Blogger Boot Camp

En liten hälsning ..
vaknade med en obehaglig känsla. Ni vet jag drömde om Thomas och död för första gången men det var inte en jätterealistisk dröm, mer säger jag inte för nu skulle jag behöva en drömtydare. Men jag vaknade och tänkte "men Thomas är ju inte död, jo det är han" och jag blev så tom och ledsen och förtvivlad, allt i ett för att jag faktiskt tänkte så, också för första gången.
Hade bara fått högst 5 timmars sömn och det är väl inte optimalt innan man ska träna 5 timmar totalt typ men så är det när man inte bara kan fokusera på att äta och vila kvällen innan.

Jag återkommer om själva träningsdagen där jag faktiskt började bra med att ta bilder men naturligtvis tappade jag den tråden ju mer jag "bara var" där.

Men det var konstigt. Jag var både glad, massa energi, men tänkte också så himla mycket såna här tankar som "jag har ingen bror längre", "jag kommer aldrig träffa honom", "fan han är borta, är det sant." Äh det går inte att förklara. Och när en instruktör sa "då känner man att man lever" ja då blir det lite knas i mina känslor. Härom dagen spelade en annan instruktör "Some die young" och det var lika mindre roligt. Varför använda den låten ärligt talat?

Jag får aldrig se Thomas bullra in i hallen något mer, ta plats så som bara han kunde. Hans stora lovar, syrliga humor, hans hjälpsamhet, hans kärlek till sina och mina barn, till hela familjen, hans glädje och generositet. Vår stora familjeresa som inte hann bli av. Vår gemensamma historia som bara poff är borta. Det smärtar folks.

Sex tänkte jag också på när jag såg alla rumpor och när jag själv särade på benen i övningar. Inte för att jag var specifikt kåt vill jag understryka men det var väl vissa instruktörer som också insinuerade på sex och då sprang tankarna iväg. Alltså det var tankar som inte var just sexsexinriktade utan mer sex och träningskroppar, sex och träningsrelaterat på nåt, äh jag är trött som ni förstår men jag tänkte också när jag spinnade att mitt underliv passade verkligen inte den cykelsadeln och vad gäller min egen cykel så har jag aldrig haft ont, inte ens vid någon ev inkörning. Och ja, jag försökte ställa in sadeln på många olika sätt men den passade inte mig, punkt.

Jag återkommer som sagt men i kväll var det barnen som gällde, samt träningsprogrammet för mina babes i morgon.

Röhnisch

Haha, jag skrev i mitt förra inlägg om "alla" som sätter ut bilder på sig själv osv men jag vet att folk vill se bilder av den som skriver bloggar även om jag i det här fallet inte känner igen mig själv i spegeln och därför inte vill sätta ut bilder eg men kan det sporra mig till att komma med "efter"bilder någon gång. Yeah yeah (right). I det här fallet vill jag faktiskt pusha lite för Röhnisch som satsar på kvinnliga träningskläder. De går ut stort nu i vår och om ni kontaktar mig så kan jag se till att ni får billigare kläder när ni beställer. De här kläderna fick jag, åh det känns ju lyxigt att få jobba på Rosa Skrot - ska verkligen ta vara på tiden jag kommer vara kvar där, man vet ju aldrig vad som händer! Visst har jag skrivit förr att jag inte är en rosa tjej? Jag gillar färger men rosa har liksom varit min syrras färg jämt och när någon annan har en favoritfärg, godis osv så låter man de ha det inte sant. :)
Men, rosa är en vårdande färg. Det känns.

Hela kitet. Jackan är nästan värd att fixa en närbild på.

Bh också. Synd att ni inte ser vårens snyggaste bhrygg, den sitter inte på mig utan själva bh:n och säkert nån annan. Återkommer med modell så kan ni googla. Vad svarta mina tänder ser ut, och håret mörkt? Autocorrect kanske inte alltid är bra :)?

Ja..så ska vi sätta på oss linnet, sonen föreviger.

Nu är linnet på. Jag kan gå på disco med denna, inte sant. Men nä, inte med de armarna.

Shapemodellen Sophia, capri. Lyfter den rumpan?
Det korvar sig inte om man har en anpassad strl..

Från den här vinkeln ser jag inte så jävla fet ut?

Gruppträning och feelgood.

Jag måste bli bättre på att ta bilder! Denna från thai.nu

Tränade thaiboxning i kväll. I gruppträningsform vill säga. Jag gillar instruktören och visst fanns det partier som jag i stunden ville skulle ta slut men jag önskar alltid att det ska vara högre tempo i gruppträning - i det fallet är jag nog en crossfit-tjej. Men crossfit har andra nackdelar som hög skaderisk och jag som inte ens tränat så pass mycket att jag fått kliva över bronsnivån tycker förstås inte att det är så motiverande. Och i stället för att träna mer så jag får kliva över så slutar jag..jepp thats me.

Som gruppträningsinstruktör gäller det att hitta nyckeln. Hur ska man kunna tillfredsställa alla som kommer på passen. Kan man det? Den där hårfina skillnaden på bra och sämre instruktörer som kan se till att alla får ge järnet efter sin förmåga. Att kunna peppa på rätt sätt, höja människor. Vara lyhörd, flexibel och ha ett flyt i sitt pass så övergångarna inte hackar. Bra musik är väl bra men svårt att tillfredsställa alla, men väljer du s k rätt musik till passet så lyssnar inte folk vad det är för musik specifikt, det smälter ihop. Tror jag. En av de viktigaste sakerna som jag dock tycker är att inte ha ett välregisserat "talk" som kan skära sig mot de unika deltagarna. 

Annars tänkte jag just på skillnader hur man tränar. En del tränar ju "bara" för att röra på sig, må bra liksom så där allmänt. Då kan man ju höfta med pass hit och dit, promenader, jogging, dans osv. När man börjar träna målmedvetet så kanske man måste skippa feelgoodpassen för att hinna med antalet styrkepass vs cardio som är uträknade för att progressera din utveckling. Så är det många som resonerar och jag förstår det. Jag köper det och jag imponeras av de som håller på så.
Däremot tror jag inte det blir så kul i längden. Inte ens för eliten tror jag att det är bra även om de mer el mindre måste förhålla sig till scheman och prioriteringar.

När jag red tävlingshästar så resonerade de sunda människorna/ägarna (i mitt tycke) att hästen måste få "ha roligt" ibland vilket innebar att man stack iväg och körde en terrängbana t ex eller vild galopp, badade, busade i snön etc vilket de flesta hästar går igång på. Men, visst finns det de ägare som inte vågar riskera sådana äventyr för sin häst, nej är det dressyr så tränar man dressyr. Trist replikerar jag och menar att det snarare kan höja kapaciteten hos hästen, och inte minst samspelet mellan ryttare och häst.

Jag som gillar hög intensitet behöver yoga också även om jag inte tror eller tycker det. De flesta oavsett vad de pysslar med, behöver komplettera med styrketräning för specifika muskelgrupper. Rörlighetsträning behöver alla (läs ex yoga). Men det är ju vad jag tror på.

I övrigt kan jag hålla med de som i sin profession inom träning och elitidrott tycker att det blivit för mycket elittänk bland vanliga motionärer. Det har förlorat lite av sin sundhet. Man äter efter givna scheman, väger och noterar maten, för träningsdagbok, gör VO2 max test och tränar järnet och däremellan lägger in tider för att knäckas lite hos en naprapat - för att kunna fortsätta träna!

Man visar bilder på sig själv på sin torso, sin rygg, axlar, ben el vad det månde vara. Gärna en hel del blodådror också, då är man on the right track liksom ;). *säger jag som gärna skulle ha de kropparna som visas upp, med ett undantag - en v-ringad rygg no thanks!

I de människorna ligger något annat och pyr - en avsaknad av något, brist på bekräftelse, dålig självkänsla? När saker förlorar sin rimlighet.

Men det är lätt för mig att säga som förlorat min tvillingbror. Det ger perspektiv. Och ett antal käftsmällar.

Dietnoja och konkurrens.

1. Jag fattar inte att jag ska behöva genomgå det här. Sorg är..genomgripande. Det sticker hål överallt, pyser överallt, ger skador överallt. Lite likt (osund) träning. Du tränar, bryter ned, bygger upp, bryter ned, bryter ned, bryter ned, klappar ihop, tränar, bygger upp/bryter ned osv.

2. Vill bara säga det att det blir liksom "inte bättre" för att det nu har gått ett tag. På många sätt är det ju faktiskt värre när man slutar gå omkring i ett vakuum.

3. Men jag vill inte vara självömkande, självutlämnande, tårögd, besviken, arg, trött, dekadent bara för det. Men det är skit.

4. Nu till nåt annat.

Påfallande många som lägger om kosten nä jag orkar nog inte skriva om det heller. Vad tänkte jag om konkurrens då, hm.
Jag ska nu i alla fall lägga upp träningen för tjejerna på söndag. Det börjar komma önskemål om en herrgrupp, då några av tjejerna inte vill träna med grabbar el som i vissa fall sina äkta hälftar! Haha jag förstår det, det är viktigt med sin egen tid och slippa den "kontrollen" också.
Om det är något som ändå gör att jag kommer ut och inte helt ger upp allt är ju faktiskt den här gruppen. Inte meningen att skryta eller framhålla sig själv men ni förstår ju att jag blir glad av att få den bekräftelse jag får, så fina mejl att ja, jag blir tårögd ;).

Om man tränar andra får inte inspirationen sina. Inte heller kunskapsnivån. Jag tränade två kortare gruppträningspass i går som kanske inte gav så mycket mer än energi. Försökte köra ett eget benpass men jag går ju bara omkring och pratar, precis som de tuffa grabbarna ..*ironi.

Jo nu vet jag vad jag skulle skriva. Problemet med FB är ju alla uppdateringar om hur starka alla är. Jag testar marklyft och benböj med stång och känner att min nivå har sänkts lika mycket som temperatureren ute varierar. Att sticka iväg och springa med kompisarna vågar jag inte ens. Då säger och tänker ni "man tränar för sin egen skull" - jajjemän jag är den första att skriva under på det. Men om livet på många vis stannade för dryga sex månader så är det svårt att acceptera att man inte är kvar på den nivån nu när man kan träna igen - eftersom månaderna inte har gått, trots att de i realiteten gått.
Jag förstår att det är svårt att förstå men det är samma konstiga logik som att jag nästan hamnade hos kronofogden för en räkning i höstas som jag var så överdrivet 200 % var säker på att jag hade betalat - det hade jag men problemet var att det hade hunnit förflyta två månader till..

Att mina träningskompisar utvecklas och blivit ännu bättre gör inte att jag blir målinriktad utan tvärtom att jag funderar på att lägga av helt. Iaf med det jag har gjort tidigare, de jag tränat med tidigare osv. Ändå (har) älskar jag ju allt och alla. Nåja. Alltså inget ont menat mot någon, det här handlar ju bara om hur wierdo jag funkar. Eg, allt "negativt" är en jättestor motgång för mig just nu, jag tror inte jag behöver förklara varför.

Vi får se. Kanske gör jag några sista försök att tvinga iväg mig, boka upp mig för things som vanligt. Det är bara det att allt kostar. Hur mycket rent pengamässigt har jag inte slängt i sjön i mina försök att komma igång, hitta sammanhang och hur mycket dålig energi har det inte kostat. När det bara kostar i svett gör det dock ingenting.

Tack för er hjälp!

EKG och Panikattack?

När man träffar väldigt naiva människor så kan man antingen ta det just för det, de har inte stötts och blötts av livet utan kanske fått sväva på en fjäder framåt hitintills,  - eller så är de ointelligenta punkt slut. I båda fallen tänker man ändå att de inte förstår bättre helt enkelt.

Utan att försöka låta självömkande hoppas jag, så konstaterar jag att jag får insikter klubbade i tinningen hela tiden. Jag avstår från att värdera det just nu.

Jag kan tycka det är charmigt med dessa naiva människor. Påfallande ofta är de väldigt söta och smala. Haha, ja men jaja. Skit samma vi lämnar det.

Jag vet inte om mitt liv var skört i fredags när jag bestämde mig för att åka till akuten. Jag kan konstatera att jag togs på största allvar och att jag fick utrymme att fråga 100 frågor om jag så ville. Ändå finns det frågor kvar när man går därifrån. Visst är det konstigt? Varför poppar de upp efteråt och varför får man inte en telefontid, låt säga 2-3 dagar efteråt av precis den anledningen?

De trodde de visste vad det var och det togs åtskilliga prover och röntgen men när det inte var det så fick jag åka hem. De konstaterade att mitt EKG ser sjukt ut men att det "antagligen ska se ut så på mig" och med det ska jag då..nöja mig?

Såg precis annonsen om Premiärmilen, tänkte att kanske borde jag springa den. Inte för att jag är sugen för det är jag inte, jag har inte pressat mig löpmässigt på över ett år (AXA fjällmarathon och BAMM inte att inräkna eftersom vi inte sprang för att pressa tider) men bara för att faktiskt komma mig iväg och springa lite, få känna hur det känns att vara i ett mer "pressande" läge. Men så blir jag rädd, tänk om jag har något som småindikerar..och jag kolavippar?

De var underbara på SÖS, jag måste säga det - erbjöd mig till och med att sova över då klockan hann bli halvtre på natten innan de var färdiga med mig. Kanske borde jag sagt ja, för då hade säkerligen fler frågor kunnat ställas. De kan ju heller inte veta att jag fortsatt haft lite symtom under helgen, inte riktigt same same men relaterat.

Självklart är det lätt att misstänka att det var en form av panikattack el vad det heter. Jag hade precis pratat med min syster och var så ledsen (syrran är helt oskyldig - det handlar bara om känslor och insikter som triggades igång hos mig) när det bara small till.
Enligt läkaren ska en sådan dock inte sitta i så länge (men man vet väl inte eg när det gäller kroppen). Och när det nu inte var denna propp i lungan som de misstänkte så kunde de bara rycka på axlarna och konstatera att det var något muskulärt och spekulera i att det kanske ändå var en slags reaktion.

Så skör är jag, jag måste inse det trots att omvärlden kanske tror och förväntar sig det motsatta. Inte minst jag själv. Nu har det gått några dagar och jag har fått ta tag i saker som stressat mig i flera månader. Jag kan inget göra åt hur omvärlden ser på mig och förväntar sig av mig men jag måste ta ansvar för mig själv.

För att få lugn måste jag också försöka ta reda på vad som hände mig i fredags.  Jag hade faktiskt samma symtom som när man får en hjärtinfarkt och med det menar jag inte att bli hypokondrisk eller liknande men ni förstår säkert att jag inte bör negligera det heller. En hjärtinfarkt eller propp  t ex ser man heller inte så snabbt om man fått, om man kommer in så snabbt som jag gjorde så det kan finnas anledning att ta ett blodprov i dagarna. Trots allt så var min EKG inte helt ok.

I början/höstas så förväntade jag mig nog att få omtanke och att vänner skulle finnas till för mig, visa sig, ta plats, tvinga mig, stötta mig, krama mig, ge mig en blomma el present. Ja, det gjorde jag. Nu - nej. Jag förväntar mig ingenting. Jag vet att ensam inte är stark men det känns som om jag borde linda in mig i en kokong. Att det blir bäst så.

Och återigen, kanske bäst att inte snacka om det här något mer. Bang, bang. Fattar inte varför jag skriver detta.