Mysigt att gå upp i vikt.

Vad har vi för kvinnoideal?

Nu är det snabba bullar. I går lekte jag Finns i sjön fast det utspelade sig i sovrum och kök. Jag vände ut och in på nyss nämnda i min jakt på min identitet som jag ändå var säker fanns där någonstans. Lyckades till slut och för några dagar kan jag pusta ut.

Men, kom på nu att om jag ska ha besök kanske kortleken måste in i förpackningen igen.

Jag förbereder min vän på att jag gått upp x antal kilon på dessa 2 hemska månader. Han skrattar mjukt och säger bara "visst är det mysigt att gå upp i vikt" - och vet ni, den känslan fick jag i går. Det känns som en väldigt förbjuden tanke i detta vårt samhälle där vi pressar oss själva till att tillfredsställa, andra? Där smal är lika med bra karaktär och framgång men där vi också ger vissa personer signaler om att vi inte tillåter oss själva att njuta.
Men visst, jag njuter lika mycket av ett gott vin och ost som att se mig själv se snygg ut (i mina ögon) i ett visst klädesplagg, ja det räcker/räckte med träningskläderna iof.

Så allt är dubbelt i frågan.

Men åter till den där känslan. Senaste veckorna har varit jobbiga då huden och kläder kliat. Jag är övertygad om att det kliar för att fettet expanderar. Nu har det slutat klia, jag tror jag ligger på min maxgräns i vikt och jag har letat fram de kläder som legat i högen "för stora, vad ska jag göra av dem." Men i går som sagt, så kände jag mig som en spansk hemmafru med stora inbjudande tuttar för mannen att grabba tag i när han kommer hem (jag testade först). Förklädet var på och älgsteken puttrade i ugnen (fast vi bytte till pizza och tänker ta älgsteken i dag). Jag var för övrigt läckert klädd i kort kjol som smekte varenda centimeter runt sätet och en generös blus med lagom urringning (får ju inte se ut som om man stämmer träff med brevbäraren om dagarna).

Men, jag ser slutet på denna utflykt. Det är inte värt att köpa en helt ny garderob för dessa kilon. Jag som redan fick knäproblem i somras vill inte öka riskerna. Så snart är det dags att hänga mig i rian och låta fettet torka ut. Ska vi säga att det blir den dag det slutar regna ? (ni som bor i Sthlm förstår min stora humor)

I dag ska jag dock njuta av att min vän ser fram emot att se min förrundelse. Jag tror vi ska prata om den här känslan rätt mycket så bär jag med det framöver när jag sedan ska njuta av att det är på väg nedåt igen.
Känner till exempel när jag sätter händerna som stöd under hakan att jag inte ens hittar konturerna längre och kinderna känns som den överblivna degen runt pepparkaksformerna, som man knölar ihop och rullar ut på nytt.

Det är egentligen ett helt annat blogginlägg om vi ska prata om kvinnoideal. Det är intressant, från vems synvinkel vi tittar. Generellt så vill till exempel tränande kvinnor ha ett sexpack på magen medan män överlag absolut inte vill ha en tjej som har det, osv. Men det tar vi en annan gång, kanske snart.

Det är lördag återigen och tankarna går till Thomas för övrigt (alltid). Och han hade retat mig vid det här laget om han sett min...transformation. Känns ändå som en slags hyllning till honom, likväl som resan tillbaka ska göra. Puss älskade bro, love love love. Hoppas många tänker på dig.

Tänd gärna ett ljus för att hylla alla dem som lämnat oss för tidigt.

Vad betyder profession?

Blev faktiskt lite stressad över att inte ha någon identitet vilket i det här fallet betyder att jag kommer bli både ifrågasatt och "ditsatt". Måste försöka klura ut den där situationen i dag. Annars skulle jag iväg och jobba på mitt gamla jobb en stund, få se om jag hinner.

Det finns många som tar sig själva på för stort allvar. Som tror att de vet mer än andra för att de är "utbildade" till det.
Jag har absolut respekt för människors profession men faktum är att du kan vara hur teoretiskt begåvad som helst, finns ingen förankring till verkligheten så går du bet. Det finns också dem som liksom går händelser i förväg för att påvisa sin profession, eller snarare hävda sin profession och det är i mina ögon, rätt genomskinligt och tröttsamt för oss som förstår.
Din begåvning och kunskaper kommer nog fram när det är dags, utan att forcera.

Det är helt klart viktigare för en del att hela tiden hävda sig, skapa en bild av en mycket upptagen, v.i.p person och så vidare. Jag skulle vilja säga att det oftast är yngre och det är därför jag tycker det är skönt att vara äldre än yngre så att säga,  men det finns överallt.
Det handlar snarare om mogenhet och självkänsla kort och gott.

Visst, beroende på vad du bär med dig i bagaget skulle en del hävda att de har så taskig barndom eller liknande som gör att de hela tiden har ett bekräftelsebehov som ter sig si och så. Ja, jag säger inget om det men en taskig barndom kan bara vara en förklaring, aldrig någon ursäkt.
Jag har också ett bekräftelsebehov som jag kan spåra i olika avdelningar och ibland får jag pinsamma utslag i hjärnan när jag märker hur den får spinn utan att jag hinner stävja den. Ibland är den till min tillgång, rent jobbmässigt så är det väl arbetsgivarens dröm att ha någon anställd som har bekräftelsebehov? I mitt fall är det ju att jag vill ha bra cred (bäst cred).

Dålig självkänsla kan jag också ha då och då även om jag tror att jag ändå har rätt bra innerst inne. Men när den dåliga kommer fram är de gånger jag tillfredsställer andras behov före mina egna och det är ju inte så sällan tyvärr.

För att återkomma till det där med profession. Min kurator som jag nu träffat 2,5 gång är mycket rar och sympatisk men kanske inte till så mycket hjälp för mig. Även om jag har svårt att veta vad jag blir hjälpt av. Och att jag kan bli hjälpt? Det kanske bara är den berömda tiden som kan dämpa sorgen? Men man kanske kan få hjälp med hur man ska förhålla sig?
Träffade underbara dr. Fischer i går igen. På det lilla besöket hann hon "ge" mig mer än vad kuratorn har gett totalt och det genom att engagera sig i det jag sa och också ifrågasätta det jag sa. Så med det vill jag påstå att det inte alls är en specifik profession som betyder något alla gånger. Om alla med sin "profession/titel" skulle ha det i skallen och därmed vara lite ödmjuk - alltså att förstå att du behöver inte betyda/kunna ett skit i en viss fråga/vara till hjälp för någon annan - bara för att du läst de sakerna på universitet till exempel.
Det mesta handlar om erfarenheter, personligheter, olika professioner, begåvningar och egenskaper i en salig blandning. Det tillsammans skapar en viss dynamik/respekt och kemi och det mina vänner, är oftast det vi går efter.

Sen är hon väldigt snygg också dr. Fischer. Trevlig helg!

Dubbelt identitetslös.

Jag har tänkt tidigare på att jag känner mig identitetslös. Jag vet att det är känsligt att påstå det för följdfrågan blir då kanske "har du hängt upp din identitet på din bror"? Sanning med modifikation va. Det handlar ju om att en del av mig är borta, så är det. Vi var inte siamesiska tvillingar, inga enäggs- men likväl tvillingar. Ja det räcker väl med att vi är syskon egentligen men många tror att man står närmre varann som tvillingar, och det låter väl inte orimligt. Vi har (ja jag skriver presens) samma uppväxt, samma tidsrelation till våra föräldrar, syster, släkt och samtid, samma klasskompisar fr grundskolan osv osv. Det var det som förband oss mest och som vi alltid kunde vara trygg i. Som vi ofta pratade om. Vi jobbade också på samma ställe i USA på 90-taket. Vi kände varann på ett djupare plan, på det ytliga planet var det nog mycket jag inte hade riktigt koll på eftersom vi inte bott i samma stad (konstigt där blev det imperfekt) sen vi blev vuxna.
Jag har sagt det förr, vi ömmade väldigt mycket för varandra just för att vi hade en outtalad förståelse och "kännedom" om varandra.  Det var absolut, absolut inte så att vi sa "oh vad jag ömmar för dig bror/syster" men vi visste. Vi blev arg för samma saker inom familjen, släkten, ja annat - mkt som är i relation till sin generation utan att man kanske tänker på det. Och hettade det till nånstans var vi snabbt framme, och också mådde dåligt för varann.

Nåväl, inte älta. När mina stora fina tuttar försvann efter amningsåren så blev jag också identitetslös ett tag, jag antar att det är naturligt att tappar man form så måste man vänja sig vid en ny (nu blev det symboliskt med tuttarna förstås men jag menar generellt).

Nu är jag identitetslös i dubbel bemärkelse. Jag har gjort en korrigering i mitt namn (äntligen) som jag fick häcken ur för att jag behövde förnya körkortet. Så jag kunde ju inte förnya körkortet förrän jag fick bekräftat namnändringen (i förrgår). Först i dag får jag iväg körkortsuppdateringen på grund av tja, jag fattar inte när det hände men det finns ju inga fotoautomater längre? Inte i stan iaf? Gick in på Japan Photo till slut (efter googlande) och pröjsade 249 spänn för 4 fula kort.

Körkortet gick ut i dag. Passet gick ut i månadsskiftet. Så, voila vad gör jag nu?
Nästa vecka ska jag flyga i mitt gamla namn och behöver nog köra bil strax därpå. Jaja.

Såg Mickel Räv i dag. Fin räv med lång rakt utstående svans med vit spets, jajamän. Tjugo meter från mig i dagsljus över fotbollsplan. Ingen rädder för vargen här.

Jag fick ett brev.

Ok, jag hade inte tänkt skriva mer i bloggen. Eller, ja det är kanske lite för tufft att uttala sig om, men låt säga om min sorg då. Tänker att det skadar mig mer om jag skriver även om skrivandet är så liten del - i alla fall är det jag skriver om en så liten del i sammanhanget. Nu blev det krångligt men jag tänker att när folk är deppiga och nere så drar de sig bara undan just då och visar hellre andra sidan till och ingen behöver veta the dark sides.
Här blir det lite tvärtom, ni drar er säkert för att vara en del av mig för ni tror att det bara är mörker. Och den sidan finns hela tiden, det är sant men om vi ponerar att de flesta har en liten mörkare sida men alla umgås ändå med varandra hela tiden så borde det kunna gå ihop eller? Även med mig alltså.

Hursomhelst, det kom ett brev till mig. Från en jag inte känner men som läser min blogg. Han skrev faktiskt att han känner sig som en fluktare. Han tränar mycket och det var därför han började läsa min blogg men har ju förstått att något annat kommit i min väg sedan dess.
Han skrev bland annat hur imponerad han är av mig som skriver om detta, att jag vågar låta honom/er få ta del av mina innersta tankar och känslor och att han ville fortsätta följa mig.

Vad ska jag säga, det är inte så att jag tänker att ja då måste jag fortsätta med bloggen. Men jag hade kanske önskat att få mer feedback, i komparitet till hur många som uppenbarligen läser. Jag kan mycket väl tänka mig att många av er läser just för att sorg är ett ämne som är känsligt, ofattbart, ogripbart, personligt och lockande i all sin obehaglighet. Jag är också övertygad om att det faktiskt finns några av er som mer eller mindre snaskar i det på min bekostnad, även om ni inte är många. Ni är de som försvarar er med att skriver hon så andra kan få läsa så är det upp till henne.

En del av er får nog också lusten att höra av er till mig och säga något ibland men samtidigt blottar ni ju då att ni läser och varför har ni då "inte hört av er tidigare"? Som sagt, när jag får ett sånt här brev som jag inte fått på länge (jag har mina trogna läsare/vänner som dock hör av sig rätt ofta skall sägas) så får jag ändå en liten strimma hopp och glädje. Jag förstår det inte själv då det egentligen bara är ord som bekräftar min sorg, gör allt mer uppenbart (ja jag kan fortfarande på allvar hoppas att det inte har hänt) men tydligen är stöd och synliggörande mer viktigt än vad jag själv tror.

Jag har aldrig gått i terapi, hos psykoterapeut eller psykolog - ja ni hör jag vet inte om eller vad det kallas för - men jag tänker passa på att göra det nu trots att jag där också verkligen är tveksam till vad det ska ge mig.
Om inte annat så kan alla erfarenheter ge mig några bra uppslag till en bok.

Lägga locket på kanske.

Hu jag ser att det jag skriver är lika roligt som vädret utanför. Och bara det önskar vi ju hade varit bättre, inte sant.

En match i Thomas smak.

Vilken fantastisk match. Som jag lyckades titta på en stund, sen blev jag för ledsen. Vet att Thomas hade tittat på den här matchen.

Eller som när jag gick in i bastun tidigare i dag. Funkade inte heller.

Att träna fyller mig inte med någon vidare glädje men jag ska kämpa för att se det som ett jobb som måste göras. För min egen skull. Och mina barn.

Det är nog svårt för andra att förstå att man kan ha noll motivation. Eller att den åtminstone pendlar. Att bara gå ut bland folk som är full av liv och glädje är också svårt.
Man skulle vilja vara osynlig och jag gömmer mig hela tiden. Det är skamligt att ha sorg.

Visst är jag mindre värd nu? Visst är jag en loser som inte klarar det bättre?

Sedan gnisslar jag tänder över andra saker. Det kommer inte sluta bra.

Ta mig bara, ät upp mig.

Måste förnya körkortet. Har ju bytt namn äntligen. Men kortet jag tar kommer för evigt förknippas med livet efter. Livet under (värsta) tiden. Det som knappt kan kallas liv längre.

Får sms från en vän som lägger massa skuld på mig. Skuld om att hen blir ledsen för att hen känner sig som att jag beskyller hen för att inte stöttat mig tillräckligt. Skuld om att jag måste visa att jag vill ha stöd. Skuld genom att säga att jag "bara tackat nej", skuld genom att säga allt hen erbjudit sig.

Jag blir så trött. Förstår inte denna person att skuldbeläggande är det sista jag behöver? Att hjälpa till största del är att kanske inte göra saker som passar en själv, och när det passar en själv.

Nu tog det där en massa onödig energi som jag behövt till annat.

Men det är sant. Hela mitt liv har jag nästan ägnat åt att tillgodose andras behov, finnas till för andra, tacka nej till mig själv för att tacka ja till annat - alla ska vara nöjd med mig.
Nu när förhållandena är lite svajiga så är det nog svårt att hitta balansen. Inte minst för mig själv.

Vad vill jag? Vad behöver jag? Är jag värd någon annans omsorg?

Det blir kuk när jag kommer dit.

När jag haft såna där totala känslosläpp som i går så blir jag både dränerad och tom. I dag släpper jag inte fram något. Har ingen känsla i kroppen, åt nåt håll.

Tankarna vill virvla, gärna tillbaka till den sekund telefonen ringde och jag nåddes av beskedet. Vad som sas, hur jag reagerade, hur livet blev indelat i före och efter. Men när suget i magen som formar hålet börjar framträda så stänger jag av. Knips knips. Det är en sån dag.

Inlägget i går föranledde några meddelanden extra, det är jag säker på. Ursäkta om jag fyller en del av er med dåligt samvete, det är inte bra. Men jag vill bara säga "hallå, glöm inte bort mig". "Jag orkar inte höra av mig själv men det betyder inte att jag inte vill att du hör av dig". Jag behöver dig. Jag behöver folk som orkar vara närvarande, ge mig energi. Trots att jag kommer hämta kraft ur alla ni som sviker också.

Tack.

Mitt stora projekt för denna dag är att komma iväg och träna. Yes, så är det, agendan är fullproppad denna vecka men i dag är det bara "en" grej. Men den är nog så stor. Och kommer ta massa energi, i dubbel bemärkelse. Jag vet att det blir "kul"när jag väl kommer dit (hade varit roligare att skriva kuk iof) men det är att ta sig som tar emot.

Fick bra feedback igen på skrivandet. Nästan så jag inte kommer kunna skriva något mer för att jag känner press. Men jag känner mig inte unik i mitt skrivande..gäller att våga blomma ut.

I regnet ser ingen dig gråta.

Jepp jag har i princip gråtit hela dagen. Först försov vi oss och redan där tappade jag fart. När ungarna kommit sig iväg så skulle jag ligga och fundera en stund. Tänkte till och med onanera men varför skulle jag.
Pratade med mamma en lång stund och deppade ihop.
Sedan tänkte jag träna men kom aldrig iväg.
Pratade med syrran ännu längre men inget blev bättre. Förutom att jag för en stund kände dem båda närmre.

Fastnade i telefonsamtal med samhället och bröt ihop. Sonen kom hem och jag lagade mat.
Regnet fyllde området och jag gick ut.

Pratade med Thomas sambo och grät hejdlöst, sittandes på en publik sittö i Liljeholmens centrum.

Torkade tårarna och köpte ägg och något mer.

Gick hem till mina älskade barn. Såg på Vetenskapens värld med min lilla kunskapstörstande son och nattade min älskade dotter däremellan.

Så kan det gå. Bra eller dåligt att få tid att tänka? Två veckors neddämpta känslor som fick bryta fram.

Regnet avspeglar händelsen. Barnen står för framtiden. Familjen är viktigast. Vissa gör skillnad. Andra bort sig. Styrka och kärlek från syrran, något som han sagt som jag ska vårda. Mamma och pappa - love.
Linnea - gulle dig.

Snaskar du i mitt liv?

Det har inte slagit mig förr men kanske är det så att några av er läser den här bloggen för att själva må bättre? Ni har chansen att slå era lovar om er själva och tänka vilken tur det inte är jag. Ni kanske till och med tänker och tycker en massa om vad som händer i mitt liv. Ni kan inte förståå hur jag fördärvar mig själv, att det är så stor sak, ni tycker det borde varit kirrat känslomässigt mer eller mindre för länge sedan.

Grattis, ni tillhör dem som inte förstår. Eller ska jag säga Grattis, ni är begåvade utan större känsloliv?

Ni tycker att jag är självömkande och negativ, kanske rent av ego och spekulativ. Jajjemän, Grattis, alla rätt ! Alltihopa på ett bräde, Precis så är det !

Min syrra har läst någonstans om folk som är less på att läsa bloggar och facebook där alla trutar med sina lyckliga liv.
Ibland ryter någon till och till och med media har skrivit om den sociala faran som social media innebär för dem som mår sämre. För dem som tror att alla andra har det så förbannat lyckligt, välstädat, välbärgat, massor med bästa vänner, bästa partnern och bästa sexet. För att inte tala om bästa barnen och bästa exxet.
Hur och när blev det så? Vem sätter normen?

Kanske var det bättre förr när vi var tvungna att prata med varann. Allt var mer basic och det vi inte visste mådde vi inte dåligt av. Framförallt så gick vi inte omkring och framhöll våra liv på det sättet.

Men lugn, nu finns ju jag här och bjuder på mitt deprimerande liv. Oj tänker ni, för fan nu får hon rycka upp sig !  Ok, fine, har du några tips? Jag finns här..
men..vill du verkligen det?

Jag är glad om jag ger er något i vilken form det än är. Och mår ni bättre av att läsa om min misär be my guest.
Läser ni och gottar er utan att skänka mig en medmänsklig tanke så beklagar jag er.
Ni som skrivit till mig och meddelat att "jag finns här för dig" och med det tycker ni har gjort det ni kunnat - Grattis, ni tog den enkla vägen.

Jag önskar ingen det som hänt mig och det jag genomgår men jag uppskattar oerhört er som funnits med från början och ni som kommit för att stanna. Ni gör skillnad.

Ni som har så himla lyckliga och framgångsrika liv utan större bekymmer, Grattis -
hoppas jag gett er några insikter om hur ni kan stödja dem ni håller av utan att det kostar er någonting egentligen men betyder så mycket för den drabbade.

Det är handling och inte ord som räknas. Always.
 

Ingen chans.

De flesta får minst en chans till, har ni tänkt på det? Min käre tvillingbror Thomas fick inte det.

Jag tänker att det kanske är för att han inte gjorde något fel.

Vi andra kör för fort ibland och håller på att krocka, ger oss ut när det är för dåligt väder och slår oss fördärvade, cyklar utan hjälm och kraschar, tränar när vi är slitna och får bröstsmärtor osv osv. Men vi får en chans till och nästa gång tänker vi efter. Förhoppningsvis.
Thomas gjorde inte de felen, d v s gjorde något mer fel än att han kanske inte tänkte efter, kanske litade på andra för mycket. Indirekt sig själv.

Det smärtar så oerhört.

Det finns alltid nåt dagligen som påminner mig om Thomas, vad jag skulle vilja säga, vad jag tänker det skulle bli.
Det kan vara något jag läser, hör, ser eller tänker bara.
Filmer och inslag, reportage som berör. Men det mesta slutar ändå bra. Det får gärna vara action i vår värld bara allt slutar lyckligt.

När man gör fel gör man oftast bäst i att erkänna det. Allra viktigast för sig själv men också för andra om det spelar roll. Många är benägna till att skylla på annat och andra jämt. Så lätt att det flyger ur utan att tänka "Det var inte jag, det var hen, det berodde på att..".
Och finns det inget vittne eller någon som kan säga emot desto större sannolikhet. Kan aldrig vara roligt att leva under dessa omständigheter.

Minns att det är svårare att döma den svage. Den svage är den som är stark, och får credit därefter.

Thomas. Jag ska kämpa för din skull, både för din stora rättspatos skull som din kärlek för familjen. Jag känner din smärta nu och jag delar den. Jag är så ledsen bro, jag älskar dig !

100 % Ren hårdträning.

Ok, jag ska skriva en liten uppdatering. Jag tränade i går. Helgträning brukar innebära förmiddagsträning och alla säger det är så bra men jag hade träning uppsatt kl 17 och jag tycker det var superbt.
Jag hann fixa uteblommorna, fixa disken, tvätta 4 maskiner, fem förresten och därtill baka bullar. Visserligen lämnade jag bullarna heta på gallret, till ungarna att ta hand om och det gjorde de haha. Känns väldigt exemplariskt att ha hunnit baka bullar till eftermiddagsfika till barnen med kompisar.

Tog mig till Frescatihallen och ett Ruffiepass i arrangemang av projektet 100 % Ren hårdträning som jobbar för att man ska träna rent helt enkelt (dopningspreparat och liknande).

Linnet och brallor, inte ens bh:n sitter som den brukar men jag måste ju börja någonstans. Just det, som vanligt har jag ju alltid tidspress så jag var tvungen att springa 2,7 km för att komma i tid.
Det var en fin uppvärmning med andra ord.

Parade ihop mig med en tjej i samma storlek som jag. Jag var starkare men hennes vilja var det inget fel på så jag fick jobba för att bibehålla mitt eget rykte. Jag som aldrig brukar ha problem med ett Ruffiepass fick faktiskt obehagliga uppstötningar i samband med konditionsdelarna. Måste ju bero på att jag tryckt upp inre organ ungefär som när man är gravid.
Drog tyvärr till min onda axel så i dag kan jag knappt lyfta den. Jävlar.

Har aldrig skadat mig förr vid Ruffie fast det finns dem (läs naprapater) som varnat mig för att jag med min onda axel kanske inte ska träna just det. Jag tror helt enkelt att det beror på att jag inte är så intränad som jag varit tidigare.