När man träffar väldigt naiva människor så kan man antingen ta det just för det, de har inte stötts och blötts av livet utan kanske fått sväva på en fjäder framåt hitintills, - eller så är de ointelligenta punkt slut. I båda fallen tänker man ändå att de inte förstår bättre helt enkelt.
Utan att försöka låta självömkande hoppas jag, så konstaterar jag att jag får insikter klubbade i tinningen hela tiden. Jag avstår från att värdera det just nu.
Jag kan tycka det är charmigt med dessa naiva människor. Påfallande ofta är de väldigt söta och smala. Haha, ja men jaja. Skit samma vi lämnar det.
Jag vet inte om mitt liv var skört i fredags när jag bestämde mig för att åka till akuten. Jag kan konstatera att jag togs på största allvar och att jag fick utrymme att fråga 100 frågor om jag så ville. Ändå finns det frågor kvar när man går därifrån. Visst är det konstigt? Varför poppar de upp efteråt och varför får man inte en telefontid, låt säga 2-3 dagar efteråt av precis den anledningen?
De trodde de visste vad det var och det togs åtskilliga prover och röntgen men när det inte var det så fick jag åka hem. De konstaterade att mitt EKG ser sjukt ut men att det "antagligen ska se ut så på mig" och med det ska jag då..nöja mig?
Såg precis annonsen om Premiärmilen, tänkte att kanske borde jag springa den. Inte för att jag är sugen för det är jag inte, jag har inte pressat mig löpmässigt på över ett år (AXA fjällmarathon och BAMM inte att inräkna eftersom vi inte sprang för att pressa tider) men bara för att faktiskt komma mig iväg och springa lite, få känna hur det känns att vara i ett mer "pressande" läge. Men så blir jag rädd, tänk om jag har något som småindikerar..och jag kolavippar?
De var underbara på SÖS, jag måste säga det - erbjöd mig till och med att sova över då klockan hann bli halvtre på natten innan de var färdiga med mig. Kanske borde jag sagt ja, för då hade säkerligen fler frågor kunnat ställas. De kan ju heller inte veta att jag fortsatt haft lite symtom under helgen, inte riktigt same same men relaterat.
Självklart är det lätt att misstänka att det var en form av panikattack el vad det heter. Jag hade precis pratat med min syster och var så ledsen (syrran är helt oskyldig - det handlar bara om känslor och insikter som triggades igång hos mig) när det bara small till.
Enligt läkaren ska en sådan dock inte sitta i så länge (men man vet väl inte eg när det gäller kroppen). Och när det nu inte var denna propp i lungan som de misstänkte så kunde de bara rycka på axlarna och konstatera att det var något muskulärt och spekulera i att det kanske ändå var en slags reaktion.
Så skör är jag, jag måste inse det trots att omvärlden kanske tror och förväntar sig det motsatta. Inte minst jag själv. Nu har det gått några dagar och jag har fått ta tag i saker som stressat mig i flera månader. Jag kan inget göra åt hur omvärlden ser på mig och förväntar sig av mig men jag måste ta ansvar för mig själv.
För att få lugn måste jag också försöka ta reda på vad som hände mig i fredags. Jag hade faktiskt samma symtom som när man får en hjärtinfarkt och med det menar jag inte att bli hypokondrisk eller liknande men ni förstår säkert att jag inte bör negligera det heller. En hjärtinfarkt eller propp t ex ser man heller inte så snabbt om man fått, om man kommer in så snabbt som jag gjorde så det kan finnas anledning att ta ett blodprov i dagarna. Trots allt så var min EKG inte helt ok.
I början/höstas så förväntade jag mig nog att få omtanke och att vänner skulle finnas till för mig, visa sig, ta plats, tvinga mig, stötta mig, krama mig, ge mig en blomma el present. Ja, det gjorde jag. Nu - nej. Jag förväntar mig ingenting. Jag vet att ensam inte är stark men det känns som om jag borde linda in mig i en kokong. Att det blir bäst så.
Och återigen, kanske bäst att inte snacka om det här något mer. Bang, bang. Fattar inte varför jag skriver detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar