I kväll kom jag ut. Jag gillar tjejer.

Några av mina största "kvinnliga" förebilder är min egen dotter och hennes kompisar. Jajamän, blott 8 år är dem. Och de kan umgås i stora gäng. Visst har Meline sin favvobästis men på skolan umgås de lite härs och tvärs och har Meline en kompis hemma och det ringer på dörren så är den personen lika välkommen. Både från min sida som från deras. Det kanske låter självklart men i sonens klass har det inte varit så. Simon hade en period då han lika gärna umgicks med en tjej som följt sedan dagis, men så fort dagis övergick till skola kom han trumpen hem och berättade att hennes mamma sagt att "X redan var med den" eller "skulle vara med den." Jag minns att jag irriterade mig på detta.  Varför kunde inte Simon också få vara med? Ska man inte snarare uppmuntra till att umgås flera stycken? Och var det inte kanon att uppmuntra unisex?
Det är vi som föräldrar som måste försöka påverka till en sund attityd, det är vi som på- och inverkar!

På bussen i kväll skränade tre tjejer någon jullåt. De var i 14-årsåldern. Det lät inte bra men de hade kul. Plötsligt ville de av men i sin sångiver så glömde de trycka på stoppknappen varpå chauffören aldrig stannade. De tittade mot chauffören som fågelholkar och en av tjejerna utbrast:
"Men stanna, vi ska av ! ...vafan det är ju jul juh"
Haha, det var riktigt roligt - chauffören stannade inte och de var inte desto surare heller.

Själv då? Jag var en rätt poppis tjej i skolan. Jag misstänker att det var för att jag hade en tvillingbror. Usch det är verkligen hade i ordets bemärkelse :(.
En dag upptäckte fröken att det fanns en lapp i min bänk där det stod två namn och någon slags poängställning dem emellan typ "bära väskan" och ett streck för det osv. Ena tjejen hade en dagisfröken som mamma och det slogs på stora trumman "Camilla är dominant"! Mina föräldrar fick skämmas förstås och det var bara tråkigt att de inte vågade stå upp för mig. Jag minns inte heller om jag försökte försvara mig.
Jag minns i alla fall att det var orättvist. Jag kunde inte rå för att de här båda tjejerna så mycket ville  vara med mig, ställa sig in hos mig eller vad jag ska kalla det för? Jag tyckte i själva verket att det var jobbigt att de t ex sällan ville ge förslag på vad vi skulle göra. "Vad ska vi göra" "Bestäm du" "Nä men bestäm du" och sådär höll det på tills jag ledsnade, och bestämde. Jaha, då var jag dominant?? "Jag kan bära din väska" "Nej jag kan" -- suck. Ingen av dem ville umgås alla tre och kanske var det så att vi gjorde olika saker. Den ena var det hästar som gällde och den andra, typ annat? Optimalt var det då inte. Jag hoppas iaf att de inte kände sig utnyttjade för det var aldrig min mening!! Som skönt är har jag kontakt med dem båda än i dag.

Jag var rätt (häst)stark och dängde också in en kille i väggen och det fick både jag och han höra i många år. Jag har således aldrig känt behovet av att måsta söka mig till just kvinnliga sammanhang för att känna mig bekväm. Till exempel. Jag gillar ju att dänga på killar.

I kväll har jag varit med på B.A.B.Y shower. Ni vet, sånt de vanligtvis håller på med over there före en bebis kommer. Som blivande mamma får man presenter och kanske en massa tips om kommande ansvar. I kväll var det same same but different. Babysen, el snarare bejbsen i det här fallet är ett gäng renommerade träningsprofiler på ett eller annat sätt som har startat upp ett kvinnligt nätverk för träningsvilliga tjejer: B.A.B.Y heter det och du hittar mer information här med vidare länk till hemsidan. Och om du söker på "alla vi tjejer" på fejsbook så hittar du fb-gruppen. Alla är välkomna! Ja om du gillar träning och hälsa förstås. Och är tjej/kvinna. Tillställningen hölls på tjejgymmet Rosa Skrot, mkt passande förstås. Det var mingel, godis, vin, presentation, goodiebag och utlottningar. Najs kalajs.

Behövs det här? Kommer de andra gymmen sugas ut från kvinnor? Nej det handlar förstås inte om det. Det handlar om, som jag ser det, att erbjuda alternativ och försöka komma ifrån det som vi inte sällan råkar ut för och som ofta lyfts fram i diskussioner och undersökningar. Att vi tjejer inte är bra på att backa upp varann, jobba för varann och nätverka med samma ambitioner.
Min egen uppfattning är att vi tjejer är bra på att peppa varandra till en viss gräns och mest så länge någon är i underläge. Men när någon börjar bli för duktig (snygg), når framgång eller är poppis bland andra - då snarare motverkar man, snackar skit eller står inte kvar. Fast gärna solar sig i glansen när det passar. Man slutar uppmuntra och bevakar sin position. Det är ensamt både på botten som på toppen som man brukar säga men varför då?

Därför tror jag på detta. Ensam är inte stark. Även om man ska komma ihåg att till syvende och sist är man alltid ensam. Valen och känslor är alltid bara dina men för att råda bot på en cementerad könsdefinition så tycker jag att det här nätverket förtjänar sin plats. Inte minst inom träning och friskvårdssidan finns det alltför många snedvridna uppfattningar om varandra, varför man tränar, ser ut, träningsbloggar, kroppar, egna självbild och så vidare. Träna är kul, det är kul att träna tillsammans, inspirera och låta sig inspireras. Lyfta och lyftas. Ta nytta av varandras livs-, yrkes- som träningserfarenheter. Har jag sagt nog nu?

Det var starkt av mig att gå dit. Komma ut kanske man också kan säga. Jag gillar tjejer. Tjejer som vågar be om hjälp, tjejer som lyfter blicken, tjejer som gör något för andra tjejer, tjejer som vågar vara sig själva - för sig själva men även inför andra. Tjejer som ser andra tjejer. Generösa tjejer. Tjejer som min dotter och hennes kompisar. Och de jag tror jag träffade i kväll.

Bilden är lånad från mynewsdesk.com/se/pressroom/baby

Klart jag berättade för några jag träffade. Det pyser åt alla håll trots att jag försöker dra åt.