Ok, jag hade inte tänkt skriva mer i bloggen. Eller, ja det är kanske lite för tufft att uttala sig om, men låt säga om min sorg då. Tänker att det skadar mig mer om jag skriver även om skrivandet är så liten del - i alla fall är det jag skriver om en så liten del i sammanhanget. Nu blev det krångligt men jag tänker att när folk är deppiga och nere så drar de sig bara undan just då och visar hellre andra sidan till och ingen behöver veta the dark sides.
Här blir det lite tvärtom, ni drar er säkert för att vara en del av mig för ni tror att det bara är mörker. Och den sidan finns hela tiden, det är sant men om vi ponerar att de flesta har en liten mörkare sida men alla umgås ändå med varandra hela tiden så borde det kunna gå ihop eller? Även med mig alltså.
Hursomhelst, det kom ett brev till mig. Från en jag inte känner men som läser min blogg. Han skrev faktiskt att han känner sig som en fluktare. Han tränar mycket och det var därför han började läsa min blogg men har ju förstått att något annat kommit i min väg sedan dess.
Han skrev bland annat hur imponerad han är av mig som skriver om detta, att jag vågar låta honom/er få ta del av mina innersta tankar och känslor och att han ville fortsätta följa mig.
Vad ska jag säga, det är inte så att jag tänker att ja då måste jag fortsätta med bloggen. Men jag hade kanske önskat att få mer feedback, i komparitet till hur många som uppenbarligen läser. Jag kan mycket väl tänka mig att många av er läser just för att sorg är ett ämne som är känsligt, ofattbart, ogripbart, personligt och lockande i all sin obehaglighet. Jag är också övertygad om att det faktiskt finns några av er som mer eller mindre snaskar i det på min bekostnad, även om ni inte är många. Ni är de som försvarar er med att skriver hon så andra kan få läsa så är det upp till henne.
En del av er får nog också lusten att höra av er till mig och säga något ibland men samtidigt blottar ni ju då att ni läser och varför har ni då "inte hört av er tidigare"? Som sagt, när jag får ett sånt här brev som jag inte fått på länge (jag har mina trogna läsare/vänner som dock hör av sig rätt ofta skall sägas) så får jag ändå en liten strimma hopp och glädje. Jag förstår det inte själv då det egentligen bara är ord som bekräftar min sorg, gör allt mer uppenbart (ja jag kan fortfarande på allvar hoppas att det inte har hänt) men tydligen är stöd och synliggörande mer viktigt än vad jag själv tror.
Jag har aldrig gått i terapi, hos psykoterapeut eller psykolog - ja ni hör jag vet inte om eller vad det kallas för - men jag tänker passa på att göra det nu trots att jag där också verkligen är tveksam till vad det ska ge mig.
Om inte annat så kan alla erfarenheter ge mig några bra uppslag till en bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar