Skulle egentligen vilja skriva om "min" personlige tränare men jag kan för det första inte kalla honom för min då jag går alldeles för oregelbundet hos honom och för det andra så är jag inte förtjänt av att kalla honom för det då jag inte lever upp till det han vill hjälpa mig med. Än iaf.
Jag får be att få återkomma om honom. Han är värd det. Och han är på riktigt. Men jag orkar inte nu.
Jag orkar egentligen inte skriva något annat heller men fingrarna styr.
Var hos psyktanten i dag. Både i går och hela dagen i dag har jag tänkt att jag kanske borde sluta gå dit, vad ger det mig egentligen och så vidare. Så sätter jag mig i stolen hos henne och då börjar tårarna bara rinna. All min sorg får släppas ut och jag känner mig trygg med att hon inte tänker att det är konstigt att jag "fortfarande" är så ledsen. Hon är där för mig.
Förutom att jag i dag känner mig så förtvivlad över att det har hänt, jag orkar inte längre, jag vill att Thomas ringer nu ! som om inget har hänt --
så pratar vi om reaktioner från andra och det är så förlösande att hon skakar så innerligt på huvudet när jag berättar om alla som sagt och skrivit "hör av dig när du orkar", "jag finns här när du vill" osv. Hon säger också att hon är övertygad om att det är många som ursäktar sig med /lägger mer på mig genom att säga/tänka "Camilla vill nog inte att jag ringer, kommer, gör detta nu."
Det enda som betyder något är handling.
Jag kan upprepa sådant jag sagt förut, man blir folkskygg mer el mindre, man känner sig mindre värd av någon anledning, man o r k a r inte höra av sig och/men det blir inte bättre med tiden (!) - snarare så kommer man ifrån vissa som väljer att ställa sig utanför. För oss sörjande så är det ju ett tecken att de inte vill finnas när det är tufft. "Kom tillbaka Camilla när du är så där glad och energifull igen."
Det är en sorg faktiskt utöver sorgen, att se hur lite man betyder för vissa, som man trott på, det måste jag erkänna. Även om jag samtidigt tröstar mig med att dessa människor då inte är bra vänner helt enkelt. För om de riktigt tänker efter så borde deras rädsla för mig och för sorg som helhet/den belastningen, obekvämet som det innebär - vara underkastat den tragedi jag råkat ut för.
Som tur är pratar vi inte om många men visst är det så typiskt att det är de som sticker ut en sådan här gång. Är jag då otacksam..icket!!
Timmen går så himla fort och mitt i all ansiktsmos så ska man gå därifrån.
Lämnade blod. Det var också en barriär. Thomas och jag har "jämt" gett blod, jag har dock haft uppehåll alla gravida och ammande år så med mina 28 ggr ligger jag nog i lä hos honom ett bra tag. Men det var tungt. Blodsverige har verkligen förlorat en av de bästa, de också. Nästan så jag undrade om det stod någon anteckning om det när jag fick nämna mitt personnr.
Pratade med pappa. Fina fina sakliga pappa. Ledsna pappa. Han berättade hur tungt det var att se Thomas hus utflyttat, mörkt och tomt. Kallt. Alla minnen efter allt de gjort tillsammans. Alla projekt, alla drömmar. Allt i kras.
Nu är de uppe i Tjärnberg och där "staplas minnena som CD-plattor på hög, och tar aldrig slut". Visst är det sorgligt?
Thomas vi vet att du är lika ledsen som vi. Speciellt när du ser hur allt har blivit. Men som pappa också sa, ljusglimten är iaf alla arbetskamrater, barndomskamrater, träningskamrater etc som vittnar om hur mycket du är saknad.
Fast det är en jäkla klen tröst om man tänker efter. Kom tillbaka! Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar