
onsdag, december 5
Sörja slåss och knulla.
Hoppsan, fick ett sexmejl nyss och det var ju smickrande. Fast det var en gammal synd som bor i Göteborg numera what to say what to say. Ja hallå jag menar inte att jag skulle invitera till något om han nu hade bott närmre, fast själva tanken hade nog blivit mer intim om så vore. Men nej, det hade inte varit aktuellt ändå.
Vädret i dag inbjuder ju dock till tankar om att vara insnöad i en fjällstuga, vara "tvungen" att tända en brasa och "ha mysigt" med den du har där *frikort, partner eller någon helt annan*. Ja i dag behöver du inte ens vara i en fjällstuga du kan vara på Fjällgatan, i Björkhagen eller någon helt annanstans i Sverige.
Konstigt, varken min knopp eller kropp vill eller kan tänka på Thomas, på det som skett, just nu. Visst jag känner obehag som alltid när tanken rör mig men sen är det stopp, jag tillåts inte tänka mer. Det är som gelén som vattenlagda linfrön omger sig med - en ointaglig hinna. Reglerar kroppen det där själv efter en tid som en slags överlevnadsstrategi? Märkligt och lite obehagligt också, kraften i en förträngning..?
Få se hur det blir i kväll, i morgon. På fredag.
Jag tycker det är härligt att flirta och bli flirtad med. Både med män och kvinnor. Jag ser det inte som någon motsättning till något utan bara en hyllning till livet och till oss människor. En vilja att bekräfta och att bli bekräftad. De som tror att man inte kan eller ska flirta när man ingått något slags kärleksåtagande (commitment låter ju bättre) tror jag i längden blir känslostörda, bittra, elaka eller notoriskt otrogna.
Och är man singel så tycker jag att man kan knulla på om man så vill. Varför stör sig folk på det? Sex är lika viktigt som motion ur ett hälsoperspektiv så länge det är konstruktiv sex så att säga. Och det är ju härligt och bekräftande så må inte dåligt över att du vill knulla. Ligga. Älska. Ha sex. U name it.
Det är ju mer sorgligt att folk slutar att knulla i ett förhållande i så fall?
Det var en artikel härom dagen där någon professor uttalade sig om att vi människor inte är skapta för monogami/ bara leva med en människa. Nåt sånt. Jag läste faktiskt inte artikeln och med den knapphändiga rubriken ska jag heller inte uttala mig för mycket. Jag vet inte, det handlar väl mer om åt förmågan att utvecklas åt samma håll och på samma nivå och/eller vara nöjd med det man har och känner ? - jag företräder inte heller otrogenhet, absolut inte och jag har heller aldrig varit otrogen även om det säkert ligger till hands att tro det. Ok jag har kysst någon annan i ett förhållande. Men den personen jag var tillsammans med var faktiskt väldigt dålig på att kyssas och det här var i upprinnelsen men tja så var det iaf.
Däremot så uppmanar jag till mer kommunikation och insikter om att allt är inte svart eller vitt. Här i Sverige så tycks många söka efter tecken på att förhållanden håller på att gå i kras, att det är dåligt osv. Om man pratar med någon annan man för länge så flirtar man - är lika med - det krisar i förhållandet. Gör man saker på egen hand - är lika med - man börjar tröttna på sin partner. Man sover med någon annan - är lika med - absolut otrogen/man knullar!!
Vem är du att döma? Vad vet du? Det kanske är precis de bästa förhållanden som står bakom ovan nämnda scenarion?
I mitt sätt att se, de som tror att de måste prata om sin partner titt som tätt, ha med sin partner på allt, överdrivet markera avstånd för att inte man inte på något sätt ska kunna tro att personen är attraherad eller gillar ens sällskap *för det är ju jättefarligt och big NO NO* - det är dem som är mest i riskzonen, mest osäkra och inte alls trygga i sin partnerroll.
Jaja, visst vill man ha med sin partner på det mesta, gemenskap bygger på gemensamma minnen men läs nu inte in allt i absurdum - det handlar ju om hur länge man varit tillsammans också, ifall man är i samma bransch, samma intressen men, också hur mogna vi är och hur mycket tillit vi har. Förmåga att ge varandra utrymme till egen tid, egen utveckling, nya inputs. Man dömer andra efter sig själv?
Kärlek är att hålla handen öppen. Och inse att inget är mer rätt eller fel, reglerna skapar man själv, tillsammans. Och så länge man är överens så är det väl rätt? Problemet är väl att många förhållanden haltar just där, att båda inte har samma inställning till förhållandet? Kanske något som blivit med tiden.
Märkligt nog så verkar det mest ofarligt när två s k upptagna personer står och pratar med varandra eller har kontakt i eller utanför jobbet. Är en singel per automatik mer potentiell risk mot ett förhållande, för en attraktion?
Vi är väl människor allihopa, du och jag, oavsett om vi är upptagna eller singlar?
Ja, singlar vill ha allt som rör sig verkar folk tro. Man är bara ute efter att få ett förhållande, likt alla som har ett förhållande helst vill vara singlar, eller? Om man inte går ut så sitter man väl hemma på nätet. Om man pratar och skrattar mot någon är man intresserad, vill knulla med vederbörande. Check. Kanske är det något fel på en om man är singel. Troligen någon slags störning som inte upptagna människor har. Men förmodligen ändå lite hetare och bättre sexliv. Singlar är livsfarliga personer som kommer stöta på min man/kvinna ifall de kommer för nära.
Vill bara ut och möta snön mot ansiktet. Kämpa mot vinden. Få trötta ben. Ta ett kampsportpass med adekvat motstånd. Ingen glädje, bara glädjen att få fightas.
Kanske vill jag slåss mot någon som bryr sig om mig. Som låter mig boxas och brottas, möter mig med mod, sedan lugnar ned mig, klär av mig och ger mig det jag inte förstår att jag också behöver.
Vädret i dag inbjuder ju dock till tankar om att vara insnöad i en fjällstuga, vara "tvungen" att tända en brasa och "ha mysigt" med den du har där *frikort, partner eller någon helt annan*. Ja i dag behöver du inte ens vara i en fjällstuga du kan vara på Fjällgatan, i Björkhagen eller någon helt annanstans i Sverige.
Konstigt, varken min knopp eller kropp vill eller kan tänka på Thomas, på det som skett, just nu. Visst jag känner obehag som alltid när tanken rör mig men sen är det stopp, jag tillåts inte tänka mer. Det är som gelén som vattenlagda linfrön omger sig med - en ointaglig hinna. Reglerar kroppen det där själv efter en tid som en slags överlevnadsstrategi? Märkligt och lite obehagligt också, kraften i en förträngning..?
Få se hur det blir i kväll, i morgon. På fredag.
Jag tycker det är härligt att flirta och bli flirtad med. Både med män och kvinnor. Jag ser det inte som någon motsättning till något utan bara en hyllning till livet och till oss människor. En vilja att bekräfta och att bli bekräftad. De som tror att man inte kan eller ska flirta när man ingått något slags kärleksåtagande (commitment låter ju bättre) tror jag i längden blir känslostörda, bittra, elaka eller notoriskt otrogna.
Och är man singel så tycker jag att man kan knulla på om man så vill. Varför stör sig folk på det? Sex är lika viktigt som motion ur ett hälsoperspektiv så länge det är konstruktiv sex så att säga. Och det är ju härligt och bekräftande så må inte dåligt över att du vill knulla. Ligga. Älska. Ha sex. U name it.
Det är ju mer sorgligt att folk slutar att knulla i ett förhållande i så fall?
Det var en artikel härom dagen där någon professor uttalade sig om att vi människor inte är skapta för monogami/ bara leva med en människa. Nåt sånt. Jag läste faktiskt inte artikeln och med den knapphändiga rubriken ska jag heller inte uttala mig för mycket. Jag vet inte, det handlar väl mer om åt förmågan att utvecklas åt samma håll och på samma nivå och/eller vara nöjd med det man har och känner ? - jag företräder inte heller otrogenhet, absolut inte och jag har heller aldrig varit otrogen även om det säkert ligger till hands att tro det. Ok jag har kysst någon annan i ett förhållande. Men den personen jag var tillsammans med var faktiskt väldigt dålig på att kyssas och det här var i upprinnelsen men tja så var det iaf.
Däremot så uppmanar jag till mer kommunikation och insikter om att allt är inte svart eller vitt. Här i Sverige så tycks många söka efter tecken på att förhållanden håller på att gå i kras, att det är dåligt osv. Om man pratar med någon annan man för länge så flirtar man - är lika med - det krisar i förhållandet. Gör man saker på egen hand - är lika med - man börjar tröttna på sin partner. Man sover med någon annan - är lika med - absolut otrogen/man knullar!!
Vem är du att döma? Vad vet du? Det kanske är precis de bästa förhållanden som står bakom ovan nämnda scenarion?
I mitt sätt att se, de som tror att de måste prata om sin partner titt som tätt, ha med sin partner på allt, överdrivet markera avstånd för att inte man inte på något sätt ska kunna tro att personen är attraherad eller gillar ens sällskap *för det är ju jättefarligt och big NO NO* - det är dem som är mest i riskzonen, mest osäkra och inte alls trygga i sin partnerroll.
Jaja, visst vill man ha med sin partner på det mesta, gemenskap bygger på gemensamma minnen men läs nu inte in allt i absurdum - det handlar ju om hur länge man varit tillsammans också, ifall man är i samma bransch, samma intressen men, också hur mogna vi är och hur mycket tillit vi har. Förmåga att ge varandra utrymme till egen tid, egen utveckling, nya inputs. Man dömer andra efter sig själv?
Kärlek är att hålla handen öppen. Och inse att inget är mer rätt eller fel, reglerna skapar man själv, tillsammans. Och så länge man är överens så är det väl rätt? Problemet är väl att många förhållanden haltar just där, att båda inte har samma inställning till förhållandet? Kanske något som blivit med tiden.
Märkligt nog så verkar det mest ofarligt när två s k upptagna personer står och pratar med varandra eller har kontakt i eller utanför jobbet. Är en singel per automatik mer potentiell risk mot ett förhållande, för en attraktion?
Vi är väl människor allihopa, du och jag, oavsett om vi är upptagna eller singlar?
Ja, singlar vill ha allt som rör sig verkar folk tro. Man är bara ute efter att få ett förhållande, likt alla som har ett förhållande helst vill vara singlar, eller? Om man inte går ut så sitter man väl hemma på nätet. Om man pratar och skrattar mot någon är man intresserad, vill knulla med vederbörande. Check. Kanske är det något fel på en om man är singel. Troligen någon slags störning som inte upptagna människor har. Men förmodligen ändå lite hetare och bättre sexliv. Singlar är livsfarliga personer som kommer stöta på min man/kvinna ifall de kommer för nära.
Vill bara ut och möta snön mot ansiktet. Kämpa mot vinden. Få trötta ben. Ta ett kampsportpass med adekvat motstånd. Ingen glädje, bara glädjen att få fightas.
Kanske vill jag slåss mot någon som bryr sig om mig. Som låter mig boxas och brottas, möter mig med mod, sedan lugnar ned mig, klär av mig och ger mig det jag inte förstår att jag också behöver.
tisdag, december 4
Oförståelig röra.
Ville verkligen inte gå till psyktanten i dag. Ville inte redan i går och funderade som mest vad jag skulle skylla på. "Jag orkar inte" - rakt på utan krusiduller, de som jobbar med sorg vet nog hur svårt det är med tider, krav, förväntningar och inte minst, att vara ledsen. "Jag/barn är sjuk" - nae. "Jag hinner inte" - hm.
Så jag gick. Tänkte att i närheten ligger ju Stadsbiblioteket och jag måste lämna in Plötslig oväntad död. En bok jag inte ens läst fast jag lånat om den 3 ggr. I närheten ligger också Sveriges framgångsrikaste hälsokostaffär och jag var ute efter deras flingor samt lite uppmuntran/presenter till en vän vars far har gått bort. Det är ingen jättenära vän egentligen men jag vet ju numera vad det betyder att någon tänker på en, vad det betyder att bli uppmärksammad/sedd. Och hur dåliga vi svennisar är på detta.
Vi är så måna om att prenumerera på fadderbarn i Indien, att prata fairtrade, säga att vi handlar ekologiskt men vi är rätt dåliga på att ta hand om varandra. Förr var det en förutsättning för att klara sig (inte för att de tänkte karma kanske men kontentan var mer eller mindre det) i dag är det mer jag sköter mig själv och skiter i andra.
Och sorg, hua, detta embarliga ämne, det vill vi inte befatta oss med. "Det händer inte mig!"
Härom veckan, vid busshållplatsen. En bekant kommer mot mig, hon brukar alltid, brukade - alltid snacka på som tusan. På långt håll såg jag det medlidsamma upp och nedvända leendet. De små knappt påvisbara skakningarna på huvudet. Hon smackade lite med läpparna mot mig när hon kom närmre, som om hon mest pratade med sig själv och vek sedan undan med blicken. What? Hon törs inte prata med mig?? Jag stod kvar och sneglade i min Metro men kunde inte sluta tänka på vad jag bevittnat.
Vi kliver på bussen och när hon senare går av känner hon att hon måste möta min blick. Återigen upp och nedvända leendet och några nickar, för att inte sedan snabbt nog ta sikte ut genom dörren. Va, är jag pestsmittad? Kan man inte prata med mig?
Jag vet inte vad vår gemensamma bekant har sagt men uppenbarligen har hon skrämt livet ur henne. Hon själv, den gemensamma bekant i området hör inte heller av sig längre. Hon jobbar inom sjukvården och hennes pappa har gått bort så hon "visste minsann och hade varit med förr" deklarerade hon tidigt. Hon messade ett tag varannan dag och frågade om hon och hennes dotter skulle komma över. Om hon hade vetat bättre så hade hon inte frågat utan bara gjort det. För första känslan är alltid nej. Nä man orkar inte säga ja. Hade hon vetat bättre så hade hon inte slutat höra av sig men hon tänker säkert "jag har ju försökt så många ggr, men Camilla vill ju inte." Däremot sa hon något om att hon kunde ju inte prata om sina problem längre med mig för inget kunde ju mäta sig med det jag går igenom nu. Hm. Visserligen inte förstås men 1. klart man kan snacka med mig, om vad som helst , jag lyssnar gärna och ger synpunkter om man vill och 2. Märkligt om man slutar höra av sig för en sån anledning? I nöden prövas människan.
Sedan finns det ett antal som inte ens har beklagat trots att de vet. Trots att de kan gömma sig bakom fejsbook om de så vill. Jag förstår inte hur man kan vilja låta bli att säga något?
Jag var väldigt dämpad hos psyktanten i dag. Jag kom på mig själv att inte vilja möta hennes blick. När jag för första gången pratar mer om mig själv och vad jag gör och inte gör, vad jag klarar av och inte osv så känner jag mig som en riktig looser.
Hon vänder sina snälla ögon mot mig och påminner mig om att det gått en väldigt kort tid jämförelsevis. Att det är mer normalt att må sämre efter ett tag när tomrummet blir mer uppenbart och för varje gång man ska igenom kritiska minnespunkter t ex.
Alla de tillkortakommanden som jag räknar upp bekräftar hon som helt normala. Hon försöker dock inte någonstans säga att "det kommer bli bättre", "allt blir bra igen" eller så utan tvärtom så bekräftar hon hur ledsen jag kommer vara, är, och att ingenting kommer bli som förr. Vi konstaterar båda att samhället inte är rustat för sådana här händelser. Få är upplysta och insatta och kan förstå vad det innebär för drabbade. Man får heller ingen hjälp hur hjälplös man än är. Det är först när man står med kökskniven blodig och halva magen sönderskuren som någon utropar "var det så illa."
Så jag gick. Tänkte att i närheten ligger ju Stadsbiblioteket och jag måste lämna in Plötslig oväntad död. En bok jag inte ens läst fast jag lånat om den 3 ggr. I närheten ligger också Sveriges framgångsrikaste hälsokostaffär och jag var ute efter deras flingor samt lite uppmuntran/presenter till en vän vars far har gått bort. Det är ingen jättenära vän egentligen men jag vet ju numera vad det betyder att någon tänker på en, vad det betyder att bli uppmärksammad/sedd. Och hur dåliga vi svennisar är på detta.
Vi är så måna om att prenumerera på fadderbarn i Indien, att prata fairtrade, säga att vi handlar ekologiskt men vi är rätt dåliga på att ta hand om varandra. Förr var det en förutsättning för att klara sig (inte för att de tänkte karma kanske men kontentan var mer eller mindre det) i dag är det mer jag sköter mig själv och skiter i andra.
Och sorg, hua, detta embarliga ämne, det vill vi inte befatta oss med. "Det händer inte mig!"
Härom veckan, vid busshållplatsen. En bekant kommer mot mig, hon brukar alltid, brukade - alltid snacka på som tusan. På långt håll såg jag det medlidsamma upp och nedvända leendet. De små knappt påvisbara skakningarna på huvudet. Hon smackade lite med läpparna mot mig när hon kom närmre, som om hon mest pratade med sig själv och vek sedan undan med blicken. What? Hon törs inte prata med mig?? Jag stod kvar och sneglade i min Metro men kunde inte sluta tänka på vad jag bevittnat.
Vi kliver på bussen och när hon senare går av känner hon att hon måste möta min blick. Återigen upp och nedvända leendet och några nickar, för att inte sedan snabbt nog ta sikte ut genom dörren. Va, är jag pestsmittad? Kan man inte prata med mig?
Jag vet inte vad vår gemensamma bekant har sagt men uppenbarligen har hon skrämt livet ur henne. Hon själv, den gemensamma bekant i området hör inte heller av sig längre. Hon jobbar inom sjukvården och hennes pappa har gått bort så hon "visste minsann och hade varit med förr" deklarerade hon tidigt. Hon messade ett tag varannan dag och frågade om hon och hennes dotter skulle komma över. Om hon hade vetat bättre så hade hon inte frågat utan bara gjort det. För första känslan är alltid nej. Nä man orkar inte säga ja. Hade hon vetat bättre så hade hon inte slutat höra av sig men hon tänker säkert "jag har ju försökt så många ggr, men Camilla vill ju inte." Däremot sa hon något om att hon kunde ju inte prata om sina problem längre med mig för inget kunde ju mäta sig med det jag går igenom nu. Hm. Visserligen inte förstås men 1. klart man kan snacka med mig, om vad som helst , jag lyssnar gärna och ger synpunkter om man vill och 2. Märkligt om man slutar höra av sig för en sån anledning? I nöden prövas människan.
Sedan finns det ett antal som inte ens har beklagat trots att de vet. Trots att de kan gömma sig bakom fejsbook om de så vill. Jag förstår inte hur man kan vilja låta bli att säga något?
Jag var väldigt dämpad hos psyktanten i dag. Jag kom på mig själv att inte vilja möta hennes blick. När jag för första gången pratar mer om mig själv och vad jag gör och inte gör, vad jag klarar av och inte osv så känner jag mig som en riktig looser.
Hon vänder sina snälla ögon mot mig och påminner mig om att det gått en väldigt kort tid jämförelsevis. Att det är mer normalt att må sämre efter ett tag när tomrummet blir mer uppenbart och för varje gång man ska igenom kritiska minnespunkter t ex.
Alla de tillkortakommanden som jag räknar upp bekräftar hon som helt normala. Hon försöker dock inte någonstans säga att "det kommer bli bättre", "allt blir bra igen" eller så utan tvärtom så bekräftar hon hur ledsen jag kommer vara, är, och att ingenting kommer bli som förr. Vi konstaterar båda att samhället inte är rustat för sådana här händelser. Få är upplysta och insatta och kan förstå vad det innebär för drabbade. Man får heller ingen hjälp hur hjälplös man än är. Det är först när man står med kökskniven blodig och halva magen sönderskuren som någon utropar "var det så illa."
Ohyfs?
Vi tar ju hand om en hund ibland. En jättefin hund som till och med ungarna kan ha lös utan bekymmer. Hunden är kastrerad och går därför inte i klinch med hundar som sänder sådana signaler. Han är lydig och väldigt gosig. Och fäller miljarder vita hår samt följer efter mig som ett flugpapper. Tigger som en tiggare och äter inte sin mat om man inte blandar ut den med lite sky/vår mat.
När vi hade hand om honom en vecka så fick jag en påse torra italienska kakor samt ett kaffepaket för besväret. Ja tanken räknas visst men egentligen tycker jag nog att hon borde ha frågat mig vad jag vill ha för det, det är inte jag som bett att få ha honom, de skulle resa bort osv. En hel vecka, det är inte ett litet ansvar det. Sen kan man få italienska kakor som en extra grej, eller ännu hellre ett gott vin hade väl varit på sin plats? Eller, nåt till barnen!
Att barnen tar honom nån gång då och då efter skolan säger jag inget om men i helgen tog vi ju hand om honom igen, fre-mån. och fick liksom, ingenting. Kalla mig girig eller nåt men jag tycker det har med uppfostran att göra, vanligt hyfs. Om vi så skulle jubla högt i skyn över att ha hunden hos oss så hör det till att visa sin uppskattning. Värdet av det man ställer upp med.
Där satt hennes son och lekte med ett flygplan hon hade köpt på flygplatsen - varför inte köpa nåt till mina barn också? Nä ärligt, jag fattar inte såna människor.
Hon ringer på söndag em och frågar om vi väldigt gärna vill ha honom till måndag? Sön - mån, spela roll, vad som är enklast för henne tycker jag. Inte hörde hon av sig så han var ju här.
I går kväll messade hon och frågade om barnen kunde gå ut med hunden i dag på em för annars "skulle det bli alldeles för länge" för honom att vara ensam..eh, jaha?
"Hunden ääääälskar dina barn" sa hon innan hon reste iväg i helgen. Han älskar oss vill jag säga men i och med att hon säger barnen så får hon det till att det blir en win-win situation, förstår ni?
Jag känner mig inte stolt när jag får såna här tankar, de känns snikna men fan heller - det handlar inte om vad vi får eller inte, det handlar om att visa värdet av det man ställer upp med. Fråga vad jag vill ha och jag kan alltid säga "nej, det är så trevligt" eller whatever.
Kontentan är ju att vi betalar för att ta hand om honom, i det vi lägger extra mat, extra städ och tvätt, extra tid för att gå ut med honom, hänsyn etc.
Jag tycker det är samma med att betala för att vara medryttare. Varför ska jag betala för något som bara är en tjänst för ägaren? Visst, det finns många som ändå är bekväm med det eftersom de inte vill ha ansvaret själv för en häst men de vill inte rida på ridskola. Fine. Och många nästan delar på hästen vad gäller tävlingar och liknande så ok när allt är ok säger jag inget. Men att betala resekostnader, mocka, fodra ev, samt att du säkert fått förhållningsorder om hur hästen ska ridas - och betala för det!?
Jag har tagit hand om både hundar katter och hästar. På lång och kort tid. Jag har alltid fått förfrågan, pengar och/eller presenter. Ändå har det oftast varit nära vänner. Där jag då helt enkelt ställer upp för att jag är just vän men ändå, det har varit människor som känner, precis så som jag funkar, att man vill visa att det betyder något. Det här är ingen vi umgås med.
Ja jag kan säga nej, på barnens bekostnad och visst, om jag stör mig så mycket så får väl jag ta upp frågan om ersättning - jag vet de där argumenten. Det handlar ju inte om det säger jag, det handlar om själva attityden. Jag har ingen lust att börja uppfostra. Så, det blir nog att jag säger lite nej nästa gång så kanske hon tänker till.
Folk som tar en för givet eller inte visar respekt är det värsta jag vet. Och det gäller mina barn också, alltså de älskar hunden och gör det så gärna men de ska uppfostras de också. Och där ingår inte att de ska göra tjänster utan att bli uppskattade. Jo visst säger hon tack, men.
När jag frågade om hon kunde tänka sig att klippa mina barn för nåt år sedan (hon är frisör på anrika Björn Axén och förefaller absolut vara jättegullig, - söt och glad är hon iaf) då svarade hon att hon kunde klippa dem för 300 kr. Styck.
Lika irriterad blir jag på folk som smaskar, tuggar tuggummi oförskämt, gäspar så jag ser vad de ätit till frukost, hostar i handen eller ännu värre rakt ut och inte minst folk som inte ser sig om ifall någon kommer bakom när de öppnar dörrar etc.
Folk är så ouppfostrade, jag är uppriktigt förvånad. Kanske ett storstadsfenomen, folk har inte tid att uppfostra sina barn i vanligt hyfs, det är bara hur de ska få in pengar på kontot som räknas?
Men det är väl för att jag och syrran är så "bra" uppfostrade (faktiskt, även om vi nu skulle kunna hamna i en diskussion om vem som bestämmer normen för det) som gör att jag och syrran hamnar i en stress över allt som vi borde leverera vid det här laget, men det är en annan diskussion.
När vi hade hand om honom en vecka så fick jag en påse torra italienska kakor samt ett kaffepaket för besväret. Ja tanken räknas visst men egentligen tycker jag nog att hon borde ha frågat mig vad jag vill ha för det, det är inte jag som bett att få ha honom, de skulle resa bort osv. En hel vecka, det är inte ett litet ansvar det. Sen kan man få italienska kakor som en extra grej, eller ännu hellre ett gott vin hade väl varit på sin plats? Eller, nåt till barnen!
Att barnen tar honom nån gång då och då efter skolan säger jag inget om men i helgen tog vi ju hand om honom igen, fre-mån. och fick liksom, ingenting. Kalla mig girig eller nåt men jag tycker det har med uppfostran att göra, vanligt hyfs. Om vi så skulle jubla högt i skyn över att ha hunden hos oss så hör det till att visa sin uppskattning. Värdet av det man ställer upp med.
Där satt hennes son och lekte med ett flygplan hon hade köpt på flygplatsen - varför inte köpa nåt till mina barn också? Nä ärligt, jag fattar inte såna människor.
Hon ringer på söndag em och frågar om vi väldigt gärna vill ha honom till måndag? Sön - mån, spela roll, vad som är enklast för henne tycker jag. Inte hörde hon av sig så han var ju här.
I går kväll messade hon och frågade om barnen kunde gå ut med hunden i dag på em för annars "skulle det bli alldeles för länge" för honom att vara ensam..eh, jaha?
"Hunden ääääälskar dina barn" sa hon innan hon reste iväg i helgen. Han älskar oss vill jag säga men i och med att hon säger barnen så får hon det till att det blir en win-win situation, förstår ni?
Jag känner mig inte stolt när jag får såna här tankar, de känns snikna men fan heller - det handlar inte om vad vi får eller inte, det handlar om att visa värdet av det man ställer upp med. Fråga vad jag vill ha och jag kan alltid säga "nej, det är så trevligt" eller whatever.
Kontentan är ju att vi betalar för att ta hand om honom, i det vi lägger extra mat, extra städ och tvätt, extra tid för att gå ut med honom, hänsyn etc.
Jag tycker det är samma med att betala för att vara medryttare. Varför ska jag betala för något som bara är en tjänst för ägaren? Visst, det finns många som ändå är bekväm med det eftersom de inte vill ha ansvaret själv för en häst men de vill inte rida på ridskola. Fine. Och många nästan delar på hästen vad gäller tävlingar och liknande så ok när allt är ok säger jag inget. Men att betala resekostnader, mocka, fodra ev, samt att du säkert fått förhållningsorder om hur hästen ska ridas - och betala för det!?
Jag har tagit hand om både hundar katter och hästar. På lång och kort tid. Jag har alltid fått förfrågan, pengar och/eller presenter. Ändå har det oftast varit nära vänner. Där jag då helt enkelt ställer upp för att jag är just vän men ändå, det har varit människor som känner, precis så som jag funkar, att man vill visa att det betyder något. Det här är ingen vi umgås med.
Ja jag kan säga nej, på barnens bekostnad och visst, om jag stör mig så mycket så får väl jag ta upp frågan om ersättning - jag vet de där argumenten. Det handlar ju inte om det säger jag, det handlar om själva attityden. Jag har ingen lust att börja uppfostra. Så, det blir nog att jag säger lite nej nästa gång så kanske hon tänker till.
Folk som tar en för givet eller inte visar respekt är det värsta jag vet. Och det gäller mina barn också, alltså de älskar hunden och gör det så gärna men de ska uppfostras de också. Och där ingår inte att de ska göra tjänster utan att bli uppskattade. Jo visst säger hon tack, men.
När jag frågade om hon kunde tänka sig att klippa mina barn för nåt år sedan (hon är frisör på anrika Björn Axén och förefaller absolut vara jättegullig, - söt och glad är hon iaf) då svarade hon att hon kunde klippa dem för 300 kr. Styck.
Lika irriterad blir jag på folk som smaskar, tuggar tuggummi oförskämt, gäspar så jag ser vad de ätit till frukost, hostar i handen eller ännu värre rakt ut och inte minst folk som inte ser sig om ifall någon kommer bakom när de öppnar dörrar etc.
Folk är så ouppfostrade, jag är uppriktigt förvånad. Kanske ett storstadsfenomen, folk har inte tid att uppfostra sina barn i vanligt hyfs, det är bara hur de ska få in pengar på kontot som räknas?
Men det är väl för att jag och syrran är så "bra" uppfostrade (faktiskt, även om vi nu skulle kunna hamna i en diskussion om vem som bestämmer normen för det) som gör att jag och syrran hamnar i en stress över allt som vi borde leverera vid det här laget, men det är en annan diskussion.
måndag, december 3
Hårt.
Det blev en skitdag. Hade tänkt träna först på lunchen och sen Ruffie nu på kvällen. Jag är dock jättelåg och redo att kasta in. Vill bara sova bort all tid. Alla tankar.
Läser om poliser som får samtalsstöd vid olyckor där ..nej skit samma jag ids inte utveckla det. Jag funderar mest på att Thomas aldrig fick en "sista chans." Själv har jag blivit sparkad i ögat av en häst, ramlat av åtskilliga gånger, blivit påkörd vid övergångsställe, voltat med bil (som passagerare dock), kraschat med cykeln flera ggr osv - jag säger inte att det ska anses som varningar på något sätt men Thomas fick ju aldrig någon slags hint så att han fick chansen att tänka till, känna att livet är skört. Förstår ni hur jag tänker? Inte för att det ska behövas och olyckor kan hända när och var som men ni förstår säkert att jag dribblar allt fram och tillbaka. Och de flesta klarar sig ju trots allt, med lite sår och bruten arm, ben eller så. Dö. Det är hårt.
Ok liv till varje pris är väl inte heller ett alternativ heller men.
Jag förstår att ni tycker jag är destruktiv men, ja det är en extra dålig dag helt enkelt. Hans, vår födelsedag närmar sig med stormsteg och jag antar att det är därför "ångesten" stiger.
Hade säkert varit bra att träna men man är inte alltid logisk och kroppen fungerar definitivt inte därefter.
Nu, nästan fyra månader senare sitter jag och rensar i papper. Datum före och efter flimrar förbi och det hjälper väl inte min status. Men it has to be done och det är bara att genomlida.
Vi får hoppas på en bättre dag i morgon.
Läser om poliser som får samtalsstöd vid olyckor där ..nej skit samma jag ids inte utveckla det. Jag funderar mest på att Thomas aldrig fick en "sista chans." Själv har jag blivit sparkad i ögat av en häst, ramlat av åtskilliga gånger, blivit påkörd vid övergångsställe, voltat med bil (som passagerare dock), kraschat med cykeln flera ggr osv - jag säger inte att det ska anses som varningar på något sätt men Thomas fick ju aldrig någon slags hint så att han fick chansen att tänka till, känna att livet är skört. Förstår ni hur jag tänker? Inte för att det ska behövas och olyckor kan hända när och var som men ni förstår säkert att jag dribblar allt fram och tillbaka. Och de flesta klarar sig ju trots allt, med lite sår och bruten arm, ben eller så. Dö. Det är hårt.
Ok liv till varje pris är väl inte heller ett alternativ heller men.
Jag förstår att ni tycker jag är destruktiv men, ja det är en extra dålig dag helt enkelt. Hans, vår födelsedag närmar sig med stormsteg och jag antar att det är därför "ångesten" stiger.
Hade säkert varit bra att träna men man är inte alltid logisk och kroppen fungerar definitivt inte därefter.
Nu, nästan fyra månader senare sitter jag och rensar i papper. Datum före och efter flimrar förbi och det hjälper väl inte min status. Men it has to be done och det är bara att genomlida.
Vi får hoppas på en bättre dag i morgon.
En enkel men personlig fråga så här på morgonen skickade tillbaka mig till beskedet om olyckan och all ångest därikring. Inte lätt det här med om man ska förtränga eller "bearbeta." Bearbetar man varje gång man går igenom olyckan i huvudet, med någon annan eller varje stund, grej, minnen där man blir påmind om saknaden?
Jag vill så gärna göra de där sakerna jag har både tänkt och bestämt mig för att göra för Thomas skull, jag vet bara inte när jag ska kunna ta tag i det.
Det finns en rädsla i att också bli duktigare på att förtränga för det märker jag att jag har blivit. Vad är bra vad är mindre bra i det här?
Andra saker som jag blir så trött av är att nu ska man kolla skridskor, luciakläder, det är inbjudningar till det ena och andra och på fredag. har jag ingen att höra av mig till kl.11.28.
Jag vill så gärna göra de där sakerna jag har både tänkt och bestämt mig för att göra för Thomas skull, jag vet bara inte när jag ska kunna ta tag i det.
Det finns en rädsla i att också bli duktigare på att förtränga för det märker jag att jag har blivit. Vad är bra vad är mindre bra i det här?
Andra saker som jag blir så trött av är att nu ska man kolla skridskor, luciakläder, det är inbjudningar till det ena och andra och på fredag. har jag ingen att höra av mig till kl.11.28.
söndag, december 2
Samkvämshelg
Nu har lugnet lagt sig. Jag tycker det har varit en väldigt intensiv helg fast vi bara varit hemma. Men att ta hand om en hund, leta fram julpyntet (vilket gör att man hittar en massa andra saker man börjar bry sig i), baka peppisar och lussisar, tvätta, ha kompisar till ungarna här, ha matgäster, se film ihop - ja det räcker till.
Så nu är jag rätt spak. Men jag tycker uppriktigt att det är synd att jag inte kommit mig ut på en liten löprunda, alla dogwalks till trots. Samt att jag inte hittat eller sökt min pulsklocka.
Förstår inte dem som ojar eller beklagar sig över att det kommer snö? Ok, gamla människor där skottning och halka blir ett riktigt problem men resten? Det blir något torrare luft och därmed lättare att klä sig mot kylan, det blir inte lika smutsigt, det blir ljusare och även miljön gynnas. Folk blir faktiskt generellt gladare, kanske för att ungarna får något att göra eller så grinar de mot kylan? ;)
Det är ju faktiskt vackert med snö också.
Jag kan med gott samvete säga att jag nog bakat Sveriges godaste lussekatter. Barnen fick skapa och de gjorde allt från varmkorvar, gråsuggor, sniglar och värmeelement?
Sen gjorde jag världens godaste älgrätt, liksom en blandning mellan skav och gryta. Å det gjorde jag liksom i en handvändning när det blev klart att våra gäster ändå inte tackade nej till mat också, förutom adventsfikat alltså.
Det händer mycket olyckor, tycker ni inte? Det gör mig matt också.
Hundens matte ringde och frågade om vi ville ha kvar honom tills i morrn fast de är hemma i kväll och typ bor 10 meter från oss. Inte oss emot trots att de där vita håren flyger överallt och etsar sig fast i tvätten flera veckor efteråt. Typ. Han har det bra här. Och nu har ungarna övertalat mig att han ska få sova i min säng sista natten, tillsammans med oss allihop..jaja, det är väl bara att krypa ned då.
Blir nog mysigt.
Så nu är jag rätt spak. Men jag tycker uppriktigt att det är synd att jag inte kommit mig ut på en liten löprunda, alla dogwalks till trots. Samt att jag inte hittat eller sökt min pulsklocka.
Förstår inte dem som ojar eller beklagar sig över att det kommer snö? Ok, gamla människor där skottning och halka blir ett riktigt problem men resten? Det blir något torrare luft och därmed lättare att klä sig mot kylan, det blir inte lika smutsigt, det blir ljusare och även miljön gynnas. Folk blir faktiskt generellt gladare, kanske för att ungarna får något att göra eller så grinar de mot kylan? ;)
Det är ju faktiskt vackert med snö också.
Jag kan med gott samvete säga att jag nog bakat Sveriges godaste lussekatter. Barnen fick skapa och de gjorde allt från varmkorvar, gråsuggor, sniglar och värmeelement?
Sen gjorde jag världens godaste älgrätt, liksom en blandning mellan skav och gryta. Å det gjorde jag liksom i en handvändning när det blev klart att våra gäster ändå inte tackade nej till mat också, förutom adventsfikat alltså.
Det händer mycket olyckor, tycker ni inte? Det gör mig matt också.
Hundens matte ringde och frågade om vi ville ha kvar honom tills i morrn fast de är hemma i kväll och typ bor 10 meter från oss. Inte oss emot trots att de där vita håren flyger överallt och etsar sig fast i tvätten flera veckor efteråt. Typ. Han har det bra här. Och nu har ungarna övertalat mig att han ska få sova i min säng sista natten, tillsammans med oss allihop..jaja, det är väl bara att krypa ned då.
Blir nog mysigt.
lördag, december 1
Är jag vad jag tränar?
Du är vad du tränar. Hm. Och jag som köpte kort på badhuset. Alltså jag vill inte låta fördomsfull eller nåt men man har ju sina favoritställen. Jag trivdes bra på Delta. Att det går omkring SvampBobfyrkanter och kvinnor med för manliga drag där bryr jag mig inte om, samtidigt är det tillräcklig gemytlig stämning och jag har lärt mig maskinerna. De här attitydpropparna finns överallt, till och med på badhuset, så de går nog inte att välja bort.
När jag kom från Luleå och veckorna gick, jag kunde inte förmå mig till att träna, ens komma mig för att göra nåt vissa dagar - ja en av dessa dagar efter dessa dagar då jag tyckte jag hade bestämt mig för att stoppa schangseringen - då gick jag och köpte kort på Stockholm Stad. Visst låter det bra med att få bada, styrketräna och gå på gruppklasser, ett kinderägg liksom men det är inte jag ändå, numer. Jag springer väl mest och går på gym ibland - mer behövs inte. Någon dansklass då och då vill jag nog ta då jag älskar den energin men den tanken har ju inte ens funnits på kartan denna höst. Musik gör mig inte glad precis men funkar ändå att ha i lurarna sedan några dagar tillbaka.
Jag har sagt det förr, man blir folkskygg och därför ville jag inte köpa kort någonstans där jag tränat förr. Vilket exkluderade Balance, BIM, SATS, Worldclass, Sportlife och Delta. Jag ville inte riskera att träffa någon jag känner, vare sig träningskompis eller instruktör, och jag känner ju en hel del nuförtiden. Det är ju inget personligt det är bara en bieffekt av sorg helt enkelt. Lättast har det varit att träffa kompisarna från BAMM så även om man kan undra hur jag kunde ta mig dit så är det något som underlättat tiden efter.
Det har gått över en månad sen jag köpte kortet och först nu har jag kommit igång med att träna. Jag är inte jätteförtjust i gymmet på Eriksdal och någon stämning är inte att prata om (fast Billy som visade mig maskinerna är gullig) men det får funka ett tag nu.
Ok om jag ska vara lite fördomsfull så är det nog så att nivån på gruppklasser är något lägre på ett sånt där "folkligt" ställe. De lockar inga superinstruktörer direkt. Jag tog en dansklass i går (!), det var en ok intensitet och instruktören var gullig. De flesta flåsade dock som förgjorda medan jag var hyfsat oberörd. Vilket understryker klientelet där eller om jag ska tänka att min dekadens inte är total. Men kilona vägrar flytta på sig.
Tur att alla försöker snacka sönder öronen på mig här hemma nu för egentligen är jag rätt dämpad. En kompis upplyste mig om att det gick ett program på Kunskapskanalen om att förlora sin tvilling - dels var det för sent för att se men jag pallar inte att söka upp det just nu ändå. Få se om jag orkar se reprisen på tisdag i stället. Hon sa att hon fann det väldigt intressant att få veta vilka starka band tvillingar har, det hade hon inte förstått innan. Då säger jag att det nog är först nu jag själv förstår hur starka band det faktiskt är. I alla år har jag fått höra; "oj har du en tvillingbror, det måste vara speciellt" "Tja.." har jag då svarat, "jag vet ju inte om något annat."
Men om jag hade förstått hur starkt det är då hade jag sett till att vi utrustat oss med kedjor så vi inte skulle fått gjort något utan den andres tillåtelse. Ok jag överdriver. Men det känns hårt att få gå igenom detta. Varför föddes vi som tvillingar om det här skulle hända?
Det är såna påminnelser hela tiden tillsammans med alla julförberedelser som gör att jag dippar hit och dit.
Thomas älskade snö, december och jul. Familjeliv. Som jag.
Nä nu får vi gå ut med vår helghund, handla och äta innan vi tar lördagkväll.
När jag kom från Luleå och veckorna gick, jag kunde inte förmå mig till att träna, ens komma mig för att göra nåt vissa dagar - ja en av dessa dagar efter dessa dagar då jag tyckte jag hade bestämt mig för att stoppa schangseringen - då gick jag och köpte kort på Stockholm Stad. Visst låter det bra med att få bada, styrketräna och gå på gruppklasser, ett kinderägg liksom men det är inte jag ändå, numer. Jag springer väl mest och går på gym ibland - mer behövs inte. Någon dansklass då och då vill jag nog ta då jag älskar den energin men den tanken har ju inte ens funnits på kartan denna höst. Musik gör mig inte glad precis men funkar ändå att ha i lurarna sedan några dagar tillbaka.
Jag har sagt det förr, man blir folkskygg och därför ville jag inte köpa kort någonstans där jag tränat förr. Vilket exkluderade Balance, BIM, SATS, Worldclass, Sportlife och Delta. Jag ville inte riskera att träffa någon jag känner, vare sig träningskompis eller instruktör, och jag känner ju en hel del nuförtiden. Det är ju inget personligt det är bara en bieffekt av sorg helt enkelt. Lättast har det varit att träffa kompisarna från BAMM så även om man kan undra hur jag kunde ta mig dit så är det något som underlättat tiden efter.
Det har gått över en månad sen jag köpte kortet och först nu har jag kommit igång med att träna. Jag är inte jätteförtjust i gymmet på Eriksdal och någon stämning är inte att prata om (fast Billy som visade mig maskinerna är gullig) men det får funka ett tag nu.
Ok om jag ska vara lite fördomsfull så är det nog så att nivån på gruppklasser är något lägre på ett sånt där "folkligt" ställe. De lockar inga superinstruktörer direkt. Jag tog en dansklass i går (!), det var en ok intensitet och instruktören var gullig. De flesta flåsade dock som förgjorda medan jag var hyfsat oberörd. Vilket understryker klientelet där eller om jag ska tänka att min dekadens inte är total. Men kilona vägrar flytta på sig.
Tur att alla försöker snacka sönder öronen på mig här hemma nu för egentligen är jag rätt dämpad. En kompis upplyste mig om att det gick ett program på Kunskapskanalen om att förlora sin tvilling - dels var det för sent för att se men jag pallar inte att söka upp det just nu ändå. Få se om jag orkar se reprisen på tisdag i stället. Hon sa att hon fann det väldigt intressant att få veta vilka starka band tvillingar har, det hade hon inte förstått innan. Då säger jag att det nog är först nu jag själv förstår hur starka band det faktiskt är. I alla år har jag fått höra; "oj har du en tvillingbror, det måste vara speciellt" "Tja.." har jag då svarat, "jag vet ju inte om något annat."
Men om jag hade förstått hur starkt det är då hade jag sett till att vi utrustat oss med kedjor så vi inte skulle fått gjort något utan den andres tillåtelse. Ok jag överdriver. Men det känns hårt att få gå igenom detta. Varför föddes vi som tvillingar om det här skulle hända?
Det är såna påminnelser hela tiden tillsammans med alla julförberedelser som gör att jag dippar hit och dit.
Thomas älskade snö, december och jul. Familjeliv. Som jag.
Nä nu får vi gå ut med vår helghund, handla och äta innan vi tar lördagkväll.
fredag, november 30
För att jag är värd det.
Vaknade i skräck och ångest. Försökte frysa känslan för att förstå varför. Då kom jag på att jag länkat/lagt ut min blogg igen. Å ena sidan står jag för det jag skriver och tycker stundtals det är viktiga saker jag berör - å andra sidan känns det lite för blottande, på gränsen, som om ni andra får krypningar av det jag skriver. Fattar ni de gånger jag provocerar? Är det därför?
Får jag ångest när jag skriver något som kan betecknas som hyfsat normalt, kanske till och med lite energifullt? Är jag rädd att ni tror att nu är allt normalt igen? Är jag rädd för att visa mig glad ibland? Ni som hållit er undan kan börja andas ut?
En sak som är säker i alla fall är att det tar mycket energi att vara social, trots alla fina människor därute. När det blir tal om brorsor. När alla är så himla glada, så där bekymmersfritt som jag också var förr. Inte för att jag inte hade bekymmer men man kunde vara glad ändå, det var inte på den här nivån.
Varje gång jag ser något jag skulle velat förmedla eller köpa till brorsan. När jag tänker på familjen. Hans barn, hans liv som han borde ha fått och i går när det kom snö på marken. Han fick aldrig uppleva denna vinters första snö. Snö, som han älskar. Jag har ångest för att det är december i morgon. Min och hans månad.
Och när man läser om den där tjejen som föll ombord. Dessa kval hennes föräldrar och ev syskon har just nu. Alla dessa tankar om varför, om inte.. och om hon hann tänka och känna det eller det. Jag lider verkligen med dem. Hennes pojkvän mår säkert inte heller bra. Han känner säkert skuld över att han inte var med henne eller saknade henne "i tid." De hade visst bara varit ett par i tre månader och jag tänker om det gör det än värre eller inte. Det är nog både ock.
Fattar ni vad hemskt? Nu tror jag inte de orkar läsa tidningarna men när det bara står "man ser på övervakningskamerorna att hon faller ombord. Hon bara försvinner." Ah hur låter det?
Psyktanten (jag säger fortfarande så när jag inte vet om hon är psykoterapeut eller psykolog) sa att jag inte ska behöva känna ansvar för hur social jag ska behöva vara, finns inga måsten med att ringa, svara i telefon, sms eller behöva umgås. Hon sa, precis också som de flesta säger, att ansvaret mer ligger hos andra. Att jag måste hitta en balans i det jag gör och utsätter mig själv för. Jag känner att det är bra att jag kastar mig ut ibland men boomerangen kommer ibland tillbaka hårdare.
Som i dag. Jag skulle helst bara vilja krypa ihop i fosterställning - hur trevlig än dagen i går var. Jag är dock lika rädd som förhoppningsfull vart jag är på väg nu. Eller förhoppningsfull är nog inget bra ordval men jag menar. Jag vet att jag inte kan få tillbaka Thomas och det gamla livet hur ledsen jag än är, därför ställer jag min förhoppning till att jag ska få den "kompensation" jag förtjänar för den jävla förlusten. Jag är fan värd det bästa just nu. Och jag är ju inte mindre bra för att det här har hänt.
Får jag ångest när jag skriver något som kan betecknas som hyfsat normalt, kanske till och med lite energifullt? Är jag rädd att ni tror att nu är allt normalt igen? Är jag rädd för att visa mig glad ibland? Ni som hållit er undan kan börja andas ut?
En sak som är säker i alla fall är att det tar mycket energi att vara social, trots alla fina människor därute. När det blir tal om brorsor. När alla är så himla glada, så där bekymmersfritt som jag också var förr. Inte för att jag inte hade bekymmer men man kunde vara glad ändå, det var inte på den här nivån.
Varje gång jag ser något jag skulle velat förmedla eller köpa till brorsan. När jag tänker på familjen. Hans barn, hans liv som han borde ha fått och i går när det kom snö på marken. Han fick aldrig uppleva denna vinters första snö. Snö, som han älskar. Jag har ångest för att det är december i morgon. Min och hans månad.
Och när man läser om den där tjejen som föll ombord. Dessa kval hennes föräldrar och ev syskon har just nu. Alla dessa tankar om varför, om inte.. och om hon hann tänka och känna det eller det. Jag lider verkligen med dem. Hennes pojkvän mår säkert inte heller bra. Han känner säkert skuld över att han inte var med henne eller saknade henne "i tid." De hade visst bara varit ett par i tre månader och jag tänker om det gör det än värre eller inte. Det är nog både ock.
Fattar ni vad hemskt? Nu tror jag inte de orkar läsa tidningarna men när det bara står "man ser på övervakningskamerorna att hon faller ombord. Hon bara försvinner." Ah hur låter det?
Psyktanten (jag säger fortfarande så när jag inte vet om hon är psykoterapeut eller psykolog) sa att jag inte ska behöva känna ansvar för hur social jag ska behöva vara, finns inga måsten med att ringa, svara i telefon, sms eller behöva umgås. Hon sa, precis också som de flesta säger, att ansvaret mer ligger hos andra. Att jag måste hitta en balans i det jag gör och utsätter mig själv för. Jag känner att det är bra att jag kastar mig ut ibland men boomerangen kommer ibland tillbaka hårdare.
Som i dag. Jag skulle helst bara vilja krypa ihop i fosterställning - hur trevlig än dagen i går var. Jag är dock lika rädd som förhoppningsfull vart jag är på väg nu. Eller förhoppningsfull är nog inget bra ordval men jag menar. Jag vet att jag inte kan få tillbaka Thomas och det gamla livet hur ledsen jag än är, därför ställer jag min förhoppning till att jag ska få den "kompensation" jag förtjänar för den jävla förlusten. Jag är fan värd det bästa just nu. Och jag är ju inte mindre bra för att det här har hänt.
I kväll kom jag ut. Jag gillar tjejer.
Några av mina största "kvinnliga" förebilder är min egen dotter och hennes kompisar. Jajamän, blott 8 år är dem. Och de kan umgås i stora gäng. Visst har Meline sin favvobästis men på skolan umgås de lite härs och tvärs och har Meline en kompis hemma och det ringer på dörren så är den personen lika välkommen. Både från min sida som från deras. Det kanske låter självklart men i sonens klass har det inte varit så. Simon hade en period då han lika gärna umgicks med en tjej som följt sedan dagis, men så fort dagis övergick till skola kom han trumpen hem och berättade att hennes mamma sagt att "X redan var med den" eller "skulle vara med den." Jag minns att jag irriterade mig på detta. Varför kunde inte Simon också få vara med? Ska man inte snarare uppmuntra till att umgås flera stycken? Och var det inte kanon att uppmuntra unisex?
Det är vi som föräldrar som måste försöka påverka till en sund attityd, det är vi som på- och inverkar!
På bussen i kväll skränade tre tjejer någon jullåt. De var i 14-årsåldern. Det lät inte bra men de hade kul. Plötsligt ville de av men i sin sångiver så glömde de trycka på stoppknappen varpå chauffören aldrig stannade. De tittade mot chauffören som fågelholkar och en av tjejerna utbrast:
"Men stanna, vi ska av ! ...vafan det är ju jul juh"
Haha, det var riktigt roligt - chauffören stannade inte och de var inte desto surare heller.
Själv då? Jag var en rätt poppis tjej i skolan. Jag misstänker att det var för att jag hade en tvillingbror. Usch det är verkligen hade i ordets bemärkelse :(.
En dag upptäckte fröken att det fanns en lapp i min bänk där det stod två namn och någon slags poängställning dem emellan typ "bära väskan" och ett streck för det osv. Ena tjejen hade en dagisfröken som mamma och det slogs på stora trumman "Camilla är dominant"! Mina föräldrar fick skämmas förstås och det var bara tråkigt att de inte vågade stå upp för mig. Jag minns inte heller om jag försökte försvara mig.
Jag minns i alla fall att det var orättvist. Jag kunde inte rå för att de här båda tjejerna så mycket ville vara med mig, ställa sig in hos mig eller vad jag ska kalla det för? Jag tyckte i själva verket att det var jobbigt att de t ex sällan ville ge förslag på vad vi skulle göra. "Vad ska vi göra" "Bestäm du" "Nä men bestäm du" och sådär höll det på tills jag ledsnade, och bestämde. Jaha, då var jag dominant?? "Jag kan bära din väska" "Nej jag kan" -- suck. Ingen av dem ville umgås alla tre och kanske var det så att vi gjorde olika saker. Den ena var det hästar som gällde och den andra, typ annat? Optimalt var det då inte. Jag hoppas iaf att de inte kände sig utnyttjade för det var aldrig min mening!! Som skönt är har jag kontakt med dem båda än i dag.
Jag var rätt (häst)stark och dängde också in en kille i väggen och det fick både jag och han höra i många år. Jag har således aldrig känt behovet av att måsta söka mig till just kvinnliga sammanhang för att känna mig bekväm. Till exempel. Jag gillar ju att dänga på killar.
I kväll har jag varit med på B.A.B.Y shower. Ni vet, sånt de vanligtvis håller på med over there före en bebis kommer. Som blivande mamma får man presenter och kanske en massa tips om kommande ansvar. I kväll var det same same but different. Babysen, el snarare bejbsen i det här fallet är ett gäng renommerade träningsprofiler på ett eller annat sätt som har startat upp ett kvinnligt nätverk för träningsvilliga tjejer: B.A.B.Y heter det och du hittar mer information här med vidare länk till hemsidan. Och om du söker på "alla vi tjejer" på fejsbook så hittar du fb-gruppen. Alla är välkomna! Ja om du gillar träning och hälsa förstås. Och är tjej/kvinna. Tillställningen hölls på tjejgymmet Rosa Skrot, mkt passande förstås. Det var mingel, godis, vin, presentation, goodiebag och utlottningar. Najs kalajs.
Behövs det här? Kommer de andra gymmen sugas ut från kvinnor? Nej det handlar förstås inte om det. Det handlar om, som jag ser det, att erbjuda alternativ och försöka komma ifrån det som vi inte sällan råkar ut för och som ofta lyfts fram i diskussioner och undersökningar. Att vi tjejer inte är bra på att backa upp varann, jobba för varann och nätverka med samma ambitioner.
Min egen uppfattning är att vi tjejer är bra på att peppa varandra till en viss gräns och mest så länge någon är i underläge. Men när någon börjar bli för duktig (snygg), når framgång eller är poppis bland andra - då snarare motverkar man, snackar skit eller står inte kvar. Fast gärna solar sig i glansen när det passar. Man slutar uppmuntra och bevakar sin position. Det är ensamt både på botten som på toppen som man brukar säga men varför då?
Därför tror jag på detta. Ensam är inte stark. Även om man ska komma ihåg att till syvende och sist är man alltid ensam. Valen och känslor är alltid bara dina men för att råda bot på en cementerad könsdefinition så tycker jag att det här nätverket förtjänar sin plats. Inte minst inom träning och friskvårdssidan finns det alltför många snedvridna uppfattningar om varandra, varför man tränar, ser ut, träningsbloggar, kroppar, egna självbild och så vidare. Träna är kul, det är kul att träna tillsammans, inspirera och låta sig inspireras. Lyfta och lyftas. Ta nytta av varandras livs-, yrkes- som träningserfarenheter. Har jag sagt nog nu?
Det var starkt av mig att gå dit. Komma ut kanske man också kan säga. Jag gillar tjejer. Tjejer som vågar be om hjälp, tjejer som lyfter blicken, tjejer som gör något för andra tjejer, tjejer som vågar vara sig själva - för sig själva men även inför andra. Tjejer som ser andra tjejer. Generösa tjejer. Tjejer som min dotter och hennes kompisar. Och de jag tror jag träffade i kväll.
Klart jag berättade för några jag träffade. Det pyser åt alla håll trots att jag försöker dra åt.
Det är vi som föräldrar som måste försöka påverka till en sund attityd, det är vi som på- och inverkar!
På bussen i kväll skränade tre tjejer någon jullåt. De var i 14-årsåldern. Det lät inte bra men de hade kul. Plötsligt ville de av men i sin sångiver så glömde de trycka på stoppknappen varpå chauffören aldrig stannade. De tittade mot chauffören som fågelholkar och en av tjejerna utbrast:
"Men stanna, vi ska av ! ...vafan det är ju jul juh"
Haha, det var riktigt roligt - chauffören stannade inte och de var inte desto surare heller.
Själv då? Jag var en rätt poppis tjej i skolan. Jag misstänker att det var för att jag hade en tvillingbror. Usch det är verkligen hade i ordets bemärkelse :(.
En dag upptäckte fröken att det fanns en lapp i min bänk där det stod två namn och någon slags poängställning dem emellan typ "bära väskan" och ett streck för det osv. Ena tjejen hade en dagisfröken som mamma och det slogs på stora trumman "Camilla är dominant"! Mina föräldrar fick skämmas förstås och det var bara tråkigt att de inte vågade stå upp för mig. Jag minns inte heller om jag försökte försvara mig.
Jag minns i alla fall att det var orättvist. Jag kunde inte rå för att de här båda tjejerna så mycket ville vara med mig, ställa sig in hos mig eller vad jag ska kalla det för? Jag tyckte i själva verket att det var jobbigt att de t ex sällan ville ge förslag på vad vi skulle göra. "Vad ska vi göra" "Bestäm du" "Nä men bestäm du" och sådär höll det på tills jag ledsnade, och bestämde. Jaha, då var jag dominant?? "Jag kan bära din väska" "Nej jag kan" -- suck. Ingen av dem ville umgås alla tre och kanske var det så att vi gjorde olika saker. Den ena var det hästar som gällde och den andra, typ annat? Optimalt var det då inte. Jag hoppas iaf att de inte kände sig utnyttjade för det var aldrig min mening!! Som skönt är har jag kontakt med dem båda än i dag.
Jag var rätt (häst)stark och dängde också in en kille i väggen och det fick både jag och han höra i många år. Jag har således aldrig känt behovet av att måsta söka mig till just kvinnliga sammanhang för att känna mig bekväm. Till exempel. Jag gillar ju att dänga på killar.
I kväll har jag varit med på B.A.B.Y shower. Ni vet, sånt de vanligtvis håller på med over there före en bebis kommer. Som blivande mamma får man presenter och kanske en massa tips om kommande ansvar. I kväll var det same same but different. Babysen, el snarare bejbsen i det här fallet är ett gäng renommerade träningsprofiler på ett eller annat sätt som har startat upp ett kvinnligt nätverk för träningsvilliga tjejer: B.A.B.Y heter det och du hittar mer information här med vidare länk till hemsidan. Och om du söker på "alla vi tjejer" på fejsbook så hittar du fb-gruppen. Alla är välkomna! Ja om du gillar träning och hälsa förstås. Och är tjej/kvinna. Tillställningen hölls på tjejgymmet Rosa Skrot, mkt passande förstås. Det var mingel, godis, vin, presentation, goodiebag och utlottningar. Najs kalajs.
Behövs det här? Kommer de andra gymmen sugas ut från kvinnor? Nej det handlar förstås inte om det. Det handlar om, som jag ser det, att erbjuda alternativ och försöka komma ifrån det som vi inte sällan råkar ut för och som ofta lyfts fram i diskussioner och undersökningar. Att vi tjejer inte är bra på att backa upp varann, jobba för varann och nätverka med samma ambitioner.
Min egen uppfattning är att vi tjejer är bra på att peppa varandra till en viss gräns och mest så länge någon är i underläge. Men när någon börjar bli för duktig (snygg), når framgång eller är poppis bland andra - då snarare motverkar man, snackar skit eller står inte kvar. Fast gärna solar sig i glansen när det passar. Man slutar uppmuntra och bevakar sin position. Det är ensamt både på botten som på toppen som man brukar säga men varför då?
Därför tror jag på detta. Ensam är inte stark. Även om man ska komma ihåg att till syvende och sist är man alltid ensam. Valen och känslor är alltid bara dina men för att råda bot på en cementerad könsdefinition så tycker jag att det här nätverket förtjänar sin plats. Inte minst inom träning och friskvårdssidan finns det alltför många snedvridna uppfattningar om varandra, varför man tränar, ser ut, träningsbloggar, kroppar, egna självbild och så vidare. Träna är kul, det är kul att träna tillsammans, inspirera och låta sig inspireras. Lyfta och lyftas. Ta nytta av varandras livs-, yrkes- som träningserfarenheter. Har jag sagt nog nu?
Det var starkt av mig att gå dit. Komma ut kanske man också kan säga. Jag gillar tjejer. Tjejer som vågar be om hjälp, tjejer som lyfter blicken, tjejer som gör något för andra tjejer, tjejer som vågar vara sig själva - för sig själva men även inför andra. Tjejer som ser andra tjejer. Generösa tjejer. Tjejer som min dotter och hennes kompisar. Och de jag tror jag träffade i kväll.
 |
| Bilden är lånad från mynewsdesk.com/se/pressroom/baby |
onsdag, november 28
Mina lockar är borta.
Jag tittar på min profil på LinkedIn. En väldigt lockig Camilla. Och det har slagit mig att mina lockar är mer eller mindre borta nu.
Visst, jag har inte vårdat mig själv de senaste tre månaderna, varken med bra mat, bra sömn, träning som kroppen är van vid, tandborstning har jag också slarvat med samt även inte tagit hand om huden.
Barnen har jag i alla fall tagit hand om, godkänt i alla fall.
Mina muskler syns inte längre (kanske på grund av att de är borta?) och kiloparken är utökad.
Nu har jag ätit bättre de senaste två veckorna (ja ja det är väl nånting iaf), jag tar hand om huden, borstar tänderna, har också kommit igång med träning. Sömnen är dock fortfarande ett problem.
Hoppas lockarna kommer tillbaka.
Visst, jag har inte vårdat mig själv de senaste tre månaderna, varken med bra mat, bra sömn, träning som kroppen är van vid, tandborstning har jag också slarvat med samt även inte tagit hand om huden.
Barnen har jag i alla fall tagit hand om, godkänt i alla fall.
Mina muskler syns inte längre (kanske på grund av att de är borta?) och kiloparken är utökad.
Nu har jag ätit bättre de senaste två veckorna (ja ja det är väl nånting iaf), jag tar hand om huden, borstar tänderna, har också kommit igång med träning. Sömnen är dock fortfarande ett problem.
Hoppas lockarna kommer tillbaka.
Hur ledsen får man vara.
Skulle egentligen vilja skriva om "min" personlige tränare men jag kan för det första inte kalla honom för min då jag går alldeles för oregelbundet hos honom och för det andra så är jag inte förtjänt av att kalla honom för det då jag inte lever upp till det han vill hjälpa mig med. Än iaf.
Jag får be att få återkomma om honom. Han är värd det. Och han är på riktigt. Men jag orkar inte nu.
Jag orkar egentligen inte skriva något annat heller men fingrarna styr.
Var hos psyktanten i dag. Både i går och hela dagen i dag har jag tänkt att jag kanske borde sluta gå dit, vad ger det mig egentligen och så vidare. Så sätter jag mig i stolen hos henne och då börjar tårarna bara rinna. All min sorg får släppas ut och jag känner mig trygg med att hon inte tänker att det är konstigt att jag "fortfarande" är så ledsen. Hon är där för mig.
Förutom att jag i dag känner mig så förtvivlad över att det har hänt, jag orkar inte längre, jag vill att Thomas ringer nu ! som om inget har hänt --
så pratar vi om reaktioner från andra och det är så förlösande att hon skakar så innerligt på huvudet när jag berättar om alla som sagt och skrivit "hör av dig när du orkar", "jag finns här när du vill" osv. Hon säger också att hon är övertygad om att det är många som ursäktar sig med /lägger mer på mig genom att säga/tänka "Camilla vill nog inte att jag ringer, kommer, gör detta nu."
Det enda som betyder något är handling.
Jag kan upprepa sådant jag sagt förut, man blir folkskygg mer el mindre, man känner sig mindre värd av någon anledning, man o r k a r inte höra av sig och/men det blir inte bättre med tiden (!) - snarare så kommer man ifrån vissa som väljer att ställa sig utanför. För oss sörjande så är det ju ett tecken att de inte vill finnas när det är tufft. "Kom tillbaka Camilla när du är så där glad och energifull igen."
Det är en sorg faktiskt utöver sorgen, att se hur lite man betyder för vissa, som man trott på, det måste jag erkänna. Även om jag samtidigt tröstar mig med att dessa människor då inte är bra vänner helt enkelt. För om de riktigt tänker efter så borde deras rädsla för mig och för sorg som helhet/den belastningen, obekvämet som det innebär - vara underkastat den tragedi jag råkat ut för.
Som tur är pratar vi inte om många men visst är det så typiskt att det är de som sticker ut en sådan här gång. Är jag då otacksam..icket!!
Timmen går så himla fort och mitt i all ansiktsmos så ska man gå därifrån.
Lämnade blod. Det var också en barriär. Thomas och jag har "jämt" gett blod, jag har dock haft uppehåll alla gravida och ammande år så med mina 28 ggr ligger jag nog i lä hos honom ett bra tag. Men det var tungt. Blodsverige har verkligen förlorat en av de bästa, de också. Nästan så jag undrade om det stod någon anteckning om det när jag fick nämna mitt personnr.
Pratade med pappa. Fina fina sakliga pappa. Ledsna pappa. Han berättade hur tungt det var att se Thomas hus utflyttat, mörkt och tomt. Kallt. Alla minnen efter allt de gjort tillsammans. Alla projekt, alla drömmar. Allt i kras.
Nu är de uppe i Tjärnberg och där "staplas minnena som CD-plattor på hög, och tar aldrig slut". Visst är det sorgligt?
Thomas vi vet att du är lika ledsen som vi. Speciellt när du ser hur allt har blivit. Men som pappa också sa, ljusglimten är iaf alla arbetskamrater, barndomskamrater, träningskamrater etc som vittnar om hur mycket du är saknad.
Fast det är en jäkla klen tröst om man tänker efter. Kom tillbaka! Jag älskar dig.
Jag får be att få återkomma om honom. Han är värd det. Och han är på riktigt. Men jag orkar inte nu.
Jag orkar egentligen inte skriva något annat heller men fingrarna styr.
Var hos psyktanten i dag. Både i går och hela dagen i dag har jag tänkt att jag kanske borde sluta gå dit, vad ger det mig egentligen och så vidare. Så sätter jag mig i stolen hos henne och då börjar tårarna bara rinna. All min sorg får släppas ut och jag känner mig trygg med att hon inte tänker att det är konstigt att jag "fortfarande" är så ledsen. Hon är där för mig.
Förutom att jag i dag känner mig så förtvivlad över att det har hänt, jag orkar inte längre, jag vill att Thomas ringer nu ! som om inget har hänt --
så pratar vi om reaktioner från andra och det är så förlösande att hon skakar så innerligt på huvudet när jag berättar om alla som sagt och skrivit "hör av dig när du orkar", "jag finns här när du vill" osv. Hon säger också att hon är övertygad om att det är många som ursäktar sig med /lägger mer på mig genom att säga/tänka "Camilla vill nog inte att jag ringer, kommer, gör detta nu."
Det enda som betyder något är handling.
Jag kan upprepa sådant jag sagt förut, man blir folkskygg mer el mindre, man känner sig mindre värd av någon anledning, man o r k a r inte höra av sig och/men det blir inte bättre med tiden (!) - snarare så kommer man ifrån vissa som väljer att ställa sig utanför. För oss sörjande så är det ju ett tecken att de inte vill finnas när det är tufft. "Kom tillbaka Camilla när du är så där glad och energifull igen."
Det är en sorg faktiskt utöver sorgen, att se hur lite man betyder för vissa, som man trott på, det måste jag erkänna. Även om jag samtidigt tröstar mig med att dessa människor då inte är bra vänner helt enkelt. För om de riktigt tänker efter så borde deras rädsla för mig och för sorg som helhet/den belastningen, obekvämet som det innebär - vara underkastat den tragedi jag råkat ut för.
Som tur är pratar vi inte om många men visst är det så typiskt att det är de som sticker ut en sådan här gång. Är jag då otacksam..icket!!
Timmen går så himla fort och mitt i all ansiktsmos så ska man gå därifrån.
Lämnade blod. Det var också en barriär. Thomas och jag har "jämt" gett blod, jag har dock haft uppehåll alla gravida och ammande år så med mina 28 ggr ligger jag nog i lä hos honom ett bra tag. Men det var tungt. Blodsverige har verkligen förlorat en av de bästa, de också. Nästan så jag undrade om det stod någon anteckning om det när jag fick nämna mitt personnr.
Pratade med pappa. Fina fina sakliga pappa. Ledsna pappa. Han berättade hur tungt det var att se Thomas hus utflyttat, mörkt och tomt. Kallt. Alla minnen efter allt de gjort tillsammans. Alla projekt, alla drömmar. Allt i kras.
Nu är de uppe i Tjärnberg och där "staplas minnena som CD-plattor på hög, och tar aldrig slut". Visst är det sorgligt?
Thomas vi vet att du är lika ledsen som vi. Speciellt när du ser hur allt har blivit. Men som pappa också sa, ljusglimten är iaf alla arbetskamrater, barndomskamrater, träningskamrater etc som vittnar om hur mycket du är saknad.
Fast det är en jäkla klen tröst om man tänker efter. Kom tillbaka! Jag älskar dig.
måndag, november 26
I morse försov vi oss här hemma. Det är pinsamt tycker jag.
Jag har aldrig haft problem med sömnen, att jag ofta valt att vara uppe länge/sova lite det är en sak men att inte kunna somna är ju ett stort problem. Jag har allehanda apotekspiller för att sova, och sova länge men jag vill helst inte ta dem.
Dricka vin testade jag ett tag men jag måste alltid äta när jag dricker vin så tjohej det var ingen bra idé. Vin funkar heller inget bra när man är ledsen faktiskt, alltså gråta och dricka vin ihop klingar inte.
Och att sköta tider är ju väldigt svenskt och speciellt för oss 70-talister, eller kanske hela eran? Så det har jag ändå klarat den här perioden, varför detta bakslag?
Hur som helst, barnen kom ungefär 20 min för sent på morgonen och jag tror de får en prick för det som följer med dem uppåt i åren. Jaja, kanske ingen jättebigdeal men det var ju mitt fel och det tycker jag är orättvist mot dem.
Jag började se en film i natt för att försöka tänka på något annat. Det gick väl bra ett tag men är man ledsen över något är det lätt att hitta det i allt man ser hör och läser också.
Jag har inte pratat med mamma sen Melodikrysset. Inte för att jag inte vill, jag vill inget annat - men det tar emot. Jag vill inte vara med något mer. Jag vill ha ett slut på det här! Förstå vad energikrävande liv vi lever. Det knappa liv vi lever.Thomas kom tillbaka!
Syrran och jag messar till varann. Vi vill nog också prata men orkar liksom inte. Det blir väl för nära.
Thomas (och min) barndomskompis ringde. Det var lite fel läge och sedan kände jag att jag inte skulle orka prata/ringa upp.
Jag har varit så social i helgen och det kostar.
Men jag är så tacksam ändå.
Kram
Jag har aldrig haft problem med sömnen, att jag ofta valt att vara uppe länge/sova lite det är en sak men att inte kunna somna är ju ett stort problem. Jag har allehanda apotekspiller för att sova, och sova länge men jag vill helst inte ta dem.
Dricka vin testade jag ett tag men jag måste alltid äta när jag dricker vin så tjohej det var ingen bra idé. Vin funkar heller inget bra när man är ledsen faktiskt, alltså gråta och dricka vin ihop klingar inte.
Och att sköta tider är ju väldigt svenskt och speciellt för oss 70-talister, eller kanske hela eran? Så det har jag ändå klarat den här perioden, varför detta bakslag?
Hur som helst, barnen kom ungefär 20 min för sent på morgonen och jag tror de får en prick för det som följer med dem uppåt i åren. Jaja, kanske ingen jättebigdeal men det var ju mitt fel och det tycker jag är orättvist mot dem.
Jag började se en film i natt för att försöka tänka på något annat. Det gick väl bra ett tag men är man ledsen över något är det lätt att hitta det i allt man ser hör och läser också.
Jag har inte pratat med mamma sen Melodikrysset. Inte för att jag inte vill, jag vill inget annat - men det tar emot. Jag vill inte vara med något mer. Jag vill ha ett slut på det här! Förstå vad energikrävande liv vi lever. Det knappa liv vi lever.Thomas kom tillbaka!
Syrran och jag messar till varann. Vi vill nog också prata men orkar liksom inte. Det blir väl för nära.
Thomas (och min) barndomskompis ringde. Det var lite fel läge och sedan kände jag att jag inte skulle orka prata/ringa upp.
Jag har varit så social i helgen och det kostar.
Men jag är så tacksam ändå.
Kram
söndag, november 25
Jag försöker i alla fall.
Hej, jag vet inte vad jag ska skriva. Finns mycket jag skulle kunna skriva förstås men mycket är ju att älta samma sak.
Jag är rätt dränerad egentligen efter en helg där jag varit bra social. Jag har också denna vecka ansträngt mig för att träna. Det har inte gått jättebra då jag ena dagen glömde pengar, andra dagen kom i tidsnöd och tredje dagen blev försenad för att jag satt i bil i 1,5 h av olika orsaker. Jag besökte dock ett gym i 30 min bara för att inse att jag är mycket svagare än förut, har heller ingen guts eller humör till att trycka till. Vid backträningen är jag sämst och jag får också ett sms av kompisen "du var nog vekare än du brukar." Jag tröstar mig lite med att jag fick mens dagen efter men återigen så finns inte det där lilla extra som gör att jag bryr mig, eller ids ta i ens en gång.
I dag var jag dock ute i mina gamla hästhoods. Det skänker många goda minnen faktiskt och jag är ständigt sugen på att rida igen. Nu är barnen så pass stora att jag skulle kunna vara borta lite längre/bli medryttare t ex.
Äsch jag märker att jag försöker skriva lite avslappnat men hjärnan tänker något helt annat. Så, jag har haft en fin helg på många sätt. I nöden prövas människan och jag har fina människor runt mig, jaaa jag vet att jag säger det hela tiden - nu har jag träffat några av dem också i helgen. Fina generösa (!) människor. Tack. Var till och med på fest. Men man kan gråta då också.
Att springa i en mörk skog där man skulle ha behövt ha ett öga på marken och ett öga på alla träd för att se markeringar kräver sin människa. Jag hade väldigt trevligt sällskap men så fort vi kom in på något samtalsämne som krävde att man hängde med eller hade åsikter så sprang vi vilse. Så tajt med koncentrationen var det. Det är såna gånger jag kan vara som mest avslappnad. Det är mindfulness och det är lisa för själen.
Men nu är jag inte i skogen längre.
Kärlek till alla er som bryr er! Kärlek till familjen.
Undras om du Thomas ändå inte var med i skogen i dag..det vill jag veta förr eller senare <3.
Jag är rätt dränerad egentligen efter en helg där jag varit bra social. Jag har också denna vecka ansträngt mig för att träna. Det har inte gått jättebra då jag ena dagen glömde pengar, andra dagen kom i tidsnöd och tredje dagen blev försenad för att jag satt i bil i 1,5 h av olika orsaker. Jag besökte dock ett gym i 30 min bara för att inse att jag är mycket svagare än förut, har heller ingen guts eller humör till att trycka till. Vid backträningen är jag sämst och jag får också ett sms av kompisen "du var nog vekare än du brukar." Jag tröstar mig lite med att jag fick mens dagen efter men återigen så finns inte det där lilla extra som gör att jag bryr mig, eller ids ta i ens en gång.
I dag var jag dock ute i mina gamla hästhoods. Det skänker många goda minnen faktiskt och jag är ständigt sugen på att rida igen. Nu är barnen så pass stora att jag skulle kunna vara borta lite längre/bli medryttare t ex.
Äsch jag märker att jag försöker skriva lite avslappnat men hjärnan tänker något helt annat. Så, jag har haft en fin helg på många sätt. I nöden prövas människan och jag har fina människor runt mig, jaaa jag vet att jag säger det hela tiden - nu har jag träffat några av dem också i helgen. Fina generösa (!) människor. Tack. Var till och med på fest. Men man kan gråta då också.
Att springa i en mörk skog där man skulle ha behövt ha ett öga på marken och ett öga på alla träd för att se markeringar kräver sin människa. Jag hade väldigt trevligt sällskap men så fort vi kom in på något samtalsämne som krävde att man hängde med eller hade åsikter så sprang vi vilse. Så tajt med koncentrationen var det. Det är såna gånger jag kan vara som mest avslappnad. Det är mindfulness och det är lisa för själen.
Men nu är jag inte i skogen längre.
Kärlek till alla er som bryr er! Kärlek till familjen.
Undras om du Thomas ändå inte var med i skogen i dag..det vill jag veta förr eller senare <3.
torsdag, november 22
Oj oj tangenterna har fått jobba hårt. Det har varit en väldigt omtumlande dag och jag var bara tvungen att få spalta ned alla intryck.
Jag har också tränat i dag. På gym minsann. Men insatsen var inte så lyckad. Det var inte Camilla jag såg i spegeln och mina muskler är försvunna. Och jag ramlade ur roddmaskinen återigen. Nu törs jag inte sitta där något mer.
Träffade en fantastisk medmänniska under profession i dag. Jag blev rörd.
Men nu är klockan så mycket så vi får ta allt det där en annan dag.
Puss Thomas. Syrran, mamma och pappa. Ok, mina barn också. Tja några till då. Mest Thomas. Så det så.
Jag har också tränat i dag. På gym minsann. Men insatsen var inte så lyckad. Det var inte Camilla jag såg i spegeln och mina muskler är försvunna. Och jag ramlade ur roddmaskinen återigen. Nu törs jag inte sitta där något mer.
Träffade en fantastisk medmänniska under profession i dag. Jag blev rörd.
Men nu är klockan så mycket så vi får ta allt det där en annan dag.
Puss Thomas. Syrran, mamma och pappa. Ok, mina barn också. Tja några till då. Mest Thomas. Så det så.
onsdag, november 21
Är ni som jag, extra kreativ framåt kvällen/natten? Jag tycker alltid jag har de bästa idéerna då, jag ska göra det och det, kontakta dem och dem, fixa hit och dit.
Det innebär också att jag får iväg en del mejl vid den tiden. Aa jag vet att tonen kan bli extra käck, jämfört med vad jag känner mig dagen efter.
Speciellt nowadays.
Energin är som en insulinkurva bokstavligen talat och däremellan dippar jag lika fullt.
Ska nog läsa mejlsvaren lika sent eller när jag druckit ett par.
Det innebär också att jag får iväg en del mejl vid den tiden. Aa jag vet att tonen kan bli extra käck, jämfört med vad jag känner mig dagen efter.
Speciellt nowadays.
Energin är som en insulinkurva bokstavligen talat och däremellan dippar jag lika fullt.
Ska nog läsa mejlsvaren lika sent eller när jag druckit ett par.
Ni som finns vid min sida.
Det är nog verkligen svårt för andra att förstå vad man går igenom. Jag är bjuden på fest på lördag och det är den fjärde festen jag är bjuden på sedan det ofattbara hände. Jag har visst tänkt att det vore kul, att jag är glad och tacksam att folk törs och vill bjuda mig men steget därifrån har ändå varit oerhört stort. Den här riktiga lusten finns ju inte. Därför har jag till slut inte kommit iväg heller.
I måndags ringde inbjudaren till lördagens fest för att fråga om jag skulle komma. Jag sa "ok, men jag kanske inte stannar så länge". "Det är ok, stanna så länge du har lust, det är mat också så du vet." Ok, tack tack.
I går såg värdarna att jag blev ledsen. Sådär mitt i, från ingenstans, väldigt ledsen. Inget mer med det förutom att när vi skildes åt för kvällen så fick jag med mig orden "nu kommer du på lördag, så du får tänka på annat - annars kommer vi och hämtar dig."
Det värmde. Det är medmänsklighet. Och kanske lite förståelse för hur vi som sörjer/tappat lusten fungerar. Jag har iof varit inne på det förut, att jag måste utsätta mig för träning och sociala aktiviteter för att få tillbaka lusten och det är ju same same bara att det nu är någon annan som vill se till att det blir gjort.
Om inte jag hade snackat så mycket i går så hade jag ju annars tänkt att psykotanten skulle (ja jag säger så för jag är osäker på vilken titel hon eg har) berätta lite om hennes erfarenheter kring hur folk och omgivning beter sig när sorg ramlar in. Jag har sagt det förr, det är nästan så att mina äldsta vänner är de som reagerat "konstigast." Speciellt en som fortfarande inte beklagat eller ens hört av sig trots att jag faktiskt tagit initiativ. Det enda jag fick tillbaka var ett medd att hon inte står i främsta ledet utan i långa loppet och sen en tummen upp-symbol för att hon skulle ringa senare. Inget beklagande, ingen kram, fortfarande inte hört av sig. Helt klart märkligast av allt och alla. Vem har jag känt och trott vara nära i 25 år? Det är klart att de som jag känt länge kände också Thomas vilket är både sorg och glädje i det och någon har också sagt att vi har upplevts som "finaste varmaste och gladaste familjen" och att det är svårt att hantera när blixten slagit ned. Insikten att det kan drabba alla är kanske jobbigast?
Jag vill inte låta bitter och är inte ens ledsen utan betraktar bara detta med ett konstaterande. Jag förstår att det händer, det har jag varit inne på förut då detta märkts på många sätt redan initialt. Och vill jag göra det enkelt för mig så citerar jag bara vad många säger " i nöden prövas vännen." Jag vill också slå ett slag för alla fantastiska människor som visat face!
Syrran berättade om en vän som skickade blommor till henne och skrev massa omtänksamma saker men sedan när de träffades över en helg nämnde hon ingenting och gav inte heller syrran utrymme till att ens prata om det själv.
Vi pratar om det och visst tar det lite energi från oss men inte värre än att vi uppskattar alla andra som poppar fram. För mig personligen så har medmänsklighet och vänskap fått helt ny innebörd.
Vi lever i en stressad vardag, alla vi - varken mer eller mindre, hur mycket du än vill tänka att just du har det värre eller mer än någon annan. Det är olika saker som stressar oss! Vi måste bry oss om varandra, både dem du håller kär men också grannen till höger. Jag tänker inte ens föreslå hur du ska tänka på din "granne" men vad jag menar är att den här självupptagenheten eller att man minimerar kretsen till vad och vilka man bryr sig om är destruktiv och bidrar inte till att du blir en bättre människa varken kort- eller långsiktigt.
Jag lär återkomma i ämnet "Människor är verkligen olika" :). Just nu riktar jag i alla fall ett stort tack till er som finns vid min sida.
I måndags ringde inbjudaren till lördagens fest för att fråga om jag skulle komma. Jag sa "ok, men jag kanske inte stannar så länge". "Det är ok, stanna så länge du har lust, det är mat också så du vet." Ok, tack tack.
I går såg värdarna att jag blev ledsen. Sådär mitt i, från ingenstans, väldigt ledsen. Inget mer med det förutom att när vi skildes åt för kvällen så fick jag med mig orden "nu kommer du på lördag, så du får tänka på annat - annars kommer vi och hämtar dig."
Det värmde. Det är medmänsklighet. Och kanske lite förståelse för hur vi som sörjer/tappat lusten fungerar. Jag har iof varit inne på det förut, att jag måste utsätta mig för träning och sociala aktiviteter för att få tillbaka lusten och det är ju same same bara att det nu är någon annan som vill se till att det blir gjort.
Om inte jag hade snackat så mycket i går så hade jag ju annars tänkt att psykotanten skulle (ja jag säger så för jag är osäker på vilken titel hon eg har) berätta lite om hennes erfarenheter kring hur folk och omgivning beter sig när sorg ramlar in. Jag har sagt det förr, det är nästan så att mina äldsta vänner är de som reagerat "konstigast." Speciellt en som fortfarande inte beklagat eller ens hört av sig trots att jag faktiskt tagit initiativ. Det enda jag fick tillbaka var ett medd att hon inte står i främsta ledet utan i långa loppet och sen en tummen upp-symbol för att hon skulle ringa senare. Inget beklagande, ingen kram, fortfarande inte hört av sig. Helt klart märkligast av allt och alla. Vem har jag känt och trott vara nära i 25 år? Det är klart att de som jag känt länge kände också Thomas vilket är både sorg och glädje i det och någon har också sagt att vi har upplevts som "finaste varmaste och gladaste familjen" och att det är svårt att hantera när blixten slagit ned. Insikten att det kan drabba alla är kanske jobbigast?
Jag vill inte låta bitter och är inte ens ledsen utan betraktar bara detta med ett konstaterande. Jag förstår att det händer, det har jag varit inne på förut då detta märkts på många sätt redan initialt. Och vill jag göra det enkelt för mig så citerar jag bara vad många säger " i nöden prövas vännen." Jag vill också slå ett slag för alla fantastiska människor som visat face!
Syrran berättade om en vän som skickade blommor till henne och skrev massa omtänksamma saker men sedan när de träffades över en helg nämnde hon ingenting och gav inte heller syrran utrymme till att ens prata om det själv.
Vi pratar om det och visst tar det lite energi från oss men inte värre än att vi uppskattar alla andra som poppar fram. För mig personligen så har medmänsklighet och vänskap fått helt ny innebörd.
Vi lever i en stressad vardag, alla vi - varken mer eller mindre, hur mycket du än vill tänka att just du har det värre eller mer än någon annan. Det är olika saker som stressar oss! Vi måste bry oss om varandra, både dem du håller kär men också grannen till höger. Jag tänker inte ens föreslå hur du ska tänka på din "granne" men vad jag menar är att den här självupptagenheten eller att man minimerar kretsen till vad och vilka man bryr sig om är destruktiv och bidrar inte till att du blir en bättre människa varken kort- eller långsiktigt.
Jag lär återkomma i ämnet "Människor är verkligen olika" :). Just nu riktar jag i alla fall ett stort tack till er som finns vid min sida.
tisdag, november 20
Framtidskören
I dag har jag varit på den bästa men också sorgligaste konserten någonsin. Min son och hans skola har fått delta i något slags körprojekt som heter Framtidskören. Tre skolor från olika delar av Stockholm har tränat i Skeppsholmens kyrka under några heldagar i höst. Temat var vänskap. Har aldrig lyckats besöka Skeppsholmens kyrka förut som enligt uppgift inte används som kyrka längre för den delen. Simon upplyste att det var 280 blommor i taket, något han räknat ut när han hade tid över tydligen. Den var fin iaf, både kyrkan i helhet och blommorna i taket/kupolen :).
Det var fantastiskt, barns ljusa och väna stämmor är verkligen något speciellt att lyssna på. Det var sånger från olika delar av världen, till och med en kärleksjojk (vet inte om det var inbillning men plötsligt kom verkligen mina rötter starkt till mig och den känslan var speciell). Det sjöngs på spanska, portugisiska, engelska, svenska och samiska då. Det var så fint!!
Men när det var en sång som handlade om ballonger så ..kunde jag inte hålla mig ifrån att gråta - men jag lyssnade faktiskt inte så mycket på texten, det var melodin som var vemodig. Både jag och Meline grät när de sjöng "avskedssången": Vem kan segla förutan vind? Vad gulliga de var de runtomkring, gav oss servetter och höll handen (något jag eg inte gillar men man måste kanske bjuda till)? :)
Vi slussades med abonnerade bussar genom ett aftonmörkt men upplyst Stockholm och jag vet inte om chauffören medvetet körde i kringelikrokar men han tog definitivt inte snabbaste vägen hem. Barnen ville förstås sitta på övervåningen i den dubbeldäckade bussen och för en stund tänkte jag att vi mer var på väg på en galen gruppresa till Afrika och snart skulle bli serverade med champagne och goda renklämmor. Typ. Det var hursomhelst en njutning att bara få..sitta i en varm stor buss med härlig stämning och glida runt i storstan.
Tänkte verkligen träna i dag. Men glömmer man kort och körkort hemma så sitter man rätt bra fast, vad man än vill göra. Som att jag hade planerat att äta innan träningen.
Att gå på ett samtal innan är heller kanske inte bästa uppladdningen men till min förvåning var det jag som snackade på i en timme ( jag har ju tidigare sagt att jag inte har något att säga hos "såna där."). Osammanhängande säkert och en massa känslor, gråt och åsikter. Kanske ville jag uppdatera henne, kan ju inte vara lätt att hålla reda på alla öden. Men det hon stack emellan med var mest att bekräfta mina egna tankar. Det måste ju betyda att jag är rätt klok ändå.
Det var fantastiskt, barns ljusa och väna stämmor är verkligen något speciellt att lyssna på. Det var sånger från olika delar av världen, till och med en kärleksjojk (vet inte om det var inbillning men plötsligt kom verkligen mina rötter starkt till mig och den känslan var speciell). Det sjöngs på spanska, portugisiska, engelska, svenska och samiska då. Det var så fint!!
Men när det var en sång som handlade om ballonger så ..kunde jag inte hålla mig ifrån att gråta - men jag lyssnade faktiskt inte så mycket på texten, det var melodin som var vemodig. Både jag och Meline grät när de sjöng "avskedssången": Vem kan segla förutan vind? Vad gulliga de var de runtomkring, gav oss servetter och höll handen (något jag eg inte gillar men man måste kanske bjuda till)? :)
Vi slussades med abonnerade bussar genom ett aftonmörkt men upplyst Stockholm och jag vet inte om chauffören medvetet körde i kringelikrokar men han tog definitivt inte snabbaste vägen hem. Barnen ville förstås sitta på övervåningen i den dubbeldäckade bussen och för en stund tänkte jag att vi mer var på väg på en galen gruppresa till Afrika och snart skulle bli serverade med champagne och goda renklämmor. Typ. Det var hursomhelst en njutning att bara få..sitta i en varm stor buss med härlig stämning och glida runt i storstan.
Tänkte verkligen träna i dag. Men glömmer man kort och körkort hemma så sitter man rätt bra fast, vad man än vill göra. Som att jag hade planerat att äta innan träningen.
Att gå på ett samtal innan är heller kanske inte bästa uppladdningen men till min förvåning var det jag som snackade på i en timme ( jag har ju tidigare sagt att jag inte har något att säga hos "såna där."). Osammanhängande säkert och en massa känslor, gråt och åsikter. Kanske ville jag uppdatera henne, kan ju inte vara lätt att hålla reda på alla öden. Men det hon stack emellan med var mest att bekräfta mina egna tankar. Det måste ju betyda att jag är rätt klok ändå.
måndag, november 19
Namnsdagsfirande
Ja livet och dagarna går upp och ned som en ljudmätare. I dag fick jag äntligen till ett samtal med syrran och det var skönt. Lite frossande i ledsamhet men ändå skönt att få dela det. Hon berättar hur hon drömmer om Thomas och hur han talar till henne men till mig har Thomas inte kommit. Vid ett tillfälle så dök han upp som om du drar en pappersteater fram och tillbaka. Äsch jag kan inte förklara bättre men som en blixt dök han upp men innan jag hann fånga upp honom så försvann han. Åsså igen. Åsså igen. Skumt. Är det mitt undermedvetna som inte orkar prata med honom ännu eller vill han inte komma till mig? Just det gör mig lite ledsen faktiskt men det är möjligt att han känner att jag inte är redo.
Jag förstår att det kan låta flummigt för er som läser och att det kan tyckas lätt att hitta förklaringar till min önskan eller att det man "vill" upplever man men tja, who knows.
Därför bröt jag ihop till dagens Livet på andra sidan. Förstod direkt att den mörka snygga tjejen sökte sin bror. Nu blev jag så ledsen samt att min dotter också bröt ihop, hon brukar inte få se det här men ja de uppvaktade ju mig på namnsdagen lite sent i kväll och då hann programmet börja. - iaf så kan jag inte minnas att tjejen fick något egentligen meddelat s a s från sin bror mer än att "han vill att du ska gå vidare." Hm, det är ju en tröst/klassiskt att få höra men det kan lika gärna vara "konstruerat." Men mycket i beskrivningen hur han dog kunde direkt jämföras med Thomas förutom att det var en bil i det här fallet, och det triggade igång tankarna än en gång.
- Mamma, hulkade dottern lite senare. Jag vill inte se det där programmet, jag tyckte inte om det. Sedan följde funderingar kring hennes småkusiner, hur mycket hon gillade dem osv samt att hon ville att hon, jag, simon, moster, mormor, morfar ja alla - ska ligga nära Thomas. Jag skriver nära i stället för att skriva rent ut vad det innebär. Jag förstår hennes tanke, lilla känslostora fina dottern.
Mamma gillar inte att jag bloggar. Jag förstår henne, jag förstår henne verkligen. Hon orkar/vill inte läsa heller - förstår henne där också och hon undrar om jag inte kan skriva bara för mig själv i stället. Jag har funderat på det. Jag kommer gång på gång fram till att jag skulle skriva än mer destruktivt. Ännu mörkare tankar. Här känner jag ett visst ansvar ändå, samt att också försöka plocka fram andra saker som händer.
Som till exempel att ungarna passade på att överraska mig med namnsdagsuppvaktning. Jag berättade på eftermiddagen bara i förbifarten att jag hade namnsdag. De sa inget mer än ett snabbt grattis och något annat behöver jag inte. Så stack jag ut en liten sväng för att testa min pannlampa och Simon hann ringa och fråga när jag skulle komma hem - misstänksamma mamman tänkte att han frågar för att han har tänkt spela på datorn haha.
- Trodde du verkligen att jag skulle spela på datorn, frågade han lite förebrående när jag kom hem.
- Neeej, jag bara skojade [fingrarna i kors].
De hade försökt göra kaffe, rostat 3 mackor (!) och brett den ena med jordnötssmör och gjort en dubbelmacka av de andra två med skinka och riven ost (hittade inte hyveln). De hade också hällt upp en tallrik full med yoghurt och nötter i samt ett hemmagjort "drinkparaply." Mycket tjusigt och rörande.
Allt skulle jag dessutom äta upp. Simon gav sig inte utan skulle göra om kaffet enligt mina anvisningar så det blev ordning på det också. Gullungar. Om jag åt upp? Mja alltså jag som tänkt att jag skulle vara "duktig" i dag kunde ju fetglömma det, så som de bevakade mig. Men taket på dubbelmackan lade jag faktiskt åt sidan och hela tallriken yoghurt åt jag inte upp. De ville ju verkligen höra att allt var supergott också och det är klart det var!
Jag förstår att det kan låta flummigt för er som läser och att det kan tyckas lätt att hitta förklaringar till min önskan eller att det man "vill" upplever man men tja, who knows.
Därför bröt jag ihop till dagens Livet på andra sidan. Förstod direkt att den mörka snygga tjejen sökte sin bror. Nu blev jag så ledsen samt att min dotter också bröt ihop, hon brukar inte få se det här men ja de uppvaktade ju mig på namnsdagen lite sent i kväll och då hann programmet börja. - iaf så kan jag inte minnas att tjejen fick något egentligen meddelat s a s från sin bror mer än att "han vill att du ska gå vidare." Hm, det är ju en tröst/klassiskt att få höra men det kan lika gärna vara "konstruerat." Men mycket i beskrivningen hur han dog kunde direkt jämföras med Thomas förutom att det var en bil i det här fallet, och det triggade igång tankarna än en gång.
- Mamma, hulkade dottern lite senare. Jag vill inte se det där programmet, jag tyckte inte om det. Sedan följde funderingar kring hennes småkusiner, hur mycket hon gillade dem osv samt att hon ville att hon, jag, simon, moster, mormor, morfar ja alla - ska ligga nära Thomas. Jag skriver nära i stället för att skriva rent ut vad det innebär. Jag förstår hennes tanke, lilla känslostora fina dottern.
Mamma gillar inte att jag bloggar. Jag förstår henne, jag förstår henne verkligen. Hon orkar/vill inte läsa heller - förstår henne där också och hon undrar om jag inte kan skriva bara för mig själv i stället. Jag har funderat på det. Jag kommer gång på gång fram till att jag skulle skriva än mer destruktivt. Ännu mörkare tankar. Här känner jag ett visst ansvar ändå, samt att också försöka plocka fram andra saker som händer.
Som till exempel att ungarna passade på att överraska mig med namnsdagsuppvaktning. Jag berättade på eftermiddagen bara i förbifarten att jag hade namnsdag. De sa inget mer än ett snabbt grattis och något annat behöver jag inte. Så stack jag ut en liten sväng för att testa min pannlampa och Simon hann ringa och fråga när jag skulle komma hem - misstänksamma mamman tänkte att han frågar för att han har tänkt spela på datorn haha.
- Trodde du verkligen att jag skulle spela på datorn, frågade han lite förebrående när jag kom hem.
- Neeej, jag bara skojade [fingrarna i kors].
De hade försökt göra kaffe, rostat 3 mackor (!) och brett den ena med jordnötssmör och gjort en dubbelmacka av de andra två med skinka och riven ost (hittade inte hyveln). De hade också hällt upp en tallrik full med yoghurt och nötter i samt ett hemmagjort "drinkparaply." Mycket tjusigt och rörande.
Allt skulle jag dessutom äta upp. Simon gav sig inte utan skulle göra om kaffet enligt mina anvisningar så det blev ordning på det också. Gullungar. Om jag åt upp? Mja alltså jag som tänkt att jag skulle vara "duktig" i dag kunde ju fetglömma det, så som de bevakade mig. Men taket på dubbelmackan lade jag faktiskt åt sidan och hela tallriken yoghurt åt jag inte upp. De ville ju verkligen höra att allt var supergott också och det är klart det var!
söndag, november 18
Ny partner - bammchilibamm!
Då är det nästan skönt att han en vecka innan ska springa Fjällräven Classic med en rätt tuff målsättning. Det innebär att han faktiskt i sista sekund skulle kunna ställa in BAMM med tanke på ev skador, överansträngning och annat. Det tröstar mig på något konstigt sätt. Kanske för att jag någonstans inte känner att jag själv har lika stor press på att infinna mig då? Vara i bra form? Eller så kommer det kännas tvärtom men då får vi ta en diskussion om det när det börjar närma sig. Nu är en anmälan gjord och jag kan för tillfället släppa den biten.
När jag får den här energin att fixa saker så gör jag det. Så sitter jag och kommer överens med den här killen t e x och allt känns bara naturligt och självklart att jag ska springa BAMM och vara vältränad tills dess. Så kommer jag hem och känner mig nollställd. Varken på eller av, varken glad eller ledsen. Tom. Det är lite läskigt men jag antar att det hör till sjukdomsbilden. Sjukdomsbilden. Ja, sorg är kanske att betrakta som en sjukdom?, som ett handikapp? eller själslig utveckling? Det sista låter som ett hån i mina öron men jag är övertygad om att det finns vissa som ser det så. Det är väl mer en konsekvens av det som skett i så fall.
Jag vill inte låta neggo eller skrämma livet ur stackaren som nu hoppar på detta med mig. Återigen så är det lång tid till BAMM och jag hoppas självklart att genom att göra sådana här saker så mår jag någonstans bättre även om jag inte kan se det nu. Och jag vill också tro att "Camilla" finns där i periferin - annars skulle jag inte våga. Jag kanske spränger hela fjällkedjan nästa år!?
Jag sprang med ett gäng i fredags och det gick över förväntan även om jag tar helt slut i backarna - mest var jag glad som vågade, ville komma ut. Eftersom det var obanad terräng och jag inte hade pannlampa så fanns det inget utrymme för några tankar att få fritt spelrum. Det var också bra. Nöjd att jag kom iväg och allt det där även om inget en stund senare spelar någon större roll. Återigen.
Det är den insikten jag måste bära med mig varje dag. Det är trevligt att vara social, skönt att träna - och jag behöver det - punkt - även om jag inte tycker det när jag bara är med mig själv. Då kan allt och alla dra åt fanders och inget är motiverat att göra. I alla fall är det ett faktum att det är så mycket andra tankar som tar över när jag inte företar mig något. Och då är det svårt att företa sig något. Jag måste lura systemet helt enkelt.
Jag har en ny tävlingspartner, tjoho! Så ska jag tänka varje dag från och med nu. Hur som helst så är jag faktiskt det, jag har goda förhoppningar om att komma tillbaka träningsmässigt och att fixa många andra saker också - tro inget annat.
Nu ska jag in i älglaget också, på riktigt. Synd bara att det måste hända vissa saker för att man ska ta tag i liknande.
Sen har jag visst anmält mig till en helg att få lära mig första hjälpen och testa de fysiska grundkraven för Försvarsmakten. Jisus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)