Gråtkalas

Ge mig några dagar så ska jag ha kommit igång med träningen igen. Jag har inga problem med att komma igång igen, egentligen. Visst kan jag vara utan motivation, inte ha något speciellt mål osv det är en sak men nog kan jag sticka iväg å hitta på nåt. Jag gillar ju att träna. Men ibland måste annat få ta plats. Jag är trots allt ensamstående med två barn på heltid. Try that one.

Ja! Det är klart jag kan prioritera träningen, hinna med den trots jobb å barn, yes jag har gjort det förr. Men då är det annat som får ta stryk, s å ä r d e t. Hemmet är en sak. Inte så liten. Barnen också - det är slutspurt i skolan med prov och massa happenings. Och jag ligger så himla långt efter mig själv, efter black date. Jag har på många sätt fungerat i slow motion även om ingen uppfattat mig så. Den ork och koncentration jag har haft har fokuserats på allt annat och alla andra än mig själv.

Visst är det fånigt och skrämmande? Att jag inte känt att jag ska få ta plats med min förlust. Det måste ju få vara ok att vara borta ett tag, liten, ledsen, förvirrad, dålig kompis, partner, kollega whatever? Jag är ju inte en sämre människa för det.

Det är faktiskt rätt många och mycket som rent praktiskt inte tolererar/fixar/accepterar detta i samhället. Det är upp till mig om allt ska fungera. Säkert svårt att förstå och sätta sig in i det jag säger, hoppas du aldrig behöver det.

Jag jobbar på en fantastisk plats som man inte kan tro existerar här i Stockholm. Nånstans? I går efter yogan kommer en av våra medlemmar ut och gråter. Det är inget nytt att folk gråter efter yoga, det är spänningar som släpper osv. Av den anledningen har jag inte gått på yoga en enda gång sedan black date. Varför skulle jag vilja gråta mer än vad jag redan gör?
Hon gråter och jag frågar om det är något speciellt som hon är stressad över etc. Nej hon kunde inte precisera men sen kommer en utläggning om att "jag tror inte det finns någon som inte bär på något. De som påstår att allt är så bra hela tiden tror jag ljuger."
I det läget vill jag bekräfta det hon säger, så jag bara ploppar ut "jag vet vad du menar, jag förlorade min tvillingbror i höstas."
"Jag vet Camilla, xx sa det men jag har inte velat säga något."

Då brister det för mig också. Tårarna rinner och jag känner mig så fruktansvärt dum. På jobbet liksom. Men jag känner den äkta sympatin och bara den berör mig. Hon börjar gråta igen, för min skull. Då kommer en tredje medlem som först skrattar till för att hon känner spänningen så starkt. Hon frågar mig rent ut, jag berättar. Då berättar hon att hon förlorade sitt älskade brorsbarn i en drunkningsolycka i julas. Allt blir så surrealistiskt. Så känslosamt och så fint. Och sen måste man nästan skratta ärligt talat. Det är enda sättet att komma ur det.
Men när de går är det med full medkänsla. Medmänsklighet. Och vi alla är rörande överens om att det är ett fantastiskt ställe där sånt här kan hända (även om jag mest önskar att det inte rörde mig, att ingen skulle behöva få vara med om sånt här).

Jag har ett jättefint foto av Thomas på kylskåpet. Men jag vill inte titta på det. Dock är jag så himla medveten om att det finns där och blicken bränner, själen brinner varje gång jag öppnar skåpen runtomkring.

Men, mitt bröst/hjärtont har försvunnit ! Naturligtvis inte den själsliga men den s k fysiska smärtan - eller ni förstår. Det bara gick upp för mig härom dagen att den var borta. Jag tror absolut jag vet varför och det måste jag berätta för läkaren. Kroppen talar verkligen om, det gäller bara att lyssna.
Men att veta vad den säger..