Berättelsen om min son - ADHD å andra bokstavskombinationer.

SuperSimon.

Min Simon är ett känsligt och utåtagerande barn. Intelligent och väldigt snacksalig. Fysisk och social. Omtänksam. Slarvig och verkar döv ofta. Avbryter när man pratar med andra och ibland störande konservativ. Otroligt bollbegåvad men gillar inte lagsporter.

Redan från andra inskolningen på dagis/förskola, när han skulle byta från småbarnsavdelningen så fick jag höra att han fick utbrott. Rent spontant tyckte jag att det var väl bra att han vågade visa sina känslor inför nya personalen och att de på så sätt fick hitta varandra? Men personalen tyckte förstås att det var jobbigt med ett barn som tog plats. Och så fortsatte det, vid tillfällen som var nya eller oförberedda så kunde Simon sätta sig på tvären. Man kan ha många åsikter och spekulationer om varför men jag blev less på att det alltid handlade om negativa saker från dagis sida. Aldrig hur bra han var eller gjort utan just bara höra om de gånger han hade fått "utbrott." Nu ska jag inte överdriva utbrottens omfattning eller liknande. Simon har aldrig varit ett stökigt eller vilt barn i den bemärkelsen att han när han var ännu yngre drog ut alla lådor, skåp, klättrade överallt, käkade allt han kom åt från marken osv. Tvärtom, jag har aldrig ens haft spisskydd hemma. Till exempel. Han har alltid varit ett vaket och piggt barn som ställt frågor, gärna varit ute, hitta på saker osv. Men förändringar gillar han inte och det har varit rätt uppenbart.

Så är det systern. Bara som en liten binotis ska jag berätta att jag alltid hört lovord om "vilken fantastisk dotter du har" och det började också redan på dagis. Jo tacka för det, hon är den där ridskolehästen som inställer sig i ledet, gör vad hon blir tillsagd och lade du ett papper framför henne så ritade hon i flera timmar. Vilket perfekt barn. Personalen behövde inte göra nåt för henne. Inte ens engagera sig.
Så jag hade att jämföra med. Och jag ska inte sticka under stol med att det är roligt att ha ett "sånt barn", dessutom är hon söt som socker vilket jag också tror, faktiskt tyvärr, bidragit. Men lite sorgligt är ändå denna insikt om att ett barn blir mer omtyckt när den gör mindre väsen av sig och att gemene man inte är lika benägen att lära känna egentligen någon av dem. För frågan är om någon av mina barn fick rätt stimulans och uppmärksamhet i förskolan?

Så kom förskoleklass och några år till för min son.  Samma sak där, jag fick höra negativa saker mest, nu handlade det mer om bristen på koncentration än utbrott, som hade fasats ut. Vid det här laget så hade jag själv upptäckt hur smart Simon var. Jag iddes aldrig läsa bruksanvisningar till leksaker han fick men han klurade mycket snabbt ut själv hur det fungerade. När vi gick på museum eller tittade på tv (redan då gillade han Discovery, vetenskapsprogram och liknande) eller jag berättade något om samhället så ställde han så himla smarta frågor. Hans funderingar och tankar kring saker var och är fortfarande fascinerande. Men det sades det aldrig något om i skolan. Jag skrev till och med ett brev minns jag där jag påpekade just att de måste försöka se Simon, lyssna på honom och inte bara fokusera på det negativa.

När jag skulle redogöra för olika kön för Simon när han var 2 år drygt och nyss hade fått en lillasyster "en sån har jag också men den sitter därbak." När jag blir irriterad över att en person på tv hänger fram sina tuttar så säger Simon "hon kanske är singel." Eller när Simon var svettig i håret en natt så förklarade han det med att det blir så när han tänker för mycket (dagarna efter black date).

Förutom att vi skilde oss, Simons mamma och pappa - så flyttade också Simons bästa bästa barndomskompis ett par år senare och av nån snobbig taskig anledning framförallt mot sin egen son så bröt de också kontakten med oss. Simon mådde verkligen skit över det. Jag sa väl att han är känslig. Redan i tvåårsåldern så uppmärksammade förskolan (faktiskt) Simons unika empatiförmåga där han alltid förhörde sig om hans kamrater mådde bättre, flera timmar efter de varit ledsna till exempel. Det har tagit lååång tid att bearbeta hans förlust. Förra året flyttade nästa bästa kompis vilket också ledde till ett par mer oroliga månader men inte alls på samma sätt då de fortfarande kan umgås.

Jag kände att Simons lärare inte gillade honom och varje gång jag hade på tungan att vi nog borde byta klass (trots att det var en lyxuteklass med miljöinriktning vilket innebar att de både fick lära sig mkt om miljö, ha lektioner i naturen samt varje vecka vara på nåt museum el utflykt) så sa hon alltid "men jag tycker sååå mycket om Simon och han är ju så härlig och finurlig." Jaha, men det märktes aldrig? Simon hade alltid en förlåtande inställning när jag förhörde mig om skolan och hans lärares utskällningar trots att han själv tyckte att han blev oförtjänt beskylld många gånger.
När en annan förälder ringer mig och säger att han gärna stöder mig ifall jag vill gå till rektorn då gick luften ur mig. Jag kände mig som en usel förälder som trots alla varningsklockor inte vågat lita på magkänslan utan tänkt att "jag är väl subjektiv". Samtidigt tyckte jag förstås att det var fantastiskt att en annan person tar sig tid och ringer upp och berättar sina intryck, och stöd som sagt.

Simon har alltid varit omtyckt av kompisars föräldrar och andra vuxna. Han är artig, tackar för sig och är en mjuk och receptiv person (fast svårt att sitta kvar vid bordet antar jag och är inte heller duktig på att äta det han gillar sämre :)).

Från att ha varit duktigast på att läsa när han kom in i sexårs - så halkade han plötsligt efter. Mycket mitt fel förstås för eftersom när han låg först så gjorde jag ingen ansats till att läsa hemma. Till slut ville skolan göra en utredning. Jag sa inte emot eftersom jag själv hade reagerat på att Meline, två år yngre nästan läste bättre än vad han gjorde.

Det visade sig att Simon har läs och skrivsvårigheter. Det som var förvånande var att han har full läsförståelse trots att han "hakar upp sig" när han läser. Det visade också att han har ett ordförråd som en 16 åring (enligt testutformningen iaf). Och det var väl bra på sitt sätt. Då kanske Simon skulle få mer förståelse - att hans brist på koncentration kanske hängde ihop med att han stöter på patrull när han ska läsa och skriva. Något som han dock är ganska så ointresserad av. Vilket återigen, kan hänga ihop. Som bekant är det vi inte är bra på så himla kul alla gånger.

Det insinuerades att Simon kanske har fler "fel." Att han borde testas för mer. Jag läste på om alla bokstavskombinationer och kom fram till att det enda som i så fall skulle vara aktuellt är adhd. Han är ju inte introvert, asocial, han har bra koordination och är en vaken medveten kille. Alltså återstår bara adhd (därmed inte sagt att andra diagnoser utesluter eller innebär motsatta egenskaper). Vad gör man åt en sådan diagnos som adhd? Jo man medicinerar. Man medicinerar för att de ska få mer koncentration. Drogar. Om man då läser på om ev biverkningar så är det till exempel försämrad aptit, stoppad tillväxt - ja där slutade jag att läsa. Simon är redan liten för sin ålder och har alltid ätit dåligt (till skillnad för sin syster som alltid ätit bra och är även längre än många killar i sin ålder - därför skiljer det inte mkt i längd mellan Simon och henne).

Så kom hösten 2012 och förutom vår hemska förlust av bror/morbror så splittrade de denna åldersintegrerade lyxuteklass så alla femmor blev bara femmor och alla fyror bara fyror. Simon började fyran och med en ny lärare. Diskussionen tog ny fart och jag sa ok, påbörja utredning då. Simon fick träffa en psykolog som gjorde tester på honom, hon träffade mig i korridoren och sade "jag har redan hittat något hos honom."
Läs den meningen igen. Hon var på uppdrag från skolan att "hitta något" inte utesluta något? Det är ju skillnad i det förhållningssättet inte sant? Det slank bara ur henne det förstår jag också och i hennes profession handlar det säkert mer om att "hitta något" än utesluta. Jag sa inget. Väntade till mötet mellan mig, rektor och psykolog.
Återigen visade testerna på att han har en "intelligens" motsvarande en 16 åring men ett arbetsminne/koncentrationsförmåga motsvarande en 7-8 åring (han var 10 då, nu 11). Jag påtalar detta med vad hon sagt i korridoren och hon blir alldeles stum. Alldeles förstummad. Rätt åt henne. Det hon hade "hittat" hade förresten med just språkområdet att göra, att han har lättare att hitta ord om han ser bilder - vilket då har att göra med hans läs och skrivsvårigheter.

Summa summarum så visade testerna detsamma som för läs och skrivsvårigheter. Psykologens inrådan var ändå att fortsätta utredning. Jag sa att jag principiellt inte alls har emot en utredning bara den har till syfte att gagna Simon. Hjälper en diagnos Simon? De ville ju inte uttala sig men återigen så är det ju bara adhd som kan komma ur denna utredning. Klart man kan slänga in en släng av Aspberger el annat om det är så att man vill korsbefrukta men som jag kan se det finns inget annat än adhd i så fall. Jag påpekade också att jag inte står bakom medicinering i första hand då jag anser att i den här åldern iaf känns det mer som att man då försöker  komma undan ett störande moment/person både från skola och förälders håll. Droga ett barn för att de ska sitta mer still? Nu är problemet kanske inte att Simon egentligen har svårast att sitta still, det är mer att han är så "spontan" att han gärna pratar utan att få ordet och att hans koncentration inte räcker hela lektionen ut. Men gissa, jag var likadan!

Jag var och är dessutom fortfarande sådan att jag har svårt att lyssna på saker som sägs flera gånger fast på olika sätt och kan jag redan något eller fattar på en gång vad som menas så motiverar det inte mig till att sitta och lyssna heller. När jag tänker efter så har jag dessutom svårt att sitta still långa stunder på jobb eller vid matbord. I soffan kan jag däremot dega..

De tar in Simon för att visa diagrammet, de vill liksom stärka honom genom att visa den höga peaken varpå Simon säger lugnt " ja fast där visar det ju att jag är nere på en 7-8 årings nivå". Kaboom, - dont try to fool this young man.
Jag säger igen, när Simon gått, att jag misstänker att han är en aning skolomogen. Och jag vill ha mer bevis på att det är en reell "störning" innan jag vill göra vidare utredning. Jag anser helt enkelt inte att en diagnos i nuläget är för Simons bästa. Han har dessutom redan sin läs och skrivsvårighetsdiagnos och bara det säger ju egentligen att han får kämpa lite extra och säkert tappar sugen lättare.
Tänk själv att vara smart och befinna dig i ett annat land och inte kunna uttrycka dig på rätt sätt. Det måste ju ungefär vara så?

Att min exman sedan skriver något brev till skolan och försöker påtala att Simons problem egentligen härrör hans hemmiljö och brist på min uppmärksamhet (jag har inte bett om att få läsa brevet men jag känner min exman så jag räknar ut att det är nåt sånt) gör att också en läkare vill träffa mig och Simon. Läkaren gör ett jättemärkligt intryck till att börja med och ställer barnsliga frågor till Simon som till slut säger "kan vi komma till saken". Haha. Läkaren var inte så dum trots allt och hans frågor var egentligen rätt smarta kom jag på i efterhand, även om nu Simon genomskådade dem. Läkaren ville och var antagligen skyldig att kolla vad vi hade för kontakt och om Simon verkade vara ett tryggt barn eller inte. Hans konklusion är att han stöder mig i att inte vilja/behöva någon vidare utredning i dagsläget. Han tar mig också i händerna och säger (för naturligtvis grät jag angående vår förlust) "du sitter med skit upp till midjan nu bla bla det beklagade han..men var glad att ditt problem är långt borta (meaning mitt ex)". Snyggt.

Jag stoppade alltså en vidare utredning då jag inte var övertygad om det goda syftet med att ev få en diagnos samt att det enda som skulle hända vid en diagnos är att de antagligen skulle vilja att Simon medicineras och det skulle jag ändå inte gå med på. Simon har redan extrahjälp i skolan och jag har nu informerat alla berörda på skolan om hur jag känt kring Simon och hans bemötande tidigare. Att man inte kan döma ett barn overall på grund av hen verkar yvig, okoncentrerad eller för den delen är kortväxt och långhårig som pojke? Jag tror absolut att man kan behandla barn efter hur de uppfattas i längd och avvikelser som långt hår för grabbar t ex eller liknande.
Jag har verkligen gjort klart för dem att jag vill att de ska se den begåvade pojke han faktiskt är när man tar sig tid och vill med honom. Att jag visst har förståelse och ser själv hans brist på koncentration och ovilja till att göra läxor hemma men när han väl gör dem så säger det svisch. Vad gäller skriva är det dock stort motstånd.

Egentligen så är Simon ett extraordinärt levnadsglatt barn som tar sig an saker han tycker är lustfyllda (förstås) med sån himla glädje, entusiasm och vetgirighet. Och det har de ju aldrig sagt emot - det är Simon som fått vara guide, återberätta museibesök och Vetenskapens värld-program. Och det är väl det att han är rätt så luststyrd (som jag) som är jobbigt att hantera från skolan.

Förutom att jag aldrig fick testresultaten från psykologen trots att jag mejlade två gånger och hon dessutom sagt att hon skulle mejla dem (blev hon stött månne) så har det hänt andra grejer detta halvår. Jag får regelbundna återkopplingar från hans lärare som vittnar om en glad pojke som har fått avsevärt mycket bättre koncentration (!), gör sina uppgifter med glädje, läsförmågan har utvecklats jättemycket och vad gäller engelska - så är han en av de bästa! Han pratar gärna engelska här hemma och har ett klockrent uttal för det mesta (jag förstår ju att det är intresset för alla spel och filmer han hittar på nätet som gör att han rockar i engelska). Dessutom kommer han att få högsta omdömet i fysik av alla fyror (ok det är ingen jättestor skola med massor av klasser).

Min sammanfattning är att jag tycker att du som förälder inte ska gå på ev godtyckliga omdömen från ditt barns skola. Ifrågasätt och ju mer du själv känner ditt barn och dess förmåga så kan du också argumentera och ställa krav. Vi som har barn som är lite mer "kreativa", "spontana", "otåliga" och utåtagerade har barn med egenskaper som en dag kommer efterfrågas högt på arbetsmarknaden (ok eventuellt) men i skolan ska det krympas, konformas och likriktas. Viktigt med bra lärare och bra kommunikation men som sagt också att du som förälder visar att du hänger med!
Jag frågar alltid mina barn om vad som hänt i skolan, om de har gjort något bra och om någon också bekräftat det. Till exempel. Jag ställer också motfrågor förstås och testar på olika sätt för att försöka att ha koll. Detsamma gäller ju för att förhindra mobbing och att de mår dåligt av olika och andra skäl. Jag uppmuntrar mina barn till att se andra människor/kompisar och lärare, om de har varit extra fina, gjort något bra osv och också säga det.

Jag säger inte att det inte alls är bra med diagnoser eller att alla "bara" är omogna. Att alla mår dåligt av att medicineras osv. Men jag uppmuntrar till att ta lite ansvar och vara vaken själv.

Jag är jättestolt över mig själv att jag trots den jobbiga perioden har kunnat stå upp för mitt barn, trots att det tog några år och just det är jag ju inte lika stolt över. Att jag har mitt och mina barns förtroende och att de vet att jag bryr mig, i allt!
Jag tror att det som hjälpt Simon främst i hans nuvarande raketutveckling är att han till slut blev sedd. Att fokus gick över till det som är bra/hans styrkor och då har det andra liksom rättat till sig. Eller det är ju en ständig process och progress förstås. Kanske får jag också rätt i att det mest handlade om en omogenhet.
Jag tror också att han lidit mycket av en dålig skilsmässa där barnen kom i kläm, användes som verktyg. Han var bara fem då och alltså i en mycket känslig (identitets)ålder där han också tog sköld för sin lillasyster. Där har jag blivit emotsagd på alla punkter av alla testare och förståsigpåare men vid ett tillfälle när jag googlade så hittade jag belägg för det i samband med läs och skrivsvårigheter. Tyvärr hittade jag aldrig den källan igen.

Jag har också tagit till mig av de teorier som finns kring okoncentration och mat. Simon är en riktig kolhydratunge som skulle kunna äta mackor, fikabröd, (yoghurt)/müsli och frukt på heltid. Alltså socker. Det försöker jag aktivt dra in på och vi gör våra framsteg även om det tar tid. Inte så lätt heller när skolan uppmuntrar till att skicka med frukt frukt och frukt, eller mackor. Jag skulle vilja skicka ägg ! och helst jordnötssmör men det kan jag förstå att man inte får. Ägg tycker dock Simon blir pinsamt..

Ja det blev lång läsning om ni nu orkade läsa hit. Men jag tänker att share is sharing - typ. :)