Mysigt att gå upp i vikt.

Vad har vi för kvinnoideal?

Nu är det snabba bullar. I går lekte jag Finns i sjön fast det utspelade sig i sovrum och kök. Jag vände ut och in på nyss nämnda i min jakt på min identitet som jag ändå var säker fanns där någonstans. Lyckades till slut och för några dagar kan jag pusta ut.

Men, kom på nu att om jag ska ha besök kanske kortleken måste in i förpackningen igen.

Jag förbereder min vän på att jag gått upp x antal kilon på dessa 2 hemska månader. Han skrattar mjukt och säger bara "visst är det mysigt att gå upp i vikt" - och vet ni, den känslan fick jag i går. Det känns som en väldigt förbjuden tanke i detta vårt samhälle där vi pressar oss själva till att tillfredsställa, andra? Där smal är lika med bra karaktär och framgång men där vi också ger vissa personer signaler om att vi inte tillåter oss själva att njuta.
Men visst, jag njuter lika mycket av ett gott vin och ost som att se mig själv se snygg ut (i mina ögon) i ett visst klädesplagg, ja det räcker/räckte med träningskläderna iof.

Så allt är dubbelt i frågan.

Men åter till den där känslan. Senaste veckorna har varit jobbiga då huden och kläder kliat. Jag är övertygad om att det kliar för att fettet expanderar. Nu har det slutat klia, jag tror jag ligger på min maxgräns i vikt och jag har letat fram de kläder som legat i högen "för stora, vad ska jag göra av dem." Men i går som sagt, så kände jag mig som en spansk hemmafru med stora inbjudande tuttar för mannen att grabba tag i när han kommer hem (jag testade först). Förklädet var på och älgsteken puttrade i ugnen (fast vi bytte till pizza och tänker ta älgsteken i dag). Jag var för övrigt läckert klädd i kort kjol som smekte varenda centimeter runt sätet och en generös blus med lagom urringning (får ju inte se ut som om man stämmer träff med brevbäraren om dagarna).

Men, jag ser slutet på denna utflykt. Det är inte värt att köpa en helt ny garderob för dessa kilon. Jag som redan fick knäproblem i somras vill inte öka riskerna. Så snart är det dags att hänga mig i rian och låta fettet torka ut. Ska vi säga att det blir den dag det slutar regna ? (ni som bor i Sthlm förstår min stora humor)

I dag ska jag dock njuta av att min vän ser fram emot att se min förrundelse. Jag tror vi ska prata om den här känslan rätt mycket så bär jag med det framöver när jag sedan ska njuta av att det är på väg nedåt igen.
Känner till exempel när jag sätter händerna som stöd under hakan att jag inte ens hittar konturerna längre och kinderna känns som den överblivna degen runt pepparkaksformerna, som man knölar ihop och rullar ut på nytt.

Det är egentligen ett helt annat blogginlägg om vi ska prata om kvinnoideal. Det är intressant, från vems synvinkel vi tittar. Generellt så vill till exempel tränande kvinnor ha ett sexpack på magen medan män överlag absolut inte vill ha en tjej som har det, osv. Men det tar vi en annan gång, kanske snart.

Det är lördag återigen och tankarna går till Thomas för övrigt (alltid). Och han hade retat mig vid det här laget om han sett min...transformation. Känns ändå som en slags hyllning till honom, likväl som resan tillbaka ska göra. Puss älskade bro, love love love. Hoppas många tänker på dig.

Tänd gärna ett ljus för att hylla alla dem som lämnat oss för tidigt.