Vaknade i skräck och ångest. Försökte frysa känslan för att förstå varför. Då kom jag på att jag länkat/lagt ut min blogg igen. Å ena sidan står jag för det jag skriver och tycker stundtals det är viktiga saker jag berör - å andra sidan känns det lite för blottande, på gränsen, som om ni andra får krypningar av det jag skriver. Fattar ni de gånger jag provocerar? Är det därför?
Får jag ångest när jag skriver något som kan betecknas som hyfsat normalt, kanske till och med lite energifullt? Är jag rädd att ni tror att nu är allt normalt igen? Är jag rädd för att visa mig glad ibland? Ni som hållit er undan kan börja andas ut?
En sak som är säker i alla fall är att det tar mycket energi att vara social, trots alla fina människor därute. När det blir tal om brorsor. När alla är så himla glada, så där bekymmersfritt som jag också var förr. Inte för att jag inte hade bekymmer men man kunde vara glad ändå, det var inte på den här nivån.
Varje gång jag ser något jag skulle velat förmedla eller köpa till brorsan. När jag tänker på familjen. Hans barn, hans liv som han borde ha fått och i går när det kom snö på marken. Han fick aldrig uppleva denna vinters första snö. Snö, som han älskar. Jag har ångest för att det är december i morgon. Min och hans månad.
Och när man läser om den där tjejen som föll ombord. Dessa kval hennes föräldrar och ev syskon har just nu. Alla dessa tankar om varför, om inte.. och om hon hann tänka och känna det eller det. Jag lider verkligen med dem. Hennes pojkvän mår säkert inte heller bra. Han känner säkert skuld över att han inte var med henne eller saknade henne "i tid." De hade visst bara varit ett par i tre månader och jag tänker om det gör det än värre eller inte. Det är nog både ock.
Fattar ni vad hemskt? Nu tror jag inte de orkar läsa tidningarna men när det bara står "man ser på övervakningskamerorna att hon faller ombord. Hon bara försvinner." Ah hur låter det?
Psyktanten (jag säger fortfarande så när jag inte vet om hon är psykoterapeut eller psykolog) sa att jag inte ska behöva känna ansvar för hur social jag ska behöva vara, finns inga måsten med att ringa, svara i telefon, sms eller behöva umgås. Hon sa, precis också som de flesta säger, att ansvaret mer ligger hos andra. Att jag måste hitta en balans i det jag gör och utsätter mig själv för. Jag känner att det är bra att jag kastar mig ut ibland men boomerangen kommer ibland tillbaka hårdare.
Som i dag. Jag skulle helst bara vilja krypa ihop i fosterställning - hur trevlig än dagen i går var. Jag är dock lika rädd som förhoppningsfull vart jag är på väg nu. Eller förhoppningsfull är nog inget bra ordval men jag menar. Jag vet att jag inte kan få tillbaka Thomas och det gamla livet hur ledsen jag än är, därför ställer jag min förhoppning till att jag ska få den "kompensation" jag förtjänar för den jävla förlusten. Jag är fan värd det bästa just nu. Och jag är ju inte mindre bra för att det här har hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar