Ultraljud

Käkade frukost med en vän på morgonen. Sen skulle jag på ultraljud. Det var liksom bara en grej tills jag kom dit. Fick klä av mig, lägga mig på sidan. Tagen av stundens allvar så försjönk jag i 70 olika tankar.
Vad som helst skulle kunna komma ut detta. Och upprinnelsen är att jag förlorat min älskade tvillingbror. Det är svinigt.

Kommer ut, solen har spruckit fram. Känner mig tom och ser verkligheten bakom alla människors sociala twittrande, fejsbookuppdateringar och självfixeringens bloggande genom att betrakta citybetongen, köerna, de stressande människorna, en del finklädda, andra magra, turister å spottbeklädda trottoarer. Tror jag åtminstone. Det är nåt som alltid kommer ikapp en, stångar en i huvudet och jag kommer mest på mig själv att vilja fly.

Upp till fjällen, bli liten igen och få bråka med Thomas om vilka bilar jag får leka med. Att jag ens ska få vara med å leka med bilar. Leka häst på skogsstigarna. Ro ut med gummibåten eller kanoten. Tävla om vem som kan vara längst i iskalla fjällvattnet. Klämma tummen i dörren för att jag inte fick lika många mackor.

Dags att resa sig för här kan jag ju inte sitta.

Kravaller och intervaller.

Var redo för en testtur med nya dojjorna. Skulle möta upp en kompis från NMT-tiden och sa därför nej till PW med en annan, nära vän. När jag kommer ut börjar det dugga. Kändes väl inte jätteskoj men jag tänkte att jag är hårdare än så.
När jag gått i 2 km (tänkte inte jogga mer än nödvändigt) så messar vederbörande och är inte så sugen på att ge sig ut. Ok, då går jag och köper pålägg bara och beger mig hem sen tänkte jag.

Det var rätt många som var ute och joggade och jag försökte mig på det också, i ett anfall av att jag kunde ju ta mig en runda själv. Men jag hade ingen ork. Hela jag kände mig tung och jag blev sur på skorna som också kändes tunga. Har jag redan vant mig för mycket med lättviktskänsla/barfotasko att dessa som ändå bara väger 200 g kändes too much?

Jag antar att jag måste ut en annan dag, jag övervägde faktiskt att gå in i hundrastgården och lägga mig ned och vila en stund och hann till och med tänka på vilka som skulle kunna tänkas sakna mig om jag blev kvar där - strange. Mina ögon ville falla igen, på riktigt. Snoret rann i takt med regnet (det duggade dock bara ..) så jag är nog rätt nöjd med att han bangade.

Kom hem och gjorde en fantastisk middag med både ingefära och vitlök - här skulle ev inkräktare motas. Med tanke på att det går förkylning på jobbet så får man passa sig lite.

Jag nämnde väl att jag körde intervaller i går? Det var spontant så jag hann aldrig äta innan - inte bra. Jag tyckte jag tog slut redan vid första intervallen men jag höll rätt bra, helt godkänt. Men det är ju det där med kroppens nedbrytning vid träning, hur viktigt det är med återhämtning och att äta bra. Intervaller är ju också det tuffaste du utsätter kroppen för och det ska man ha respekt inför.

Jag åkte nämligen inte hem direkt efteråt. Jag stack iväg för att reka inför kvällens löpträning. Så jag misstänker att min kropp fick slita rätt hårt på grund av dålig planering, prioritering från min sida.
Hem, fika hos en kompis, tvätta, lite mat och sedan iväg och körde två pass, för andra förvisso men lite blir det ju att man rör sig plus att engagemanget och närvaron tar en hel del energi också !

Just nu funderar jag rätt mycket på kravallerna i Husby, förödelsen i Oklahoma, och Norge har fått översvämningar, mordet på 20-åringen i Boden. Allt självupptaget på fejjan och i hushållen, människors hjärna..fler borde fundera på samhället i stort. Vad kan vi göra mer än att bara sucka åt det vi läser och ser i mediarapporteringen? Kan vi hjälpa dessa människor? Tänk alla människor som får ett sorgbesked, människor som ser sina hem förstöras, föräldrar som inser att deras barn helt gått bananas.

Asics Gel Lyte 33 2

Dagens inköp, ett par Asics Gel Lyte 33 2. Enligt info från Löplabbet står det så här:

Spring naturligt i Gel Lyte 33 version 2

Detaljer

Andra versionen av den lätta träningskon GEL-LYTE33, är nu tillgänglig i Europa för första gången, Skon erbjuder en vad Asics kallar "natural ride" och är designad för drivna löpare som vill ha en löpglad och smidig löparsko.
GEL-LYTE33 2 har den nya FluidAxis som är ett djupt flex spår i häldelen av yttersulan och ger leden i hälen mer naturlig rörelse (subtalar leden).
Anpassad till lederna i foten så fungerar den asymmetriska Dual Density mellansulan i harmoni med skåran genom hela yttersulan som Asics kallar Guidance Line. Den ger optimerad flexibilitet och en anpassningsbar och svarande löpkänsla .
Gelkudde i häldelen ger extra stötdämpning.
Häl till tå dropp 6 mm
Vikt: 240gram i stl us 9(42,5) (vikt 200 gram i dam)
 
Funktion

• Neutral

Lästbredd

• Normal

Fotvalv

• Högt
• Normalhögt

Jag har googlat lite mer och funnit att varför de döpt den till 33 beror på att vi tydligen har 33 leder i foten..
Någon som är uppmärksam och vet vad jag annars har för skor, vet att jag redan börjat med tunnare skor. Inte så stor skala men lite. Jag har Salomons lättviktssko Salomon Sense som är avsedd för trail, precis som mina Merell barfotadojjor. Alla mina skor är avsedd för trail/terräng förutom ett par äldre Asics Sky speed men de å andra sidan är uppbyggda skor/för pronation. Uppbyggda skor är helt ok som avlastningsskor som jag kan använda vid fritidsaktiviteter eller när jag kör träningsgruppen och inte springer så mycket själv. Annars har jag jag ju vant mig av vid uppbyggda skor. Löpanalyser visade för några år sedan att jag pronerar lite på höger sida och det var mycket riktigt alltid höger säte som bråkade med mig vid överbelastning, för långa löprundor.

Ett annat problem jag har är att jag har en betydligt större högerfot (skyller på Thomas i det fallet som säkert låg och tryckte på min vänstra sida som inte utvecklades lika mycket). Det innebär att när jag hittar en sko som passar höger så simmar min vänstra, ok lite överdrivet.

Jag tänkte senast i går att jag inte har några "vanliga" löpardojjor. Skor jag kan använda om jag vet att det inte är så mycket terräng, just det jag ska ju springa Vår ruset med jobbet på tisdag ho ho det tänkte jag ju inte på - bra måste springa in dessa dårå! Bra att ha till löpargruppen också. Och som avlastningsskor de också.
Tyvärr trycker tårna fortfarande. Mina stortånaglar vägrar släppa taget trots att de skrumpnat ihop och står ut lite på grund av fyllningen därinne (visst är jag charmig) - och lilltån ömsar skinn varannan till tredje dag ungefär. Vanliga löparbesvär misstänker jag, man kanske börjat tillhöra den högre skolan helt enkelt? ;)

Efter intervaller i går så känner jag dessvärre av höften igen. Mest på höger sida denna gång! Är nog glad för att jag har dynamiska smärtor s a s för då tolkar jag det som om att det inte är någon större fara? Jag har som sagt aldrig haft problem med höften tidigare och kan tänka att det har med att jag sprungit för långt med platta skor. Det har gått lite för fort (krävs ju lång inskolning).  Eller, jag springer för lite och när jag sedan får för mig att springa så springer jag för långt - så är det nog.
Därför. Tror jag att dessa skor blir perfekta. Jag tror nämligen på att ha många skor att alternera mellan. För kroppens skull.

Jag har inte den bästa löparkroppen, iaf inte om man vill ha en snabb tid - jag har inget direkt muskelminne från barndomen/bakåt vad gäller löpning eller liknande idrotter (jag är gammal hästtjej som sagt) samt att jag fött barn. Överhuvudtaget har jag ju aldrig haft något fokus på träning och att stärka vissa partier eller liknande, det som kommit med ridningen har ju kommit naturligt. Och det som faller när man föder barn har fallit kan man säga. Nej men om man inte har ett starkt coreparti innan så blir det ju inte bättre av att föda barn, så menar jag. De som är tränade innan har så mycket gratis men på den tiden tänkte jag inte ens träning. Därför känns det som om jag fortfarande känner mig för, vad min kropp mår bäst av för träning, vad den skriker av och hur den svarar på skor, väder, underlag och intensitet.

 

Just nu har jag inga ambitioner, BAMM som jag är anmäld till ska jag fundera på fram till helgen - men om någon inte kan springa Sthlm Marathon nästa vecka skulle jag faktiskt kunna tänka mig att testa, bara för att (och få olidliga smärtor i höften) :). 

 

sidonote: Jag har rätt bred läst, vet inte ens om jag har normalhögt fotvalv, tror att det är rätt platt utan att jag för den skull är plattfot - jag har egentligen lite pronation...men skorna är ju snygga..

Berättelsen om min son - ADHD å andra bokstavskombinationer.

SuperSimon.

Min Simon är ett känsligt och utåtagerande barn. Intelligent och väldigt snacksalig. Fysisk och social. Omtänksam. Slarvig och verkar döv ofta. Avbryter när man pratar med andra och ibland störande konservativ. Otroligt bollbegåvad men gillar inte lagsporter.

Redan från andra inskolningen på dagis/förskola, när han skulle byta från småbarnsavdelningen så fick jag höra att han fick utbrott. Rent spontant tyckte jag att det var väl bra att han vågade visa sina känslor inför nya personalen och att de på så sätt fick hitta varandra? Men personalen tyckte förstås att det var jobbigt med ett barn som tog plats. Och så fortsatte det, vid tillfällen som var nya eller oförberedda så kunde Simon sätta sig på tvären. Man kan ha många åsikter och spekulationer om varför men jag blev less på att det alltid handlade om negativa saker från dagis sida. Aldrig hur bra han var eller gjort utan just bara höra om de gånger han hade fått "utbrott." Nu ska jag inte överdriva utbrottens omfattning eller liknande. Simon har aldrig varit ett stökigt eller vilt barn i den bemärkelsen att han när han var ännu yngre drog ut alla lådor, skåp, klättrade överallt, käkade allt han kom åt från marken osv. Tvärtom, jag har aldrig ens haft spisskydd hemma. Till exempel. Han har alltid varit ett vaket och piggt barn som ställt frågor, gärna varit ute, hitta på saker osv. Men förändringar gillar han inte och det har varit rätt uppenbart.

Så är det systern. Bara som en liten binotis ska jag berätta att jag alltid hört lovord om "vilken fantastisk dotter du har" och det började också redan på dagis. Jo tacka för det, hon är den där ridskolehästen som inställer sig i ledet, gör vad hon blir tillsagd och lade du ett papper framför henne så ritade hon i flera timmar. Vilket perfekt barn. Personalen behövde inte göra nåt för henne. Inte ens engagera sig.
Så jag hade att jämföra med. Och jag ska inte sticka under stol med att det är roligt att ha ett "sånt barn", dessutom är hon söt som socker vilket jag också tror, faktiskt tyvärr, bidragit. Men lite sorgligt är ändå denna insikt om att ett barn blir mer omtyckt när den gör mindre väsen av sig och att gemene man inte är lika benägen att lära känna egentligen någon av dem. För frågan är om någon av mina barn fick rätt stimulans och uppmärksamhet i förskolan?

Så kom förskoleklass och några år till för min son.  Samma sak där, jag fick höra negativa saker mest, nu handlade det mer om bristen på koncentration än utbrott, som hade fasats ut. Vid det här laget så hade jag själv upptäckt hur smart Simon var. Jag iddes aldrig läsa bruksanvisningar till leksaker han fick men han klurade mycket snabbt ut själv hur det fungerade. När vi gick på museum eller tittade på tv (redan då gillade han Discovery, vetenskapsprogram och liknande) eller jag berättade något om samhället så ställde han så himla smarta frågor. Hans funderingar och tankar kring saker var och är fortfarande fascinerande. Men det sades det aldrig något om i skolan. Jag skrev till och med ett brev minns jag där jag påpekade just att de måste försöka se Simon, lyssna på honom och inte bara fokusera på det negativa.

När jag skulle redogöra för olika kön för Simon när han var 2 år drygt och nyss hade fått en lillasyster "en sån har jag också men den sitter därbak." När jag blir irriterad över att en person på tv hänger fram sina tuttar så säger Simon "hon kanske är singel." Eller när Simon var svettig i håret en natt så förklarade han det med att det blir så när han tänker för mycket (dagarna efter black date).

Förutom att vi skilde oss, Simons mamma och pappa - så flyttade också Simons bästa bästa barndomskompis ett par år senare och av nån snobbig taskig anledning framförallt mot sin egen son så bröt de också kontakten med oss. Simon mådde verkligen skit över det. Jag sa väl att han är känslig. Redan i tvåårsåldern så uppmärksammade förskolan (faktiskt) Simons unika empatiförmåga där han alltid förhörde sig om hans kamrater mådde bättre, flera timmar efter de varit ledsna till exempel. Det har tagit lååång tid att bearbeta hans förlust. Förra året flyttade nästa bästa kompis vilket också ledde till ett par mer oroliga månader men inte alls på samma sätt då de fortfarande kan umgås.

Jag kände att Simons lärare inte gillade honom och varje gång jag hade på tungan att vi nog borde byta klass (trots att det var en lyxuteklass med miljöinriktning vilket innebar att de både fick lära sig mkt om miljö, ha lektioner i naturen samt varje vecka vara på nåt museum el utflykt) så sa hon alltid "men jag tycker sååå mycket om Simon och han är ju så härlig och finurlig." Jaha, men det märktes aldrig? Simon hade alltid en förlåtande inställning när jag förhörde mig om skolan och hans lärares utskällningar trots att han själv tyckte att han blev oförtjänt beskylld många gånger.
När en annan förälder ringer mig och säger att han gärna stöder mig ifall jag vill gå till rektorn då gick luften ur mig. Jag kände mig som en usel förälder som trots alla varningsklockor inte vågat lita på magkänslan utan tänkt att "jag är väl subjektiv". Samtidigt tyckte jag förstås att det var fantastiskt att en annan person tar sig tid och ringer upp och berättar sina intryck, och stöd som sagt.

Simon har alltid varit omtyckt av kompisars föräldrar och andra vuxna. Han är artig, tackar för sig och är en mjuk och receptiv person (fast svårt att sitta kvar vid bordet antar jag och är inte heller duktig på att äta det han gillar sämre :)).

Från att ha varit duktigast på att läsa när han kom in i sexårs - så halkade han plötsligt efter. Mycket mitt fel förstås för eftersom när han låg först så gjorde jag ingen ansats till att läsa hemma. Till slut ville skolan göra en utredning. Jag sa inte emot eftersom jag själv hade reagerat på att Meline, två år yngre nästan läste bättre än vad han gjorde.

Det visade sig att Simon har läs och skrivsvårigheter. Det som var förvånande var att han har full läsförståelse trots att han "hakar upp sig" när han läser. Det visade också att han har ett ordförråd som en 16 åring (enligt testutformningen iaf). Och det var väl bra på sitt sätt. Då kanske Simon skulle få mer förståelse - att hans brist på koncentration kanske hängde ihop med att han stöter på patrull när han ska läsa och skriva. Något som han dock är ganska så ointresserad av. Vilket återigen, kan hänga ihop. Som bekant är det vi inte är bra på så himla kul alla gånger.

Det insinuerades att Simon kanske har fler "fel." Att han borde testas för mer. Jag läste på om alla bokstavskombinationer och kom fram till att det enda som i så fall skulle vara aktuellt är adhd. Han är ju inte introvert, asocial, han har bra koordination och är en vaken medveten kille. Alltså återstår bara adhd (därmed inte sagt att andra diagnoser utesluter eller innebär motsatta egenskaper). Vad gör man åt en sådan diagnos som adhd? Jo man medicinerar. Man medicinerar för att de ska få mer koncentration. Drogar. Om man då läser på om ev biverkningar så är det till exempel försämrad aptit, stoppad tillväxt - ja där slutade jag att läsa. Simon är redan liten för sin ålder och har alltid ätit dåligt (till skillnad för sin syster som alltid ätit bra och är även längre än många killar i sin ålder - därför skiljer det inte mkt i längd mellan Simon och henne).

Så kom hösten 2012 och förutom vår hemska förlust av bror/morbror så splittrade de denna åldersintegrerade lyxuteklass så alla femmor blev bara femmor och alla fyror bara fyror. Simon började fyran och med en ny lärare. Diskussionen tog ny fart och jag sa ok, påbörja utredning då. Simon fick träffa en psykolog som gjorde tester på honom, hon träffade mig i korridoren och sade "jag har redan hittat något hos honom."
Läs den meningen igen. Hon var på uppdrag från skolan att "hitta något" inte utesluta något? Det är ju skillnad i det förhållningssättet inte sant? Det slank bara ur henne det förstår jag också och i hennes profession handlar det säkert mer om att "hitta något" än utesluta. Jag sa inget. Väntade till mötet mellan mig, rektor och psykolog.
Återigen visade testerna på att han har en "intelligens" motsvarande en 16 åring men ett arbetsminne/koncentrationsförmåga motsvarande en 7-8 åring (han var 10 då, nu 11). Jag påtalar detta med vad hon sagt i korridoren och hon blir alldeles stum. Alldeles förstummad. Rätt åt henne. Det hon hade "hittat" hade förresten med just språkområdet att göra, att han har lättare att hitta ord om han ser bilder - vilket då har att göra med hans läs och skrivsvårigheter.

Summa summarum så visade testerna detsamma som för läs och skrivsvårigheter. Psykologens inrådan var ändå att fortsätta utredning. Jag sa att jag principiellt inte alls har emot en utredning bara den har till syfte att gagna Simon. Hjälper en diagnos Simon? De ville ju inte uttala sig men återigen så är det ju bara adhd som kan komma ur denna utredning. Klart man kan slänga in en släng av Aspberger el annat om det är så att man vill korsbefrukta men som jag kan se det finns inget annat än adhd i så fall. Jag påpekade också att jag inte står bakom medicinering i första hand då jag anser att i den här åldern iaf känns det mer som att man då försöker  komma undan ett störande moment/person både från skola och förälders håll. Droga ett barn för att de ska sitta mer still? Nu är problemet kanske inte att Simon egentligen har svårast att sitta still, det är mer att han är så "spontan" att han gärna pratar utan att få ordet och att hans koncentration inte räcker hela lektionen ut. Men gissa, jag var likadan!

Jag var och är dessutom fortfarande sådan att jag har svårt att lyssna på saker som sägs flera gånger fast på olika sätt och kan jag redan något eller fattar på en gång vad som menas så motiverar det inte mig till att sitta och lyssna heller. När jag tänker efter så har jag dessutom svårt att sitta still långa stunder på jobb eller vid matbord. I soffan kan jag däremot dega..

De tar in Simon för att visa diagrammet, de vill liksom stärka honom genom att visa den höga peaken varpå Simon säger lugnt " ja fast där visar det ju att jag är nere på en 7-8 årings nivå". Kaboom, - dont try to fool this young man.
Jag säger igen, när Simon gått, att jag misstänker att han är en aning skolomogen. Och jag vill ha mer bevis på att det är en reell "störning" innan jag vill göra vidare utredning. Jag anser helt enkelt inte att en diagnos i nuläget är för Simons bästa. Han har dessutom redan sin läs och skrivsvårighetsdiagnos och bara det säger ju egentligen att han får kämpa lite extra och säkert tappar sugen lättare.
Tänk själv att vara smart och befinna dig i ett annat land och inte kunna uttrycka dig på rätt sätt. Det måste ju ungefär vara så?

Att min exman sedan skriver något brev till skolan och försöker påtala att Simons problem egentligen härrör hans hemmiljö och brist på min uppmärksamhet (jag har inte bett om att få läsa brevet men jag känner min exman så jag räknar ut att det är nåt sånt) gör att också en läkare vill träffa mig och Simon. Läkaren gör ett jättemärkligt intryck till att börja med och ställer barnsliga frågor till Simon som till slut säger "kan vi komma till saken". Haha. Läkaren var inte så dum trots allt och hans frågor var egentligen rätt smarta kom jag på i efterhand, även om nu Simon genomskådade dem. Läkaren ville och var antagligen skyldig att kolla vad vi hade för kontakt och om Simon verkade vara ett tryggt barn eller inte. Hans konklusion är att han stöder mig i att inte vilja/behöva någon vidare utredning i dagsläget. Han tar mig också i händerna och säger (för naturligtvis grät jag angående vår förlust) "du sitter med skit upp till midjan nu bla bla det beklagade han..men var glad att ditt problem är långt borta (meaning mitt ex)". Snyggt.

Jag stoppade alltså en vidare utredning då jag inte var övertygad om det goda syftet med att ev få en diagnos samt att det enda som skulle hända vid en diagnos är att de antagligen skulle vilja att Simon medicineras och det skulle jag ändå inte gå med på. Simon har redan extrahjälp i skolan och jag har nu informerat alla berörda på skolan om hur jag känt kring Simon och hans bemötande tidigare. Att man inte kan döma ett barn overall på grund av hen verkar yvig, okoncentrerad eller för den delen är kortväxt och långhårig som pojke? Jag tror absolut att man kan behandla barn efter hur de uppfattas i längd och avvikelser som långt hår för grabbar t ex eller liknande.
Jag har verkligen gjort klart för dem att jag vill att de ska se den begåvade pojke han faktiskt är när man tar sig tid och vill med honom. Att jag visst har förståelse och ser själv hans brist på koncentration och ovilja till att göra läxor hemma men när han väl gör dem så säger det svisch. Vad gäller skriva är det dock stort motstånd.

Egentligen så är Simon ett extraordinärt levnadsglatt barn som tar sig an saker han tycker är lustfyllda (förstås) med sån himla glädje, entusiasm och vetgirighet. Och det har de ju aldrig sagt emot - det är Simon som fått vara guide, återberätta museibesök och Vetenskapens värld-program. Och det är väl det att han är rätt så luststyrd (som jag) som är jobbigt att hantera från skolan.

Förutom att jag aldrig fick testresultaten från psykologen trots att jag mejlade två gånger och hon dessutom sagt att hon skulle mejla dem (blev hon stött månne) så har det hänt andra grejer detta halvår. Jag får regelbundna återkopplingar från hans lärare som vittnar om en glad pojke som har fått avsevärt mycket bättre koncentration (!), gör sina uppgifter med glädje, läsförmågan har utvecklats jättemycket och vad gäller engelska - så är han en av de bästa! Han pratar gärna engelska här hemma och har ett klockrent uttal för det mesta (jag förstår ju att det är intresset för alla spel och filmer han hittar på nätet som gör att han rockar i engelska). Dessutom kommer han att få högsta omdömet i fysik av alla fyror (ok det är ingen jättestor skola med massor av klasser).

Min sammanfattning är att jag tycker att du som förälder inte ska gå på ev godtyckliga omdömen från ditt barns skola. Ifrågasätt och ju mer du själv känner ditt barn och dess förmåga så kan du också argumentera och ställa krav. Vi som har barn som är lite mer "kreativa", "spontana", "otåliga" och utåtagerade har barn med egenskaper som en dag kommer efterfrågas högt på arbetsmarknaden (ok eventuellt) men i skolan ska det krympas, konformas och likriktas. Viktigt med bra lärare och bra kommunikation men som sagt också att du som förälder visar att du hänger med!
Jag frågar alltid mina barn om vad som hänt i skolan, om de har gjort något bra och om någon också bekräftat det. Till exempel. Jag ställer också motfrågor förstås och testar på olika sätt för att försöka att ha koll. Detsamma gäller ju för att förhindra mobbing och att de mår dåligt av olika och andra skäl. Jag uppmuntrar mina barn till att se andra människor/kompisar och lärare, om de har varit extra fina, gjort något bra osv och också säga det.

Jag säger inte att det inte alls är bra med diagnoser eller att alla "bara" är omogna. Att alla mår dåligt av att medicineras osv. Men jag uppmuntrar till att ta lite ansvar och vara vaken själv.

Jag är jättestolt över mig själv att jag trots den jobbiga perioden har kunnat stå upp för mitt barn, trots att det tog några år och just det är jag ju inte lika stolt över. Att jag har mitt och mina barns förtroende och att de vet att jag bryr mig, i allt!
Jag tror att det som hjälpt Simon främst i hans nuvarande raketutveckling är att han till slut blev sedd. Att fokus gick över till det som är bra/hans styrkor och då har det andra liksom rättat till sig. Eller det är ju en ständig process och progress förstås. Kanske får jag också rätt i att det mest handlade om en omogenhet.
Jag tror också att han lidit mycket av en dålig skilsmässa där barnen kom i kläm, användes som verktyg. Han var bara fem då och alltså i en mycket känslig (identitets)ålder där han också tog sköld för sin lillasyster. Där har jag blivit emotsagd på alla punkter av alla testare och förståsigpåare men vid ett tillfälle när jag googlade så hittade jag belägg för det i samband med läs och skrivsvårigheter. Tyvärr hittade jag aldrig den källan igen.

Jag har också tagit till mig av de teorier som finns kring okoncentration och mat. Simon är en riktig kolhydratunge som skulle kunna äta mackor, fikabröd, (yoghurt)/müsli och frukt på heltid. Alltså socker. Det försöker jag aktivt dra in på och vi gör våra framsteg även om det tar tid. Inte så lätt heller när skolan uppmuntrar till att skicka med frukt frukt och frukt, eller mackor. Jag skulle vilja skicka ägg ! och helst jordnötssmör men det kan jag förstå att man inte får. Ägg tycker dock Simon blir pinsamt..

Ja det blev lång läsning om ni nu orkade läsa hit. Men jag tänker att share is sharing - typ. :)

Yta är allt.

Ok hallå! Tro nu inte att jag är helt oföretagsam och borta i flötet (se där nu måste jag genast rättfärdiga ett eftertänksamt och blottande inlägg med ett mer hurtigt och mer "ok" inlägg så jag inte förlorar alla vänner, kontakter, män, jobb, anseende och u name it).

I dag kommer det bli en massa cyklande. Först på möte, sen till KS, sen till jobbet, och sen hem. Uppskattningsvis 2 mil, inte så mycket men bättre än inget. Tyvärr ingen sol i dag/ännu men jag får vara glad så länge det inte regnar.

I går skrubbade jag toalett och badrum, för att det skulle vara fuktbesiktning i både badrum och kök. Bra anledning att göra det ordentligt. Tyvärr slutade torktumlaren fungera när jag behövde den efter tvätten så nu har jag ett ton tvätt igen som måste tas om hand.
Vilket den kvinnliga inspektören blev varse när hon också skulle gå runt och kolla om elementen satt fast (varför sa ingen något om det, jag hade placerat ut tvätt överallt i alla andra rum).

Men att besiktningen gick igenom och vi alltså inte har några begynnande eller dolda fuktskador får man väl vara nog så glad för.

Gråtkalas

Ge mig några dagar så ska jag ha kommit igång med träningen igen. Jag har inga problem med att komma igång igen, egentligen. Visst kan jag vara utan motivation, inte ha något speciellt mål osv det är en sak men nog kan jag sticka iväg å hitta på nåt. Jag gillar ju att träna. Men ibland måste annat få ta plats. Jag är trots allt ensamstående med två barn på heltid. Try that one.

Ja! Det är klart jag kan prioritera träningen, hinna med den trots jobb å barn, yes jag har gjort det förr. Men då är det annat som får ta stryk, s å ä r d e t. Hemmet är en sak. Inte så liten. Barnen också - det är slutspurt i skolan med prov och massa happenings. Och jag ligger så himla långt efter mig själv, efter black date. Jag har på många sätt fungerat i slow motion även om ingen uppfattat mig så. Den ork och koncentration jag har haft har fokuserats på allt annat och alla andra än mig själv.

Visst är det fånigt och skrämmande? Att jag inte känt att jag ska få ta plats med min förlust. Det måste ju få vara ok att vara borta ett tag, liten, ledsen, förvirrad, dålig kompis, partner, kollega whatever? Jag är ju inte en sämre människa för det.

Det är faktiskt rätt många och mycket som rent praktiskt inte tolererar/fixar/accepterar detta i samhället. Det är upp till mig om allt ska fungera. Säkert svårt att förstå och sätta sig in i det jag säger, hoppas du aldrig behöver det.

Jag jobbar på en fantastisk plats som man inte kan tro existerar här i Stockholm. Nånstans? I går efter yogan kommer en av våra medlemmar ut och gråter. Det är inget nytt att folk gråter efter yoga, det är spänningar som släpper osv. Av den anledningen har jag inte gått på yoga en enda gång sedan black date. Varför skulle jag vilja gråta mer än vad jag redan gör?
Hon gråter och jag frågar om det är något speciellt som hon är stressad över etc. Nej hon kunde inte precisera men sen kommer en utläggning om att "jag tror inte det finns någon som inte bär på något. De som påstår att allt är så bra hela tiden tror jag ljuger."
I det läget vill jag bekräfta det hon säger, så jag bara ploppar ut "jag vet vad du menar, jag förlorade min tvillingbror i höstas."
"Jag vet Camilla, xx sa det men jag har inte velat säga något."

Då brister det för mig också. Tårarna rinner och jag känner mig så fruktansvärt dum. På jobbet liksom. Men jag känner den äkta sympatin och bara den berör mig. Hon börjar gråta igen, för min skull. Då kommer en tredje medlem som först skrattar till för att hon känner spänningen så starkt. Hon frågar mig rent ut, jag berättar. Då berättar hon att hon förlorade sitt älskade brorsbarn i en drunkningsolycka i julas. Allt blir så surrealistiskt. Så känslosamt och så fint. Och sen måste man nästan skratta ärligt talat. Det är enda sättet att komma ur det.
Men när de går är det med full medkänsla. Medmänsklighet. Och vi alla är rörande överens om att det är ett fantastiskt ställe där sånt här kan hända (även om jag mest önskar att det inte rörde mig, att ingen skulle behöva få vara med om sånt här).

Jag har ett jättefint foto av Thomas på kylskåpet. Men jag vill inte titta på det. Dock är jag så himla medveten om att det finns där och blicken bränner, själen brinner varje gång jag öppnar skåpen runtomkring.

Men, mitt bröst/hjärtont har försvunnit ! Naturligtvis inte den själsliga men den s k fysiska smärtan - eller ni förstår. Det bara gick upp för mig härom dagen att den var borta. Jag tror absolut jag vet varför och det måste jag berätta för läkaren. Kroppen talar verkligen om, det gäller bara att lyssna.
Men att veta vad den säger..

ESC och VM-guld

Inte utan att jag hade önskat att Thomas hade fått vara med om detta VM. Visst, VM är lite urvattnat sedan några år tillbaka rent allmänt men det är ändock ett faktum att vi tagit guld på hemmaplan och det är ju historiskt. Hur VM till viss del var rätt ointressant i början då Sverige inte spelade dess bättre men hur de vartefter tagit plats och över.

Det hade varit kul att prata om enskilda insatser med brorsan. Speciellt Sedinarna..det hade säkert varit förhandstippat av honom ändå.

Lika ointresserad hade han varit av schlagerfestivalen, men det hade också sin charm.

Barnen pratar om sina kusiner och det är klart vi måste försöka se till att kontakten upprätthålls på bästa sätt. Det är det minsta jag är skyldig min bror (och barnen förstås).

Schlagerfestivalen är ju rätt godtycklig som ni vet. Norge ger oftast Sverige en tolva och Belgien ger Holland massa poäng liksom Ukraina ger Ryssland osv ni fattar. Men förra året i och med Loreen hände något. Henne kunde ingen förbise. Årets vinnare Danmark var inte lika överlägsen och konstigt hade väl det varit då hon på många sätt ändå påminde om en viss svenska (vilket i den bemärkelsen hade varit tragiskt om hon fått samma uppståndelse) - men hon danskan gick överlag hem i alla stugor vilket räckte till seger.
Fast min favorit, slå mig inte, var faktiskt nog Azerbaijan. Grekland var humor och Ryssland storstilat, Norge snyggt och Danmark eget. Finland, Vitryssland, Italien och en hel del andra var heller inte dumma och själva så försvann vi tyvärr. Robin gjorde ju inte dåligt ifrån sig menar jag.

Många som av hävd ska göra sig lustig över oss svenskars försök att göra något "roligt" och spektakulärt som denna show nu är men jag tycker absolut att det funkade bra. Snyggt producerat, Petra Mede så som vi vill se henne om än aningen nedtonad förstås och ett schyst försök till att klämma in så mycket som möjligt av det man förknippar med Sverige i mellanakten. I alla fall vad vi själva tycker är svenskt.

Visst hade det varit roligare om hon hade använt sig av en svensk designer och att vi hellre hört Darin och Agnes än Sarah Dawn Finer /el var de med? Jag kan ha missat..

Nä lite för många låtar så man hinner bli less. Lite för godtyckligt för att man ska kunna vara säker på att alla ser det som en musiktävling och inte ett politiskt manifest - det var bättre förr ! inbillar jag mig.
Men som en social lägereld så här på försommaren fungerar den alldeles utmärkt. Med el utan dipp.

Omotiverad

Extremt omotiverad just nu. Det finns ingen plan! Ingen plan för det finns ingen motivation. Utan motivation ingen plan.

Sen jag började koncentrera mig mer på att hjälpa andra i deras träning, deras plan så har min egen fasats ut. Eller jag har väl inte haft någon plan direkt men när jag märkte att jag fixade att träna igen och kunde få ur lite frustration så räckte det alldeles lagom.

Nu känner jag mig lat och osugen. Som om tiden äter upp mig. Varje dag något nytt som omkullkastar mitt eget schema. Det stressar. Och stör.

Jag läser på fejjan om alla cykelturer som planeras, löparläger, svettiga adrenalinstinna träningspass, inbjudningar till event och gratisträning. Jag är glad för alla andras energi men själv känner jag ingen lust trots att det absolut låter kul.

Säkert låg också för att jag tvättade bil i dag. Thomas paradgren. Hans grej liksom. Han hade säkert gärna lärt upp mina barn, jag hade gärna sett på. Nu var det jag som stod där och instruerade. Flygsäsongen är också igång nu igen, men aldrig mer för Thomas :(.

Tvätta bilen tog 2,5 timme inkl inre rengöring och då gjorde vi ändå grovjobbet förra helgen redan. Nu är det fönstren som ska tvättas, blommor rensas och badrummet skrubbas. Kyl och frys ska också gås igenom.
Söndagsträningen m tjejerna, grannen ville ha hjälp m nåt å sen hockey.

Jag vill inte, jag orkar egentligen inte (ingen motivation) but i have to. Eller, jag mår nog fan bättre när allt blir gjort, tror ni inte?