Blev faktiskt lite stressad över att inte ha någon identitet vilket i det här fallet betyder att jag kommer bli både ifrågasatt och "ditsatt". Måste försöka klura ut den där situationen i dag. Annars skulle jag iväg och jobba på mitt gamla jobb en stund, få se om jag hinner.
Det finns många som tar sig själva på för stort allvar. Som tror att de vet mer än andra för att de är "utbildade" till det.
Jag har absolut respekt för människors profession men faktum är att du kan vara hur teoretiskt begåvad som helst, finns ingen förankring till verkligheten så går du bet. Det finns också dem som liksom går händelser i förväg för att påvisa sin profession, eller snarare hävda sin profession och det är i mina ögon, rätt genomskinligt och tröttsamt för oss som förstår.
Din begåvning och kunskaper kommer nog fram när det är dags, utan att forcera.
Det är helt klart viktigare för en del att hela tiden hävda sig, skapa en bild av en mycket upptagen, v.i.p person och så vidare. Jag skulle vilja säga att det oftast är yngre och det är därför jag tycker det är skönt att vara äldre än yngre så att säga, men det finns överallt.
Det handlar snarare om mogenhet och självkänsla kort och gott.
Visst, beroende på vad du bär med dig i bagaget skulle en del hävda att de har så taskig barndom eller liknande som gör att de hela tiden har ett bekräftelsebehov som ter sig si och så. Ja, jag säger inget om det men en taskig barndom kan bara vara en förklaring, aldrig någon ursäkt.
Jag har också ett bekräftelsebehov som jag kan spåra i olika avdelningar och ibland får jag pinsamma utslag i hjärnan när jag märker hur den får spinn utan att jag hinner stävja den. Ibland är den till min tillgång, rent jobbmässigt så är det väl arbetsgivarens dröm att ha någon anställd som har bekräftelsebehov? I mitt fall är det ju att jag vill ha bra cred (bäst cred).
Dålig självkänsla kan jag också ha då och då även om jag tror att jag ändå har rätt bra innerst inne. Men när den dåliga kommer fram är de gånger jag tillfredsställer andras behov före mina egna och det är ju inte så sällan tyvärr.
För att återkomma till det där med profession. Min kurator som jag nu träffat 2,5 gång är mycket rar och sympatisk men kanske inte till så mycket hjälp för mig. Även om jag har svårt att veta vad jag blir hjälpt av. Och att jag kan bli hjälpt? Det kanske bara är den berömda tiden som kan dämpa sorgen? Men man kanske kan få hjälp med hur man ska förhålla sig?
Träffade underbara dr. Fischer i går igen. På det lilla besöket hann hon "ge" mig mer än vad kuratorn har gett totalt och det genom att engagera sig i det jag sa och också ifrågasätta det jag sa. Så med det vill jag påstå att det inte alls är en specifik profession som betyder något alla gånger. Om alla med sin "profession/titel" skulle ha det i skallen och därmed vara lite ödmjuk - alltså att förstå att du behöver inte betyda/kunna ett skit i en viss fråga/vara till hjälp för någon annan - bara för att du läst de sakerna på universitet till exempel.
Det mesta handlar om erfarenheter, personligheter, olika professioner, begåvningar och egenskaper i en salig blandning. Det tillsammans skapar en viss dynamik/respekt och kemi och det mina vänner, är oftast det vi går efter.
Sen är hon väldigt snygg också dr. Fischer. Trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar